Ja, själva fredagen i sig var ju inte sjuk, utan det var jag som var sjuk på en fredag. Annars kan man ju tro att jag hade en hysteriskt rolig fredag med massor av upplevelser, skratt och sprudlande endorfiner i hela kroppen. I wish. Fan. Jag var ju under torsdagen övertygad om att jag inte alls var sjuk, utan att kroppen bara kände sig trött, seg och lite efter i återhämtningen. Men under fredagen skulle det visa sig att jag hade rätt så fel.
Vid 08:32 så fick jag ett samtal från min kollega Jimmy. Jag visste att han befann sig på en skola där jag varit tidigare. En skola där utrymmet för gruppfotografering var minst sagt tajt. Han uttryckte det såhär ”Adam, hur FAN gjorde du här?! Det finns ju ingen plats? Och dessutom hänger det en projektor från taket?!”. Jag kunde ju inte undgdå att skratta, trots den lite tidiga morgonen. Jag berättade hur jag löst det hela, och fick ett ”aaahaa.. så gjorde inte jag..” som svar. Däremot så visade det sig finnas flera bra lösningar på problemet i den extremt lilla lokalen, då Jimmy fick till det om möjligt lite bättre än mig. Jag tror däremot kombinationen av våra två sätt, skulle vara det absolut bästa. Det får bli nästa år.
Min lilla familj gick upp, åt frukost, och jag satte mig ner för att börja redigera det sista på filmen.
Vid 10:43 ringde Jimmy igen, han undrade ivrigt hur det hade gått med filmen. Jag berättade att den var i stort sett klar, även om jag hade ca 5% kvar att fixa, vilket skulle gå rätt snabbt, på iallafall en timme eller två. Han önskade få komma över och se den, så snart han kommit tillbaks till Västerås igen. Givetvis kunde jag ju inte låta honom dras längre, så jag sa åt honom att komma förbi sen och kika på mästerverket.
Jag satte mig ner ganska omgående för att justera det sista i filmen, och dessutom klippa om ljudet så det passade mer i det som hände på skärmen. Efter ca 2 timmar började jag bli klar, men hade ändå en del kvar att justera. Vid 13:07 ringde han igen, och var då påväg mot mig. Jag hade redan börjat exportera filmen, och hoppades på att ha den klar lagom tills han kom förbi. Givetvis blev det inte riktigt så, men vi fick vänta i ca 20 minuter innan allt var redo. Sen körde jag igång filmen på tvn, för första gången någonsin. Så även jag tyckte ju det var spännande, då man ALLTID hittar saker man måste ändra på när filmen väl går upp på en tv-skärm. Den här gången var det inget undantag. Jag såg texter och annat som skulle göras mindre för att passa bättre, och se snyggare ut. Jag är petig, jag vet.
Jimmy blev mycket nöjd med resultatet, hans väntan var äntligen över! Efter att vi sett filmen åkte Jimmy, och snart efter det, så blev jag rejält mycket mer frusen. Tjocktröjan, tofflorna och morgonrocken åkte på igen, likt gårdagen. Segheten, ledvärken och torrhostan gjorde intrång i min kropp, och jag önskade inget annat än peka fingret och bara dra ifrån symptomen. Tyvärr visade det sig vara svårare än planerat.
Jag vet inte om jag är en typisk kille när jag blir sjuk och tycker onödigt synd om mig, men jag kände verkligen inte att jag orkade göra någonting alls. Petra var tvungen att åka ner på stan för att shoppa simkläder, då vi under lördagen skulle gå på de första babysimmet med Nico. För första gången så fick Petra åka ner helt själv på stan, och bara gå runt i godan ro, utan att behöva släpa på barnvagn, barn eller ens behöva ha med sig två olika ombyten, för att vara säker på att inte behöva gå runt i nedkräkta kläder. Jag tycker om när hon får tillbaks den friheten igen. Även om jag nu var duktig seg, så tog jag Nico, som förvisso däckade bara minuter efter att Petra åkt iväg. Både jag och Nico somnade i våra sängar. Han i sin, och jag liggandes med huvudet i hans säng, men resten av kroppen på våran egna. En timme senare vaknade vi båda upp, haha. Ja, en hel timme senare! Nico sover nästan aldrig så länge, och framförallt så sover jag verkligen inte så länge mitt på dan.
Ca 30 – 40 minuter efter att vi vaknat upp, så kom Petra hem, vilket passade utmärkt, då Nico började känna sig rätt hungrig. Nico sken upp som en en strobe-blixt på raveparty när Petra tittade ner i hans säng. ”Äntligen! Tuttar!” Tänkte han, förmodligen.
Jag var lite borta där ett tag, och segade mest runt i lägenheten, mellan soffa och säng. Jag hade bett Petra köpa med vissa ingredienser för en enkel middag, som jag lagade ihop lite snabbt. Lax i ugn, kokt ris och teriyaki-sås, hur enkelt som helst, tillsammans med en sallad då såklart. ”Meh, lagar man en sån middag är man inte sjuk!” Jo, det är man. Orkar man laga mat så gör man det, annars tinar man bara upp något som man lagat tidigare. Enkelt. Men jag kände att jag orkade snitta upp en förpackning med lax, hälla ner ris i en kastrull, ställa på låg värme och sen låta allt bli varmt. Hacka grönsaker lite snabbt, och sen äta!
Nico fick gå och lägga sig lite tidigare än normalt, närmare bestämt runt 19-tiden, mot det normala 20-tiden. Det resulterade sen i att han vaknade någon gång runt 20:30, och var jättehungrig igen, så han fick äta på nytt, och tvärdäckade därefter igen.
Vid 21-tiden så fick vi finbesök av Sandra, Daniel och Killer. De hade blivit lovade att se på film hemma hos oss. Tyvärr valde jag kanske en lite för djup och drama-inriktad film för deras smak, även fast den var riktigt bra, och innehöll tankar som jag själv har. Nämligen om att inte leva ett liv som är så materialistiskt, som så många idag gör. Att lägga mindre värde i de materiella ting vi har, och faktiskt bry oss mer om relationer och värdet i att ha en familj, närhet och vänner. Folk verkar ibland glömma bort dessa, ganska enkla, och naturliga delar i livet, och förlitar sig på lycka genom pengar, prylar och trygghet i sin vardag.
Jag nämnde den här filmen tidigare, och den heter ”Into the Wild”, baseras på verkliga händelser, och handlar om en kille i 23-års åldern som tröttar hårt på sina föräldrars ständiga fixering vid prylar och pengar. Han skiter i allt, och lämnar plötsligt sitt vanliga liv, för att upptäcka världen på egen hand, utan pengar, tv, radio och stora utbildningar på Harvard. Man kan säga att han i filmen söker efter den verkliga lyckan, och försöker finna ett svar. Filmen var ca 2,5 timme lång, och jag tyckte om den, men som sagt, den var lite för djup för Daniel och Sandra som mest valde att klicka på sina iPhones, vilket jag kan förstå, om man inte gillar den typen av filmer.
Dagen i sig fick anses som okej, trots min sega kropp.
En film om en morgon, en morgon ganska olikt mina mornar för bara 4 månaders sedan, då fanns det ingen Nico bredvid mig i sängen, men nu ligger han där, jollrar, blåser salivbubblor och är den kanske gladaste pojken på våran planet. Älskar honom, och hans mamma.
Jag gillar när filmer överträffar en förväntningar, vilket ju blir lätt om man har hyftsat låga förväntingar på en film, vilket man lätt får när man läser titeln på den här filmen. Men faktum med så levererade den lite skönare stunder än jag först trott.
Filmen i sig handlar om 3 vänner som tillsammans med en yngling åker tillbaks i tiden i en jacuzzi, och hamnar i sitt förflutna, där de måste gå igenom allt de tidigare upplevt, vilket i sig leder till en del trubbel såklart.
John Cusack som är en av huvudkaraktärerna är sig ganska lik faktiskt, vilket jag var tvungen att sms min vän Erik och fråga om. Jag kan inte beskriva det bättre själv, så du får hela sms-konversationen här:
Jag: ”Varför ser John Cusack alltid likadan ut i alla sina filmer” (okej, jag ändrade texten liten, originaltexten var lite fulare)
Erik – ”Lite smådekad och dagen-efter-trött? Gärna mörka kläder, kanske mörk kavaj typ, tänker jag…”
Jag – ”PRECIS! Skriver alla manusen åt honom?”
Erik – ”Verkar som att vissa skådisar som har manusförfattare som jobbar heltid för att ba*sa ut manus med roller som passar den enda rollprestation han kan göra. Jag menar, behöver du en snubbe som är trött, erfaren och tunnhårig med hjärtat på rätt ställe, då är det Bruce Willis. Behöver du en snubbe som är klok, svart och har en mysig röst? Ja då blir det Morgan Freeman..”
Men nog om John nu, han gjorde ju trots allt sin roll bra, även om han bara var sitt vanliga jag, som i alla andra filmer.
Letar du efter en film för kvällen, men inte orkar engagera dig mer än det tar att värma en gorbys i micron, så är det här filmen för dig. Du kan få dig några skratt, och du har en skön tidsfördriv samtidigt som du tittar.
Kika in trailern, och se vad du tycker. Jag själv litade inte bara på att trailern skulle ge en rättvis bild, så jag tittade på filmen istället, vilket ju var helt rätt. Filmen är alltså bättre än trailern, om det inte var tydligt nog, haha.
Den här filmen förvånade mig redan när jag såg trailern. Namnet låter inte alls som en film med actionladdade kulsprute-scener och fightingscener i råa miljöer. Men sådan är den här filmen. Jag berättar sällan speciellt mycket om filmerna, då jag inte tycker det riktigt behövs, eftersom jag redan har rekommenderat den här, och vem tittar inte på filmerna jag rekommenderar? Haha.
Näe, men okej, jag ska berätta lite om den här filmen. Till att börja med är den snyggt gjord, riktigt snyggt gjord faktiskt. En andra punkt som är värd att nämna, är att det är Denzel Washington som spelar huvudrollen, bara det får en ju att vilja se filmen. Man leds till en början in i en värld, som ser ut att må rätt dåligt. Exakt vad som har hänt vet man inte som tittare, men något allvarligt är det iaf, då det är i stortsett öken överallt. Eli (spelad av Denzel) är en vandrare, och har vandrat Västerut i 30 års tid, vilket ju är rätt länge. Det är dessutom samma tidslängd sen den stora olyckan, då jorden blev lite tråkigare och gråare. Man får följa Eli in till en stad, där man får en känsla av dels western och dels mycket lite Mad Max. I staden finns det en man, som är närmast besatt av att få tag på en bok, en bok som Eli springer runt med. Eli försöker fly från staden, och det blir rätt dålig stämning.
Som du märker, så håller jag nästan alla detaljer ute, då jag verkligen tycker du ska se filmen istället för att sitta här och läsa om den. Mitt tips däremot, är att se den i HD eller på bio, då den är riktigt snyggt gjord, med läckra miljöer och sköna scener.
Jag tänker även avslöja lite delar i filmen som du inte vill veta innan du sett den. Därför har jag valt att sätta lösenord på just den delen där jag avslöjar vitala delar, som kommer göra filmen lite tråkig om du vet det redan i förhand. Men för att läsa min kritik om vad som drar ner filmens betyg. För att läsa resten, ange lösenordet: book
Regn, blåst och obefintligt med sol. Ja, så kan man ju sammanfatta det hela, men nej nej. Det hände faktiskt lite mer saker än så.
Under hela gårdagen, dvs Lördag, så funderade jag på om jag skulle och köpa ett nytt Xbox 360. Varför? Jo, för att mitt nuvarande har ett tungt fel på grafikkortet, vilket gör att det ser ut som man kör något sorts epilepsitest hela tiden. Allt flimrar i olika färger och ser ut som skit i störta allmänhet. Men eftersom jag är lite snål mot mig själv, så har jag låtit det vara, och spelat på ändå. Lite smått svårt när det blir natt i spelen, och överallt så flimrar det i rött, grönt och blått, och mitt i havet av flimmer ska man försöka urskilja någon motståndare, som givetvis har sett mig för längesen, och även satt ett skott i pannan på mig, samt ett i benet som varning och lite på skämt.
Jag, Petra och Nico kom upp runt 09:30 från sängen, då Nico så småningom blev väldigt arg, fick jag ta upp honom, köra igång musik i vardagsrummet och sen dansa runt sjungandes med honom i famnen. Då spelar det nästan ingen roll vilket humör han är på innan, han blir alltid lugn när jag sjunger med i ”Wild World” med Cat Stewens. – 
Nico slumrade till lite smått igen efter min lilla dans och sång. Givetvis sov han inte länge, utan vaknade ganska snart igen, lagom tills dess att vi skulle äta frukost. Så han fick träna lite morgongympa, dvs ligga på mage och lyfta nacken. Det här var inte något som passade Mr Nico denna morgon, så det fick istället bli ett träningspass för mamma, genom att hålla honom i famnen samtidigt. Vi hade en stor plan för dagen, och det var att städa upp här hemma. Planer kommer, planer går, och idag så gick planerna i krash direkt. Det fick istället bli en långpromenad bort till Erikslund, en promenad på ca 1 timme, eller närmare bestämt ungefär 4-5km. Jag frågade om Daniel ville hänga med på promenaden, och det ville han. Hans hund Killer kunde behöva en långpromenad.
Så vid 15-tiden möttes vi upp utanför porten. Regnet hade ännu inte visat sin närvaro, men man kunde tydligt känna hur det hängde i luften och bara väntade på rätt tillfälle att attackera oss. Kan väl säga som så att regnet inte direkt misslyckades heller, då det faktiskt började sippra ner redan i början, bara som en varning såklart.
Vi knatade på så duktigt det bara gick. Nico tröttnade på att åka i vagnen, vilket förvånade lite. Han brukar älska att ligga i vagnen och guppa runt, men den här dagen passade det sig inte alls. Jag tog så småningom upp honom från vagnen, då man kunde höra på skriken att det inte var läge för honom att ligga kvar längre. Jag drog upp min tjocktröja, och höll honom mot mig, för att sen dra igen tröjan igen. Där trivdes han, rejält. Men det var inte helt lätt att bära runt på honom inne i tröjan, även om jag gjorde det en längre sträcka, så skulle det aldrig fungera hela vägen hem sen också.
Eftersom jag och Petra har letat efter en bra bärsele till Nico, så bestämde vi oss för att köpa en direkt. Orkade inte leta runt längre, vi visste ju ungefär vilken vi ville ha. Så det fick bli till att gå in på närmaste barnbutik och köpa en Baby Björn Synergy Bärsele. Något som förvånade mig var att Nico blev på rekorddåligt humör när vi väl kom in i butiken. Han tyckte precis ingenting var roligt. Vi bara gick in, valde bärselen, och gick ut igen. Ja vi betalde ju såklart, men allt gick snabbt. Så snart vi kommit ut från butiken, så blev Nico lugn. Det var verkligen något speciellt med den där butiken, som han bara avskydde och hatade. Vi knatade vidare till nästa ställe, nämligen där jag tänkte köpa ett nytt Xbox 360 Slim. Det kalaset gick på 2399kr, vilket fick duga. Under tiden som jag jagade runt efter Xboxet, så fick Petra knata iväg med Nico till kundtoaletten och försöka amma honom lite snabbt, då han inte slutade skrika så snart vi kommit in även i denna butik. Jag shoppade min nya leksak, och gick bort till toaletten. Kunde tydligt höra Nico skrika på mamma. Petra öppnade upp efter några minuter, och Nico började lugna ner sig. Han gillade tydligen inte toaletten heller. Även om han varit lugn vid amningen, så sprack det helt när Petra bytte blöja på honom, haha, Nico, Nico… Ditt lilla monster.
Påvägen ut från butiken så gjorde jag ett snabbt och tappert försök i att försöka förstå mig på hur bärselen fungerade. Men tålamodet höll inte riktigt för att få ihop delarna snabbt nog, så vi struntade i det hela, och la ner Nico i vagnen och började gå. Tog inte lång tid innan Nico tydligt visade på att det INTE skulle vara aktuellt att ligga ner i barnvagnen hela vägen hem! Så samtidigt som vi gick i duggregnet försökte jag förstå instruktionerna, testade att dra på mig allt, varvid det mesta föll snabbt på plats. Hela konstruktionen var rätt logisk, om än fylld med möjligheter som gjorde det lite klurigare att få till allt precis som man ville. Men efter en liten stund lyckades jag, så Nico fick istället hänga runt i bärselet, om han gillade det? OM han gjorde! Haha, han nästan däckade direkt när han fick ligga mot pappas bröst och bara njuta av att gunga med. Fungerade som en dröm! Underbart. Jag struntade helt i att allt inte satt perfekt för min egna komfort, det kunde jag leva med.
Efter ca en timmes promenad, så kom vi hem, men allt var inte riktigt klart för att lägga sig på soffan, näe inte riktigt än. Jag och Daniel behövde nämligen gå till matvarubutiken för att köpa oss middag och lite sånt där nödvändigt. Petra fick gå upp i lägenheten och börja amma Nico istället. Petra hade även önskat sig Korvstroganoff till middag, vilket det också fick bli. Regnet tilltog på riktigt när vi gick det korta sträckan mellan hemmet och matvarubutiken, såklart.
Vi var alla helt slut när vi satte oss i soffan och bara pustade ut. Lång promenad. Blöt promenad. Härlig promenad.
Under kvällen så tittade vi på Kick Ass, som visade sig vara en så otroligt mycket bättre film än jag vågat tro. Trailern hade ju sett lite smårolig ut, men jag trodde absolut inte att den skulle vara så rå och med en så pass skön story. Jag hade mer förväntat mig något av det vanliga, så som några ungdomar som ger sig in i lite fight och löjlar sig, typ. Men den här filmen kan jag faktiskt rekommendera att se. Kanske inte helt lämplig för barn faktiskt, även om den kanske ger sken av det. Beror iofs på vad man tycker att ens barn ska se, men att skjuta folk i huvudet så blodet sprutar är rätt vanligt förekommande i filmen.
Den här filmen imponerade på mig. Inte bara det faktum att den bygger på verkliga händelser, utan också för att Jim Carrey är helt enastående grym på att anpassa sig till olika sorters roller. Finns säkert många som bara ser honom som skådisen som bara kör superfåniga och enkla komedier, men han är verkligen grym på att anta en mer drama-aktig karaktär. Otroligt imponerande faktiskt. ”Meh, han är ju skådis, då ska man kunna sånt!” Haha, jo, fast det är ju en sak att bara göra det, och en annan att göra det riktigt imponerande bra.
Så, vad handlar filmen om då? Jo, den handlar om Steven Russell (Jim C.) som till en början lever sitt liv som han trodde sig vilja ha det, för att plötsligt upptäcka att han faktiskt är gay. Han vänder upp och ner på sitt liv, och blir supergay. Här låter det ju som vilken komedi som helst, men det är just här filmen antar en mycket skönare sida, och blir mer dramakomedi.
Steven jobbar för ett grönsaksbolag, men vid sidan av, så tjänar han pengar genom att lura försäkringsbolagen på pengar, genom att helt sonika ramla och slå sig lite varstans. Detta leder honom så småningom in i fängelse, där han träffar Phillip Morris (Ewan McGregor), det blir snabbt kärlek, och så snart de är ute ur fängelset påbörjar de sitt liv tillsammans.
Även om Steven inte vill erkänna det, så fortsätter han dra in pengar, på inte helt lagligt vis. Han metoder är inte alltid så enkla, men däremot väldigt övertygande. För att inte avslöja förmycket kring filmen när den blir som bäst, så tycker jag du ska se den om du vid det här laget tycker att den verkar intressant.
Jag tycker trailern gör lite förmycket komedi av filmen, dessutom måste jag be om ursäkt för att det är fransk subs till, men det fanns faktiskt ingen annan i vettig kvalité.
För dig som INTE vill se filmen, så tänkte jag skriva lite mer om just Steven Russell här. Så antingen bör du ha sett filmen, eller så ser du filmen, och sen läser här. Skyll inte på mig om du vid det här laget fortsätter läsa vidare!
Okej, nog med varningar. Jag tycker alltid det är intressant med filmer som bygger på verkliga händelser och annorlunda karaktärer. Det har flera effekter på filmen, dels så kräver man inte lika extrema händelser, som att någon ska ställa sig på ett flygande bombplan, och skjuta ihjäl storskurken ute på vingen med slangbella. Nej, när det är en ”verklig” film, så blir de mer jordnära händelserna så mycket starkare. Så det är alltid en fördel att veta om en sån detalj innan man börjar se en sån här film, då man annars kan tycka att det är lite väl billigt trams, som ingen skulle göra i verkligheten.
Det är här Steven Russell kommer in i bilden, han har verkligen gjort de grejer som händer i filmen. ”Som vadå?” tänker du, eftersom du varit dum nog att läsa vidare, trots att du inte sett filmen. Jo, han lurade till en början försäkringsbolagen på pengar, inte så svårt i USA kanske, räcker med att få några blåmärken så är pengarna i handen. Men att lura sig in på ett riktigt stort bolag som Chief Financial Officer, utan att ha ens i närheten av CV för att täcka upp deras krav. Han ”jobbade” där, och hade deras fulla förtroende, vilket de surt fick ångra, då han skändade bolaget på omkring 800 000 dollar (borde ha varit ca 5,6 miljoner kr vid det laget). Givetvis blev det dålig stämning, så han åkte in i finkan igen.
Väl inne i fängelset, så börjar de riktigt imponerande rymningarna ta vid. Jag hittar inga uppgifter om exakt hur många gånger han har rymt, men otroligt många iaf. Hur? Jo bland annat genom att han lyckades klä ut sig till en besökande, dvs privata kläder. Låter enkelt, men desto svårare var det nog att lyckas med rymningen där han började gå konstkurser på fängelset, för att varje gång sno en liten del bläck med sig, som han la under madrassen. När han samlat ihop tillräckligt med bläck, så färgade han sina kläder gröna, och lurade fängelsepersonalen att han var doktor, och kunde knata raka vägen ut genom fängelset. Givetvis åkte han fast igen. En annan gång så lyckades han se till så borgen på 900 000 dollar, sjönk till bara 45 000 dollar, genom att helt enkelt utge sig för att vara någon annan, och därmed övertyga domaren om att borgen skulle sänkas.
Då Phillip hade lackat ur rejält på att Steven ljugit för honom om stölden på 800 000 dollar, och inte längre ville se Steven, så satte Steven igång ett stort projekt. Han skulle fejka sin egna död i fängelset. Det är nu man blir riktigt imponerad. Steven läste på allt om HIV och AIDS, och såg sen till att härma de symptom som uppkommer, bland annat genom att äta laxerande medel som gjorde honom allt smalare, sen såg han till att förfalska ett dokument som intygade att han hade AIDS, för att därefter lura fängelsets doktor att det skapats en specialistklinik för detta på Houstons sjukhus. Steven såg till att han kunde bli förflyttad dit, för att sen fejka sin död genom att ute i den fria världen, maskera sig som doktor, och ringde till fängelset och uppgav att Steven Russel dött.
1998 påträffades han igen, då i full färd med att försöka lura en bank på 75 000 dollar. Han hävdade sig vara en miljonär, men banken gick inte riktigt med på hans lilla försök till ett extremt uttag, och kallade på polis. Steven låtsades då få en hjärtattack, och blev transporterad till sjukhuset, där FBI sen ställde sig och vaktade honom. Steven lyckades däremot lura vakten att han var en annan FBI-agent, genom att ringa till vaktens mobil, och övertalade honom om att lämna platsen, varvid Steven gick ut från sjukhuset.
Han åkte såklart dit igen, och fick 1998 ett fängelsestraff på hutlösa 144 år. Han sitter numera isolerad i en cell 23 timmar om dygnet, och får, under sträng kontroll, en timme på sig att träna, duscha och liknande. Phillip Morris släpptes 2006.
Vill du läsa ännu mer om den här personen, så kan du kika in på den här länken hos Guardian, där de intervjuar honom. När de frågar honom om han har planer på att fly igen, så svarar han ja, och säger att det då ska ske på en fredag, närmare bestämt en fredag den 13:e. De frågar om han vet när nästa fredagen den 13:e infaller. ”November” svarar han tveklöst.
Jag såg just en trailer för filmen The Expandables. Jag kunde inte sluta förvånas över alla skådisar som de har lyckats dra med i filmen. T.om Arnold är med i filmen! Däremot så vet jag inte riktigt om filmen kommer bli så bra, faktum med så tror jag den kommer få kanske runt 6 av 10.
Bara för att nämna några namn så är dessa med:
Sylvester Stallone (Skådis och Regissör)
Jason Statham (Transporter 1,2,3 Crank 1,2 m.fl)
Jet Li (The One, Hero, Fearless m.fl)
Dolph Lundgren (Yeay! Haha)
Arnold Schwarzenegger (Du vet nog vem han är…)
Bruce Willis (Samma här. Om inte, Die Hard 1,2,3,4 och kommande 5an samt jättemånga andra filmer)
Sen är det ännu fler kändisar, men jag gjorde ett litet urval nu. Kolla in trailern, och se själv, det blir ju ett måste att se filmen helt klart.
Påskjakt-filmen är nu fullständig! Jag har ägnat alldeles för många timmar åt redigering utav denna, även om det kanske inte kommer märkas så väldigt tydligt, men det är väl också tanken att det inte ska märkas så mycket?
Filmen har jag lyckats korta ner till ”bara” 30 minuter, så du bör ha lite tid över för att se genom hela, men jag råder dig till att faktiskt luta dig tillbaks och bara njuta, för det är skön musik genom hela och ett hyfsat skönt tempo non-stop. Dessutom riskerar du absolut att missa roliga delar om du nu bläddrar förbi något kapitel. Så sätt dig bekvämt, luta dig tillbaks, ha en dricka till hands, och njut.
[flv:/video/paskjakten.flv 660 444]
[yt]4osu3NY8oIA[/yt]
Den här filmen kom ut för ett litet tag sedan, så om du har missat den, är den absolut värd att se på. Jag tycker dom har lyckats dölja stora delar av filmens innehåll i trailern, vilket enbart får ses som positivt, så det inte blir som i alla Hollywood produktioner, att de fräsigaste scenerna smackas av redan i trailern, så sitter man där och biter på naglarna av frustration för att det inte händer något annat än det man redan sett.
Åter till den här härligt svenska filmen då. Blev jag nöjd när jag såg den? Ja det blev jag faktiskt, jag skulle absolut rekomendera någon annan att se den. ”Men herregud, vad handlar den om då?! Jag tycker ju det är skittråkigt med foto!” kanske du tänker nu. Filmen handlar om Robin, han bor hemma i Värmland, vill inte jobba där han jobbar, utan vill hellre lyckas som fotograf, får möjlighet till ett jobb i Stockholm, åker dit och sen trasslar han till det lite för sig. Så mycket mer detaljerat än så tänker jag inte berätta faktiskt. För det behövs inte. Se filmen istället. Ja, se filmen!
[yt]aS_d0Ayjw4o[/yt]
”Meh! Den här filmen är ju urgammal! Min farmor föddes ju typ när den här spelades in!” Ja det kanske är sant att denna film är lite äldre, men din farmor föddes nog absolut inte 2000, då filmen spelades in.
Så varför skriver jag om en gammal film då? Jo, dels för att jag inte sett den förns nu, och dels för att jag tycker filmen kan vara värd för vissa att se.
Det finns alltid ett extra värde i vissa filmer, ett värde som bara ett fåtal filmer är förunnade. Nämligen att baseras på en verklig person eller händelse. I filmen a Beautiful Mind så är det Nobelprisatagen John Nash som utgör huvudkaraktären i filmen, och spelas av ingen mindre än Russell Crow. Filmen kretsar kring hans liv från 21 år ålder, tills dess att han får nobelpriset vid 66 år. Han led av diverse sjukdomar, så som schizofreni, vilket visar sig rätt tydligt i filmen.
Så det som gör filmen i sig intressant, är att den just baserar sig på en stor personlighet, som har haft stor betydelse inom många områden in i vår tid. Ja, han fick ju trots allt nobelpriset 1994.
Det som jag själv tycker är roligt med såna här filmer är att de allmänbildar på flera plan, dels för att jag söker reda på mer information om John Nash, och sen vill veta ännu mer om de arbeten han gjort, och hur de har påverkat oss. Hade filmen bara varit helt påhittad, så hade den inte fått lika högt betyg, men just verklighetsförankringen gör den mer intressant att se på.
© 2012 afAdam.se