Igår fyllde min älskade mamma inte mindre än 52 år, vilket vi mer än gärna ville fira. Det fanns bara ett litet, litet problem, och det var att vi hade ju faktiskt åkt tillbaks till Västerås kvällen innan, eftersom Petra skulle jobba under måndagen. Men planerna ändrades plötsligt?
Måndag morgon, Petras mobil tjuter om och om igen, den var helt övertygad om att den gjorde ett bra jobb, men Petra var inte lika förtjust i oljudet. Vi hade hela familjen kommit hem ganska sent kvällen innan, och var dessutom lite trötta efter hela helgens firande av Nico.
Eftersom Petra klankade ner på telefonens tappra försök att väcka henne, valde den helt enkelt att sluta upp med tjutandet. Tyvärr ledde det hela till att Petra försov sig lite milt, och klockan var plötsligt 08:15, och hon började 09:00! Hela familjen slets upp ur sängen, Petra hoppade in i duschen, jag drog på mig kläderna och dukade fram en snabbfrukost åt oss. Några mackor och ett varsitt glas med Oboy, sen var vi redo. Nico fick sitta kvar i både morgonblöja och pyjamas. Vi hoppade alla in i bilen, brände iväg till Petras jobb, och lyckades vara framme strax innan hon skulle börja.
Jag och Nico rullade vidare i bilen, svängde förbi det återbruk som fanns precis i närheten av Petras jobb, men det visade sig att de hade tokstängt hela dagen, vilket förvisso inte förvånade sådär nämnvärt mycket, var ju trots allt nationaldagen. Ut på motorvägen igen, och färden inställd på hemmet. Pling Pling! Ett sms ramlade in i min telefon, jag tog upp den, och såg direkt texten ”Jag är tydligen ledig…”. Jag svängde av motorvägen, och vände om.
Det visade sig att Petra innan helgen frågat om hon kunde få ledigt på måndagen, eftersom det högst troligt inte skulle vara någon direkt succédag i försäljning. Svaret hon fick blev däremot ”Kanske, men då får du nog smöra lite grann under dan!”. Petra tolkade inte det hela som ett ja, och ville heller inte direkt tajta om ledigheten. Så när Petra kom in på morgonen, förstod de inte alls va hon gjorde där. Haha. Söt du är älskling.
Helt plötsligt hade hela dagen ändrat sig, familjen var ledig tillsammans! Man kan ju kanske tycka att vi borde ha gjort något otroligt roligt under dagen tillsammans, men faktum med valde vi att inte göra något alls, då vi som sagt var ganska mättade på äventyr efter helgens bravader.
Väl hemma igen fick jag ett sms från Daniel som undrade om vi kommit hem, han behövde nämligen peta i sig några värktabletter, vilket han inte hade själv hemma. Daniel kom förbi, tryckte i sig tabletterna och däckade på våran soffa.
Själv satt jag och redigerade bilderna från helgen, och skrev inlägg om de två dagarna vi firat Nico. Petra var en riktig husmor och lagade ihop lunch till oss alla, som vi sen åt tillsammans i köket. Daniel mådde bättre efter sin omgång tabletter, sovpaus och lunch.
Soffkuddarna slets ur soffan i sig, och kastades ut på balkongen, i all härlig white trash-stil. Eftersom jag och Petra kastat ut våra balkongmöbler, är det nu enda sättet att kunna utnyttja balkongens yta, utan att ligga direkt på cementen. Faktum med så gillar jag mer soffstilen på balkongen än några träiga pinnstolar som ger träsmak bara minuter efter man satt sig.
Under hela dagen så hade vi haft små planer på att överraska min mamma. Det fanns både för- och nackdelar med en överraskning. Fördelarna vägde däremot tyngre, och vi bestämde oss för att göra en snabb resa mot Stockholm. Jag smsade lite snabbt med Bobo för att se om de hade några planer själva för kvällen, om de kanske skulle ut på restaurang eller motsvarande. Men planerna var svaga och verkade mest innebära en mysig stund hemma med nygrillad mat och färskpotatis. Klockan 16:30 bestämde vi oss för att göra slag i saken, och helt enkelt bege oss. Kläderna i tvättmaskinen hängdes upp, soffdelarna på balkongen kastades in, väskorna packades ifall vi skulle vara för trötta för att köra hem och jag ringde till den butik som jag visste skulle kunna innehålla en lämplig present åt mamma. Nackdelen med den butiken var att den låg och andra hållet än vi skulle resa mot. Så det krävdes att vi kom iväg så snabbt det bara gick, då vi annars skulle komma fram alldeles försent. Hela familjen packades in i bilen, Daniel knatade hem med Killer och överraskningens stund började närma sig.
Efter ca 20 minuters körning kom vi fram till butiken, vi hade 30 minuter på oss innan de skulle stänga, vilket vi först tyckte var mer än gott och väl. Butiken i sig innehöll förvisso massor av fina saker, men jag kunde bara inte hitta ”the thing”, som verkligen skulle få mamma att älska sin present. Utöver det faktum att vi hade ont om tid, så var det även jobbigt med min mage. Jag stod faktiskt mest lutad i 90° hela tiden, då det lättar upp för mig en aning. Fem minuter innan stängning satt jag ner på en stol, mer eller mindre utmattad i kroppen för att magen varit så jävlig mot mig, och för att jag varit lite stressad rent allmänt kring att hitta en bra present. Men plötsligt så bara uppenbarade sig the thing, och jag reste mig genast upp, och såg två fina ljuslyktor med en klart udda design, men med helt rätt sådan! Jag slet ner den ena av dem, och frågade första bästa personal om jag bara kunde ta den som hängde. Visade sig att det faktiskt bara fanns två exemplar. Butiken började släckas ner, vi kom fram till kassan, räckte fram lyktan och två svalkande glassar. Under tiden som jag betalade packade Petra in presenten väldigt fint. Två ton papper runt om, och jag slet tag i massor av snöre för att i all hast krulla till det med en sax.
Äntligen hade vi hittat en present! Vi kunde nöjda och belåtna knata ut från butiken och genast dra iväg mot Stockholm. Nico var inte helt nöjd med tanken på att åka till Stockholm, men med lite glass, kex och fruktpuré gick han med på det hela.
Jag har alltid gillat att resa med min familj, älskar känslan av att hoppa in i bilen tillsammans, dra igång någon musik som vi sjunger till då och då, och bara glida fram längsmed vägarna. Allra mysigast är ju såklart andra vägar en motorvägar.
Klockan 19:20 var vi framme hos Mamma&Co, och vi kände oss klart nöjda med prestationen så långt. När vi kom in i huset, visade det sig att mamma låg nere i sjörummet och pratade med sin kära syster. Till en början stod vi uppe i hallen och väntade på att mamma skulle prata klart, men efter fem minuter hörde vi att samtalet inte skulle ta slut än på ett litet tag. Så under tiden väntade Petra och Nico ute på trädäcket, då Nico gärna gjorde små glädjerop som kunde avslöja oss. Jag själv knatade upp på toaletten då min mage var helt åt helvete under delar av resan. Plötsligt avslutades samtalet mellan mamma och hennes syster. Bobo ropade ner till mamma och frågade om hon slutat prata, och så snart hon svarat ”ja?”, så började vi alla sjunga. Mamma förstod inte alls vilka vi var som stod och sjöng till en början, då hon ju trots allt inte kunde se oss då hon låg i soffan. Hon kastade sig upp ur soffan och fick syn på oss som stod där och sjöng för fulla muggar.
Mamma blev rejält överraskad, då vi var de absolut sista hon trodde skulle dyka upp. Vi hade ju trots allt åkt hem sent kvällen innan. För dig som inte har koll på läget just nu, så bor vi alltså i Västerås, 10 mil från Stockholm, vilket gör att en överraskning som denna kräver 20 mils körning.
Hur som helst, så stannade vi över på en god middag och fika, för att sen återigen skutta in i bilen och rulla hemåt. Nico sov som en stock, medan jag och Petra samtalade under resan hem. Sista biten så började jag känna mig lite trött, men så länge jag och Petra pratade på kunde jag utan problem hålla mig klar i huvudet. Givetvis jävlades magen med mig, och gjorde de sista milen onödigt jobbiga. Förstår inte riktigt varför den har fått för sig att vara så här jobbig, hör inte alls till det tidigare normala.
Hela överraskningen kändes väl genomförd och lyckad.
Stort grattis mamma!
