Då har vi kommit till del 4 av den här spännande och enorma milstolpen i mitt liv.
Jag drar med ett litet stycke ur del 3 först, så du kommer med i matchen.
Tiden gick, Petra jobbade på, höll emot trycket, och var samtidigt arg på att hon inte fick krysta. Det var ju som att låtabli att kräkas. En så naturlig reaktion i hela kroppen är väldigt svår att styra bort. Men Petra fick jobba för det, och gjorde det väldigt bra, för plötsligt så kom läkaren in, de vände runt Petra, smackade in epiduralen, kollade hur öppen hon var.
Del 4 börjar:
10! Hurra! 10 jävla centimeter, nu jäklar! Även om man kan tycka att ”nu är det bara slutet kvar” så har man ju uppenbarligen aldrig fått barn tidigare. En erfaren vet bättre än så. (Även om det senare skulle visa sig att en kvinna som fått sitt sjunde barn, satt framför tv bara 3 timmar efter födseln. Helt ofattbart för både mig och Petra när vi fick höra kvinnan säga det).
Petra låg på ett ganska märkligt sätt. Liggandes på sida med ena benet upp i luften. Inte konstigt om man känner sig lite utblottad i det läget, eftersom det är fullt med folk där och petar, tittar, undersöker och kommenterar. Kanske därför man har så ont som kvinna? Så man inte ska behöva bry sig om såna små bagateller, så som pinsamheter m.m.
Det dröjde ett litet tag innan ryggmärgsbedövningen verkligen tog. Faktum med så upplevde Petra aldrig att den verkligen hjälpte henne så där extremt mycket som hon blivit intalad att den ska göra. Den glada sköterskan berättade för Petra att hon skulle sticka hål på fosterhinnan så trycket kunde lätta. Enligt våra beräkningar, så borde ju vattnet ha sprutat ut, men min gissning är väl att Bisquit vid det här laget korkade igen, eller något.
Petra fick ligga kvar på sidan, och dessutom fick hon klartecken om att det nu gick att krysta utan problem. Sköterskorna försvann en snabbis. Inom kort fick Petra värkstimulerande drop, då epiduralen har en tendens att få värkarbetet att stanna av, vilket det gjorde för Petra, helt och hållet faktiskt.
Klockan blev runt 04, och Petra vändes runt, fick ligga på rygg, och med båda benen upp i luften. Nu var det dags. The moment. Den stund som man tänker sig när någon säger ”förlossning” eller ”föda barn”. Det var just den här stunden som jag verkligen skulle vara med och hjälpa Petra. Dessvärre fanns det ju inte mer att göra än att försöka stå där som någon sorts tafatt hejarklacksledare på andra parkett. Värkarna kom i omgångar, och Petra pressade i som ett djur så snart en värk satte igång. Sköterskorna pressade upp hennes ben nära kroppen, och en stod och tittade nyfiken mellan hennes ben. Petra var så ofattbart duktig. Så mycket smärtor, så mycket kraft. Man tycker sig vara tuff som klarat av hårda tider i lumpen, men det är inget i jämförelse med att pressa ur sig en unge på en obekväm säng med fula lakan.
Jag förlorade greppet om tid och rum när den här stunden väl körde igång. Men precis i slutet, så kom tydliga signaler på att vi snart skulle ha ett barn i vår famn. Sjuksystrarna motiverade Petra med att det bara var 2 – 3 krystningar kvar, sen skulle vi vara i mål! Det blev något fler än så, men plötsligt, när Petra pressade som allra mest, illröd i ansiktet, så bara sprutade det ut fostervatten och en nästan 4 kg tung klump tillika människa kom ut i en enorm fart. Petra hade rejält ont, samtidigt som vi båda kunde höra ett gurglande från 4kgs klumpen. Gurgel blandat med skrik. En grå klump, med hår på ena änden hade kommit ut. Han hängde som en blöt ostbåge över sköterskans hand. Samtidigt som hon strök klumpen över ryggen för att massera ut vattnet ur lungorna. Det blev allt mer skrik och mindre gurgel. Så snart sköterskan torkat av honom, så la hon upp den nu allt mer rödfärgade lilla klumpen på Petras mage. Även om jag förstod att Petra var glad, så sa hennes ögon ”Jag har ont, jag vill gråta”. Jag berömde henne för hur otroligt duktig hon varit. Förstod att mycket av det hon kände nu var blandat mellan smärta, glädje, oro, förvirring, panik och adrenalinskjuts. Klart humöret inte är helt stabilt.
Allt gick väldigt fort vid det här laget. Vi fick veta att det var en pojke, sekunden efter skulle navelsträngen klippas, bara minuten därpå greppade de tag i ungen och bad mig följa med. Man vill inget annat än andas, smälta hela grejen och se på barnet.
Jag följde med sköterskan in i ett annat rum. Hon gav Nico (ja, nu är han en Nico) lite syrgas för att sen ge mig honom. Jag gick in till Petra, där de hade börjat kolla om något behövdes sys eller motsvarande. Jag fick gå runt med den lilla knodden i min famn en stund. Han gjorde inte ett ljud ifrån sig. Låg bara tyst och snäll i min famn.
Här slutar del 4. Det kommer fler delar från det hela, för att täcka upp tiden strax efter och vistelsen på sjukhuset. Även om det mest spännande delen nu har passerat, så vill jag för egen del skriva ned det som hände även efter förlossningen.
Sist men inte minst, vill jag säga, jag älskar dig Petra. Du var verkligen ofattbart stark under den här perioden, är mer än imponerad av det du tog dig igenom.
Äntligen kommer den! Del 3, som ni alla måste ha längtat. Jag vet iaf att det finns några där ute som har gjort det. Givetvis har jag själv längtat efter att få ork att skriva ner dessa viktiga dagar. Så nu kör jag igång!
För att du ska komma in i banan igen, så kan du ju läsa del 2 här, men jag tar hur som helst med ett litet utdrag från slutet av den delen. Så man kommer ihåg vart vi var någonstans i historien.
Ur del 2.
Jag förstod ju att Petras värkar verkligen var igång, då hon verkligen inte är överkänslig med smärtor, så jag var rätt övertygad om att hon borde ha kommit en bit i första delen av förlossningen. Givetvis visade sig vara just precis så.
När vi kom in till förlossningen, så gjorde de tester, såg att hon hade öppnat sig hela 5 cm. Jag var riktigt imponerad! Petra hade ju varit grym, som stått ut hela tiden där hemma.
Del 3 börjar.
Så snart vi fått veta att Petra faktiskt varit så duktig och öppnat sig hela 5 cm, så gick jag ut till bilen för att hämta in väskor och annat nödvändigt inför natten. För jag förstod ju att det här skulle komma att bli en lång natt, och inte vilken som helst heller för den delen. På min väg ut, så uppdaterade jag lite snabbt här på hemsidan via min mobil, insåg att det inte skulle bli läge för några uppdateringar den närmaste tiden.
Kom in igen på förlossningen, Petra hade fått rum nr 7. Jag gick in i rummet, och där stod Petra i sin nya mundering. En jättesnygg sjukhusskjorta. Bredvid henne stod två sköterskor. Den ena hade utländskt ursprung och var väldigt glad, framåt och positiv. Den andra var helylle-svensk och dramatiskt tråkig. Ett leende på de där läpparna skulle man aldrig komma att se, det förstod man direkt.
Jag låterbli att nämna dem vid namn, det kan bli så tråkigt då. Världen är liten, min blogg är ännu mindre, och sannolikheten att någon skulle läsa om dessa sköterskor här, och dessutom känna dem, och i sin tur känna hells angels-medlemar som känner sig pigga på att banka skiten ur en töntig bloggare är ännu mindre än sannolikheten att vi människor ens skulle komma att skapas i detta enorma universum. Så, jag låter det vara osagt.
Petra fick två mätare på sig. Vi kände igen mätarna, då hon hade de tidigare under testerna när vi kom in. Den enda registrerade sammandragningarna, och den andra pulsen på Bisquit (ja, det blir Bisquit nu, eftersom det fortfarande är en mage vi pratar om). Värkarna kom och dom gick. Hela tiden. Men det tog mycket mer på Petra vid det här laget. Klockan var omkring 21 när vi kom in, och runt 24-tiden, så hade det verkligen startat igång på riktigt.
Det var ju en klart jobbig period att inte kunna göra Petra helt smärtfri, men jag gjorde så mycket jag bara kunde, genom att hela tiden hålla koll på vad Petra kunde tänkas behöva, fundera ut olika sätt hon kunde stå på för att göra arbetet lättare osv. Jag höll koll på apparaten som visade när värkarna startade igång, och sa åt Petra när hon skulle börja med lustgasen. Det kändes bra att göra så mycket som möjligt, om än långt ifrån tillräckligt.
Vid 24-tiden så kom sköterskan in för att se hur mycket Petra hade öppnat sig. Man hade ju hoppats på att det snart skulle vara klart, kanske runt 8 cm, men nej, det hade inte hänt något alls. Inte ett dyft. Men! stackars Petra!
Både jag och Petra mindes tillbaks till våran föräldrautbildning vi haft. Där hade de berättat om hur mycket olika smärtstillande metoder som fanns. Även om de faktiskt aldrig nämnde vilka som fanns, så gav de intrycket av att det fanns så många olika att man kunde bara välja och vraka hej vilt. Då lustgasen inte gav riktigt den effekt som vi hade hoppats på, så frågade vi den tråkiga sjuksköterskan (ja det var hon som kom när vi tryckte på ”det gör verkligen ont nu-knappen”) vad för andra smärstillande Petra kunde få. Vi förklarade att det här med lustgas inte gjorde Petra mycket mer än yr i bollen och illamående. Svaret från sköterskan blev kort och torrt. ”Ja.. mer lustgas?”. Tack för tipset proffset. Tack som fan. Mer lustgas. Att vi inte kom med det förslaget själva.
För att övertyga oss om att den allra bästa utrustningen fanns på plats för de allra hårdaste stunderna så la sköterskan till ”du kan ju få en värmekudde också..”
Toppen. Mer illamående och en värmekudde att pressa mot magen. Kändes ju lite 1800-tal, men visst, det var ju bättre än det sista alternativet med akupunktur. Känns det ju som om man lika gärna kan komma och spå i horoskop eller något. Jag vet att det fungerar med akupunktur för en del, men det känns inte som rätt läge att bruka när man ligger och har så ont som Petra. Då vill man bara smacka på med något grovt som narkos i stort sett, men ja, det vore ju bara dumt, men lite den typen av aggressiv effekt vill man ju ha.
Lustgasen ökades på, och värmekudden kom in. Petra fortsatte jobba. Hon var helt otroligt duktig! Smärtor hela tiden, varvat med lustgas som gjorde henne lite småfull. Vid 02-tiden så kom sköterskorna in och kollade hur mycket Petra var öppen. Snälla låt det vara mer än 5 centimeter! 7. Pust. 7 centimeter, bättre än 5 iallafall, men man hade verkligen hoppats på de fullständiga 10 vid det här laget, för de timmar som gått kändes ju inte som någon dröm.
Det började pressa på ganska ordentligt för Petra vid det här laget, och det såg sköterskorna. Det hela berodde på att fosterhinnan fortfarande var hel och att Bisquit korkade igen, vilket i sin tur skapade ett rejält tryck. Petra blev tillsagd att inte börja krysta än, även om det kändes som om hon ville det. Det hela berodde då på att Petra ännu inte var öppen hela 10 cm, utan hade 4 centimeter kvar. Eftersom smärtorna börjat tillta så väldigt mycket mer, så tillkallade de narkosläkare som skulle kunna sätta dit epidural, dvs ryggmärgsbedövning.
På något sätt så kändes det skönt att jag själv hade lång erfarenhet av att vistas på sjukhus. Givetvis finns det inte mycket positivt med just en sån erfarenhet, framförallt inte en lång sådan, men vid just den här situationen, så hade jag det väldigt lätt att förstå precis hur Petra kände, och vad hon kunde tänkas oroa sig för. Jag visste ju t.ex hur just epiduralen fungerade, och på vilka sätt den kunde vara felaktig, eller hur det ska kännas när den verkligen fungerar.
Tiden gick, Petra jobbade på, höll emot trycket, och var samtidigt arg på att hon inte fick krysta. Det var ju som att låtabli att kräkas. En så naturlig reaktion i hela kroppen är väldigt svår att styra bort. Men Petra fick jobba för det, och gjorde det väldigt bra, för plötsligt så kom läkaren in, de vände runt Petra, smackade in epiduralen, kollade hur öppen hon var.
Här slutar del 3. ”NEEEJ DITT MONSTER!” Kanske du får för dig att tänka. Och det får du gärna göra, men jag har annat att tänka på just nu, så det blir en del 4 inom kort. Ja, inom kort, inte 2 veckors väntan eller så. Håll ut!
Jag glömde nämna det i Del1 av den här historien. Men innan vi somnade den där kvällen, så kom faktiskt Emil och Fia förbi en snabb sväng. Varför? Jo, för att de körde över en bil hem till oss, så fort de fick veta att vi hade skickat in våran på service, och nu längre inte hade någon bil att ta oss till sjukhuset med, om det skulle hända något. Korkat av mig att lämna in bilen så tajt inpå? Ja, kan tyckas. Om jag trodde att Bisquit skulle komma 4 dagar förtidigt? Nej.. verkligen inte. Därav det dumma beslutat att lämna in bilen på service.
Men till våran undsättning kom då Emil och Fia, som verkligen direkt körde över en bil och parkerade på våran parkering, samt sprang upp med nycklarna till lägenheten och önskade lycka till. Hur grymt vänskapligt är inte det?! STORT TACK till er båda.
Nu återgår vi till den här delens historia. Del2.
Morgonen var sig inte riktigt lik. För mig var det ingen större skillnad, men för Petra, så hade värkarna börjat ta till betydligt mer än tidigare. Givetvis förstod ju inte jag hur ofta hon fick ont, förens hon började klocka värkarna på sin iPhone. Riktigt bra för mig att få se hur tätt det var mellan värkarna, då det gav mig en mycket bättre inblick i värkarbetet. Så det blir nog mitt bästa tips faktiskt, till er som väntar barn, se till att klocka värkarna, så partnern förstår hur ont, och hur ofta du som kvinna har det vid varje värk. För tro mig, det är helt omöjligt att förstå annars.
Till en början, så var det ca 10 minuter mellan värkarna, vilket ju är ganska tätt, och ett tydligt tecken på att värkarna verkligen är igång. Det var först då jag tyckte det blev aktuellt att införskaffa en kameran för att kunna filma allt som skulle komma att hända. Jag hade även ett litet uppdrag på jobbet att genomföra innan jag kunde åka in på sjukhuset.
Så jag hoppade in i den underbara bilen som vi fått låna, och brände iväg mot jobbet till en början. Där snackade jag bara lite hastigt med David, gav honom bilder som jag hade hemma från en tidigare balfotografering, samt hämtade bilder som jag tagit från fotograferingen i Norrköping under fredagen. Så snart jag blivit klar på jobbet, så åkte jag iväg mot NetonNet, träffade Daniel i kassan, snackade lite skit, och gick sen vidare in i butiken för att hämta den kamera jag spanat in lite snabbt på deras hemsida. Du kan se mitt val här.
Inköpet av kamera gick snabbt, och jag rullade återigen hem. Petras värkar hade börjat tillta mer, men ännu inte nått ”NU JÄVLAR DRAR VI TILL FÖRLOSSNINGEN”-status.
Eftersom Petra är precis som jag själv, så kämpade hon emot smärtorna som började tillta allt mer, vilket förvisso gjorde det svårt för mig att förstå hur ont hon verkligen hade, men efter ett antal värkar tyckte jag att vi skulle ringa till förlossningen och fråga. Petra var nere på ca 4-5 minuter mellan värkarna när hon ringde och frågade om det började bli läge att komma in. Vi hade ju givetvis läst på en hel del om det hela, och visste att många kommer in redan vid 9-10 minuter, men det kändes inte alls aktuellt för oss att åka in så tidigt, då man lika gärna kan ta det lugnt hemma, om man klarar av att handskas med värkarna.
Förlossningssköterskan tyckte det lät som om det började bli läge att komma in till sjukhuset. Vi började packa ihop det sista i godan ro, och gick sen ner till bilen. Vi båda kände oss faktiskt väldigt lugna, eller jag talar kanske för mig själv mest, men det får väl duga. Jag kände mig lugn, och inte alls så stressad, som jag trodde man skulle komma att bli i det här skedet.
Vi förstod ju själva att en förlossning inte alldeles för sällan tar sin lilla tid, så innan vi åkte till sjukhuset, besökte vi matvarubutiken och inhandlade allt som vi trodde oss bli sugna på i framtiden.
Resan mot sjukhuset påbörjades kort därefter, och jag var märkligt lugn. Ingen stress, bara ta oss till sjukhuset, och sen ta nästa steg därifrån. Jag förstod ju att Petras värkar verkligen var igång, då hon verkligen inte är överkänslig med smärtor, så jag var rätt övertygad om att hon borde ha kommit en bit i första delen av förlossningen. Givetvis visade sig vara just precis så.
När vi kom in till förlossningen, så gjorde de tester, såg att hon hade öppnat sig hela 5 cm. Jag var riktigt imponerad! Petra hade ju varit grym, som stått ut hela tiden där hemma.
Del 2 avslutar jag här, lite elakt kan tyckas, men jag tror det blir behagligare att läsa igenom historien om den är flitigt uppdelad, och dessutom blir det en tafatt cliffhanger.
Idag är det en mycket stor dag. Inte bara för afAdam.se utan också för den mycket omtalade Bisquit som har följt med här på sidan i hela 9 månaders tid. Resan i sig har varit otroligt lång, och ibland rejält krävande, inte allra minst för Petra.
Första gången vi fick veta något alls om en eventuell Bisquit, var den 2:a Oktober 2009. Sen dess har längtan aldrig avtagit, om att en dag få komma just hit, där vi är idag. Med en liten son, som man fortfarande kan räkna timmarna på, och ett liv som aldrig mer kommer bli sig likt.
Namnet Bisquit kom Petra på, då hon sa att i hennes ugn så bakas det inga bullar, bara söta kakor. (Bisquit = Kaka). Sen dess kom magen att kallas just Bisquit. Jag stod på tårna över att få berätta för familj, släkt och vänner. Finns nog inget jag längtat så mycket efter som att få berätta den nyheten. Att äntligen få kasta ur mig orden ”vi väntar barn”. Mamma var den förste som fick veta, i vad vi trodde, vecka 10, men som efter lite mer noggrann räkning, visat sig vara snarare 6:e veckan. Med andra ord extremt tidigt.
Nu, många månader senare, och många namnlistor passerade, så har vi slutat leta. Och faktiskt hittat det mest lämpade namnet mycket närmare än vi vågat ana, nämligen ett av mina mellannamn.
*Trumvirvel*
Bisquit byter idag namn till Nico!
*Trummis tappar trumpinnarna och börjar istället applådera*
Ja, nu är det klart. Men det finns även en stor nyhet kvar i det här med namngivningen, men det kommer jag inte berätta om riktigt ännu.
Många utav de inlägg som jag kommer skriva om här på sidan, kan fortfarande innehålla namnet Bisquit, då det relaterar till perioden då magen fortfarande var ett faktum.
Det här blir den första delen, på en ganska lång story, som handlar om dagarna då Bisquit verkligen kom till livet. Jag vet ännu inte hur många delar det blir, men tre eller fyra låter inte helt otroligt.
Så jag börjar med att backa bak historien hela vägen tills dess att jag slutat mitt 18-timmars jobbpass.
Fredag kväll, det är rejält sent. Jag har kommit hem, är rätt trött och seg, men inte helt bortom allt hopp om överlevnad. Haha, va överdrivet, jag var verkligen inte så trött. Hur som helst, så hade jag inga planer på att en Bisquit skulle vilja börja sparka på ugnsluckan och anse sig klar, bara ett dygn senare ungefär. Ibland är det lite bra att vara omedveten, för annars hade jag inte kunnat somna, vilket hade varit förödande, eftersom jag ändå bara fick sova 4 timmar innan Petra försökte väcka mig lite smått och berätta att vattnet hade gått. (Läs om det här) Givetvis tog det tid för mig att förstå hennes ord. Men när jag väl förstod vad hon menade, och att hon faktiskt var allvarlig, så fick jag absolut ingen stress i kroppen, utan jag frågade i godan ro hur mycket vatten som kommit, och hur hon kände sig. Petra hade redan ringt till sjukhuset och berättat för dem, så vi hade tid vid 08, för en liten kontroll. Man förnekar faktiskt en möjlig födsel in i det sista, inte ens när vattnet har gått så ser jag möjligheten till födsel inom kort.
Trots det faktum att jag hade jobbat en hel del dagen innan, så hade jag tagit på mig ett till jobb vid 07:00 denna morgon, vilket du kanske kan ana, inte blev av. Nej, jag skickade ett sms till min kollega och tillika chef, och berättade att vattnet gått. Han som själv också väntar sitt första barn precis efter mig, blev bara väldigt glad av nyheten, och löste det hela på bästa sätt. När klockan var runt 07, så hämtade jag upp honom, tillsammans med Petra i bilen. Körde till sjukhuset, och där tog kollegan över. Han fixade genast så jag inte behövde jobba mer, utan bestämde att vi skulle höras av så snart vi visste mer. Jag och Petra hade varit duktiga och faktiskt packat en speciell väska för ett sånt här läge. I många fall så lägger man ju in någon som vattnet har gått på, så vi körde full förberedelse och hade med oss förlossningsväska och allt som kunde behövas för en eventuell övernattning.
Vi kom fram till porten som ledde in till förlossningen. Ovanför dörren stod det på en illröd skylt ”FÖRLOSSNING”. Man förstår att den har blivit sådär illröd av en anledning, många kommer till just den här platsen i full panik, då får det inte gå att missa. Fast vad spelar väl lite röd färg för roll när man springer med ett extra huvud mellan benen. Framme vid porten, så blev jag däremot inte lika imponerad. Den röda skylten var ju enkel, varningsfärg och väl synlig, enkelt för nästan alla att förstå. Men den extrema mängd knappar som fanns utanför porten skulle kunna få vilken attackfödande kvinna som helst att ge upp allt hopp om att nå fram och få hjälp.
Väl inne så togs vi emot av en sjuksyster, som ledde oss in på ett litet rum. I rummet fanns bara en säng och någon märklig apparat som vi ännu inte bekantat oss med. Petra fick lägga sig ner på britsen, varvid sjuksystern lindade några band runt om hennes mage. Dessa band fick sedan några små runda mätare fastsatta på sig, och plötsligt kunde vi höra Bisquits hjärtljud! Wow. Vi fick även se sammandragningarna i magen. Givetvis förstod vi inte riktigt allt som visade sig på apparatens lilla skärm, eller det som skrevs ut på pappret. Ingen var speciellt pigg på att berätta det heller, så vi fick mest vara där inne i rummet och bara vara. Vi pratade mest om Bisquit, vilket vi inte kunde låta bli, då hjärtljudet hela tiden pumpade i högtalaren.
20 minuter hade sjuksköterskan sagt, sen skulle hon komma tillbaks. 1 timme senare så hörde vi henne närma sig dörren igen, och mycket riktigt, hon dundrade in och kopplade ifrån maskinen. Nu var det dags för Petra att bli undersökt av en läkare, vilket var viktigt då hon känt av vattenavgång. Det gjordes ett litet och snabbt ultraljud, som egentligen inte visade oss något nämnvärt spännande, eftersom Bisquit vid det här laget var så stor, att det för oss var omöjligt att urskilja några som helst kroppsdelar. Petra fick sen kastas upp i gynstol-ställning, och undersökas. Läkaren kollade om hon hade öppnat sig något, men så var det inte, fanns inte en skymt av någon möjlig öppning där inte. Läkaren förklarade vattenavgången som en sorts pyspunka lite högre upp i magen, eftersom det annars skulle flöda ut vatten om det var längre ner. Anledningen till att man normalt sett startar igång en förlossning vid vattenavgång, är för att det föreligger en lite högre grad av infektioner och annat efter ca två dagar. Men i det här fallet så fanns det inte riktigt någon sådan risk, så vi fick bege oss hem igen. Hela det här förloppet varade i ett antal timmar, så runt 12-tiden var vi påväg ut från sjukhuset igen. Det hela kändes ändå rätt bra, vi hade själva gissat på att det skulle bli hemgång igen, men med eventuell igångsättning inom två dagar. Det läkaren däremot noterade, var att Petras värkarbete var i fullgång, utan att hon kände av det, men den där mysko apparaten i det ensamma lilla rummet hade tydligen gett henne värdefull information. Intressant, då är det ju ändå igång, tänkte vi.
Tillsammans, hand i hand, så började vi gå hemmåt. Vädret strålade underbart, och vi var nu ett steg närmare att få träffa Bisquit. Vi gick däremot inte hela vägen hem, utan stannade vi en närliggande busshållplats, för att sen åka buss hem. När bussen väl anlänt till våran hållplats, så sögs all energi ur våra kroppar. Vi hade kunnat börja lipa båda två av trötthet. Det kom så plötsligt. Fullkomligt orkeslösa rakt igenom. Jag gjorde allt för att ignorera tröttheten i kroppen, gick in på ICA, köpte lite snabbmat från frysdisken som vi kunde brassa på när vi kom hem. Jag lät Petra gå hemmåt under tiden som jag shoppade lite, så hon inte skulle behöva gå runt i onödan, då det gjorde rätt ont trots allt.
Det var inte någon större konst för mig att gå ikapp Petra så snart jag shoppat klart allt. Hon lunkade på i sakta takt, och stannade så snart hon såg mig komma med älgakliv bakom sig. Trött må jag ha varit, men att sakta ner på tempot när jag går händer sällan.
När vi kom hem, så smällde vi i oss maten jag köpt, varvid jag sen däckade fullständigt på soffan. Fanns inte en chans för mig att vara vaken. Hade jag jobbat, så hade jag inte somnat, men däremot varit lite mosig. Petra började här känna av lite mer värkar. Inget extremt, men ändå värkar.
Så snart jag vaknat, roade jag mig lite med att spela Red Dead Redeamption tillsammans med Erik online. Tiden rann iväg, och det dröjde inte länge innan sängen kallade på mig och Petra. Vi somnade, ovetande om att nästkommande dygn skulle komma att visa sig vara något vi aldrig tidigare upplevt, ett dygn fullt med känslor, smärtor och kärlek.
Ja, jag sitter nu här hemma, men jag är ensam. Varför? Jo för att Petra och Bisquit ännu har en natt kvar på sjukhuset innan de kan åka hem. Jag själv ska jobba imorgon vid 05-tiden, så det kändes bäst att sova hemma, för att sen hämta upp dem efter jobbet imorgon. Ser verkligen fram emot det! Ska bli så underbart att få hem hela familjen till det riktiga hemmet, och bara börja starta igång familjelivet tillsammans med den där lilla, och otroligt söta ungen.
Som du har märkt, så har jag inte skrivit speciellt mycket här på min fina hemsida, och det har inte berott på att jag inte vill, för velat har jag, men enligt min mening, så är det så mycket mer värdefullt att ligga och gulla med sin nyfödda, förstfödda och underbara lilla son. Ja, även jag tycker det känns helt sjukt att jag, Adam af Ekenstam, är pappa och alltid kommer vara det från och med denna dag. Underbart. På alla sätt.
Ska jag inte skriva alls om dagarna som har varit då? Jo, det ska jag faktiskt, men det kommer ta sin tid att skriva ikapp alla de dagar som har varit. Men jag ska göra mitt bästa. För dig som bara kikar in här för att få veta hur Bisquit mår nu, så är det alldeles utmärkt, han är en unge med vilja, utan att vara svår att ha och göra med.
Jag ska börja skriva ner dagarna redan nu, och kanske, bara kanske, lyckas jag publicera något här ikväll. När jag nu sitter här och kollar igenom vad som måste uppdateras på sidan, så inser jag att avdelningen med Bisquit i sidomenyn, inte längre finns kvar på samma sätt. Jag ska inte uppdatera den längre, nej, för nu är han är, magen jag så länge har skrivit om. Äntligen.
Nu sitte jag här på sjukhuset. Framför mig ligger Petra på sidan, med Bisquit vid bröstet. Vi har precis lyckats få honom att ammas ordentligt, efter ca 2,5 timmes kämpande Med att klämma, luta, flytta, luras och några tårar. Det är verkligen inte alltid lätt, men vad annat kan man förvänta sig? Vi harbju trots allt med en mycket liten och vilse varelse att göra. En varelse som faktiskt inte vet någonting mer än det som hans reflexer säger åt honom att göra. Hur många stater USA har, vart Eifeltornet står uppställt eller vad ens Mamma heter, vet han inte ännu. Men det behövs heller inte, för de övermäktiga föräldrarna finns ju alltid här, runt om honom. Iaf i några år, tills dess att Bisquit själv inser att Mamma och Pappa inte kan allt, och inte alls är några allsmäktiga gudar. Som tur är, så dröjer det ett tag till. Även om det kommer uppfattas som en tid i form av en blinkning eller ett åsknedslag, när jag väl är där.
Nu ligger Bisquit alldeles tyst och nöjd, även om det varvas med små gnäll och tjut.
Vad händer nu då? När kommer vi hem? När kan ni börja besökare oss?
Just nu, så tar vi verkligen bara dagarna som de kommer, inget annnat är aktuellt. Vi måste stanna kvar på sjukhuset t.om tidigast imorgon. Kan också bli aktuellt att åka hem på torsdag. Sånt som påverkar är framförallt amningen, går den bra, så finns det inga direkta hinder.
Besök kommer vi se till att styra upp så gott vi kan. Många som vill komma på besok, och givetvis ska de få göra det också, bara vi får krasha i sängen där hemma först, och låta bisquit undersöka sin nya hemmiljö.
Så snart kan ni få se honom i verkligheten. Fram tills dess, så får livesändningar och bilder på bloggen räcka till. Påtal om bilder, så ska ni snart få många fler!
Vid den här stunden, så sitter jag i en fåtölj på BB. Petra ligger framför mig i sängen och har Bisquit vid sig. Vi har ännu inte spikat något namn, så under det här inlägget kallas han Bisquit.
Petra är trött efter nattens mycket långa bravader. Nej, nu ändras historien. Jag lyfte just bort Bisquit från Petra, och sitter med honom i famnen, samtidigt som jag skriver detta inlägg på min iPad. Petra bara måste få sova just nu. Jag har ju själv inte gjort nämnvärt mycket, men ändå fått ”sova” 15 minuter under morgonen.
Nu däckade Petra, perfekt. Jag får skriva mer om en liten stund, ska gå en runda med Bisquit.
Snabb info om Bisquit
Väger 3745 gram, är 52cm lång och otroligt söt. Samt föddes klockan 05:10.
Så har vi ännu ingen Bisquit i vår famn. Men det går frammåt. Petra är vid det här laget öppen 7cm, så det är bara en liten bit kvar nu. Hon har fått ryggmärgsbedövning insatt. Vet inte om den sitter helt perfekt på henne däremot, men hon känner hursomhelst inte av några enorma smärtor i just magen för stunden.
Inom en timme så kommer de köra in värkstimulerande dropp, om det är så att Bisquit inte känner för att komma ut självmant.
Just nu är det otroligt spännande såklart. Även om tröttheten börjar tränga sig på vid det här laget. Men en sak är säkert, 2010-06-07 blir jag Pappa. Vilket klockslag vet jag inte än. Men oavsett datum och klockslag efter det här datumet, så kommer jag vara Pappa. Jisses…
© 2012 afAdam.se