Efter det att Erik och Jenny begett sig hem igen efter gårdagens mysiga heldag, så var hela familjen här hemma vaken, vilket innebär att Nico inte hade somnat om efter ett plötsligt uppvaknade. Kan för övrigt berätta att Nico gick vilse i det nymöblerade och mörka sovrummet, så han stortjöt mitt under kvällens gång, och stod alldeles ledsen mitt i sovrummet när Petra kom in till honom.
Haha, dumma Pappa som möblerat om!
Hur som helst, så var vi alla vakna och Nico var nog den som kände sig allra piggast. Han var på ett rejält bushumör, och hade massor av saker att berätta. Dessutom hittade han nya sätt att busa med mamma och pappa.
Som du förstår, så var det ju såklart hur underbat som helst att se Nico sitta och vara alldeles överlycklig. Så vi kunde givetvis inte låta bli att uppmuntra honom, vilket är dumt om man vill att ungen ska somna om någon gång. Men somna, ja det gjorde han tillslut. Även jag och Petra däckade tillslut, men det stora skillnanden under nattens gång var att Nico och Petra sov hyfsat ostört, medan jag själv fick springa så många gånger på toaletten att jag tillslut blev irriterad och tyckte det var närmast fånigt av min kropp att hålla på och väcka mig hela tiden. Jag har sen i fredags fått lida av två nya fistlar/abscesser som ploppat upp på nya ställen, så varje gång jag skulle upp, gjorde ont i hela rumpan på mig när jag reste mig upp ur sängen. Men varken fistlarna eller asbcesserna är ju förvånande eller konstiga, däremot så är det väldigt märkligt att det som kommer ur mig, är så välanpassat för att bara forsa ur mig? Det är som om mina tabletter inte har någon verkan. Faktum med så var jag t.om tvungen att ta en hel extra dos tabletter under natten, allt för att försöka hejda min extremt ”glada” mage. Det blev något bättre efter en extra dos tabletter, men långt ifrån det som jag är van vid. Märkligt och irriterande på samma gång.
Min gissning är att jag gick upp mellan 8 och 10 gånger under natten, eftersom jag tappade räkningen efter sisådär fem omgångar. Det jag minns tydligast är att det hela tiden var svart utomhus. Ingen hade tänt sina lampor i lägenheterna, vilket tydde på att jag vaknade med extremt korta tidsintervaller. Ibland så kort som 30 minuter mellan, vilket ju är svårt att få någon vettigt sömn utav.
Det som är segast med såna nätter, är att de blir så otroligt långa. Känns som om tiden står stilla vissa stunder. Som tur är, så tickar ju tiden på ändå, och plötsligt var det återigen en ny dag att ta tag i. Petra åkte till jobbet, medan jag och Nico stannade hemma. Planen just nu är att Malin ska komma över och sno Nico en stund, så han får komma ut och leka lite i parken tillsammans med David och Enzo. Känns väldigt bra.
Igår vad det en ganska fin dag. Solen hade sina små strålar framme stundvis, och värmen var något högre än normalt. Men det var inte bara vädret som var fint för dagen, utan även utsikterna för dagen var väldigt fina. Vi väntade nämligen besök från självaste Erik och Jenny denna dag.
Petra jobbade mellan 09:45 och 16, så på förmiddagen var det vanliga rutiner som gällde. När jag och Nico kom hem igen efter att ha lämnat Petra, så började jag städa, medan Nico glodde på barnprogram. Jag var ärligt talat ganska duktig, då jag röjde upp hela lägenheten, och dessutom, hör och häpna, möblerade om hela sovrummet! Haha. Även fast jag hade ont, och det faktiskt var rätt besvärligt, så kändes det skönt att få möblera om, då jag verkligen velat göra det hur länge som helst.
Vid 11:30 ungefär, så dök de båda gästerna upp. Kände verkligen roligt att få ha dem över igen, då det var rätt längesen vi hade någon alls på besök. Och eftersom jag nu har det rätt besvärligt med allt möjligt, så har det blivit väldigt lite umgänge med vänner och familj. Vi inledde med en härlig bullfika och stora glas med kall mjölk. Även Nico fick några bitar bulle, och han verkade, inte helt otippat, tycka om det. Efteråt så blev det istället högläsning ur boken som Nico precis fått av Erik och Jenny. Jag är övertygad om att Nico älskade den stunden. Vädret fortsatte vara ovanligt fint, så Erik, Jenny och Nico tog en liten tur utomhus. De lekte i parken och gick en liten runda i skogen. Jag själv? Ja jag däckade i soffan. Somnade ganska snabbt när jag väl lagt mig ner faktiskt. Var en välbehövlig powernap, då jag kände mig mycket piggare när äventyrarna sen kom hem igen.
Dessutom var det nog väldigt klokt att jag tog powernapen innan jag gick och nattade Nico för sin eftermiddagsvila. Hade jag inte sovit innan så hade jag antagligen däckat stenhårt tillsammans med Nico inne i sovrummet, och därmed lämnat både Erik och Jenny i vardagsrummet, i sämsta tänkbara umgänges-anda.
Kändes riktigt mysigt att ha dem båda över, då jag verkligen velat träffa folket från Stockholm. Kan inte låta bli att längta efter en tid, då jag inte längre är så begränsad av min usla kropps märkliga påhitt. Känns som att det borde vara dags snart.
När Petra sen kom hem runt 17-tiden, påbörjade vi middagslagning, som blev en lövbiffgryta med sambal olek, tydligt en maträtt som kändes typiskt mig enligt Jenny. Kan låta negativt, men det klargjordes att hon menade på det mest positiva sätt. Maten blev dessutom god, även om jag åt ganska dåligt.
Kvällen fick fyllas på med en film, vilket vi faktiskt inte brukar göra, eftersom det oftast är ännu mysigare att bara sitta och småprata. Men den här gången så passade det in bra, dels för att det nog var riktigt mörkt ute, men också för att vi kollade på en film som tillät småprat mellan varven. Hade man tagit en avgrundsdjup drama med bara tunga och dystra scener, så hade det inte funkat lika bra.
Stort tack Erik och Jenny för eran tripp hit till oss! Det var väldigt efterlängtat att få se er båda igen!
Föräldramöte och barnvakt. Jag är osäker på vilken kombination som kan ge fler vuxenpoäng egentligen? Inget av dessa två kan du ju köpa dig till så att säga. Hus, bil och allt det där får man ju ihop genom att tjäna pengar och sen fördela dem. Men en unge som sen leder till att man hamnar på föräldramöten och måste boka in en barnvakt, ja det måste faktiskt vara toppen av vuxenpoäng-skalan på något vis.
Idag blev det hur som helst av, mitt livs första föräldramöte. Och det var ändå över förväntat bra. Givetvis beror ju det hela på att vi råkar ha Nico på en riktigt bra förskola där de vågar göra saker annorlunda och satsa.
Innan vi fick in Nico på förskola, så var jag såklart ganska skeptisk till att i över huvud taget ha sitt barn där, men efter att vi fått möjlighet att lära känna personalen och deras arbete, kan jag inte längre vara negativ på något plan alls. Nico stortrivs, jag och Petra mår när vi lämnar honom där, och det märks på hela familjen att det fungerar. Petra hittade helt enkelt den perfekta förskolan för oss alla. Sen kan jag tänka mig att det säkert finns dom som inte alls tycker barnen ska få den frihet de får där, eller att något annat är helt fläng, men för våran del är det tummen rakt upp i skyn.
Föräldramötet vi gick på ikväll var en bra stund där vi fick se alla de som arbetar på platsen, även om det nu inte var några nya ansikten, eftersom förskolan i sig är ganska liten har vi redan träffat dem alla. De gick igenom lite siffror från en enkät som hade skickats ut till alla oss föräldrar, och jämförde hur de hade varit året innan. De hade förbättrat sig på många punkter och det var faktiskt bara en enda liten punkt de inte hade fått fullt så bra förbättring.
Hemma i våran lägenhet fick Nico ha Daniel som sin barnvakt, vilket visade sig fungera alldeles utmärkt. När vi kom hem hade Nico både bajsat, ätit välling och somnat. Daniel hade haft lite tur och fått en ”bra bajs” som inte kladdat ner hela rumpan på Nico, utan bara landat snyggt i blöjan. Till Daniels stora lättnad såklart.
Nattningen hade gått alldeles utmärkt med ca 30 minuters fight innan Nico tillslut gett upp och somnat.
Tack för hjälpen Daniel!
Och stort tack till förskolan för jobbet ni gör!
Igår så var det inte min sjuka kropp som var i fokus, utan Nicos. Kändes däremot inte ett dugg bättre att han var sjuk. Såklart.
Normalt sett, så brukar det inte märkas så mycket på Nico när han är sjuk, inte mer än att han kanske är lite extra pipig och har ett uselt humör. Men den här gången reagerade han mer som vi vuxna brukar göra, dvs med ansiktet rakt ner mellan soffkuddarna. Nico låg verkligen hela dagen i soffan, med bara ett fåtal små glada tillrop då och då. Som du kan se på videoklippet nedan, så fick han lite extra energi en kort stund, men ganska kort efter sin Titt-ut-lek, däckade han på nytt. Jag låter ju inte heller helt frisk på videon, på mer än bara ett sätt, haha.
Jag själv drogs med huvudvärk och allmän seghet i kroppen, vilket inte heller var någon dröm precis. Men Nico hade det klart värst, så jag hade honom sovande på mitt bröst delar av dagen, eller på stora kuddar. Man vet att Nico inte mår toppen när han utan protester bara lägger sig ner och somnar. Det normala är ju att det blir en liten fight varje gång han ska sova.
Man kan ju nästan tro att jag och Nico leker, men han hade verkligen gömt min datormus medan jag var på toa. Jag letade igenom vardagsrummet, men hittade den inte, och Petra, som visste vart den fanns, vägrade berätta för mig, eftersom jag ockuperat toaletten alldeles för länge.
De här dagarna som har gått, har varit allt mellan extremt lugna till mer spännande utmaningar. Nu kanske du gör misstaget och tro att jag med utmaningar menar något i stil med att hoppa utan fallskärm från 6000 meter eller åka pulka ner för Mont Blanc. Men då misstar du dig lite. En utmaning för mig i dagsläget är fortfarande att vara utanför lägenheten. Går jag ut och sätter mig på en vanligt bänk, så är det en utmaning. Märkligt, inte sant?
Hur som helst, så åkte jag och min fina lilla familj till min bror med familj, för att besöka dem i sitt nya hus, för första gången faktiskt. Resan i sig gick bra, även om jag och Petra blev läskigt irriterade på att det var så virrigt att köra runt i Arninge Centrum. Men faktum med så stannade det inte vid att bara vara rörigt bland parkeringarna, även butikerna i sig kändes extremt röriga och märkliga. Det tog oss inte mindre än 40 minuter att få tag på en vanlig sallad med lite gegg i. Jag stötte förresten på Alexander Nilson från ”Kniven mot strupen”, han stod och sålde in köttbullar med betydligt högre kötthalt än de ”vanliga”. Misstänker väl att han får ganska bra betalt för det hela, med tanke på att det nog är en hel del folk som känner igen honom numera. Givetvis var han lika intensiv i sitt snack där, som på tv. Det jag däremot tänkte, var om jag själv hade varit i samma sits. Bli känd på TV och sen hamna på ICA Kvantum i Arninge Centrum för att sälja köttbullar? Låter ju inte ens lite lockande. Men å andra sidan, så gör han ju bra mycket mer än bara stå i olika köpcentrum såklart. Kändes bara lite som ett antiklimax på något vis. Däremot ska han klart ha beröm för att han inte bara pratade om hur bra köttbullarna var, utan även upplyste folk om övrig mat, och hur de bör vara lite mer kritiska till vad som verkligen hamnar i kundkorgen.
Jag avskydde den där butiken för övrigt. Så mycket skyltar i gångarna och olika ”TITTA HÄÄÄÄÄR!!!”, så man blev både blind och dum mot allt som fanns i närheten av en. Jag hittade tillslut två trötta sallader som fick duga till lunch.
Vi rullade snabbt ifrån centrumet, hem till min bror och hans familj. För ca två månader sedan flyttade de för första gången till hus, vilket ju är ett ganska stort steg från en lägenhet. Framförallt känns det som ett givet steg, man vill ju verkligen få bo i ett hus, och inte i en lägenhet när man har barn. Så underbart att ha dörrarna öppna, med en trädgård som bara väntar att få lekas på. (Gjorde ett avbrott i texten för att se om jag kunde hitta någon villa till ett bra pris i Västerås, hittade inget).
Du kanske undrar hur jag kan åka iväg hem till min bror, eftersom jag inte kunnat åka någon annanstans på ett bra tag. Det hela handlar om en ren chansning faktiskt. Jag bara drog en rövare, och hoppades helt sonika på att jag skulle kunna vara hemma hos min bror utan problem. Det visade sig fungera utmärkt, allt tack vare det faktum att de faktiskt hade dusch och toalett i samma rum. Vad hade jag gjort om det inte funnits dusch vid toaletten? Jag vet inte, haha. Det är just det som är en del av chansningen, och sånt som man gör när man börjar tröttna på att vara sjukskriven.
Hemma hos Marco, Gabriella, Salma och Douglas kändes det familjärt. Huset kändes verkligen som deras, och dessutom rätt lagom. Kan ju låta hutlöst svenskt, men det är å andra sidan inte så konstigt, då de trots allt bor i ett, för stunden, rött litet hus med vita knutar (om jag nu inte minns helt fel, var tvungen att kolla på Google Maps, som eventuellt kan visa en äldre bild av huset).
Egentligen hade vi en liten plan på att först vara hos min bror, och sen dra vidare till Petras bror, som bor med sin familj bara några kilometer bort. Men eftersom planerna inte direkt var insprängda i berg, så blev det istället att vi stannade kvar på middag hos min bror. En riktigt god middag ska sägas också! Kycklingspett med klyftpotatis och yoghurtsmet. Vi hade det riktigt trevligt, och stannade så pass länge att vi nästan övervägde att sova över, men i sista stund bestämde jag att vi skulle ge oss på en resa hem istället. Anledningen var allra främst för att vi inte hade någonting alls med oss för övernattning, samt att jag inte hade tabletter nog för att överleva nästkommande dag på ett humant sätt.
Ja, det är faktiskt så att jag MÅSTE ha mina tabletter, annars blir hela min värld upp och ner, eller mer sammanfattat kan man säga att den blir skit, bokstavligt talat. Får jag inte i mig min dos med tabletter, så fastnar jag på toaletten, och om jag skulle vara utan tabletterna i sisådär två dygn eller kanske tre, ja då skulle jag inte vara människa längre. Skulle bli ett evigt sittande på toaletten med rejält svidande rumpa, sen skulle det ta flera dagar innan min kropp åter fick stabilitet igen, trots tabletter.
Det sista som gjordes innan vi lämnade min bror och hans familj, var att lassa ur surroundsystemet som jag så snällt fått låna av min käre bror. När jag innan avresa från Västerås hade konkat ner hela ljudsystemet från lägenheten, så hade det känts som en hel lägenhetsflytt. Jag bar ner förstärkare, två stora högtalare, fem satilithögtalare och en duktig baslåda, thats it, men för mig var det som att bära tio soffor, sju kulskåp och femton hundar, upp och ner för trapporna. Jag svettades som en gris och var tvungen att ta paus mellan varven! Bara slet av mig tröjan eftersom jag blev helt blöt av svett. Helt klart otrevlig upplevelse. Återhämtade mig ganska snabbt så snart jag fått ta en paus i soffan däremot. Men en sån sak får mig att förstå att det är så mycket mer med kroppen som måste bli bättre, än bara ett sår där bak. Ingen normal människa blir så slutpumpad av att bära några, om än rätt tunga, saker upp och ner för tre våningar. Lite trött kanske man kan bli, men inte få en nära-kollaps-och-förtidig-död-upplevelse.
STORT TACK Marco och Gabriella för en riktigt mysig dag! Vi kommer igen. Sen tackar Nico för besöket och hälsar till sina kusiner Salma och Douglas. Jag ser en ljus tid framför mig, där de kommer leka, skoja och ibland råka i luven på varandra. Kommer bli underbart!
Nu i helgen som var så hade jag det äntligen lite trevligt utanför lägenheten. Jag börjar må snäppet bättre nu, men fortfarande problem som gör mig lite mer isolerad än önskat. Ja, vem fan vill vara isolerad Fritzel-style? Önskar bara att kunna röra på mig lite friare, kanske kunna påbörja en LÄTT träning och justering av kosten så jag kan få gå upp i vikt.
Men innan jag ger mig in i de tankarna, så ska jag berätta lite snabbt om helgen!
Klockan 10:21 på lördagmorgonen fick jag ett sms från min käre mor. Hon undrade om vi ville komma förbi på en liten enkel kräftskiva, vilket lät väldigt lockande såklart. Det var däremot inte helt självklart att vi skulle åka, då Petra under fredagen varit sjuk och känt sig rätt seg, samt att Nico varit i precis samma skick. Jag själv mådde däremot ”bra”, och eftersom det var just till Mamma&Co vi var bjudna på kräftskiva, fanns det betydligt större chans för mig att klara det hela utan att bli sönderkörd. Jag är alltså fortfarande beroende av att kunna spola med vatten när jag går på toa, då såret annars inte blir rent, och då blir det en hel del problem. Hemma hos Mamma&Co kan jag då spola med vatten, vilket gör den platsen till en av de få jag åker till just nu.
Runt 13-tiden bestämde vi oss för att åka dit, men vi kom iväg bra mycket senare, närmare bestämt runt 17. Det i sig gjorde att vi kom fram ganska sent, men å andra sidan gjorde det inget, eftersom vi ändå skulle sova över. Påvägen dit ringde jag till Erik, då han var hemma hos sin mamma och firade sin syster. Jag bjöd in honom till kräftskivan om han inte hade något bättre för sig under kvällen, vilket var ganska sannolikt då Jenny, hans sambo, befann sig på helt annan ort. England om jag inte minns fel?
Hur som helst! Vi kom fram till Mamma&Co och möttes där av min familj samt familjen Schneidler. De satt alla och mumsade på vattenmelon, precis som vilken sommardag som helst. Det unika just den här dagen var ju att den var som en sommardag, trots att det var sent i augusti. Förmodligen bland de sista riktigt varma dagarna innan hösten börjar bita sönder de gröna löven.
Kräftskivan körde igång, vilket min mage också uppfattade och körde igång den med. Mindre önskvärt, men det funkade helt okej ändå. Kräftskalen knäcktes, kött ur klor och stjärtar slets ut, spadet sörplades flitigt och de allra mest klassiska nubbevisorna fick stämbanden att vibrera. En kräftskiva helt enkelt.
Något senare fram mot kvällen, kanske runt 20:30 eller något sådant, så tillbringade jag inte helt ovanligt lite tid på toaletten. Just under den tiden råkade Erik smita in och ta plats kring bordet, så när jag själv kom ut efter ett lyckat toalettbesök satt han där. Det tog inte lång tid innan Erik fick uppdraget att sjunga nästa nubbevisa, vilket till en början blev ett uppdrag han inte riktigt kunde lösa, men tackvare teknikens enorma framsteg kunde han ta fram en bra visa i sin iPhone. Visan nedan fick han köra solo:
Melodi: Emil i Lönneberga
Till spritbolaget ränner jag,
och bankar på dess port.
Jag vill ha nå’t som bränner bra,
och får mig skitfull fort.
Expediten sade goda’,
hur gammal kan min herre va’.
Har du nåt leg, ditt fula drägg,
kom hit igen när du har fått skägg.
Nej, detta var ju inte bra,
jag skall bli full ikväll.
Då plötsligt en ide jag fick,
de har ju sprit på Shell.
Många flaskor stod där på ra’.
Så nu kan jag bli full och gla’.
Den röda drycken åkte ner,
nu kan jag inte titta mer.
Erik genomförde det hela med bravur och alla svepte sina nubbar. Kvällen fortsatte sen i med fika och allmänt mysig stund tillsammans. Sent på kvällen satt vi alla nere i badhuset och pratade om allt från gigantiska husspindlar stora som hundar, till otäcka sjukdomar som kol. Givetvis hamnade Erik mitt skottgluggen när det kom till att förklara diverse sjukdomar, eller namnet på huvudstaden i Sydsudan. När det gällde just namnet på huvudstaden, så var det Bobo som kastade ur sig frågan ”vad heter huvudstaden i Sydsudan” varvid en tystnad la sig tungt som en blöt handduk över badhuset. ”Erik?” klämde Bobo tillslut ur sig, ”Jag visste det! Bara väntade på att du skulle säga det..” ropade Erik ut. Alla skrattade, men något svar kom inte i första taget, utan först långt senare ville alla veta vad huvudstaden hette. Jaba fick vi veta, vilket genast fick alla oss som under våra unga dar sett Star Wars, att tänka på Jabba the Hut. Just uttalet ”Jaba” verkar däremot inte stämma, då staden heter Juba, men det är ju bara detaljer såklart. Sen är det ju ganska stor chans att huvudstaden dessutom blir förflyttad. Nog om det.
Någon gång runt 01 slutade kalasandet. Jag körde hem Erik till sig, och la mig sen för att sova med min underbara lilla familj. Däremot sov jag ganska uselt hela natten pga av att min mage hela tiden kändes mäktigt jobbig. Kanske dags att amputera hela magen snart?
Krånglig mage eller ej, kräftskivan var underbart trevlig att vara med på, så ett stort tack för den gemensamma dagen!
I måndags så var det då dags för mig att åter igen besöka en läkare. Enda fördelen var att det för en gångs skull inte var akut, om man nu ska hitta något positivt alls med det hela.
Varför återbesök då? Jo, min kära rumpa vill inte läka som planerat, eller jo, den läker, men det tar tid. Framförallt så är det delen där ”kratern” går ner, då själva snittet i sig har läkt och blivit ett småfult ärr. Tror det är ganska låg ersättning på vanprydande ärr i stjärtskåran va? Haha. Kan ju alltid testa att skicka in till försäkringsbolaget, och säga att jag lider stor av att nu inte kunna blotta mina ”mörkaste partier” lika vilt och galet som tidigare. Kanske, men bara kanske, ersätter de mig då med en liten slant för vanprydande ärr.
Nåväl, åter till besöket hos läkaren, eller rättare sagt kirurgen. Klockan 14:00 hade jag tid, vilket råkade vara en lite smådum tid, då Petra skulle börja jobba precis vid den tiden, men hon lyckades flytta fram sitt arbetspass lite, och kunde därmed följa med mig till sjukhuset och ha hand om Nico under tiden jag fick rumpan skändad med både slangar, lampor, kameror och tryckluft. Jag var ärligt talat rätt oroad inför undersökningen, då jag många gånger tidigare fått fantastiskt ont när de pumpat in luft för att i över huvud taget kunna se något inne bland tarmarna. Men kirurgen jag nu träffade lovade att vara ytterst försiktig, och höll vad han lovade. Visst, det gjorde ju ont till och från, och kändes duktig obekvämt när det blev stora mängder luft, men det var inte alls så smärtsamt som jag varit med om många gånger tidigare. Ser det som något väldigt postivit, då jag faktiskt måste ha blivit bättre på något sätt då iaf.
Undersökningen gick till som många andra rektala undersökningar med kamera, och det var att jag fick ligga på en brits, en tunn duk över mig medan jag hade byxorna neddragna till knävecken. Jag fick såklart ligga på sidan, och framför mig då se en skärm som visade allt som kirurgen också såg. Kan tänka mig att många inte vågar titta på det hela, men jag var, som vanligt, intresserad av att se hur jag såg ut på insidan, då det trots allt påverkar mig så starkt på utsidan.
Själva reservoaren såg fin ut, väldigt fin faktiskt. Inga tecken på inflammation, vilket gjorde mig glad att se. Däremot längre ner, närmare analöppningen, där även fistelgången finns, såg det värre ut. Jag hade lite väl ont vissa stunder, så jag fick inte samma övergripande bild av vad som filmades, men jag fick iaf se när kirurgen blåste in tillräckligt med luft för att se hur det såg ut inne i fistelgången, och ja, där var det inte i närheten av så fint som det jag sett tidigare. Proppfullt med gult var som bara täckte upp i hela fistelgången. Kirurgen spolade på friskt med vatten, och såg till att få fistelgången så ren det bara gick. Det i sig gjorde inte så ont som man kan tro, men efter ett tag började det smärta lite när jag kände hur det verkligen pumpades ut luft genom såret. Jag tror det är lite otydligt just nu, men fistelgången går alltså igenom min ringmuskel, och ut i vävnaden, så just nu är det som om jag har två utfarter mer eller mindre. Så i vissa lägen när kirurgen pumpade in rikligt med luft, så började det skjuta ut luft genom fistelgången, och det kändes som om jag pruttade fast på helt del av kroppen. Man vet ju vart det ska vibrera till när man släpper luft, men på mig vibrerade det då till på en helt annan plats, och det kändes extremt konstigt. Man kan väl tro att det inte borde kännas någon skillnad, då sårets utgång ligger nära den naturliga utgången, men jo, det kändes rejält stor skillnad. Tänk dig själv att du pruttar med hälen eller eller pannan, klart det skulle kännas märkligt.
Undersökningen tog ett tag, men gav viss klarhet i en del frågor. Jag har ju alltid upplevt kratern som väldigt djup, och den visade sig ju vara ännu djupare än jag trodde, då såret går rakt igenom all vävnad och genom muskeln. Kladdet jag sett varje dag visade sig vara just var och inget annat. Sårläkningen gick dessutom inte så bra som man skulle vilja, vilket kan bero på t.ex svamp eller liknande. Men det beror också på att jag faktiskt har Ulcerös Colit i grunden. Dränageslangen som sitter på plats nu, kan komma att behöva sitta där resten av livet, men det är ett extremt litet bekymmer för mig just nu. Jag måste få mitt sår att läka ihop. Värsta typen av scenario är att man kan behöva operera om själva reservoaren, men där är jag inte än, och jag tänker fan inte komma dit heller. Inga fler operationer nu, det måste få ett slut någon gång.
Igår fick jag nog. Låter ju alltid väldigt allvarligt, men riktigt så var det inte igår, men jag fick ändå nog. På vilket sätt? Jo, jag kände redan när jag satt i bilen efter att ha kört hem från förskolan med Nico, att det var en dag för förändring. Hela bilen kändes smutsig och äcklig på insidan, precis som lägenheten i sig också gjorde.
När jag och Nico sen kom upp till lägenheten, så körde jag igång ganska omgående med mitt projekt att förändra. Givetvis visste jag att allt jag ville göra, skulle komma att bli rejält jobbigt, då min kropp inte på långa vägar återhämtat sig. Jag har nu i flera dagar bara varit inomhus, suttit ner eller legat i soffan. Den främsta anledningen till det har varit för att jag inte klarar av att gå på toaletter någon annanstans än här hemma, och det beror då inte på någon sorts fobi för offentliga toaletter eller så. Jag är nämligen högst beroende av att kunna spola med vatten efter ett toalettbesök, då mitt sår fortfarande är öppet och svider löjligt mycket när jag gått på toa. Det i kombination med att jag bara klarar mig max någon timme från toalettbesök, gör livet för stunden lätt begränsat.
Igår var dagen jag fick nog, och tröttnade på att vara begränsad.
Eftersom jag var själv hemma med Nico, så hade jag det lite extra bökigt med mitt projekt att förändra här hemma, men efter lite lunch, och en powernap för hans del, så rullade det på rätt bra ändå. Jag skapade en lista med saker som jag ville ändra, köpa eller fixa. Det blev en lista på över 20 punkter, men efter flera timmar, så hade jag inte bockat av en enda. Men det berodde inte på att jag inte gjort något, utan för att jag helt enkelt hittat många andra saker som behövde göras innan jag kunde göra de 20 andra punkterna.
Den största utmaningen låg i att orka med rent energimässigt i kroppen. För när jag röjt upp rejält i köket, så började kroppen skaka av utmattning, vilket inte är speciellt normalt för en kropp. Så hela tiden var jag tvungen att anpassa så jag inte tog ut mig själv totalt, för det leder inte till något bra resultat i slutändan ändå.
Men vad gjorde jag för grejer då? Jo, jag tog tag i alla möjliga små konstiga saker, som att tömma brödrosten från alla miljarder små smulor, byta batterier i Nicos nattlampa, damma av varenda liten mjukisnalle på Petras ”nallehylla” som sitter i sovrummet, spraya ta-bort-medel på soffan inför en rejäl tvätt och massor av andra små liknande saker. Sen började jag även planera för hur vi skulle ha våra vinterkläder och andra tillbehör. Letade upp saker som jag ville köpa hem, och bestämde mig för att strunta i kostnaderna och bara se till att köpa sånt som jag ville att vi skulle ha.
Egentligen vill jag och Petra bara byta lägenhet nu, så vi kan satsa lite på en finare inredning, då det idag är helt uselt att köpa snygga soffor, då det ändå inte kommer förändra vårat läge. Mitt mål är att få köpa en lägenhet, men som man kan förstå, så är det inte helt lätt när jag ständigt åker på diverse sjukdomar och dessutom inte är fast anställd. Det är alltid svårare att få lån om man själv är driftig nog att starta eget, märkligt nog. Men det löser jag.
Klockan blev ganska plötsligt 17:00, och det var dags för mig och Nico att hämta upp Petra på jobbet. Vi skuttade in i bilen och brände iväg. Jag hade stora planer för kvällen, något som Petra inte visste om, men som ändå fick reda på när vi väl kom fram. Jag berättade att det var shopping som gällde, vilket såklart förvånade Petra, då jag inte varit långt utanför lägenheten på länge. Vi åkte hem en snabb sväng för att tömma ut bilen på prylar, då jag hade planer på att köpa en big ass jävla jättespegel. Bilen tömd på prylar, och så drog vi iväg.
Min mage skötte sig ska sägas, jag var inte utom besvär, men den skötte sig tillräckligt.
Men definitionen av att ”sköta sig” är däremot ganska luddig. Jag fick inga akuta besvär är mer en korrekt benämning. För när vi knatade bland inredningsprylarna, så blev jag många gånger påtagligt överansträngd, och behövde sätta mig ner flertal gånger. Jag svettades ymnigt när det blev lite väl mycket, och hade stundvis svårt att fokusera, men det ändrade aldrig mina planer på att lyckas med mitt dagsmål att shoppa alla saker jag ville ha hem. Totalt fick jag nog sätta mig ner och vila kanske 10 gånger eller så, men det kändes ändå helt okej, då jag ju faktiskt lyckades få tag på precis allt och lite till.
När jag dragit kortet i kassan och blivit ca 3000kr fattigare, så rullade vi ut alla grejer till bilen. Jag visste ju redan långt innan att det skulle bli ett projekt att få in den enorma spegeln på inte mindre än 190cm i längd. Faktum med så blev det så tajt att bara jag fick plats i bilen. Vi köpte ju bra många andra saker också såklart, men spegeln var den som våldtog bilen fullständigt. Petra och Nico fick stanna kvar medan jag körde hem för att lämna av spegeln. Det var ingen direkt bekväm körning hem, men det fungerade.
Väl utanför porten så började jag slita och dra i spegeln. Våra ”diagonal-grannar” kom precis när jag fått ut spegeln ur bilen. Vi känner inte dem så väl, då de som sagt bor på diagonalen, vilket på något konstigt sätt leder till att de inte är ”riktiga” grannar, jämfört med grannar som bor under eller vid sidan av en. Jag gav dem ett tips om att inte köpa en så stor spegel om man har en så liten bil. De skrattade och såg ut lite som om de tänkte ”Klarar du verkligen av att lyfta den där?!”. De undrade om vi t.om skulle få plats med den i lägenheten, haha. Jag berättade bara lite snabbt om när jag själv konkade upp med båda tvättmaskin och diskmaskin till lägenheten på tredje våningen utan hiss. De skrattade med en underton av ”han är galen”. Haha.
Spegeln fick jag upp rätt enkelt, dess storlek till trots. Ställde in den i sovrummet, och gick sen ner till bilen för att genast åka tillbaks för att hämta Petra och Nico. Jag lät resten av grejerna vara kvar i bilen, så jag snabbt kom tillbaks till dem båda.
Väl på plats igen, så hade Petra och Nico gått iväg för att handla lite mat inför kvällen. Det blev en liten snabbshopping, då vi bara ville få med oss det nödvändigaste hem. Jag kände ganska tydligt att energin började tryta, men körde på med de små reserver som fanns i kroppen. Vi hoppade alla in i bilen, åkte hem, stannade utanför porten. Petra greppade Nico, gick upp till lägenheten.
Själv satt jag kvar i bilen en stund. All energi var slut för stunden. Benen kändes alldeles svaga och så väldigt trötta. Efter någon minut bestämde jag mig för att bara ta tag i de kassar som fanns bak i bilen och få det hela gjort. Det lyckades, men hjälp va trött jag var efteråt. Kastade i mig lite fil och flingor, för att sen lägga mig på soffan.
Det var länge sen jag kände en sån extrem trötthet i kroppen. Men fan va nöjd jag kände mig över att ha klarat av allt. Jag lyckades med precis det jag hade hoppats.
När Petra nattat Nico, kom hon ut till mig i soffan. Givetvis gjorde hon ”misstaget” att lägga sig bredvid mig och kramas, vilket snabbt ledde till att vi båda däckade som kattungar på rohyopnol-överdos. Någon gång runt 24-tiden vaknade vi upp, för att förflytta oss till sängen och fortsätta sovandet där.
En bra dag. En mycket bra dag för mig, trots fullständigt uttömda energidepåer och besvärliga stunder med skakig kropp till följd. Vad fan är väl det när man ändå lyckas ta sig i mål?
Det är ju inte jätteofta man blir överraskad här i livet. Visst, ibland blir man kanske förvånad eller så, men just överraskad är något som bara händer vid enstaka små tillfällen. Men så plötsligt, kom just den här lördagen, och gav mig just två överraskningar.
Den första överraskningen kom ganska tidigt på dagen, och bestod helt enkelt av ett nytt dataspel. Låter lätt trist såklart, men det var långt bättre än jag vågat hoppas. Klockan 11:30 låg jag i sängen, Nico skulle sova lite middag, och jag själv klickade runt på nyhetssidor för ny spännande läsning. Hittade då rätt snabbt att spelet Minecraft fanns ute till ett bra pris, då man fick två spelkonton till priset av ett. Total kostnad var 15€, så jag skulle därmed få betala 150kr för spelet. Men eftersom jag inte var så intresserad av att spela det helt själv, smsade jag Erik, och vi kom fram till att 75kr var för ett spel kändes klart godkänt på alla sätt. Jag köpte spelet direkt på deras hemsida, och körde igång omedelbart med en egen server på datorn, som för övrigt krävde lite trixande för att få det riktigt bra.
Så, varför var det här smått nördiga dataspelet så speciellt då? Överraskande dessutom?! Jo, jag hade länge haft det här spelet i huvudet, och även testat på en liten gratisversion där man fått hoppa runt lite i Minecraft världen, fast på ett mycket tidigt stadie och med tämligen tråkiga möjligheter. Trots mina erfarenheter i tidigare test, kände jag ett starkt sug att få prova på den riktiga köp-versionen. När jag sen kom igång med spelet, så var jag fast. Tror inte det är något annat spel som fångat mig på samma sätt. Visst, jag har spelat tv-spel i många, många timmar i sträck, men det här är det första spelet där jag verkligen fick känslan av att vara fri och kunna göra ”vad jag vill”.
Spelet i sig har ingen handling, eller ens ett mål för den delen. Det finns inga direkta bossar att döda, eller banor att klara. Spelet är helt enkelt en sandlåda, där du får skapa det du vill.
Jag startade upp servern på min dator, vilket innebär att jag i spelet skapade en värld där jag och Erik kunde börja röja loss totalt. Vi båda startade upp med en varsin gubbe, mitt ute i det vilda. Vi började knacka sönder lite träd för att se vad som hände, och poff så hade vi fått trä, som vi då kunde göra till plankor eller stavar, som i sin tur kunde bilda lådor och arbetsbänkar, som i sin tur, med kombination av sönderhackad sten och trästavar, blev stenyxor och hackor, som i sin tur gjorde att vi kunde bygga upp byggnader och vapen, som med tiden leder till att vi kommer kunna odla grödor och ha djur i inhängnader. Djur, så som kor, gris, får och ankor. Utav dessa kan vi sen göra skinkläder som skyddar bättre mot de attacker som vi råkar ut för av monster, som kommer till liv under spelets nätter. Kossorna kan mjölkas, fåren kan klippas och ankorna kan ploppa ut ägg. Börjar du förstå nu att spelet har en ganska lång saga att berätta? Men det tar inte slut vid att du kan ta hand om djur eller odla grönsaker, det är bara ett sätt att spela på. Du kan istället gräva dig ner i djupa gruvor, hitta kol och metaller, som du sen kan använda för att göra ännu bättre verktyg eller vapen, eller tågräls eller båtar. ”Men jag har sett det där spelet, det är ASFULT!” Haha, ja grafiken i spelet hör inte riktigt hemma i de mer vanliga kommersiella spelen, utan ser mer ut som något taget från sent 80-tal eller början på 90. Men faktum med, så spelar inte grafiken någon större roll, då känslan ändå finns där, och faktum med, så tror jag känslan kommer lättare till en, när det grafiska är så rent och enkelt, att det inte finns några häftiga detaljer i miljöerna att studera. Istället är det den fullständiga friheten att du faktiskt kan minera ner ett helt berg och göra parkering av det.
-
- Döskallegrottan, våran gruva där vi gräver efter metaller m.m
-
- Första rummet i döskallegrottan
-
- Otäckt sovrum i grottan
-
- Välskyltat så man hittar
-
- Notera att allt är uthackat för hand, allt.
-
- Stora utgrävningar
-
- Längst ner i döskallegrottan hittar man denna plats
-
- Blir ganska läckra utrymmen när man hackat ett tag
-
- Från själva borgen kan man också komma till döskallegrottan
-
- Erik planterar så fint lite blommor utanför
-
- En del av borgen vi byggt, notera vattenfall från tornet!
-
- Utsikten från tornet
Det sista jag tänkte berätta om spelet, som också var en känsla jag aldrig haft i ett spel tidigare, var när jag blev dödad av några monster, och då fick starta om på ny plats i den värld där jag och Erik stojjade runt. Problemet var bara det att spelet i sig har inga mini-kartor eller översiktskartor. Därmed ”vaknade” jag upp på helt okänd plats, i en närmast oändlig värld. Jag gjorde mina små försök att hitta tillbaks till våran plats där Erik fortfarande byggde på det hus vi startat igång med. Jag klättade över berg, genom dalar, undvek djupa grottor pga av det illasinnade morrandet som hördes när jag närmade mig dem. Berg och dal försvann bakom mig, och jag vandrade istället genom öken. Plötsligt som från ingenstans, mitt i den enorma öknen, dök det upp ett gigantiskt hål i marken, och jag var väldigt nära att ramla rakt ner, vilket skulle leda till en säker död, och ännu ett nytt uppvaknande någonstans i den stora världen. Efter ganska lång tid, så gav jag upp sökandet av vårat gemensamma läger, och eftersom natten kom i spelet, vilket i sin tur drar fram monster som mer än gärna dödar en, fick jag snabbt hugga ner några träd, skapa mig verktyg som kunde hjälpa mig skapa en egen liten grotta i berget. Jag hade tur som hittade både kol och järn på platsen där jag hackade mig in i berget, vilket gjorde att jag kunde skapa mig facklor av träpinnar och kol, samt smälta ner järnet och göra stål till ett svärd. När solen sen gick upp igen, kunde jag fortsätta mitt letande.
Charmigast hade ju varit om jag fortsatt leta tills dess att jag hittat basen på egen hand, men för att inte förstöra spelkänslan helt, valde jag att ta fram x- och y-kordinater vilket man kan komma åt via spelets ”kontrollsystem”. För att inte behöva riskera att det hela skulle hända igen, byggde både jag och Erik en varsin säng i spelet, vilket gör att man vaknar upp vid sin säng efter att man råkat illa ut.
Jag blev därmed inte bara förvånad över hur mycket mer spelet hade att ge, utan jag lämnades istället med en rejält överraskad känsla. Trodde aldrig spelet skulle kunna ge så mycket.
Så! Vad kan då den andra överraskningen ha varit? Jo, det var ju lördag trots allt, så Petra hade storslagna planer för våran kväll. Hon kände sig märkligt sugen på tacos, och hade redan innan hon frågade mig om middagsförslag, bestämt att taco stod på kvällens middagsmeny. Dessutom var hon vansinnigt sugen på efterrätt också, så hon bestämde sig för att vi skulle äta äppelpaj med vaniljglass. Wow! Lät verkligen som en dunderkväll. Jag, nörden, var ju fast i mitt spelande, så jag såg aldrig någon överraskning komma, men fram mot kvällen, vid sisådär 19-tiden ringde det plötsligt på dörren. Det i sig var ju inte speciellt överraskande, då vi rätt ofta har oannonserat besök hemma hos oss. Min tanke var att det nog var Daniel som kom förbi lite spontant. Jag öppnade dörren och möttes av mina föräldrar?! Jag blev riktigt överraskad, och hade aldrig ens haft en fundering på att de kanske skulle kunna dyka upp rätt ”sent” på dygnet. Tar ju trots allt ca 1 timme att köra, och resan blir totalt 20 mil, så därför överraskas man ju extra mycket när de dyker upp vid middagstid. Kändes väldigt roligt att de kom förbi så ”spontant”. Givetvis hade ju min lömska sambo riggat hela överraskningen redan vid 09 på morgonen.
© 2012 afAdam.se