Archive | Fest RSS for this section
14 juni 2011 

För Leo har tagit studenten!

Som många andra människor känner av i livet, så är det såklart samma sak för mig, det går snabbt. Nu plötsligt har min käre lillebror, som en gång i tiden var en verkligt liten lillebror som älskade att springa runt i sin gåstol och äta jord ur de stora krukorna i vardagsrummet. Samma människa har nu plötsligt tagit sig igenom tolv år av skolgång, lärt sig livets sociala ”regler” och börjat sin första tid utan skolpliktens kall. Givetvis sätter det krav på en själv, om man vill komma någonstans utan att hamna i situationen att man vid trettio års ålder sitter hemma i föräldrarnas källare och spelar WoW.
Risken att Leo hamnar där ser jag inte framför mig, tvärtom, han kommer lyckas ta sig långt med något som verkligen intresserar honom.
Jag väljer att inleda hela det här inlägget med fokus på Leos stora dag, och avslutar därmed den här första delen med orden:

Grattis Leo! Jag ser fram emot att få se dig ta världen med storm!

Nu när det är sagt, så börjar jag inlägget på ny kula, och påbörjar där själva dagen i sig började. För min del var det också student på gång, men med skillnaden att jag istället skulle fotografera dem, istället för att själv springa runt i den klassiska vita hatten och den fruktansvärt varma kostymen.
För dig som har hängt med lite i mitt skrivande, så vet du mycket väl att jag för en tid sedan tog en rejäl och högst plötsligt break från jobbet. Det hela berodde på min kropp och dess fullständiga absurda behov av att jävlas med mig. Avbrottet gav mig möjlighet att dels åka till akuten och opereras, men också möjlighet till att varva ner igen och ge kroppen möjlighet att bara bli bra igen. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte med min kropp. Efter operationen hade jag det ganska jobbigt med sveda och annat skit, men med tiden blev det iaf lugnare.
Alla dagar jag egentligen hade inplanerade i min kalender spolades bort, utom en, den 10:e Juni. En dag så viktig att jag skulle behöva ett dödsattest för att hoppa över den, överdrift såklart, men en viktig dag hur som helst. Varför så viktig? Jo, vi är nämligen massor av fotografer, runt 40 stycken, som åker över precis hela Sverige och fotograferar studenterna på deras stora dag. Eftersom det sker just den 10:e Juni på väldigt många ställen i Sverige, så måste alla åka iväg samtidigt, vilket sätter just den 10:e på schemat som den viktigaste dagen att vara tillgänglig.
Så även fast jag inte kände mig fit-for-fight valde jag såklart att köra på och bara bita ihop lite för just den dagen. Från början skulle jag egentligen åka hela vägen till Åmål, men mina kära kollegor lyckades boka om mig, och ge mig plats i Avesta istället, vilket gav mig möjligheten att faktiskt både hinna åka iväg och jobba, för att sen bränna iväg till Stockholm och gå på min egen brors student!

Klockan 06:00, solen uppe sen länge, värmen slående redan då. Vid den tiden stod jag på en bensinmack, drog en fönsterskrapa fram och tillbaks över bilrutan. I väntan på att mina kollegor skulle dyka upp, så förberedde jag bilen inför dagens långfärd. Dels ville jag ha rena rutor, men utöver det kollade jag även upp däcktrycket och såg till att allt var så bra det kunde bli med hjälp av en pump och fönsterskrapa.
Kollegorna dök upp, de shoppade snabbt lite frukost. En tanke om att gå på toa dök upp i mitt huvud, men jag tyckte det verkade som en fånig tanke, då jag gått på toa precis innan jag lämnat hemmet. Samtidigt som jag tyckte det var en fånig tanke, visste jag att någonstans på vägen mot Avesta, skulle kroppen börja bli jobbig. Smällar man får ta.
Vi hoppade in i våra bilar och började rulla. En fördel med hela uppdraget var att jag faktiskt fotograferade på exakt samma plats förra året, vilka fördelar det ger kanske är svårt att se för en som inte jobbar med skolfoto, men det är helt enkelt extremt skönt att veta vad som väntar ibland.
Även om jag nu trodde mig veta vad som väntade, så hade jag ju såklart helt fel om den saken. Förra året fotograferade vi inomhus, och tydligen berodde det på att vädret var urusel det året, något jag verkligen inte kunde minnas när personalen på skolan började prata om att vi skulle fotografera studenterna utomhus. Skolans rektor visade vart de alltid brukade fotografera studenterna enligt tradition, och jag gillade det inte alls. Att fotografera utomhus var givetvis att föredra, men bakgrunden som jag ställdes framför var inte ett dugg rolig. Jag visste att några klasser var rätt duktigt stora, och på platsen jag fick utpekad gav mig inte alls utrymmet som behövdes. Till en början bara nickade jag och rektorn försvann. Jag är aldrig omöjlig, och försöker alltid tillmötesgå kunder, men samtidigt får man inte glömma bort att man faktiskt är ett proffs på det man gör, och därmed måste se till att ta beslut som är till fördel för slutprodukten. Jag försökte verkligen hitta på bra sätt att fota mot den bakgrund jag hade, men gav tillslut upp, och började reka efter nya områden, trots att vi bara hade 20 minuter kvar tills dess att första gruppen skulle dyka upp. Framför mig hade jag samtidigt mina lätt förvirrade kollegor som mer eller mindre inväntade ”order” från mig, samt vaktmästarna som stod frågande med ett gäng stolar, och undrade vart de skulle dumpa av dem. Jag fick syn på en plats längre bort som verkade schysst, sprang dit, tittade snabbt på detaljer och hur skuggorna skulle falla under solens rörelse. Platsen kunde komma att bli något för tajt senare under dagen, då ljuset skulle kunna bryta igenom, men samtidigt kunde jag inte föreställa mig en bättre plats någon annanstans. Jag rusade tillbaks till kollegorna och vaktmästarna, förklarade att jag bara skulle kolla med rektorn om jag kunde byta plats och därmed bryta deras mångåriga tradition. Hon svarade tveklöst ja, när jag snabbt förklarade att jag hittat en mycket bättre plats för att få vackra bilder. Jag gick återigen ut till kollegorna och vaktmästarna och förklarade vart vi skulle vara. Vaktmästarna såg väldigt förvånade ut och kommenterade direkt med orden ”Va? Fick du det genomfört så snabbt?! Han borde få anställning hos oss!”. Jag log, och knatade bort till platsen. Vi började rigga bord och ställa in kameror. Vid det här laget glömmer man bort att jag har problem med kroppen, eller hur? Det gör inte jag. Hela tiden tänker jag när jag ska få möjlighet att sätta mig ner, och när det kommer ges luckor att gå på toaletten. Hela tiden.
Inte för att jag absolut behövde gå på toa hela tiden, men jag hade däremot en tydligt påträngande känsla i stort sett hela tiden, utan minuterna efter ett toalettbesök.
Fotograferingen körde igång, och jag märkte snabbt att jag glömt bort vissa små detaljer och strukturer i hur allt det administrativa sköttes, då det skiljer rätt stort från vanligt sportfoto. Det räckte däremot med att jag fick se vad som gick fel med första gruppen, för att sen kunna korrigera det till nästa.

Nima smattrade på med porträttbilder, medan jag stod för de vackra gruppbilderna, till vår hjälp hade vi även Ludvig som skötte datorn och namnsättningen av varje gruppbild. Otroligt bekvämt att jobba just så, och närmast ett krav för att jag skulle kunna klara av arbetsdagen. Från klockan 08:00 till ungefär 12 körde vi på med fotograferandet. Så snart jag gavs en liten möjlighet att sitta ner tog jag den, men efter åtskilliga grupper räckte det inte längre med att bara sitta ner, min kropp blev så spänd och ansträngd att jag var tvungen att också ligga ner. Min kropp blir rent av utmattad av att inte få sitta ner och vila längre stunder när magen är jobbig.

När all fotografering sen var genomförd återstod bara mingelbilder och utspring från skolan. Jag hade däremot gjort en liten enkel deal med Nima att han skulle få fånga just de bilderna. Ett tämligen ”kravlöst” uppdrag, men som ändå måste göras. Eftersom jag själv hade en viktig student att gå på, så var jag helt enkelt tvungen att skynda mig hem mot Västerås, för att hinna komma till Leos mottagning vid 15:00.

Strax efter 13 kom jag till Västerås, Petra och Nico var färdiga för avfärd, medan jag själv behövde ta en dusch och göra mig i ordning lite snabbt. Givetvis hade jag inte lyckats fixa någon present till Leo under veckans gång, även om jag hade tänkt en hel del på vad för typ av present han skulle kunna tänkas få. Men jag kom aldrig på något som kändes som en bra present med lång livstid.
Hela familjen hoppade in i bilen, Nico somnade hyfsat snabbt och vi var plötsligt på väg mot nästa mål för dagen. Jag som precis bränt av 20 mil i bilen kände mig inte supersugen på att hoppa in bakom ratten igen, men samtidigt älskar jag ju att köra bil, så det var inte direkt med någon avsky jag la i växeln och drog på med gas, men det är ändå speciellt att köra många mil i bil, och sen bränna av ytterligare lika många till.
Under våran färd mot Stockholm, planerade vi in en liten sväng förbi Erik, då han också skulle komma på Leos student, men inte hittat någon bra present än. Planen blev tillslut att vi mötte upp honom i Vällingby, där jag snällt skickade ut Petra på uppdrag att hitta en present åt Leo. Kan ju låta väldigt opersonligt att jag inte ens själv letar efter en bra present åt min bror, men enda anledningen till att jag skickade Petra, var för att jag vet att hon tänker som mig, och därmed kommer hitta en present som jag själv också skulle känna var helt rätt. Tyvärr hittade hon ingen, och vi tog till nödlösningen, som samtidigt också var det som stod högst upp på Leos önskelista, pengar. Petra köpte ett roligt kort, rosa kuvert och tog ut femhundra pickalurvas från mitt konto. Det kändes som en okej lösning då Leo trots allt verkligen ville få in pengar till sin kommande resa. ”Men det är ju ingen present med lång livslängd!” Beror nog på hur man ser det. Leo kommer säkert inte minnas vad han köpte för just den femhundringen, men om den leder till att han kommer iväg på sin första egna resa utomlands, kommer femhundringen vara en del av ett evigt minne.
Vi kom fram till mottagningen hemma hos Mamma&Co, lastade ur oss själva och en söt Nico. Min enda tanke när vi kom innanför ytterdörren, var däremot inte att hälsa på alla som redan kommit, utan bara att få ta mig till en toa. Detta ledde till att min käre mor lurades i att bara Petra och Nico tagit sig till Leos mottagning, vilket i sin tur ledde till att hon blev väldigt överraskad när jag plötsligt dök upp ”från ingenstans” och ändå var där! Haha, Petra min älskling, du ska så få igen!
Då jag kände precis alla som var på mottagningen, blev det ett väldigt långt kramkalas och hejande på folk. Visst, det är ju något jag är van vid, då det ofta blir mycket folk så snart vi har någon sån här tillställning inom familjen, men på just en studentmottagning samlas det oftast en ovanlig bredd på vänner och bekanta. Jag vet inte exakt hur många de kunde tänkas vara mottagningen, men omkring 40 – 45 måste det ha varit.
Något som slog mig ganska sent, var att jag inte hade något som ens kunde liknas vid bra kamera med mig. Otroligt ovanligt att jag, afAdam själv, inte har en kamera i hand, redo att dokumentera och fånga stunden på bild. Jag tog till den inte helt roliga nödlösningen, mobilkamera. Tur nog är jag så pass förståndig fotograf att jag förstår att bilder har olika värden, och i det här fallet låg värdet inte i kvalitén på bilden i sig, utan i det rent dokumentära. (Förstod du inte den, kan jag absolut berätta det hela lite mer ingående i en kommentar sen senare).


Dagen som från början skulle leverera molnighet och kanske lite halvtrist väder, överraskade istället med smällhet sol, så varm att många gjorde valet att inte ens vara utomhus, även om nu inomhustemperaturen inte heller var helt snäll, så var den iaf snäppet mer barmhärtig än solstrålarna.
Timmarna fylldes med mingel bland massor av folk. Jag fick träffa flertal människor jag faktiskt inte fått se på åratal, vilket verkligen gjorde mig glad. Dels var det grannar från när jag var liten, men också vänner jag varit med uppe i Åre och åkt galet i off-pisten med. Hela eftermiddagen och kvällen fylldes av roliga samtal och historier.
Bobo höll även ett tal för Leo, något han verkligen utförde riktigt bra, och lyckades hålla levande rakt igenom.
När timmarna sen började närma sig sitt slut, började jag springa runt och krama folk hejdå. En sån process kan i sig lätt ta över en halvtimme att genomföra för mig. När Nico var redo, och jag hade sagt hejdå till alla satte vi oss återigen i bilen, och började rulla hem mot Västerås.

Hela dagen kändes bra.
I bilen på vägen hem kände jag en rätt stor längtan efter att få lägga mig i sängen och bara slappna av, vilket också blev av, efter ca en timmes körning med en bra podcast rullande i bakgrunden.

Stort grattis igen käre bror!

21 november 2010 

Kinect-kväll och ego-boost-fest

Igår blev det verkligen en ny typ av dag för mig. Eftersom jag mer eller mindre varit instängd i lägenheten i snart en evighet, så kändes det verkligen som om det var hög tid för lite förändring.
Vid 14:19, så fick jag ett samtal från Sandra. Hon undrade om jag och Petra ville vara med på en lite game night, där vi kanske spelade lite brädspel, eller eventuellt Game Cube som Hanna råkade ha, och som tidigare lett till många roliga spelkvällar hos Daniel. Jag sa mig vara på, men att vi fick vara hemma hos oss, för jag kände inte riktigt att jag orkade vara hemma hos Daniel och spela, då magen antagligen skulle kaosa som vanligt. Men sen sa jag också ”Game Cube? Har ni inte fått in Kinect hos er på jobbet?” Då Sandra jobbar på en stor elektronikkedja. Sandra visste inte för stunden, men jag berättade att hon skulle kolla in Kinect, och sen höra av sig till mig om hon tyckte det verkade vara något för våran game night, då jag kunde köpa det för kvällen i såfall. Ganska kort efter att vi lagt på, så ringde Sandra upp igen ”Du! Det där Kinect du pratade om, det är ju asgrymt!” Vi bestämde att Sandra skulle komma och hämta upp Petra, så kunde Petra ta mitt betalkort, åka till butiken, köpa Kinect och sen komma tillbaks igen. Jag kände inte riktigt att jag skulle orka med att åka iväg till butiken själv.
Så vid 17:40 kom Sandra förbi, hämtade upp Petra, och de åkte iväg. Jag tog hand om Nico som inte hade velat somna innan Petra skulle bege sig, han tyckte ju det var rent av fånigt att sova sådär på eftermiddagen. Men runt 18:15 så gav även Nico vika, och somnade i sin säng. Petra, Sandra och Daniel kom hem igen runt 19:20 igen, och hade då shoppat med sig mat och ett Kinect.
TIll middag blev det sliskig pizza, vilket ju förvisso hör en game night till, men det gjorde däremot inte maten mycket godare, jag åt upp 3/4 pizzan, sen fick det helt enkelt vara nog. Faktum med, så var jag mer intresserad av att koppla in Kinect, än att äta pizza, vilket kanske hade en liten bidragande orsak till min dåliga aptit hehe.
Mina förväntningar på Kinect var lite kluvna faktiskt, jag har innan köpet läst och tittat mycket på vad folk har sagt om det hela. Flera har reagerat på ”lagg”, och det i sig låter ju extremt illa, men samtidigt så ville jag ju skaffa mig en egen uppfattning.
Att ställa in allt gick snabbt, och innan vi visste ordet av så var vi igång. Det var ju till en början inte helt enkelt att förstå det exakta upplägget i spelen osv, även fast de är otroligt lätt utformade, så har man inte Kinect-tänket från början med sig. Men efter några spelomgångar, så greppade man, och då började jag bli riktigt imponerad. Vissa stunder känns det nästan som om någon från Apples avdelningar har utvecklat vissa delar i Kinect, för det är sådär härligt enkelt. Är det en spelare som står och kör, och så kommer en till som vill spela, så delas spelet genast in i två, och Kinect identifierar den andra spelaren, väljer dennes avatar efter att han scannat av ansiktet, och så är man igång båda två. Sådär underbart läckert. Kontrollerna då? De är bra, vissa moment lämpar sig bättre än andra. När det t.ex kommer bollar flygandes mot en väldigt snabbt, så måste man ligga lite steget före, för att kasta sig plötsligt efter bollen funkar inte, utan man måste se till att göra det sekunden innan om det är sådär riktigt snabba bollar, men det lär man sig absolut. Roligast var spelen där man åkte längs med en hinderbana, och skulle hoppa, ducka sträcka sig efter mynt och annat.

Johan och Hanna joinade oss också, så det blev en fullspäckad kväll med gott om folk. Givetvis kunde jag inte låta bli att köra en livesändning av det hela, som tyvärr, av någon märklig anledning, inte hade något ljud när jag nu kollade i efterhand. Extremt irriterande. Men oavsett så ser det ju lite roligt ut ändå när folk hoppar och skuttar som vildar framför tvn hehe. Ett tips är att spola fram lite i live-klippet ovan, och se när de olika paren spelar, ser tämligen skoj ut!
Samtidigt som vi roade oss kungligt med Kinect, så pågick det även en annan skoj aktivitet, inte alls långt ifrån oss. Närmare bestämt borta på mitt jobb. Den stora Skolfoto-festen hade kört igång någon gång runt 19-tiden, och jag fick en del sms från kollegor som undrade om jag inte kunde komma förbi. Alla är ju medvetna om min tidigare operation, och hur bökigt det är för mig just för stunden. Men det fanns en sak jag verkligen ville vara med på, och det var när filmen skulle visas, ja den stora filmen jag skapat i Jönköping, som gått under namnet ”ExpressMaffia”. Johan hade varit förbi tidigare under dagen och hämtat filmen på ett USB, samt lämnat mig både choklad och blommor, samt ett krya-på-dig-kort, med lyckoönskningar från hela företaget. Otroligt gulligt av dem! Stort tack för det!

Johan ringde mig 22:38, och berättade att filmen skulle börja rulla igång strax. Jag frågade Sandra om jag kunde låna hennes bil, för jag bestämde mig för att en snabb tur förbi dem bara måste gå. Totalt sett så var det runt 20 – 25 kollegor där, och jag kände att jag inte ville missa chansen att faktiskt få träffa dem igen under en sån rolig tillställning. Visst, jag missade trerätters middagen, men samtidigt så var det inte det viktiga för mig, utan jag ville bara komma dit, hälsa på alla, och få visa upp vad jag, tillsammans med mina kollegor skapat i Jönköping under våran gemensamma tid där.
Sandra gav mig nycklarna till sin bil, och jag bytte om från mjukisbyxor till jeans för första gången på över 2 veckor. Jag gick ner till bilen, kände magens lätta oro, samtidigt som jag tänkte ”äh, ge upp, magjävel, det här klarar vi” Gled iväg i bilen, och överraskades en del över hur halt det verkligen var utomhus. 10 minuter senare var jag framme, knappade in säkerhetskoden till dörren, och stormade in. Det tog inte lång tid innan jag möttes av den första kramen. Johan fick såklart den äran, men även Ulf, dvs VDn för företaget. Jag gick upp till övervåningen, och där startade kramkalaset igång på riktigt ”ADAM!!” Folk stormade in från balkongerna, och andra rum, alla ville ha sin kram. Det var helt klart glädjande att mötas av så mycket omtanke. Alla ville veta hur det gått, och hur jag mådde. Det vanligaste jag svarade var nog ”Jag lever”. För att säga att det bara är bra, det vore helt fel, men samtidigt så mår jag ju inte direkt dåligt, då jag inte har ont konstant eller så, utan det är bara en hel del bök med magen som gör allt jobbigt, men inget som märks utåt i första taget.
Det blev inte bara kramar, utan också en hel del fina ord från många av kollegorna, folk som läst på min blogg och folk som först nu efter min operation fått veta vad jag verkligen gått igenom. ”Du är en sån jävla inspiration!” ”Shit, du är helt sjukt stark” ”Adam, du är verkligen imponerande!” och så fortsatte det. Jag är rätt kass på att ta emot såna otroliga komplimanger. Vad säger man? ”Ja det är jag” ? Haha.. jag tackade såklart, men inte utan att känna att ”nja.. riktigt så hjälteaktig är jag inte riktigt…”
Så snart alla fått sina kramar tilldelade, så körde Ulf igång med sitt stora tal. Låter kanske tråkigt, men Ulf är bra på tal, och han brinner verkligen för det som berättas. Givetvis handlade talet om det jobb vi alla utfört tillsammans. Hur viktiga vi alla varit, och hur grymt vi utfört vårat jobb, och hur jävla många osannolika ton kataloger vi levererat. Efter mycket skratt, och vi talet slut, så gick folk iväg för att ta sig en rök på balkongen igen, innan det var dags för min omgång, eller rättare sagt filmens.
Alla samlade återigen i rummet vid långbordet, med de många ölflaskorna, vinglasen och glada leenden. Jag hade egentligen inte planerat något direkt tal, då det bara var en film som skulle visas, men samtidigt, så ville jag passa på att säga några väl valda ord till folket framför mig, då det trots allt satt ca 25 pers där och väntade med stor spänning på att få se filmen som de hört rykten om i många månader.
Jag höjde rösten, och började prata på, inledde med att tacka alla för ett riktigt imponerande arbete som vi alla gjort tillsammans, samt hur glad jag var över att ha fått chansen att jobba tillsammans med så sköna människor. Folk applåderade, och skålade samtidigt som de ropade ut ”Det är vi också Adam! Stort tack ska du ha!”. Jag fortsatte sen berätta lite snabbt om filmen, och hur den verkligen uppkom. Hur tankarna gick i mitt huvud när allt skulle skapas, samt hur extremt tajt med tid vi hade vid skapandet, då vi bara hade en kväll för att få ihop precis hela filmens alla klipp.
”När man jobbar med så härliga människor som jag fått chans att göra, så skapas även inspiration hos mig, och när jag inspireras så vill jag gärna skapa, och då brukar det bli att jag uttrycker mig i film, eller bild.” Var ett ungefärligt citat från vad jag sa under talet.
Sen kördes filmen igång, och jag kände mig glad över att jag verkligen ansträngt mig för att få ihop till den där filmen. För den blev verkligen något alldeles extra.
Min plan är att du ska få chans att se den här på afAdam inom en inte alltför lång framtid, men du kommer se det tydligt, tro mig.

Under filmens gång kom det mycket applåder, skratt och utrop. Som när Superdodgen kom i bild blev det ett sus genom hela lokalen ”Doooooooodge!!” Haha. Det roliga med filmen, är att precis alla som satt med där, hade sitt egna förhållande till det som dök upp på skärmen. Bilarna, personerna och materialet.
När filmen så småningom var slut, tilltog applåderna rejält. Jag ställde mig upp och bugade. Folk var mäkta imponerade över filmen, då det tagit alla med storm. Ingen hade vågat tro på en så skön film. Alla kom fram och och ville ge ännu en kram och pratet om filmen svalnade aldrig riktigt. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att stanna kvar längre, då Sandra och Daniel ville åka hem, så jag passade även på att säga hejdå till alla.

Jag gick därifrån, och kände mig verkligen glad. Jag hade varit på årets ego-boost-fest. En fest som alla borde få åka på minst en gång om året.
Stort tack till alla er som var där, ni gjorde inte bara min kväll riktigt bra, utan även mig lycklig på djupet. Det betyder mycket. Tack!

20 september 2010 

Det hemliga bröllopet

Nu finns det risk att dopet kommer lite i skymundan här, men samtidigt så är ju ett dop inte riktigt lika stort som ett giftermål, så, ja det är väl rätt naturligt, framförallt med tanke på att bröllopet i sig var helt hemligt och chockade samtliga närvarande. Vad hände egentligen? Haha.

Söndagmorgon, jag och Petra vaknade till, givetvis inte innan Nico, då han alltid inleder morgonen med att sparka Petra i magen och skratta menat och mycket. På våran dagskalender, så stod det ”Dop”. Givetvis har vi ingen kalender hängandes någonstans, men i våra sinnen så var det vad som stod skrivet. Klockan 14:00 skulle dopet börja, och vi ville vara ute i god tid, då vi trots allt hade en rätt bra bit att köra.
Till frukost serverades det nybakad scones, och en ganska så snabbäten frukost. Även om Nico var rätt snäll, så ville vi skynda oss lite för att kunna lämna Västerås vid 10-tiden. Självklart sprack alla planer på att sticka iväg vid 10. Det hela slutade med att bilen började rulla strax innan 11, vilket förvisso var klart godkänt, då vi hade 3 timmar kvar tills dopets start. ”Men va fan, vem är det som ska döpas?!” Aah, ja jag har inte avslöjat det ännu nej. Petras brorson, Leon, var det som skulle döpas. Och de hade flera veckor tidigare, bett mig vara fotograf under tillställningen, vilket jag glatt tackat ja till. Det var ju med andra ord ännu en anledning till att jag ville vara framme i god tid, så jag kunde mäta ljus och planera bilderna lite.



Vi rullade ut på de stora vägarna mot söder, och hamnade efter en tid i centrala Vaxholm. En ort där Petras barndomsminnen gör sig påminda, och en plats där jag själv får lumpen-minnen. Vi rullade in på en liten mindre gata, och knallade sen ner för en mysig liten grusgång, och kom fram till ”Hembygdsgården”. Ett sött litet ställe som Patrik och Lisa hyrt för just den här speciella stunden. Runt om huset så låg vattnet och skvalpade, och på baksidan kunde man snabbt ta sig ut på gräsmattan och känna friska vindar från havet. En tämligen bra plats för ett dop.

Jag började ganska omgående, efter att ha hälsat på Patrik, Lisa, Nova och Leon, att kolla vinklar, ljus, möjligheter och tidrymd. Vart skulle jag kunna hitta bra ställen att fota ifrån, osv osv. Till en början så var det fika, varvid folket samlade, plockade kakor och hade det allmänt trevligt.
Jag la mer tid på att fotografera än att äta bullar, även om jag pressade i mig två kanelbullar och ett glas saft innan jag bestämde mig för att det fick vara nog, alldeles för många bra kort kunde gå till spillo.
Plötsligt så var det dags för cermonin. Dopbordet bar de iväg, ut på den lilla udden, och kort därefter så kom prästen till platsen också. Ungefär samtidigt som cermonin startade igång, så var jag redan inne på mitt andra 4Gb-minneskort. Bilderna bara flööög iväg, och jag fick vara rätt noga med att inte bara smälla av bilder, då jag inte riktigt hade utrymme för hur mycket som helst, även om jag hade 12 Gb utrymme med mig för det lilla dopet.
Allt gick som planerat, med sånger och tal från prästen. Vatten skvättes upp på Leons huvud, och ljus försökte tändas, i den rätt kraftiga vinden.
När alla sen kände att ”nu börjar det lida mot sitt slut, bra då kan vi få äta den där salladen som stod i köket”, så bad prästen Lisa och Patrik kliva fram till honom. Ingen tänkte mer på det, men när prästen sen sa ”Inför Guds ansikte, är vi samlade till vigsel, mellan er två, Patrik och Elisabet”. Ingen greppade riktigt exakt vad som hände, förens ordet ”vigsel” hade börjat smälta in, och plopp! så ramlade brevet i brevlådan, och alla gav i från sig ett ”åååååh!!” ljud. Det var ett ljud som tydligt beskrev känslorna ”Va-fan-har-de-lurat-oss-alla” samt ”Nej men Gud så underbart!” för att sen inte glömma ”Oj va de ska få skäll sen för att ha lurat hit oss!”. Jag tyckte bara det hela var grymt roligt gjort, och helt rätt. Chocka och överraska. Det kändes tydligt att ett bröllop inte måste kosta 300 000kr för att bli lyckat, utan det viktiga ligger i folks direkta närvaro och känslan av att man får uppleva något tillsammans. Ungefär här någonstans ramlade jag in på mitt tredje minneskort. Bilderna slutade inte smattra. Jag gjorde allt jag kunde för att hitta nya vinklar, spännande sätt att fånga den stora dagen på. Jag kunde glädjas åt att ljuset var på min sida, nämligen molnigt. Så perfekt det bara kan bli!

Allt gick rätt snabbt, och innan man visste ordet av, så var cermonierna slut, och det var istället dags för alla att greppa tag i den där salladen som stått och lurat i köket. Glädjetårar och stora leenden kastades runt i luften, kramarna kastades rakt mot varandra. Något annat än glädje fanns inte på den lilla gräsplätten i Vaxholm. Förutom för mig då, som var fotografen på plats, och hade fullt upp med att föreviga varje liten sekund, haha. Men jag var inte oberörd såklart, tvärtom, jag tyckte det hela var otroligt fint, och framförallt roligt.

Vi högg sedan in på den där efterlängtade salladen, även om jag här tog lång tid på mig innan jag själv satte mig ner för att äta, istället för att fotografera som en dåre.
Vi åt pajer, sallader och drack gott. Kvällen kom rätt snabbt, och innan man förstod det, så var dagen faktiskt över. Vid 19-tiden rullade vi iväg, och gjorde ett stop hemma hos Petras föräldrar, som hade åkt lite tidigare än oss från dopet/bröllopet.
Vi stannade till där för en liten enkel stund med Petra familj. Nico fick tonvis med kläder och leksaker av sin kära mormor.

Strax innan 21, så begav vi oss återigen mot Västerås. Jag kände mig rätt duktigt trött, och var faktiskt lite orolig över att köra bil, men visste ett säkert knep, nämligen att prata med Petra. Då försvinner alltid tröttheten när jag kör. Just det monotona i att köra längs med E18 i flera mil är det farliga när man redan i start känner av tröttheten.

Dopet som blev ett bröllop, som ledde till många bra bilder, blev en dag att minnas. Stort tack till Patrik, Lisa, Nova och Leon, som alla gjorde oss en mysig dag tillsammans.
Bilder från den här dagen kommer upp allteftersom de blir klara tänkte jag. Har ju en del bilder att redigera så att säga.

19 september 2010 

Sneak Peak av dagen

Som du kanske nu vet, så var jag på ett hemligt bröllop under dagen, visste du inte det innan du läste de första orden, så vet du det nu iallafall.
Jag ska ta och berätta mer kring den här dagen, men det kommer ske först EFTER det att jag sovit, då jag bara kommer få sova i 5 timmar innan det är dags för arbete igen. Men bilden ovan ger dig iallafall en liten förhandstitt på bilderna som kommer upp under morgondagen. Totalt fångade jag 456 bilder, 12 Gb och om man lägger ihop antalet pixlar jag samlat bara under just den här dagen, så slutar antalet på nio miljarder femhundraåttiosju miljoner niohundranittiofyra tusen sexhundratjugofyra, i siffor blir det då 9 587 994 624 st pixlar. Varför skrev jag detta? Ja men inte vet väl jag? Nu har du ju något att ”imponeras över” kanske? Men oavsett vad, så kommer dessa pixlar, att på något galet sätt, få folk att minnas denna dag. Alla dessa små pixlar, kommer aktivera hjärnan hos en tidigare närvarande gäst, och få honom eller henne att åter minnas dagen då Patrik och Lisa gifte sig.

Grattis till er båda! Bilderna kommer snart!

04 september 2010 

Max födelsedag!

Grattis Max! Bäst att inleda med det, eftersom hela dagen handlade om firandet av Max, men jag kan även säga Grattis i efterskott Sanna! Då vi passade på att fira min lillasyster Sanna i samma veva, även om det var ett tag sedan hon fyllde år.

Den här lördagen så var en långresa inplanerad. Med långresa menar jag mer än bara till Stockholm, närmare bestämt ut till Riala, utanför Norrtälje. Så total resträcka skulle bli 314 km. Inget extremt såklart, men tillräckligt långt för att bli en resa, och inte bara en tripp. Stor skillnad!
Vi visste att vi skulle vara på plats vid 14:00, så redan vid 08 gick vi upp för att äta frukost, göra oss iordning osv. Saker och ting tar lite längre tid när man har barn. Vid 11:30 började vi rulla från Västerås. Nico däckade som vanligt rätt snabbt och sov en rätt bra bit av sträckan, men när vi hade ca 30 minuters resa kvar, så vaknade han upp och kände sig mycket missnöjd med det mesta. Vi gjorde därför ett stopp vid Kokosbollsfabriken som ligger längs med vägen till Norrtälje. Givetvis kunde jag ju inte låta bli att passa på och köpa mig ”lite” kokosbollar, närmare bestämt 64st haha. Under tiden så fick Nico äta lite, och återigen bli lite nöjd. Kändes ju roligare att komma ut till kalaset med en glad Nico, och inte en som genast börjar skrika efter mat.
När vi kom fram så var vi först av alla gäster på plats, men fler kom inte långt efter oss, och innan vi visste ordet av, så var kalaset igång och långbordet fylldes upp av gäster med mat och dryck. Det var roligt, för flera av de som kom dit, hade jag inte träffat på ovanligt länge.

Jag passade på att fotografera Nicos kusin Douglas en del, men däremot missade jag ju självklart bilder på själva kalaset i sig. Men man kan inte fotografera allt, eller hur?
Så här får du bilderna på Douglas, i alla möjliga vinklar, med blixt, utan blixt, dåligt ljus, bättre ljus, högt ISO, lågt ISO, stor bländare och liten bländare, ja lite alla möjliga varianter.

Efter maten så öppnade Max paket och därefter blev det en härlig fika. Ganska svårt att skriva några egentliga detaljer om det hela, mer än att vi alla satt och umgicks, pratade och hade det sådär allmänt trevlig som man har det tillsammans med familjen.

Vi var kvar i Norrtälje till klockan 20 ungefär, varvid det kändes dags att åka hem igen, då hemfärden skulle komma att ta ca 1,5 – 2 timmar. Påvägen hem kändes det att jag var lite småtrött i kroppen, men aldrig så trött att jag någonsin tappade fokus från vägen, vilket hade tvingat mig att stanna till och vila ut.

Väl hemma igen så fick Nico gå och lägga sig i sängen, medan jag och Petra myste en del i soffan, och rent av däckade lite så småningom. Jag älskar att däcka i soffan bredvid Petra. Men jag får alltid vakna till av att hon har gått upp och börjat borsta tänderna, och då är jag inte människa längre, utan mer av zombie-slaget. Att borsta tänderna och byta påse på magen känns som den tyngsta uppgiften i världen. Byta blöja på Nico skulle inte kännas jobbigt, men att göra de där två tråkiga rutinsakerna kan ibland kännas fånigt tungt, men alltid skönt när det är klart, och man äntligen får kasta sig i säng och bara däcka.

Tack för en riktigt mysig dag Max, Sanna, Sussie och Pappa! Och givetvis till alla ni andra som kom dit som gäster!

Older Entries »