Den helgen som just passerade innehöll en spontan resa till Stockholm. En av ganska många spontana resor till just den staden. Exakt vad jag och Nico skulle göra där visste jag inte, men det är som alltid en sak som man inte ska veta när man gör något väldigt spontant och plötsligt. Petra jobbade hela helgen, så därför blev det en far och son-resa till den stora staden.
När vi började närma oss Stockholm, så kom jag fram till att det vore en bra idé och köpa in en proffsmikrofon till min kamera, så jag ringde Erik, frågade om han ville med in en sväng till stan för att köpa en mikrofon. Det ville han. Yeay.
Vi gjorde en ganska snabb tripp till butiken som sålde micken och bestämde kort därefter att vi var rejält hungriga. Dessvärre kom vi inte på något bättre än att käka på MAX, men alla dagar har ju sina nödlösningar.
Dagen råkade stanna vid att vi hade en helkväll hos Erik och Jenny, som t.om ledde till att vi sov över hos dem. Vilket funkade alldeles utmärkt med Nico, som somnade väldigt snällt. En preliminär plan var att åka till Mamma&Co under söndagen, vilket vi också gjorde efter en härlig frukost på balkongen.
Nico som egentligen skulle ha sovit strax efter frukosten höll sig vaken rejält länge, och vägrade sova eftersom han fått syn på båten hemma hos Mamma (eller farmor, om vi nu ska börja vinkla det hela ur Nicos synvinkel). Det enda Nico tjatade om var ”båten båten båten båten!” Men eftersom han var så trött, blev han istället livrädd när han väl fick kliva ombord på båten, som visade sig gunga en del. Som tur var så glömde han bort det lagom tills det att vi faktiskt skulle ge oss ut på sjön, däremot kom han snabbt på att han var stentrött. Så efter ca 2-3 minuter med motorbuller, somnade Nico i Julias famn.
Trots en ganska blåsig dag lyckades Bobo hitta en tämligen vindstilla liten plats där vi kunde ligga och guppa och njuta av en fika tillsammans. Nico, som av misstag, inte hade någon flytväst på sig vaknade lagom till fikastunden och fascinerades av Julias plaskande i vattnet med en åra. Eftersom Nico inte sov speciellt länge under färden till fikaplatsen, så däckade han återigen på vägen hem, haha.
Som vanligt planerade jag inte att kvällen skulle bli så sen, men ack och ve vad kass jag är på att åka hem ibland. Dessutom blev jag trött på vägen hem, så jag var tvungen att stanna vid en mack och blunda en stund. Normalt sett brukar jag somna när jag gör såna stopp, men den här gången var jag vaken i de 12 minuter som jag vilade ögonen, som tur var gav det lika bra effekt och jag kände mig klar nog i huvudet för att kunna köra igen, vilket också fungerade utmärkt hela vägen hem.
Man kan ju nästan tro att det inte händer något i mitt liv just nu, iallafall så är det vad jag kommer tro när jag läser min egen blogg om några år. Men faktum med så har jag haft så mycket att jag inte kunnat avsätta tid för att skriva, vilket är lite lätt irriterande. Jag måste helt enkelt få till tid att skriva oftare. Livet som egen företagare kanske är den bidragande orsaken? Eller bara det faktum att jag är bra mycket friskare nu och kan göra saker om dagarna.
Men låt mig berätta lite snabbt om tiden som har passerat, närmare bestämt från helgen som just var.
Petra hade bestämt med Lisa och Patrik att vi skulle komma förbi dem och dricka lite vin, vilket ju kändes som en bra helgsyssla. Under lördagen åkte vi då först till Upplands Väsby och träffade Patrik, Lisa, Nova och Leon, samt Camilla, Molly och Agnes på Lek & Bus. En plats där ljudvolymen mest kunde liknas vid en intensiv hejarklack. Nico var rejält intresserad av alla lustiga saker som fanns att upptäcka, han hade inte ens tid att äta mat innan leken började.
Jag ägnade tiden mest åt att fotografera, vilket jag verkligen har velat göra mer sen jag fick den nya kameran. Kameran smattrade på, minneskorten fylldes och ungarna stundvis skrek av skratt. Efter ca 1,5 så satt de vuxna ner på stolar, medan alla barnen härjade fritt i en närliggande småbarns-avdelning.
Kvällen tillbringade vi hemma hos Patrik och Lisa, givetvis med det efterlängtade vinet. Det ska nog poängteras att Lisa var den klart drivande kraften bakom vindrickandet. Hon jagade hårt efter ett vin, vilket slutade med att hon snodde ett från Camilla.
Söndagen innehöll något så otippat som bakluckeloppis, men det vore väl lite av en överdrift om jag påstod att vi faktiskt spanade på den loppisen. Vad vi istället gjorde var att titta på några smådjur som fanns i närheten, samt lät Nico ”bränna runt” på en stor traktor, som han nog tyckte var den finaste traktor han någonsin sett. Sann lycka i ögonen.
Eftersom vi inte hade lust att baklucke-shoppa, så åkte vi istället hem till Marco, Gabriella, Salma och Douglas. Där de eldade för fullt i trädgården, monterade gunga och grillade korv. Givetvis fick vi stanna över på en riktigt god middag också.
Vi åkte hem senare på kvällen och hade en bra helg bakom oss.
Måndag och tisdag jobbade jag intensivt hela dagarna med det stora webbprojektet Buzzter.se, samt tränade hårt sent på kvällarna. Tisdagen var en lite extra rolig träningsdag på gymmet, då jag b.la träffade Sebastian från den tidigare fotograferingen jag hade på Member24, samt att Daniel, Emil, Robban och Per var på plats också. Eftersom jag börjat köra många nya övningar och gått ifrån maskiner till mycket stor del, så fick jag lite hjälp med några av dem. Ska senare få hjälp av Sebastian, som faktiskt jobbar som PT hela dagarna.
Onsdagen, dvs gårdagen blev bara bajs. Faktum med blev den det nästan bokstavligt talat, då min mage fick för sig att fullständigt tömma mig på vätska igen. Inte riktigt så farligt som förra gången, men iallafall två liter vätska sköljdes ur mig, vilket gjorde mig duktigt matt i kroppen. Magen var sådär svinjobbig hela dagen och jag hade svårt att sitta upp några längre stunder. Istället fick jag ligga ner i soffan eller sängen för att jobba med webbprojektet via iPaden. Fungerade hyfsat.
Idag torsdag så mår jag bättre, även om aptiten är lite labil. Men utöver det så känner jag mig mycket bättre. En sista liten sak är att det när som helst kommer dundra in hantverkare och belamra hela köket under dagen. De ska nämligen sätta upp nytt kakel, men måste först skärma av köket rejält, då det finns stor risk för att väggarna innehåller Asbest, vilket är högst olämpligt att inandas när det dammar upp rejält. Så först ska de bygga en ”sluss” där de kan hålla dammet borta från resten av lägenheten. För och efterbilder kommer väl i slutet av dagen kanske.
Igår lördag, så hade vi familjen And på besök. De stormade lägenheten någon gång vid 12-tiden. Patrik, Lisa, Nova och Leon.
Nico låg och sov när alla kom hit, men det var egentligen inget som störde honom, så han fortsatte sova ett tag till, ungefär fram till dess att det var dags för pannkakor, då tyckte han det lämpade sig ganska bra att vakna upp. Alla barnen fick så mycket pannkakor de orkade äta och givetvis fick de även glass till! Lyxig lunch.
Då alla de små barnen hade väldigt mycket spring i benen, bestämde vi oss för att gå ut i lekparken en sväng, vilket visade sig vara en strålande idé. Jag låter nog ett stort gäng bilder visa dagen i stort.
Ännu en dag är igång, solen skiner och det är allmänt vårigt både ute och inne. Ser lite extra mysigt ut när man ser Nico och Petra sova tillsammans, samtidigt som solljuset tränger sig på både här och där i lägenheten. Dessutom ger det ju möjlighet att fotografera dem båda när de kraschat i sängen och bara slocknat, haha.
Den här helgen som passerade nu var väldigt oplanerad, men ack så trevlig.
Under lördagen så hade Petra stora planer medan jag själv var lite mer avvaktande i mina planer, då Nico varit sjuk under dagarna innan. Som tur var så blev Nico betydligt piggare under lördagen, och vi kunde åka till Stockholm hela familjen. Men även fast jag visste att jag skulle åka till Stockholm, så höll jag planerna väldigt oplanerade. Petra skulle träffa sin kompis Alexandra, så jag och Nico hade en helg ”för oss själva”. Så snart jag lämnat av Petra inne i Stockholm, så ringde jag Mamma för att åtminstone säkra en sovplats för natten. Därefter ringde jag till Erik, som visade sig sitta själv där hemma och spela ukulele (haha, fan va det låter illa, men hans sambo Jenny hade precis lämnat landet och dragit på en tur till USA, vilket inte heller låter så bra, men hon var där för både nöje och utbildning).
Jag styrde bilen mot Eriks bostad och kom fram levande. Vi båda kände oss måttligt sugna på att laga någon middag, samtidigt som vi heller inte var attackhungriga stunden som vi träffades. Lösningen på kvällens middag blev helt enkelt nedfryst pizza, som vi då kunde nafsa i oss när vi väl kände oss hungriga. Det tillsammans med en stadig omgång gottegott från chips och godishyllan gjorde ju kvällens kaloriintag säkert. Nico som också behövde äta mat som alla andra barn, fick själv välja mellan köttbullar och korv, vilket föga förvånande föll på korv. Mer förvånande var att han knappt åt den alls när vi väl lagat ihop hans middag.
Erik får en första mysig kram av Nico
Nico visar Erik hur man stämmer en ukulele
En kram till!
”Okej farbror Erik, häng med nu!”
Något som gjorde mig väldigt glad var att Nico verkligen älskade att få vara hos Erik. Redan när vi var i matbutiken så skulle Nico promt upp i famnen hos Erik. Jag misstänker att Erik smälte lite inombords när Nico så ivrigt sträckte armarna efter honom, för att sen ge honom en stor kram. Det stora Erik-behovet tog heller inte slut, utan Nico skulle minsann upp i famnen flera gånger under kvällen, och när han sen skulle sova så ville han minsann ligga bredvid Erik och gosa.
Underbart att se Nico få sån kontakt med Erik nu, vilket inte är självklart, då vi inte ses alls så ofta som man hade velat. Kanske har våra Facetime-stunder skapat en närmare relation åt dem båda? Då Nico alltmer nämner ”Eji” i vardagen. [Facetime är alltså videosamtal mellan t.ex två iPhone, med den stora skillnanden att det är gratis, till skillnad från "vanliga" videosamtal som kostar hutlösa 5kr/min]
Nico höll sig vaken rätt länge under kvällen och hade riktigt svårt att slappna av. Först när vi satte på den urusla filmen ”Hugo” så däckade Nico. Givetvis var det nära att även jag och Erik strök med, men efter en timmes tittande tog vi det råa beslutet att avbryta filmen och istället sätta igång en något mer givande rulle. The Men Who Stare At Goats blev filmvalet, vilket måste anses vara ungefär så långtifrån Hugo-filmen man kan komma. Dvs rolig, underhållande, spännande och fånig.
Haha, du är alltid söt Nico
Vi sov sen över hos Erik, eftersom det kändes rent av onödigt att slita upp Nico från soffan bara för att sova hemma hos Mamma som bor ca fem minuter längre bort. Jag däckade behagligt i soffan och sov gott hela natten. Inte nog med att jag sov gott, Nico bjöd dessutom på sovmorgon, förmodligen tack vare det faktum att Erik drog ned persiennerna på kvällen.
Tack för en härligt oplanerad kväll käre vän, ser fram emot nästa filmkväll eller vad det nu kan tänkas bli.
Jag är en sån där person som ofta har svårt att avgöra om vissa saker verkligen gör skillnad. Dricker jag en energidryck eller knaprar superhälsosamma vitaminer, så känner jag aldrig av skillnaden de ska ge. Dels beror det kanske på att t.ex vitamintabletter eller liknande ger föränring över en lång period.
Men nu plötsligt har jag verkligen upplevt en förändring av det mer dramatiska slaget. Förra helgen så gjordes en så stor grej som att vi flyttade till en ny lägenhet. Under den perioden var jag inte i bästa skick, även om jag var i bättre skick än jag varit de senaste 1,5 åren. När flytten var över påbörjade vi flyttstädning av gamla lägenheten, vilket tog inte mindre än tre dagar att genomföra. Dels för att Petra jobbade, men också med kombinationen att jag var i rätt uselt skick och hade riktigt ont i mitt stora ärr på magen. Sista städdagen så åkte jag till sjukhuset för att komma in på en välplanerad tid hos min kirurg. En härlig omgång med kamera i rumpan genomfördes, dvs en rektoskopi. Det var nog den mest glädjande rektoskopin jag genomgått under mina sju usla år med Ulcerös Kolit. Undersökningen visade nämligen att den rejält inflammerade bäckenreservoaren jag haft problem med både före och efter min sjukhusvistelse, hade gett upp och försvunnit. Inflammationsfri, wow!
Resultatet av den fina överraskningen blev att jag fick sluta knapra Flagyl-tabletter som var starkt bidragande till mitt illamående om dagarna. Dessutom plockade de bort klamrarna som satt faststämplade längs med hela ärret på magen. Givetvis gjorde det duktigt ont just där jag var som allra ömmast, men oj vad mycket bättre det blev sen! Jag gick därifrån och hade ont, men samtidigt kände jag mig så otroligt mycket smidigare i kroppen jämfört med innan. Städningen som var kvar av lägenheten gick bättre och vi hann nästan klart allt.
På morgonen dagen efter våran sista städdag, så skulle vi ha en kontroll av städningen från hyresvärden. Jag var i lägenheten klockan 08:00 och kontrollerade de sista delarna. Strax innan kontrollen skulle göras fick jag åka iväg till sjukhuset igen för att ha ett möte med stomisköterskan. Är rätt viktigt att man etablerar en kontakt på sjukhuset så man snabbt kan få hjälp om man nu behöver. Hela mötet gick såklart bra, och jag lyckades ”sno” åt mig prylar jag saknat vid mina stomibyten, så som silikonsprayen samt den nyare typen av sax som inte riskerar att klippa sönder själva stomipåsen.
Jag kände den här dagen, dvs en dag efter mötet hos kirurgen, att jag mådde bättre. Kroppen kändes ännu smidigare, ännu piggare och mer villig att hitta på saker. Känslan av att behöva sitta ner eller luta mig mot något var som bortblåst. En känsla jag levt med i 1,5 år. En känsla som gjort hela mitt liv under den tiden till en ren börda. Att bara kliva upp ur soffan eller ännu värre åka på ett äventyr till någon butik har ju varit pest och rent hat att göra hela den tiden.
Jag ”hjälpte” Daniel att flytta den här dagen också, eftersom Petra och Nico var nere på stan och hade lite skoj med Nina och Eaven. Så mycket hjälp gav jag väl inte egentligen, inte mer än att jag lånade ut mig själv som chaffis då jag råkar ha en bil med dragkrok. Själva bärandet av prylar fick Sandra och Daniel stå för.
Även fast jag inte kunde hjälpa dem med själva bärandet av prylar, så blev det så tydligt för mig att en stor förändring var på gång. Jag hade inga besvär alls, utan kunde stå bredvid, utan att luta mig eller sitta ner, och se dem fixa och dona. Jag hade även kunnat hjälpa till att bära om det inte vore för dess maximala olämplighet så snart efter en bukoperation.
Förändringarnas stora kick kom däremot under den andra dagen, dvs två dagar efter mötet hos kirurgen. Det var som om jag fått något sorts piller som gjort mig frisk. Jag hade så mycket energi i kroppen att jag bara stormade runt i lägenheten. Jag hade dessutom en så otroligt stark hunger och sug efter god mat. Viljan och glädjen att faktiskt laga mat igen bara slog ner som en blixt i kroppen på mig. Jag har ju alltid älskat att laga egen mat, men i 1,5 år har jag inte känt någon som helst lust, eller ens varit sugen på något alls, inte en enda måltid har jag känt ”Wow, det här ska bli gott!!”.
Plötsligt upptäcker jag känslan av att vara nära ett stadie som kan kallas frisk. Jag stod i köket och hade som en euforisk känsla i hela kroppen, jag ville verkligen berätta för någon hur bra jag mådde, så jag ringde mamma och pratade om det hela. Jag kunde själv känna hur jag stundvis fick som gråt i halsen av glädje för den känsla som strömmade genom kroppen. ”Det är ju det här som är JAG! Full med energi, svårt att stå still och massor av idéer och tankar, problemlösningar och designidéer, allt bara kom på samma gång. Gränsen blev så tydlig för mig. 48 timmar tidigare kunde jag inte gå normalt eller röra mig normalt, plötsligt var allt borta, magen gjorde inte ont, illamåendet fanns inte kvar (förutom lättar på morgonen) och energi som jag inte visste fanns bara stormade i kroppen.
Känslan av att komma ur en sorts dvala var påtagligt stark. Givetvis var ju kroppen inte i något optimalt skick vid den tiden jag kände mig så stark och full med energi. Men den så väldigt starka skillnaden mot hur jag mått i 1,5 år, och framförallt bara 48 timmar tidigare.
Nu sitter jag här i soffan, det har gått en vecka sen besöket hos kirurgen. Jag har förvisso fått problem med ärret igen, då det gör ont och inte riktigt vill läka ihop just i de yttre delarna, dvs huden, men det känns som en liten och väldigt tillfällig grej, som jag snart lär få bukt med.
Utöver den biten, så har jag fått starta ett ”nytt” liv. Känslan av att vilja ta ikapp tiden jag förlorat med min familj är svår att ignorera. Jag vill ut och busa med Nico, ta med Petra på restaurang och åka på utflykter med dem båda till någon läcker världsdel. Allt det kan bli sanning nu, allt det kommer jag snart klara av på riktigt. Påsen på magen är mitt absolut minsta bekymmer, även om många andra nog tänker sig att det måste vara det som känns jobbigast för mig, men det är raka motsatsen, jag är så jävla glad att den här förbannade påsen finns, för utan den hade jag inte haft ett liv värt att leva i denna kropp. Jag hade ju inte gett upp oavsett, har ju en sambo och son jag älskar, en stor familj och släkt jag inte vill leva en dag utan och vänner som alltid finns där för mig. Men själva delen med att leva med såna besvär dygnet runt är ingen människa ond nog att behöva leva med, utom Hitler och hans mustasch då möjligtvis.
Det är nya tider nu gott folk! Snart är jag inte sjukskriven längre, inläggen på afAdam kommer inte handla om mina bittra dagar med analbesvär och fistlar som äter upp mig eller hur besvärligt det är att bara gå på toa Fyrtio Tusen Miljarder gånger om dagen.
Boka in bröllopsfesten eller vilken annan tillställning som helst, för jag ska börja fotografera på riktigt nu igen!
Klockan är nu 23:38. Jag är trött i hela kroppen och lätt förvirrad.
Hela veckan som gått har varit helt märklig på många sätt. Dels kräktes jag och mådde illa från lördag till torsdag, men fortsatte må stundvis riktigt pissigt även dagarna efter.
Mitt kräkande och riktigt svaga tillstånd till trots, har jag tillsammans med familj och nära vänner, lyckats få hela lägenhetens allt innehåll flyttat till den nya lägenheten. Ca 40 kartonger och en rik mängd möbler har flyttats över och vi sover nu första natten i nya lägenheten.
Tonvis med jobb återstår, men jag vill verkligen tacka alla er som lyckades ta er tid idag!! Hade ALDRIG gått utan er. Främst av den hårda kombinationen med tunga lyft i massor och ett förbud att lyfta tungt efter operationen. Inte poppis att konka pianon med en nyligen uppsnittad buk.
Nu sova!
Idag hände det! Jag fick äntligen se våran ny lägenhet i dess nya skepnad.
Du kanske har ett svagt minne av att min tossiga mamma och min minst lika tossiga moster kom över till Västerås för att måla om den? Hur som helst, jag hann aldrig se resultatet från deras vitmålning av lägenheten, innan det bar iväg till sjukhusets vitmålade väggar (konstigt nog upplevs väggarna HELT olika). Men inte nog med att jag idag fick se de vita väggarna, jag fick även se det nylagda golv som vi beställt. Ett klassiskt ekparkett-golv över hela lägenheten, med undantag för köket just nu, som ska fixas i mars.
Mina kräkningar på morgonen till trots, så kände jag mig redo för ett litet äventyr till den nya lägenheten, som ligger ca 500 meter från våran gamla om man är en fågel och kan ta den vägen. Men med tanke på mitt skick så fick det ändå bli bilen, då vi även skulle fixa med oss käk. Kebab inhandlades och vi knallade upp i lägenheten.
Wow! Den var precis så som jag föreställt mig. Stilrent snygg med ett behagligt golv att gå på. Nu har vi en perfekt grund för att göra en roligare lägenhet tillsammans.
Om inte alltför lång tid kommer jag garanterat ha mer ork i kroppen, för att inte tala om en längre tid, då jag kommer vara levande på riktigt! När den orken åter infinner sig, kommer jag vilja ta igen tid jag förlorat med min familj och skapa det vi inte kunnat skapa med mig som sjukling.
Nico sprang som en dåre mellan rummen. Han hade även en av sina stora sitt-bilar med sig som han sladdade runt med för fullt. Han älskade de nya ytorna som lägenheten gett oss alla. Jag ska dessutom se till att anpassa så han kan fortsätta få rejält med yta att röra sig på. Han ska kunna springa och busa som aldrig förr, utöver det får han nu ett eget rum, vilket jag hoppas han kommer älska.
Kan lägenheten bli en nystart på riktigt?
Ja det är sant, i fredag så åkte jag faktiskt hem på en helgpermission. Kändes riktigt skönt att få tillbringa tiden hemma istället för att bara vänta ut fredag, lördag och söndag på sjukhuset. Inte för att det är enklare att vara hemma, men det är så mycket lättare. Motsägelsefull mening? Det jag menar är att den enkla delen är att jag på sjukhuset kan få mat serverat genom att trycka på en röd knapp. Hemma är det inte så enkelt, men däremot är det lättare på så sätt att jag kan få mat jag är sugen på och faktiskt tycker om.
Jag har ju fortfarande problem med att äta. Förutom i lördags morse, då jag åt förmycket och kräktes upp yoghurten som blev boven i dramat. Hade jag bara låtit bli att pressa i mig den trots protester från magen, så hade jag klarat mig fint den morgonen. Men i övrigt så kan jag bli sugen på mat numera, men sen har jag svårt att få i mig större mängder, vilket såklart får kompenseras med näringsdrycker efteråt så jag ändå får i mig näringen som behövs.
I övrigt så har jag av någon anledning kraftig kramp i min högra fot, vilket jag ska försöka lindra med magnesium nu under kvällen. Jag har råkat ut för liknande vid tidigare sjukhusbesök, samt utanför sjukhuset, och blivit tydligt hjälpt med magnesium. Enligt vissa människor som anser sig vara experter, så lider jättemånga i Sverige av magnesiumbrist, sant eller falskt? vet jag inte.
Hur känns det i övrigt för mig då? Febern är kvar, den var uppe och skuttade på enastående 39,2 igår, men toppade aldrig över 40. Febern känns allmänt lite lugnare och hugger inte lika snabbt, blir heller inte lika våldsamt hög.
Ett stort tack till Alexis som utan protest genast hämtade mig från sjukhuset i fredags när jag behövde hjälp. Utan henne hade det blivit svårt att komma hem med all packning. Jag tog nämligen med mig allt från sjukhuset, så jag har numera inget rum kvar, eller säng för den delen.
Imorgon ska jag återbesöka sjukhuset en sväng, sen blir det högst troligt återfärd hem igen, om de inte promt vill att jag ska kasta mig upp på operationsbordet och amputera båda armarna pga tidigare okänd och aggressiv form av oklippta naglar.
© 2012 afAdam.se