I filmen ovan, kan du se en lite redigerad version av det fullständiga klippet från dagens arbete. Eftersom samma sak upprepas rätt flitigt, valde jag att klippa ner det hela, så man kunde utstå att se på hela utan att somna.
Jag har här använt mig av en Samsung HMX H200 och en vidvinkelkonverter (0,5x) samt funktionen Time Laps Recording, som gör att jag kan ta en bild per sekund, som sen sätts ihop till en fullständig film. Totalt blev hela arbetsdagen på ca 8 timmar, nedkortat till ungefär 9 minuter. Otroligt roligt att se resultatet i efterhand. Observera att det är filmat i HD, och passar utmärkt för att dras upp på helskärm.

Kommentera

Martina, du kommer läsa det här misstänker jag. För att visa min glädje över att få läsa en så otroligt fin kommentar, väljer jag helt enkelt att lägga upp den här på bloggen i ett eget inlägg. Din kommentar berörde mig, och gjorde mig glad. Även om det givetvis inte är roligt att du nyligen har behövt genomgå en operation, så var din kommentar mer värdefull för mig än du kanske anar.

Här kan ni som inte läst hennes kommentar, passa på att göra det. Stort tack Martina, och lycka till med det som händer kring dig. Du kommer klara dig galant efter operationen! Och jag lovar att hålla mina tummar så hårt jag kan för att du ska slippa fler operationer, de är trots allt inte alls så roliga som man lätt kan tro.

Texten nedan skriven av Martina – 03 september 2010 18:34

Hej Adam!

Jag halkade in på din blogg av en slump (hur minns jag inte, men jag skulle tippa på något slags googlande kring ordet stomi) och jag blev helt fångad kring ditt sätt att skriva och uttrycka dig. Och oerhört fascinerad över din inställning till allt du är med om! Suttit och sträckläst både med ett leende och gapande av häpnad. Är själv 21 år och har själv för drygt 2 veckor sedan genomgått en kolostomioperation och efter att ha läst om dina upplevelser känns mina ganska små i jämförelse;-) Med min ryggbedövning som satte sig i ben och bröst istället för i magen, variga operationssår, stopp i tarmen och allergiska reaktioner av läkemedel. Men vad jag ville komma fram till är framförallt att säga TACK. För att du delar med dig så öppet av allt. Av någon anledning känner jag mig så oerhört lugn när jag läst det du skriver, för du är ett sådant bevis på hur man med envishet och vilja kan ta sig igenom så otroligt mycket. Livet blev kanske inte som planerat, för självklart hade man velat vara fullt frisk, men nu är man inte det och då är det jäkligt tur att det finns alternativ och personer vars jobb är att hjälpa en till ett bra liv! Jag har varit livrädd för det faktum att jag kommer behöva genomgå fler tarmoperationer framöver, men vet du, tack vare allt jag läst här är jag inte lika rädd mer. Sköt om dej och lycka till med allt i livet, jag hoppas att du inte behöver möta fler hinder efter din kommande operation!

Kommentera

Just nu står jag i en kontorslokal i centrala Uppsala. Jag och min kollega Per är på Jensen Gymnasium och fotograferar för fullt. Nu är det lunch, och jag har några minuter över att skriva lite, så jag slipper göra allt ikväll.

Även fast jag igÃ¥r kom i säng sent, vid 00:30, sÃ¥ hade jag ork att ta mig upp vid 05:30, för att bli upphämtad vid 06:00 av Per. Vi dundrade iväg till ”basen” där vi hade viktiga sista chansen-lappar att hämta upp innan avfärd mot Uppsala. Vi stannade till och Per struttade iväg upp till lokalen. Han kom tillbaks nÃ¥gon minut senare, och hade aningen uppspärrade ögon. ”Hörde du larmet?! Det gick! Jag tror jag aktiverade det istället för att stänga av?!” Haha. En kollega hade glömt sätta igÃ¥ng larmet under morgonen, vilket i sin tur ledde till en chock för Per. Det roligaste av allt var att han fÃ¥ngades pÃ¥ övervakningskamerorna, och nu har blivit förevigad pÃ¥ film.
Resan fortsatte därefter raka vägen mot Uppsala. Ungefär halvvägs så upptäckte jag att min korta nattsömn ändå hade lett till fatala misstag redan under morgonen, jag hade inte med mig mina stomipåsar till magen!! Helevete! Jag kunde bara glädjas åt att den jag hade på mig satt rätt bra, och inte visade några tecken på att vilja lossna när som helst. Men eftersom jag ALLTID byter när jag kommer fram till jobbet, då påsarna ofta lossnar efter en lång bilresa, så kände jag viss oro, samtidigt som jag inte kunde göra så mycket, utan bara fick köra på.
Vi kom fram till Uppsala, dundrade in på skolan, och möttes av lite utmaningar direkt. Klasserna vi skulle fotografera var enligt pappret ca 30 per per klass, vilket inte var något problem, men svårigheten kom när det visade sig att de bara hade strax över 2 meter i takhöjd. Hela skolan är placerad i ordinär kontormiljö, så överallt fanns det lysrörslampor som hängde ner och var det inte lampor, så satt det minsann fläkttrummor rejält långt ner. Hur påverkade det här oss egentligen? Jo, eftersom klasserna skulle bli så stora, så skulle vi behöva få upp dem på tre rader, och du kan ju tänka dig själv hur tajt det blir med en person på stol, om takhöjden precis tillåter en gå runt. Vi spånade rätt länge, och letade runt efter lokal med lite mer takhöjd. Efter ca en halvtimme så hittade vi ett rum där det hängde lampor som överallt, men vi gjorde något lite destruktivt och flyttade runt takplattorna, och började montera ner lamporna, så de inte skulle hänga ner framför gruppbilderna. Vi fick hålla rätt högt tempo för att lyckas få ihop allt, men lyckades riktigt fint så småningom. Gruppbilderna har hittills blivit riktigt bra, om än lite tajta, men det är hur lugnt som helst.
Jag har däremot fortfarande en utmaning kvar, och det är att jag inte kan äta något idag. Om jag gör det, så kommer min mage bli VÄLDIGT arg och påsen kommer tillslut lossna, så här står jag, hungrig som vilket hungrigt djur som helst, och vill bara smälla i mig en lunch. Men nej, det får bli till att överleva den här dagen utan mat, och istället ta igen runt 17-tiden när jag kommer tillbaks till Västerås igen.

By the way, så kommer du senare ikväll få sen film som visar hela dagens arbete! Woohoo! Hur grymt blir inte det?!

Kommentera

Om du tillhör någon av de få som har följt bloggen sen dess begynnelse, så vet du att jag har tillbringat en hel del tid på sjukhus för ca 1,5 år sedan, eller mer korrekt under 5 års tid fram och tillbaks. Idag så var det återbesök på sjukhuset. Det här mötet var ett väldigt viktigt möte för min del, då det skulle visa på om jag var redo för nästa operation, en operation jag har väntat på i många år kan man säga.

Vid 07:00 ringde väckarklockan, jag myste med Petra, kollade på Nico som glatt låg och skrattade, jollrade och bara var helt underbar, som alla andra mornar. Gjorde mig iordning, packade allt möjligt bra, och pussade både Nico och Petra hejdå. Jag kastade mig på cykeln och drog ner till centralstationen, för att där hoppa på tåget mot Stockholm. Ja, du kanske undrar varför jag inte går till sjukhuset här i Västerås. Det beror helt enkelt på att jag har, sen fem år tillbaks, mitt specialistteam på Ersta Sjukhus med mig hela tiden. Min kirurg, medicinare, sköterskor och narkosläkare m.fl. Det är otroligt hjälpsamt, och skönt att alltid ha sitt team att vända sig till när något går på röven, vilket det har gjort några gånger för mig.
Därför åker jag alltid till mitt sjukhus när det gäller just denna sjukdom.
Det var tämligen kallt när jag cyklade, och var faktum med inte mycket varmare än 10 grader eller något i den stilen. Burr!

Väl nere vid centralen, sÃ¥ skulle jag försöka betala min biljett i den smarta lilla apparaten, vilket givetvis fuckade ur totalt direkt, och vägrade fungera ”försök igen!” var det enda som visades efter att den scannat av kortet. Testade apparaten bredvid, vilket fungerade perfekt. Givetvis fungerade den första apparaten för en annan person precis efter mig..
Hoppade pÃ¥ tÃ¥get, tuffade iväg och kunde i godan ro njuta av en tidning jag tagit med mig. En av tvÃ¥ tidningar ska sägas, ville ju vara säker pÃ¥ att jag hade nog att göra under resan, även om den bara tar drygt en timme. Vid Enköping klev en kvinna pÃ¥, hon satte sig i närheten av mig, ca 3 meter ifrÃ¥n. Hon pratade i telefon, och var allvarligt upprörd, men pÃ¥ ett litet konstigt sätt, det lät som taget ur en film. Jag kunde inte riktigt avgöra vem hon pratade med, om det var en kollega eller hennes man, men arg var hon i vilket fall som helst. Hon avslutade samtalet med ”Smaka pÃ¥ den du!” och klickade personen i andra sidan.
Jag kunde därefter återgå till min tidning igen, äntligen.

Framme i Stockholm!
Intensiteten i huvudstaden var densamma som alltid, nÃ¥got jag pÃ¥ ett sätt gillar, och pÃ¥ ett annat sätt avskyr vissa stunder. Knatade ner till tunnelbanan, förbannade mig över maskinen som skulle lÃ¥ta mig köpa biljett till tunnelbanan. Den var alldeles för seg med touchskärmen, vilket ledde till att nästa menyval blev gjort, dÃ¥ jag tryckte tvÃ¥ gÃ¥nger, i tron om att den inte först förstÃ¥tt mitt första tryck. Av nÃ¥gon anledning sÃ¥ lyckades jag inte betala med kort pÃ¥ den första automaten här heller, inte för att kortet spottades ut, utan för att menyvalet ”betala med kort” aldrig kom upp, fastän det satt en mycket tydlig lapp pÃ¥ sidan som visade att VISA och MASTERCARD kunde användas i automaten. Klickade istället in samma saker pÃ¥ automaten bredvid, och fick dÃ¥ välja att betala med kort. Puckomaskiner. 30 balubas gick det pÃ¥, och jag kom inom kort fram till Slussen, där jag fick hoppa pÃ¥ bussen och Ã¥ka till Ersta Sjukhus.

När jag kom in pÃ¥ sjukhuset, greppade jag en kölapp. Framför mig hade jag en äldre tant som var först pÃ¥ tur. Jag fnissade lite i tanken Ã¥t att det stod ”Receptionisten” pÃ¥ receptionistens namnskylt. Varför i bestämd form? Som om det bara finns en enda receptionist. Under tiden som jag stod där och fnissade i mitt huvud, sÃ¥ kom en kvinna och bad om ursäkt för att hon behövde tränga sig, hon hade jättebrÃ¥ttom, och kunde absolut inte vänta. Hon försökte även tränga sig förbi tanten framför mig. Hon hade verkligen extremt brÃ¥ttom.. FrÃ¥gan jag ställde mig var ”varför bry sig om receptionisten, om man nu har sÃ¥ brÃ¥ttom?” Det är ju inte sÃ¥ att man fÃ¥r en rallarswing i fejset om man glömt skriva in sig. Tanten blev klar, och kvinnan visade upp en legitimation som satt i ett snöre runt halsen, dessvärre visade hon upp baksidan, sÃ¥, ja det hade kunnat stÃ¥ ”Stoppa huvudet i en gris” eller vad som helst. Det första kvinnan sa var ”Jag hinner inte! Jag har jättebrÃ¥ttom!!” receptionisten tittade bara frÃ¥gande pÃ¥ henne, och svarade ”Men vart.. ” kvinnan avbröt snabbt ”Jag hinner inte!” receptionisten, tog ett djupt andetag och försökte igen ”Men vart ska du nÃ¥gonstans?” Kvinnan svarade hyperstressat ”jag ska till hudkliniken!” receptionisten svarade snabbt ”Det är inte den här byggnaden…. det ligger över gatan…” Kvinnan suckade irriterat och försvann snabbt iväg. Jag gick fram, vi kommenterade kvinnans beteende, och sen kunde jag knata upp till Dagkirurgin.
Väl uppe pÃ¥ avdelningen, sÃ¥ möttes jag av ett bekant ansikte. Eftersom jag förut kom till dagavdelningen mellan tvÃ¥ till tre gÃ¥nger i veckan och sövdes ner, sÃ¥ kunde jag ju alla rutiner. Vi satte oss ner i väntrummet, gick igenom vanliga rutin-frÃ¥gor. Plötsligt dök ett mycket bekant ansikten upp, nämligen min narkosläkare, som varit med mig mÃ¥nga gÃ¥nger vid operationer. Med henne var även en till läkare som ocksÃ¥ varit med ett antal gÃ¥nger. Narkosläkaren frÃ¥gade mig om jag fÃ¥tt barn, med stora frÃ¥getecken, hon hade ju hört om det tidigare, men inte fÃ¥tt höra om barnet kommit. Det visade sig att hon nu blivit farmor, vilket jag visste att hon skulle bli sen tidigare. Dessutom hade den andra läkaren blivit morfar. Jag visade bilder pÃ¥ Nico via min iPad. En till läkare dundrade in i rummet, och ville se bilderna. Hon imponerades däremot minst lika mycket av själva iPaden, som av de söta bilderna pÃ¥ Nico. SÃ¥ det blev en del prat om barn, iPads och om hur jag mÃ¥dde. Nu kanske du förstÃ¥r min relation till det här sjukhuset lite bättre. Utöver de läkare som stormade in i rummet och pratade med mig, sÃ¥ gick flera förbi rummet och vinkade och ropade ”hej Adam!” Och dÃ¥ är det ändÃ¥ ungefär ett halvÃ¥r sen jag var där sist. Inte mycket att vara stolt över, men däremot sÃ¥ är det en härlig känsla pÃ¥ ett sÃ¥nt ställe som sjukhus, där man sällan fÃ¥r vara med om nÃ¥got roligt.

SÃ¥ snart alla hade gÃ¥tt, sÃ¥ fick jag ställa in mina grejer i mitt skÃ¥p, nummer 13 som vanligt, för att sen sätta mig ner i väntrummet och lÃ¥ta tiden gÃ¥ med lite tidningar. Jag trodde det skulle vara ca 2 timmars väntan, dÃ¥ Mikael, dvs min kirurg, stod och hade fullt upp med nÃ¥got annat inne pÃ¥ operation. Men som tur var, sÃ¥ kom han redan efter ca 20 minuter, och hade blivit klar tidigare. Mikael fäste snabbt blicken pÃ¥ iPaden som lÃ¥g pÃ¥ bordet bredvid mig. Vi hälsade, och sen satte han sig ner bredvid och greppade iPaden ”SÃ¥klart att du har den här med dig…” sa han och började pilla runt lite ”Haha, ja jag bryr mig ju inte om dig nu”. Jag visade honom bilderna pÃ¥ Nico och han smälte lite grand. Sen Ã¥tergick vi till verkligheten igen, och pratade om undersökningen i mycket korta drag. Eftersom jag redan visste vad, varför och hur, sÃ¥ behövde han inte berätta mer än att vi kunde köra igÃ¥ng lite tidigare än planerat. Vi hälsade hejdÃ¥, ifall att vi inte skulle ses efterÃ¥t, dÃ¥ han skulle in pÃ¥ en lÃ¥ngkörare sen efterÃ¥t igen. Det fick Mikael att komma pÃ¥ en story om en japan som han hade haft som patient för en lÃ¥ng tid sedan. Mikael hade under flera Ã¥r gjort misstaget att säga ”Sayonara!” när han kommit in i rummet med resultaten till japanen. Problemet var ju bara det att ”Sayonara” betyder ”HejdÃ¥!” pÃ¥ japanska, och inte ”Hej!” som Mikael hela tiden trott.
Jag gick därefter in och bytte om, och gjorde mig iordning för att vara redo inför nedsövning. Rullade iväg sängen tillsammans med en sjuksköterska, och stormade in på operationsavdelningen. Där stötte jag på ännu fler personer som jag träffat många gånger tidigare. Narkossköterskan som skulle sätta nålen i armen på mig hade bara träffat mig en gång förrut, för 5 år sedan, då jag kom in till sjukhuset akut och fick opereras snabbt. Hon kom ihåg det hela väldigt tydligt, då jag var minst sagt sjuk, men ändå vid väldigt gott mod. Hon hade imponerats lite över hur bra humör jag hade varit på, trots mitt tillstånd.
Först ville hon sätta nÃ¥len i handen pÃ¥ mig, men nej, jag ville ha den i armvecket. Jag har fÃ¥tt sÃ¥ mycket nÃ¥lar satte i armarna att jag vet alla olika scenarion som kan dyka upp. Säger en sköterska ”Oj vilka fina kärl!” och sen efter att hon stuckit säger ”Nämen….” med en lÃ¥ng paus ”…vad märkligt” DÃ¥ är knepet att dra ut nÃ¥len en rätt bra bit, sÃ¥ den lossnar frÃ¥n kärlväggen. Men de flesta gör fel, och drar bara ut en liten bit, sÃ¥ blodet aldrig strömmar till, vilket i sin tur leder till flera stick. Den här sköterskan ojade lite först, men drog ut nÃ¥len ordentligt, och fick till det riktigt bra. Därefter kom ett stort gäng sköterskor och instruerade mig hur jag skulle ligga uppe pÃ¥ operationsbordet, eller operationsstolen, svÃ¥rt att avgöra vad det är egentligen. De kopplade in dropp och spände fast benen osv, precis som alltid. Jag har tappat räkningen pÃ¥ hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag blivit nedsövd, men en gissning är väl runt 25 ggr kanske, eller mer troligtvis. Narkosläkaren som jag träffade tidigare i vänterummet dundrade in, och hade tjockt med sprutor i näven. TvÃ¥ av den fyllda med propofol, ja samma medel som sägs ha dödat Michael Jackson, jag vet. Efter nÃ¥gon minut, sÃ¥ fick jag första sprutan, och den flummiga känslan hoppade igÃ¥ng ganska omgÃ¥ende, varvid jag direkt efter fick propofolen, samtidigt som syrgasmasken lades pÃ¥ mitt ansikte. När jag kände att jag bara hade nÃ¥gon sekund kvar innan nedsläckning, sÃ¥ sa jag ”bye bye” och vinkade. Sekunden senare vaknade jag upp i ett nytt rum. Jag tror folk pratade med mig, ställde nÃ¥gon frÃ¥ga, men det minns jag inte sÃ¥ noga nu i efterhand. Varm luft pumpades in under täcket, frÃ¥n en maskin bredvid mig. Det tog ett tag innan huvudet kändes klart nog för att kunna resa mig upp. Jag fick droppet bortkopplat, och kunde sen knata in till vilorummet. Som alltid sÃ¥ fick jag mackor och te serverat, samtidigt som jag kunde vila upp mig i en skön fÃ¥tölj med fotpall och allt.
Mikael kom in en snabbis, och vi gick iväg för att snacka lite. Allt hade sett bra ut under undersökningen. Givetvis handlade inte allt om undersökningen. Jag gratulerade Mikael in i 2000-talet, då han nyligen hade köpt sig en platt-tv! Haha. Ja, våra samtal skiljer sig en del från vanliga läkarsamtal misstänker jag.
Vi kom hur som helst fram till att jag var nu redo för att genomföra min, förhoppningsvis, sista operation! Fast det blir av först i November någon gång, då jag inte riktigt har tid just nu.
För att få ett 100% säkert svar på om jag kunde opereras, så behövde jag även genomgå en röntgen, då man vill veta helt säkert att tarmarna skickar innehållet åt rätt håll. Så när man tar bort stomin, och kopplar på flödet igen, inte råkar ut för totalt tvärstopp.
Mikael gjorde ett samtal ner till röntgen för att försöka fixa in mig direkt, så jag skulle slippa åka fram och tillbaks till Västerås bara för en röntgen, vilket han också lyckades med. Klockan 15:00 fick jag tid på röntgen, och gick ner dit för att köra igång. Det var lite bökig röntgen, men smärtfri, vilket fick anses okej.
Man var tvungen att ta bort påsen och sen trycka ner en slang i tarmen, vilket kändes märkligt. Man har ju ingen känsel i själva tunntarmen, men kroppen reagerar ändå. Jag kunde känna små stick längre upp i kroppen, och fick liknande känsla som när man har mycket gaser i magen.
Allt såg mycket bra ut, och flödet fungerade perfekt. Jag gjorde mig iordning igen, och kunde äntligen lämna sjukhuset för den här gången. Jag knatade iväg till bussen, hoppade på den, åkte till centralen, knatade iväg till hötorget, kikade in på bokhandeln efter en bok jag fortfarande inte fått tag i, och som jag behöver för mina studier. Vill gärna hitta den i butik och köpa direkt, men det visade sig omöjligt.
Käkade lite lunch, och gick sen iväg till Webhallen för att införskaffa mig ett stort minneskort till min kamera. Det var lika mycket folk som alltid, och jag imponerades lite över hur snabbt tur-numrena rullade pÃ¥. Jag hade tagit fram vilket av alla kort jag ville ha, och visade upp det pÃ¥ min iPad. Man kan lätt tro att jag ville flasha med den, men faktum med sÃ¥ hade min telefon tvärdött av nÃ¥gon okänd anledning, och det kändes rätt segt att komma fram och säga ”Jo.. jag vill ha ett minneskort…” när det finns 38 olika varianter utav bara just den korttypen jag skulle ha (SDHC). Killen i kassan kunde däremot inte hÃ¥lla sig, och började ställa fullt med frÃ¥gor om iPaden. Han ville inget annat än fÃ¥ ta den ur händerna pÃ¥ mig och bara springa. Lyckligtvis sÃ¥ gjorde han inte det, utan gav mig mitt minneskort och tackade för alla tipsen jag hade gett honom under den korta tiden.
Jag började gÃ¥ bort mot centralen igen för att hoppa pÃ¥ ett tÃ¥g mot VästerÃ¥s. Kände mig lite osäker pÃ¥ om tÃ¥get skulle gÃ¥ runt 17:50, eller 18:10. Det visade sig vara 17:53, vilket jag upptäckte när klockan var 17:51. Kändes lite smÃ¥tt stressigt, sÃ¥ jag fick börja älga som ett svin för att hinna. Eftersom jag även skulle köpa biljett i automaten innan ocksÃ¥. En annan sak som gjorde det lite klurigare, är att de stänger dörrarna 30 sekunder innan avgÃ¥ng, sÃ¥ jag hade 1,5 minut pÃ¥ mig. Jag hade tur dÃ¥ det inte stod nÃ¥gra i kö till automaterna, drog mitt kort snabbt som fan, hatade maskinen för dessa extreeeemt sega respons. Knappade in min destination, tryckte pÃ¥ ”Ung/Stud.” knappen, för att fÃ¥ rätt pris pÃ¥ biljetten, dvs 114kr, istället för 122. Men som VANLIGT sÃ¥ ändrade skitmaskinen priset när jag väl tryckte pÃ¥ köp-knappen. SÃ¥ satans irriterande, även fast det bara är en skitsumma, sÃ¥ är det sÃ¥ galet irriterande att det först stÃ¥r 114kr för att sen ändras till 122kr när man trycker in köp-knappen. Det har hänt mig MASSOR med gÃ¥nger. Vet inte vad jag kan tänkas göra fel, och oavsett om jag gör nÃ¥got fel, t.ex trycker försnabbt pÃ¥ köp-knappen efter mitt val, sÃ¥ är det helt URUSEL att den ändrar, oavsett vad.
Jag svor över hur länge texten ”skriver ut biljett” visades i displayen. ”MEN GE MIG DEN JÄÄÄVLA BILJETTEN DÃ…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…!!” Ville jag skrika, men det hade knappast hjälpt. Biljetten ramlade ner i facket, och jag ryckte tag i den, för att direkt efter börja rusa mot tÃ¥get. Givetvis stod den inte inne pÃ¥ närmaste möjliga station, utan pÃ¥ en station längre bort, varvid jag var tvungen att runda en stor del, för att sen rusa ut halvvägs ut pÃ¥ perrongen. Vanan att springa till tunnelbanan satt i, och jag tvekade inte en sekund pÃ¥ mina snabba steg. Visslingen hördes tydligt, och dörrarna stängdes precis bakom mig när jag hoppade in i tÃ¥get. NÃ¥gra personer bakom mig missade tÃ¥get, dÃ¥ de inte lyckades röra sina tjocka lÃ¥r snabbt nog.

Resan hem gick rätt snabbt, och precis i slutet av resan fångade jag bilden som syns överst i detta inlägg.
Återigen hemma i Västerås hoppade jag på min cykel och började trampa hemåt. En lång dag kändes det som.
På kvällen så kom Daniel och Sandra förbi, för att få se på film. Det fick bli den film som rullade på tv, vilket var Supersugen, eller Superbad som den egentligen heter.

Åh fy fan vilket långt inlägg, nu måste jag gå och lägga mig. Ska upp 05 imorgon igen, och jobba i Uppsala. Tack för idag!

4 Kommentarer

Enligt mitt schema, så skulle jag till Uppsala och jobba lite snabbt. Hade två uppdrag där, och trodde det hela skulle gå rätt snabbt och smidigt, precis som många andra arbetsdagar i Uppsala. Men jag hade väldigt fel, då den här morgonen skulle komma att innehålla bra många konstiga delar.

Klockan 05:00 ringde väckarklockan, jag gick upp först 05:30, dÃ¥ det var alldeles jättemysigt att ligga och krama pÃ¥ Petra. Jag gjorde mig sen iordning, packade ihop alla grejer, och struttade ut till bilen. Klockan 06:15 skulle jag hämta upp Per, men eftersom jag varit lite seg iväg med bilen, sÃ¥ var klockan 06:16 när jag var precis i närheten av hans port. Jag skickade ett sms med texten ”framme om 1min”. Jag kom fram, stannade till, väntade. Fick inget svar pÃ¥ smset, sÃ¥g honom inte heller. Klockan 06:20 skickade jag ”PÃ¥väg?”. Jag tänkte att han förmodligen glömt bort tiden, och trott att jag skulle hämta honom 06:30. Men när klockan väl blev 06:30, sÃ¥ bestämde jag mig för att ringa. En signal, tvÃ¥ signaler, tre, fyra, rassel rassel, tystnad, rassel…. en mycket trött, och nyvaken röst ”…Peeeer…”

Jag svarade ”Det är dags att gÃ¥ upp nu Per”
Per – ”Är det sÃ¥ illa?”
Jag – ”Ja, jag hämtar dig om 10 min, hämtar Sara först”
Per – ”uuh.. Jag är klar om 10!”
Jag – ”Det blir utmärkt, ses snart!”

Det var något mycket ovanligt, att Per försov sig. Men sånt kan ju hända precis vem som helst. Eftersom jag hade en kollega till att hämta upp, så åkte jag iväg och hämtade henne istället för att bara stå och vänta på Per. Jag dundrade iväg mot avtalad plats, vilket var mer eller mindre på andra sidan stan, men med E18 gick det snabbt ändå. Plockade upp Sara, svängde om och brände iväg mot Per igen. Vid 06:41 var jag nedanför där igen, och kunde nu plocka upp en småstressad Per med tre bananer och en 1,5 liters light cola i handen.
Vi började rulla iväg mot Uppsala, och var redo för ett rätt enkelt uppdrag med ca 7 klasser. Under resan så fick både Per och Sara höra min story om sjukdomen jag dragits med sen 2005, och som jag behandlats för, och som dessutom ligger till grund för denna hemsida till en början.
Så snart min lilla story var klar, däckade Per, och sov rätt gott. När vi var inne i citykärnan till Uppsala, så vaknade han till och berättade mer exakt vart vi skulle åka.
Vi kom fram till skolan, parkerade utanför porten, lastade ut grejerna. Per och Sara gick in med en del av grejerna, och jag skulle precis greppa tag i mitt, varvid Per och Sara kom ut igen ”Packa in allt igen”, var det Per sa. Kort därefter kom en kvinna och hejade pÃ¥ oss, hon jobbade pÃ¥ skolan. ”Väldigt olyckligt det här”. Jag fick inte riktigt veta, men förstod ju mer eller mindre ändÃ¥. NÃ¥gon pÃ¥ skolan verkade ha avlidit under natten, vilket ju var väldigt trÃ¥kigt sÃ¥klart. Men vi fick faktiskt inte veta nÃ¥got mer exakt, bara att rektorn var rätt skakad. SÃ¥ nÃ¥got jobb blev det inte i den skolan. Vi hade däremot ett mycket litet jobb kvar i Uppsala, men först vid 14-tiden, sÃ¥ det var inte aktuellt att vänta kvar i Uppsala frÃ¥n 08 till 14 för att bara fotografera en liten klass, och sen dra hem igen, tre pers. Onödigt stora lönekostnader. SÃ¥ vi Ã¥kte tillbaks till VästerÃ¥s igen. Per däckade ganska omgÃ¥ende, och sov resan hem.
Jag körde hem Sara, och sen hem till mig, där Per fick ta över bilen istället. Kändes rätt skönt att vara tillbaks redan klockan 09.
Åter hemma igen, så låg Nico och sov, Petra var i fullgång med att göra sig iordning, och jag var ledig resten av dagen, då Per och Sara skulle ta det lilla jobbet i Uppsala.
Det passade mig perfekt, på flera sätt. Vi hade nämligen en återträff med föräldragruppen, vilket ju kunde bli lite roligt. Den lustiga delen i det hela var ju bara det att nästan alla förutom Nina och Dennis hade bytt vårdcentral, så någon direkt återträff blev det ju aldrig tal om, utan snarare en helt ny föräldragrupp med ett bekant ansikte. Mötet körde igång vid 14:00. Till en början så fick vi sitta och lyssna lite på barnmorskan Barbara, som berättade lite hur hon såg på det hela, varvid vi sen fick presentera oss genom att först välja en bild på ett bord. En bild som vi kände igen oss i på något sätt, eller som vi bara kopplade med. Jag valde såklart kameran som var på bild, och Petra valde en liten hund. Sen fick alla berätta varför de tagit sin bild. Därefter gick vi igenom vad vi förväntade oss av gruppen, varför vi var där egentligen.
Faktum med sÃ¥ hade vi inga bra svar alls, mer än att det vore trevligt att lära känna lite annat folk. Men som vanligt, sÃ¥ var det ju barnmorskan som skrev upp punkter, dÃ¥ det själv kan vara svÃ¥rt att komma pÃ¥ saker som ”Jag vill veta mer om Virus och Bakterier”, vilket blev en punkt sÃ¥ smÃ¥ningom, som hon skrev upp. Visst, i efterhand, sÃ¥ vill jag ju veta, men att hoppas pÃ¥ att nÃ¥gon i gruppen själv ska ha det som förväntning verkar lite överambitiöst.
Det blev en del prat om allt möjligt med barn. Efter en stund sÃ¥ kom en psykolog in till oss, och började prata. Jag kunde till en början inte sluta tänka pÃ¥ hur osäker hon verkade, dÃ¥ hon ständigt tittade bort, satt med benen bakÃ¥t pÃ¥ stolen, och armarna ihop pÃ¥ ett ytterst osäkert sätt. Att hon sen pratade osäkert gav ju inte ett mycket stabilare intryck direkt. Men hur som helst, det hon ville prata om den här gÃ¥ngen var ”anknytning”. Dvs hur man som förälder anknyter till sitt barn. Problemet var bara det att hon pratade, pratade och pratade, pratade, pratade lite mer, och pratade ännu mer. Jag kunde inte lÃ¥ta bli att gäspa minst 5 ggr. Tappade fokus helt och hÃ¥llet, kunde somna vilken sekund som helst. Problemet lÃ¥g ju i HUR hon pratade, eftersom hon ständigt dementerade det hon själv sagt pÃ¥ nÃ¥got lustigt sätt.
Efter mötet, så knatade vi tillsammans med Nina och hennes bebis Eaven, ner på stan. Våra vägar skildes åt nere på stan, men Petra och Nina bestämde sig för att eventuellt ses under morgondagen.
Vi hade planer på att shoppa presenter, kläder till Nico och en bok till mig som jag behöver nu när jag börjat plugga samtidigt. Vi gick mellan butiker, shoppade, letade, shoppade, gick vidare, letade mer, hittade kläder till Nico, gick vidare. Energin tog på något sätt slut rätt snabbt, och vi bestämde oss för att käka lite middag nere på stan. Nico började bli rätt pipig av sig, där han låg i vagnen och bara rullade runt. Jag lyfte upp honom och gick iväg till en bokhandel för att se om jag kunde hitta den bok som jag en gång sett där, men givetvis var den som bortblåst. Gick tillbaks till Petra och käkade middag. Jag tog en egenhändigt blandad sallad, och Petra åt en Panini.
Efter middagen så gick vi vidare till nästa butik för att spana in lite smågrejer, innan vi slutligen kunde avsluta dagen och bara åka hem med första bästa buss.

Dagen i sig känns tämligen lång, men det beror nog på den tidiga morgonen, långa resan, den pratiga psykologen och de rätt långa butiksbesöken, mixat med en stundvis arg Nico.
Jo just det, under förmiddagen så satt jag och genomförde min första lektion i visuell kommunikation. Riktigt roligt att jag tagit mig tid med två stycken studier samtidigt nu faktiskt, kommer bli skoj att se om jag får ut något av det hela.

Kommentera

Att den här dagen skulle innehålla lite speciella moment visste jag redan innan jag ens somnat kvällen innan. Men det var ändå svårt att i förväg föreställa sig hur det skulle bli.
Även fast jag hade sovmorgon denna dag, så valde jag att gå upp vid 08 på morgonen. Kändes bättre än att ligga kvar i sängen, för att sen stressa upp senare på morgonen. Utöver de vanliga sysslorna, så hann jag även sitta och redigera lite bilder som jag nu kastat upp här på sidan. Givetvis ville jag ju hinna redigera ännu mer, och fixa ännu mer, men nej, tiden försvann ur mina händer, och det var bara att ge sig iväg mot nya äventyr, ja det vill säga jobbet.
Som lite omväxling, så skulle jag denna dag jobba med kollegan Therese, då jag och Jenny, som annars jobbar med Therese, hade bytt plats just denna dag, då Jenny skulle iväg på röntgen senare under dagen, och inte kunde åka till Uppsala på uppdrag. Jag hämtade upp Therese strax efter 10:30, och vi började genast rulla iväg mot Uppsala.
Jag visste att vi skulle till en skola, men mer exakt visste jag inte. Hade googlat lite efter det, och hamnat pÃ¥ Fyrisskolan, men jag mindes samtalet med Johan under mÃ¥ndagen, dÃ¥ han tyckte det lät konstigt, och hade för sig att skolan jag skulle till lÃ¥g nÃ¥gon helt annanstans. Jag bestämde mig för att köra till Fyrisskolan först, vi gick in, pratade med dem i receptionen, som hänvisade oss vidare till en plats längre ner pÃ¥ gatan. Ottelinskolan hette skolan, vilket jag ju visste innan, men av nÃ¥gon anledning sÃ¥ gav alla google-träffar mig svaret ”Fyrisskolan”. Men vi Ã¥kte ner mot Ottelinsvägen, vilket ju kändes helt klart vettigt, svängde av upp mot en byggnad som visade skyltar om ”Säravdelningen”. Ja just det, jag har glömt nämna det, vi skulle fotografera en särklass, dvs ungdomar som har svÃ¥ra utvecklingsproblem. SÃ¥ jag svängde in vid byggnaden, vi stormade in, och frÃ¥gade ”fotografering idag?” alla sÃ¥g ut som frÃ¥getecken. Vi hade kommit fel, vi skulle lite längre upp pÃ¥ gatan, där en annan säravdelning lÃ¥g, och ännu bättre, Ottelinskolan, med stora bokstäver vid ingÃ¥ngen. Jag kunde inte förstÃ¥ hur det kom sig att det lÃ¥g hela tre sär-behandligsställen sÃ¥ nära varandra.
Therese fick studsa in och kolla läget, för att se om jag kunde parkera på något smart ställe, för att komma så nära det tilltänkta foto-lokalen som bara möjligt. Hon kom ut efter någon minut, och jag ställde bilen precis utanför ingången, för att genast börja lasta ut alla grejer.
Vi skulle enbart ta gruppbilder, vilket ju var lite av en lyx såklart. Bakgrunden började riggas, och blixten sattes upp, datorer startades igång, och kameran var på plats med batteri och minneskort.

Eftersom vi hade gott om tid innan fotograferingen skulle starta igång, så kunde vi roa oss kungligt med lite medicinbollar som låg spridda överallt i rummet. Therese försökte sig på balansövningar, som gick lite sådär ibland, men någon face plant blev det aldrig, tyvärr. Hade varit guld värt att få med på bild.
Men säg den glädje som vara för evigt, vi fick plötsligt besök av de första eleverna, som plötsligt strömmade in i rummet.
Det bästa sättet för att få till en bild snabbt och smidigt, var genom att helt enkelt prata väldigt tydligt, och bara vara väldigt len i rösten. Vissa av dem ville gärna prata mycket, medan andra inte sa ett ord och helt inte ville vara med på bild alls. Grupperna vi fotograferade skilde sig rejält, ibland rullade det in elever som var helt beroende av mer avancerade rullstolar. Vissa ville prata som bara den, och ställde massor med frågor, några rusade ut ur bilden konstant och andra blev arga, satte sig på golvet och mer eller mindre skällde på sina kamrater. Så knepet blev helt enkelt att berömma dem varje gång vi började fotografera.

Jag tyckte själva fotograferingen i sig var lättare än jag först trott. Faktum med så blev den riktiga utmaningen att få med personalen på bild sen, då de var alldeles för många i förhållande till storleken på rummet, närmare bestämt över 30 pers i en och samma grupp.
Per ringde mig när klockan var omkring 15:20, och var lite fundersam på om vi verkligen skulle hinna tillbaks till Västerås igen, då han och jag hade en till fotografering där vid 17:00, och behövde vara på plats iallafall 30 minuter innan. Jag kunde rätt snabbt konstatera att något sådant inte skulle bli möjligt, då jag hade ännu en grupp kvar att fotografera, trodde jag. Tre av ungefär 20 pers kom till den andra gruppbilden, så vi ställde in den, och packade istället ihop all utrustning så snabbt vi kunde, kastade oss in i bilen, och brände iväg ut på de stora vägarna igen. När jag ringde Per och berättade att vi var påväg, så hade han redan fixat in Linda som understöd, men det ändrade inte mina planer på att åka dit ändå, då jag hade en del jobb med datorn att fixa.
Så det blev en lite mindre hetsig färd tillbaks till Västerås, varvid jag släppte av Therese innan jag sen rullade vidare till idrottshallarna, där Per och Linda redan hade riggat upp och stod redo.
Jag började jobba med att köra backup på minneskorten som vi använt under veckan, samt slutföra dagens arbete. Det blev faktiskt någon extra timmes arbete, mer än jag först trott såklart, men å andra sidan var det tvunget att bli slutfört också.
Elitlaget i handboll kom sen förbi och fotograferades lite snabbt, med både gruppbild och porträtt. Totalt så var det bara två lag, så fotograferingen gick undan. När vi var klara med allt, så hade jag slutfört mitt arbete också, och kunde tryggt och lugnt rulla hemåt igen.

Hemma i den lugna stugan, så väntade Petra, Nico, Daniel och Killer. Killer blev jättearg, och skällde ut mig, men då ska man också veta att Killer är en liten hund på ca 2 kg, så jag blev ju inte väldigt rädd.
Min nya kamera jag beställt hade kommit, samt vidvinkellinsen och likaså en ny upplaga av Fotosidans tidning! Wooohooo.
Jag fick dessutom äran att natta Nico, för att sen visa Daniel hur man jobbar i Photoshop. Han får lite intensivkurser av mig då och då, så han kan lära sig jobba med programmet själv så småningom, men det kräver ju viss träning.

2 Kommentarer

Haha, ja jag vet, jag är hopplös när det gäller inköp. Jag tar alltid extremt lång tid på mig innan jag bestämmer mig för vad jag ska köpa. Men det är ju för att jag vägrar göra dåliga köp, eller rent av dåliga affärer.
Men nu i helgen så gjorde jag ett riktigt bra köp tyckte jag.
Det blev kameran som du ser i bild här ovanför, en Samsung HMX H200, som filmar i HD, och ger bra kvalité i både ljud och bild, för en rimlig summa pengar, samt att den är liten och spelar in på flashminne. Precis vad jag behövde. Jag vill kunna fånga ALLA stunderna, och när jag får möjlighet, så kommer jag ju filma med Mark II:an också, men den kräver lite mer jobb, men ger ett underbart resultat därefter.

Så, vad var det som var så bra med denna kamera då, när det gäller själva köpet? Till en början så har min käre storebror köpt just en sån här kamera, så jag har ju fått gott om möjlighet att testa den, vilket är viktigt. Jag letade sen reda på vart jag ville köpa den ifrån, och såg den då på Pixmania, som skickar från Frankrike. Jag visste redan innan att jag ville ha ett extra batteri, då det i 9 fall av 10, är batteriet som ger upp och inte orkar med längre, när man väl får möjlighet att filma ett barns stora leende.
Priserna på nätet skiftade mellan 3800 kr, och ner till 2900 kr ungefär, för bara kameran då vill säga. Sen skulle det såklart tillkomma kostnader för batterier och frakt.
Jag letade runt lite, och hittade plötsligt ett erbjudande med kamera och batteri, med helt sjuk rabatt på batteriet, 97% rabatt om man ska bara mer precis. Sen letade jag därefter reda på en rabattkod, vilket jag hittade också, varvid jag fick ca 100kr rabatt på hela köpet, vilket i sin tur gjorde att jag fick UPS 24-48 timmars leverans för samma pris som vanliga postpaket.
Totalt slutade priset på kamera, extra batteri och budfrakt, på 2945kr. Helt fånigt bra. Då bara kameran i butik som billigast går på 3790kr här i Sverige.

SÃ¥ idag, mÃ¥ndag, dagen efter beställningen pÃ¥ nätet, sÃ¥ fick jag ett samtal frÃ¥n +33 1 45 01 33 00. Jag svarade, och en man frÃ¥gade pÃ¥ engelska, om han kommit till Adam af Ekenstam. Jag svarade sÃ¥klart ja, och han fortsatte sen ställa lite frÃ¥gor efter det att han presenterat sig och sagt att han ringde frÃ¥n Pixmania. ”Tänk om det blivit fel pÃ¥ deras sida, sÃ¥ jag inte fÃ¥r batteriet till det hutlösa priset?!” tänkte jag snabbt. Han ställde bara nÃ¥gra enkla frÃ¥gor, i stil med, vilken gata och vilket postnummer jag beställt via, och om jag beställt till annan adress tidigare. Vilket jag ju hade gjort. Han frÃ¥gade även vad det var jag hade köpt, varvid han sen tackade, och förklarade att han hade validerat mitt köp. Osäker pÃ¥ varför han behövde göra det egentligen, men det nämndes inget om nÃ¥gra fel, bara en ren kontroll. Paketet skulle hur som helst skickas nu idag sa han.

Mycket nöjd. Snart är den levererad.

Kommentera

Just nu sitter jag här i gymnastiksalen, Per, min kollega, håller på att ställa upp en gruppbild med förskoleklassen, vilket alltid kräver lite mer av en än med äldre elever, så som gymnasieklasser etc.
Jag blev upphämtad imorse vid 07:30 och åkte med Per till skolan. Sara jobbar också med oss idag, och väntade på oss här vid skolan. Eftersom det var ett vägarbete precis vid skolan, så lyckades vi inte köra speciellt nära med superdodgen, men som tur var kunde vi gå in baksidan till gympasalen, istället för genom skolan.
Och nu är vi igång, efter att ha riggat allt, testat utrustningen, ställt in datorer och kameror, och nu tagit in första klassen.

Kommentera

Nu har vi kommit hem till Västerås igen. Känns som om man varit bortrest i minst en vecka. Kroppen är trött, och egentligen rätt osugen på att sitta och skriva inlägg här på hemsidan, men jag vet att jag måste göra det, då jag redan ligger back två andra dagar denna vecka. Kommer garanterat glömma bort annars.
Men jag ska inte börja vid slutet på dagen, utan istället i början, eller rent av i grisottan till Söndagen.

Jag, Petra och Nico hade bestämt oss för att sova över i Stockholm, då det känns som en lite väl avancerad resa att bara åka till Stockholm en kort stund över dagen, när man reser med tåg. Åker man med bil är det inga större problem att åka hem igen senare på kvällen.
Vi sov alla tre i Julias säng, vilket gick utmärkt förra gången. Men den här natten blev det lite tuffare, främst för Petra, då Nico var bestämd med sina jiujitsu-sparkar i magen på henne. Han lyckades även hålla mig vaken ett antal gånger under natten, men framförallt på morgonen, då han låg klarvaken och sprattlade järnet. Armarna bara for runt som grantoppar i orkanvind, och benen gjorde sitt yttersta för att springa därifrån. Vid 07-tiden så vaknade jag till och bytte blöjan på honom, och Petra tog till den elaka strategi att amma honom direkt efteråt, vilket fick honom att somna om på nytt. Givetvis passade vi elaka föräldrar på att sova lite till också.
Runt 09-tiden så drog vi oss upp ur sängen, Nico lika pigg igen. Vi gick ner till de andra som precis skulle börja äta frukost i köket, vilket passade oss perfekt.
Några planer för dagen fanns det egentligen aldrig, men det behövde heller inte. Efter frukosten kom Marco, Gabriella, Salma och Douglas förbi, hela familjen med andra ord. De skulle framförallt hämta upp sin barnvagn de lämnat kvällen innan, men också hämta upp Gabriellas mamma, Lolli, som sovit över under natten.
De stannade däremot inte sålänge, men vi hann iallafall bränna av lite bilder på de tre kusinerna Salma, Nico och Douglas. Riktigt sköna namn på dem alla tre faktiskt. Tyvärr har jag inte tillgång till bilderna just för stunden, men ska se om jag kan få tag på dem lite senare i veckan kanske.

Det kändes verkligen att det var en söndag. Hela dagen kändes som söndag. Ingen skulle någonstans egentligen, och några planer fanns inte inristade i stenar direkt. Men oavsett hur få planer vi alla hade, så åkte hela Marco med familj hem till sig efter en stund, och vi som var kvar bestämde oss för att dra iväg på en båttur istället. Så Bobo knatade ner till båten, förberedde den. Mamma lagade ihop en snabb pyttipanna innan avfärd, och vi andra förberedde oss med varmare kläder. Vädret var ju nämligen inte det bästa, men kändes ändå bra nog för att våga chansa på en liten båttur.
Vi slängde alla i oss lite mat av något slag, och hoppade sen ner i båten och puttrade iväg. Haha, puttra låter som en eka, så ska man vara mer korrekt brände vi iväg längsmed sjöns ganska lugna yta. Det dröjde däremot inte länge innan vi stötte på regn, och vände om för att försöka lura ovädret. Konstigt nog så lurade ovädret oss, och såg till att göra våran båttur så blöt som möjligt. Givetvis var vi ju förberedda på detta, så vi lurade vädret återigen, genom att smälla upp kapellet runt hela styrpulpeten, och sen tryckte vi ner oss allihopa utom Bobo, i ruffen. Där bjöds det på chips med dip, ostbollar och ramlösa. Trots regnet, så var det gott om skratt och stoj i båten. Det kändes lite sådär tältmysigt att sitta i båten när det regnade, med allt smattrande mot kapellets uppspända tyg.
Efter ca 2 timmar ute på sjön, så kände vi oss nöjda, och började glida hemåt igen. När vi kom hem igen, så blev jag rätt förvånad över att vi verkligen hade varit ute så länge. Klockan var nämligen 17:07 när vi kom i land igen. Eftersom vi skulle åka med tåget hem igen under kvällen, så kändes det som om det var dags att börja planera lite, så vi fick med oss alla grejer.
Vart tiden sen tog vägen är det ingen som vet, för plötsligt hade vi väldigt brÃ¥ttom till tÃ¥get, sÃ¥ brÃ¥ttom att vi väl i bilen, insÃ¥g att vi aldrig skulle hinna. SÃ¥ istället för att Ã¥ka till stationen, följde vi med Mamma och Bobo in till stan, dÃ¥ Bobo skulle till sitt kontor och hämta upp en dator. Passade rätt bra, dÃ¥ jag inte sett hans ”nya” kontor. Vi Ã¥kte in, stannade till utanför byggnaden, Ã¥kte upp i hissen, stormade in pÃ¥ hans kontor, och möttes av ett rätt läckert kontorslandskap. Stilrent, vitt och enkelt. Men kallt. Hoppas verkligen de fÃ¥r ordning pÃ¥ värmen till den stundande vintern som förmodligen kommer ta oss alla med vÃ¥ld och häpnad.
Efter det korta besöket på kontoret, åkte vi till Centralstationen, lastade av alla grejer, och hälsa hejdå till mamma och Bobo.
Under resan hem med tåget, så var Nico till en början väldigt ilsken. Han tyckte det var skittråkigt att sitta på ett tåg. Varför skulle han behöva göra det? Hade inte morsan och farsan råd med bil eller? Hans ondsinta och elakt menade tankar upphörde i samma veva som en välbekant tutte trycktes in i fejset på honom. Klart nöjd igen. Resten av resan var han klart belåten, och hade inte onda tankar om sina föräldrar längre, faktum med så var det rent av roligt att åka tåg!
Jag och Petra var lite lata när vi sen skulle ta oss hem, och orkade inte gå från Västerås Central och hem, så vi tog bussen istället. Vilket ju förvisso inte sparade oss så mycket tid, men kändes betydligt skönare ändå.
Strax innan 21 var vi hemma igen. Och här sitter jag nu, trött i huvudet, har precis fått veta när jag börjar imorgon, och känner mest för att bara få sova. Hoppas på att morgondagen blir ett lite kortare arbetspass.

Kommentera

Att det numera är höst går inte alls in i mitt huvud, men jag kände mig imorse helt övertygad om att hösten verkligen har kommit, när jag gick ut på balkongen för att känna på temperaturen utomhus.
Hela familjen gick upp vid 08-tiden, käkade frukost samtidigt som Nico satt i babysittern och gurglade. Vi hade som mål att komma iväg med tåget som gick 11:00, då vi inte lyckats få tag i någon bil. Man kan ju inte alltid lyckas låna en bil, men vi gjorde vad vi kunde.
Nico var snäll pÃ¥ morgonen, och lät oss fixa iordning allt inför den ”lÃ¥nga resan” till Stockholm. Eftersom allt blir lite bökigare när man inte har bil, sÃ¥ var vi tvugna att planera lite extra, och skippa en del överflödiga prylar, sÃ¥ vi kunde Ã¥ka sÃ¥ lätt packat som möjligt.
Vid 10:15 började vi knata ner på stan i godan ro, och kom fram till Västerås Central vid 10:45, vilket ju var perfekt. En mysig promenad på morgonen, och sen en spännande resa med barnvagn och allt på tåget, för första gången.
Nico tyckte det var duktigt spännande att åka tåg. Även fast han var vaken precis hela resan, så låg han helt tyst och bara skrattade mellan varven. En otroligt behaglig resa, förutom det faktum att Petra inte fick någon sittplats. Jag försökte få henne att ta min sittplats där jag satt med Nico i knät, men det vägrade hon såklart.
Resan tog som vanligt strax under en timme, och vi kastade oss sen av vid Stockholm Central. Vi skulle bli upphämtade av Mamma, men innan dess ville vi gå och hitta en bra present till den nytillkomna brorsonen Douglas. Så hela familjen lullade runt inne i city, med ögonen riktade mot kläder i storlek mindre, eller annat som kunde tänkas passa den nästan två veckor lilla babyn. Vi knatade in på en butik där jag tidigare hittat riktigt coola kläder. Jag hittade rätt snabbt en tuff t-shirt som skulle passa perfekt efter någon månad, och köpte den på stört.
När vi var klara med den lilla shoppingen, så gick vi vidare till min favoritbutik, Granit. Riktigt skön butik, med det mesta i färgerna svart, vit eller grå, och sen bra priser och schysst kvalité.
Jag shoppade fotoramar, och en ny stor fotobok. Min plan är att snart börja översätta denna webbaserade blogg till tryckt form, och klistra in i stora fina fotoböcker. Ska bli väldigt roligt att få sätta igång med det projektet snart.
När jag shoppat klart mina grejer, så knatade vi iväg mot en närliggande park, så Nico kunde få lite lunch. Han kände sig nämligen väldigt lurad på flera måltider. Mamma ringde ganska kort efter det att vi satt oss, och dök upp bara några minuter efter. Alla grejer lastades in i bilen, och så åkte vi hem till Mamma & Co.
Där väntade hela familjen, men också min brors familj, och hans fästmös (asså, finns det inget finare namn? Låter ju så tråkigt!) föräldrar. En hel del folk med andra ord.

Det är dagen så långt
Jag har en del dagar att skriva ikapp just nu, blir lätt så när man har 12 timmars arbetspass per dag, inte mycket tid över för bloggskrivande.

2 Kommentarer