Från första början var planen att åka till Stockholm, men min kropp ville annat. Min 27:e födelsedag fick helt enkelt firas hemma i Västerås.
För mig kändes det ju, som jag skrev i mitt tidigare inlägg, inte speciellt viktigt att bli firad, utan jag ville mer träffa familjen en stund. Eftersom jag ställde in resan till Stockholm, bestämde sig Mamma och Bobo för att åka till Västerås istället.
Min morgon hade varit rent av förjävlig, då jag sovit uselt under natten, men under dagen blev det bättre, även om jag hade vissa besvär jag kunde ha klarat mig riktigt bra utan. Men sen hade jag ju lite tur som fick besök, eftersom tankarna då fastnar på annat håll, och en del av besvären ”försvinner” tillfälligt.
Petra blev dagens supersambo, då hon cyklade iväg och handlade det vi behövde för att få finbesök, men eftersom hon inte skulle fått titeln ”supersambo” genom att bara handla en gång, åkte hon iväg tillsammans med Mamma lite senare på kvällen och handlade ytterligare en gång. Så typsikt Petra att vara en så exemplariskt underbar supersambo!
Mamma och Bobo dök upp under tiden som Nico låg och sov middag, de hade slagit in mitt paket i det finaste av alla tänkbara papper, eller närmare bestämt en svart filt. Alla inslagningar gills väl som inslagningar sålänge man inte ser innehåller direkt? Jag slet bort filten alldeles ivrigt och möttes av en oväntad present. En marinblå och riktigt snygg OnePiece!
Haha, jag har aldrig riktigt tänkt tanken på att själv köpa mig en, men när jag nu fick en så kunde jag inte låta bli att älska tanken på att ha något supermysigt att dra på mig. En OnePiece hamnar ju någonstans mellan morgonrock och mjukiskläder. Love it!
Minns en tid då jag inte ens ägde ett par mjukisbyxor eller morgonrock, ren galenskap. Klart man ska ha de mjukaste och skönaste tänkbara kläderna man kan få tag på!
Det blev en heldag tillsammans med en liten del av min familj, och vi hade det riktigt mysigt. Jag knatade runt hela dagen i min nya OnePiece!
Stort Tack Mamma och Bobo för att ni kom förbi!
Samt ett stort tack till alla er som gratulerade mig under dagen, allt från telefonsamtal, sms och Facebook!
Idag är dagen då Nico föddes, fast för ett år sedan då. Under den här perioden har han överraskat sina föräldrar många gånger om. Han har fått oss att skratta, bli stolta, pusta tungt åt attackbajsblöjor i fel stund, visat att han kan lära sig både krypa och gå, säga mamma och pappa så vem som helst förstår. Varje dag har han överraskat oss med sina påhitt och nya lärdomar. Haft munpruttartävlingar med pappa och jagat mamma genom hela lägenheten.
Vad som nu återstår kan vi bara fantisera om, men vi längtar redan nu efter nästa dag med Nico.
Stort grattis älskade Nico!
Nedan får du se Nico under ett år, i bilder!
Igår fyllde min älskade mamma inte mindre än 52 år, vilket vi mer än gärna ville fira. Det fanns bara ett litet, litet problem, och det var att vi hade ju faktiskt åkt tillbaks till Västerås kvällen innan, eftersom Petra skulle jobba under måndagen. Men planerna ändrades plötsligt?
Måndag morgon, Petras mobil tjuter om och om igen, den var helt övertygad om att den gjorde ett bra jobb, men Petra var inte lika förtjust i oljudet. Vi hade hela familjen kommit hem ganska sent kvällen innan, och var dessutom lite trötta efter hela helgens firande av Nico.
Eftersom Petra klankade ner på telefonens tappra försök att väcka henne, valde den helt enkelt att sluta upp med tjutandet. Tyvärr ledde det hela till att Petra försov sig lite milt, och klockan var plötsligt 08:15, och hon började 09:00! Hela familjen slets upp ur sängen, Petra hoppade in i duschen, jag drog på mig kläderna och dukade fram en snabbfrukost åt oss. Några mackor och ett varsitt glas med Oboy, sen var vi redo. Nico fick sitta kvar i både morgonblöja och pyjamas. Vi hoppade alla in i bilen, brände iväg till Petras jobb, och lyckades vara framme strax innan hon skulle börja.
Jag och Nico rullade vidare i bilen, svängde förbi det återbruk som fanns precis i närheten av Petras jobb, men det visade sig att de hade tokstängt hela dagen, vilket förvisso inte förvånade sådär nämnvärt mycket, var ju trots allt nationaldagen. Ut på motorvägen igen, och färden inställd på hemmet. Pling Pling! Ett sms ramlade in i min telefon, jag tog upp den, och såg direkt texten ”Jag är tydligen ledig…”. Jag svängde av motorvägen, och vände om.
Det visade sig att Petra innan helgen frågat om hon kunde få ledigt på måndagen, eftersom det högst troligt inte skulle vara någon direkt succédag i försäljning. Svaret hon fick blev däremot ”Kanske, men då får du nog smöra lite grann under dan!”. Petra tolkade inte det hela som ett ja, och ville heller inte direkt tajta om ledigheten. Så när Petra kom in på morgonen, förstod de inte alls va hon gjorde där. Haha. Söt du är älskling.
Helt plötsligt hade hela dagen ändrat sig, familjen var ledig tillsammans! Man kan ju kanske tycka att vi borde ha gjort något otroligt roligt under dagen tillsammans, men faktum med valde vi att inte göra något alls, då vi som sagt var ganska mättade på äventyr efter helgens bravader.
Väl hemma igen fick jag ett sms från Daniel som undrade om vi kommit hem, han behövde nämligen peta i sig några värktabletter, vilket han inte hade själv hemma. Daniel kom förbi, tryckte i sig tabletterna och däckade på våran soffa.
Själv satt jag och redigerade bilderna från helgen, och skrev inlägg om de två dagarna vi firat Nico. Petra var en riktig husmor och lagade ihop lunch till oss alla, som vi sen åt tillsammans i köket. Daniel mådde bättre efter sin omgång tabletter, sovpaus och lunch.
Soffkuddarna slets ur soffan i sig, och kastades ut på balkongen, i all härlig white trash-stil. Eftersom jag och Petra kastat ut våra balkongmöbler, är det nu enda sättet att kunna utnyttja balkongens yta, utan att ligga direkt på cementen. Faktum med så gillar jag mer soffstilen på balkongen än några träiga pinnstolar som ger träsmak bara minuter efter man satt sig.
Under hela dagen så hade vi haft små planer på att överraska min mamma. Det fanns både för- och nackdelar med en överraskning. Fördelarna vägde däremot tyngre, och vi bestämde oss för att göra en snabb resa mot Stockholm. Jag smsade lite snabbt med Bobo för att se om de hade några planer själva för kvällen, om de kanske skulle ut på restaurang eller motsvarande. Men planerna var svaga och verkade mest innebära en mysig stund hemma med nygrillad mat och färskpotatis. Klockan 16:30 bestämde vi oss för att göra slag i saken, och helt enkelt bege oss. Kläderna i tvättmaskinen hängdes upp, soffdelarna på balkongen kastades in, väskorna packades ifall vi skulle vara för trötta för att köra hem och jag ringde till den butik som jag visste skulle kunna innehålla en lämplig present åt mamma. Nackdelen med den butiken var att den låg och andra hållet än vi skulle resa mot. Så det krävdes att vi kom iväg så snabbt det bara gick, då vi annars skulle komma fram alldeles försent. Hela familjen packades in i bilen, Daniel knatade hem med Killer och överraskningens stund började närma sig.
Efter ca 20 minuters körning kom vi fram till butiken, vi hade 30 minuter på oss innan de skulle stänga, vilket vi först tyckte var mer än gott och väl. Butiken i sig innehöll förvisso massor av fina saker, men jag kunde bara inte hitta ”the thing”, som verkligen skulle få mamma att älska sin present. Utöver det faktum att vi hade ont om tid, så var det även jobbigt med min mage. Jag stod faktiskt mest lutad i 90° hela tiden, då det lättar upp för mig en aning. Fem minuter innan stängning satt jag ner på en stol, mer eller mindre utmattad i kroppen för att magen varit så jävlig mot mig, och för att jag varit lite stressad rent allmänt kring att hitta en bra present. Men plötsligt så bara uppenbarade sig the thing, och jag reste mig genast upp, och såg två fina ljuslyktor med en klart udda design, men med helt rätt sådan! Jag slet ner den ena av dem, och frågade första bästa personal om jag bara kunde ta den som hängde. Visade sig att det faktiskt bara fanns två exemplar. Butiken började släckas ner, vi kom fram till kassan, räckte fram lyktan och två svalkande glassar. Under tiden som jag betalade packade Petra in presenten väldigt fint. Två ton papper runt om, och jag slet tag i massor av snöre för att i all hast krulla till det med en sax.
Äntligen hade vi hittat en present! Vi kunde nöjda och belåtna knata ut från butiken och genast dra iväg mot Stockholm. Nico var inte helt nöjd med tanken på att åka till Stockholm, men med lite glass, kex och fruktpuré gick han med på det hela.
Jag har alltid gillat att resa med min familj, älskar känslan av att hoppa in i bilen tillsammans, dra igång någon musik som vi sjunger till då och då, och bara glida fram längsmed vägarna. Allra mysigast är ju såklart andra vägar en motorvägar.
Klockan 19:20 var vi framme hos Mamma&Co, och vi kände oss klart nöjda med prestationen så långt. När vi kom in i huset, visade det sig att mamma låg nere i sjörummet och pratade med sin kära syster. Till en början stod vi uppe i hallen och väntade på att mamma skulle prata klart, men efter fem minuter hörde vi att samtalet inte skulle ta slut än på ett litet tag. Så under tiden väntade Petra och Nico ute på trädäcket, då Nico gärna gjorde små glädjerop som kunde avslöja oss. Jag själv knatade upp på toaletten då min mage var helt åt helvete under delar av resan. Plötsligt avslutades samtalet mellan mamma och hennes syster. Bobo ropade ner till mamma och frågade om hon slutat prata, och så snart hon svarat ”ja?”, så började vi alla sjunga. Mamma förstod inte alls vilka vi var som stod och sjöng till en början, då hon ju trots allt inte kunde se oss då hon låg i soffan. Hon kastade sig upp ur soffan och fick syn på oss som stod där och sjöng för fulla muggar.
Mamma blev rejält överraskad, då vi var de absolut sista hon trodde skulle dyka upp. Vi hade ju trots allt åkt hem sent kvällen innan. För dig som inte har koll på läget just nu, så bor vi alltså i Västerås, 10 mil från Stockholm, vilket gör att en överraskning som denna kräver 20 mils körning.
Hur som helst, så stannade vi över på en god middag och fika, för att sen återigen skutta in i bilen och rulla hemåt. Nico sov som en stock, medan jag och Petra samtalade under resan hem. Sista biten så började jag känna mig lite trött, men så länge jag och Petra pratade på kunde jag utan problem hålla mig klar i huvudet. Givetvis jävlades magen med mig, och gjorde de sista milen onödigt jobbiga. Förstår inte riktigt varför den har fått för sig att vara så här jobbig, hör inte alls till det tidigare normala.
Hela överraskningen kändes väl genomförd och lyckad.
Stort grattis mamma!
Även om den riktigt stora gratulationen egentligen kommer först nästa år, då du fyller smått otroliga 80 år, så är det ju ändå värt att ropa grattis även i år, då du blir 79 enligt någon konstig uträkning. För egentligen kan det ju inte stämma att du är 79 år? Jag menar att man ser dig mer som 60+ än 365 dagar från 80.
STORT GRATTIS MORFAR!
Kramar från hela min familj
Igår så åkte ju jag, Petra och en allt mer växande Nico till Stockholm!
Vi hade välplanerade timmar framför oss, då det första stoppet skulle innebära att vi kastade oss in i ett dop för min brorson, sen var planen att vi skulle åka vidare ut till Vaxholm för att fira Petras syster Pernilla som fyllde hela 20 år.
Här hemma i Västerås så skyndade jag och Petra oss med att få allt klart innan avfärd. Nico förstod ju inte alls vad som hände, men flängde runt som en vante i all iver. Det är alltid själva slutklämmen som man måste få till så bra, för att lyckas med en sån här sak. Säg att vi skulle glömma ge Nico mat eller inte hinna låta honom sova en extra gång innan avfärd, skulle det kunna leda till en mindre bekväm resa med en arg Nico, vilket ju aldrig är önskvärt. Men vi fick till det hela rätt bra, även om vi påvägen till Stockholm hade hoppats att han skulle somna lite snabbare, och inte 10 minuter innan vi var framme vid kyrkan.
Räddningen från att ha med en trött och arg Nico att göra, var ju såklart alla människor vi mötte. Finns inget bättre för Nico än när han får umgås med massor av människor, och vara i absoluta centrum. När han får den uppmärksamheten, ja då kan han minsann dansa, munprutta och göra hela sin repertoar av tricks (som att skaka snabbt på huvudet, en klar favorit just nu).
En stor del av min släkt var på plats, även om det likväl fattades en nästan lika stor del också, men oavsett så blev det rätt mycket folk. Kyrkan i sig var rätt liten, men fyllde klart sin funktion ändå, och trots dess rätt tråkiga betong och metall-utseende på utsidan, så levde insidan upp när Gabriellas kusiner Lovisa och Sofia, smällde av rejält med sina sångröster, ackompanjerat av Marcus på gitarr. Det är klart läckert att höra när någon verkligen kan sjunga, och får göra det i en kyrka, som verkligen ger ljudet möjlighet att expandera och fyllas ut ordentligt i rummet.
Du kan ju gissa dig till vad jag gjorde under hela dopet, precis, fotograferade. Trots min kameras fullständigt galna fel och konstigheter, så bestämde jag mig för att ta med kameran, då jag inte hade kunnat leva utan den i mina händer, när så många fina möjligheter till bra bilder ges på en och samma gång. Trots det tekniska strulet med en ständigt skiftande bländare och enbart manuell fokus, så lyckades jag få till några bilder som var värda att plocka ur och behålla.
Likt alla andra dop, så var det en fika eller kanske rättare sagt en lunch direkt efteråt, där vi alla samlades och fick lite mer tid att prata tillsammans. Nico var till en början klart förbannad, mest pga av hunger, men sen efter att han fått lite tutte, så kunde han leka runt rejält bland folket. Vet inte hur många som fick gå med krökta ryggar för att han ville knata runt (vilket han ju inte kan, om man inte sträcker ner två hjälpande händer till honom), men oj vad glad han var när han fick rusa runt. Jag blir lika glad varje gång jag får se Nico tillsammans med någon i min släkt, för det är precis som jag tänkt mig att det ska vara. En stor familj där alla glatt tar emot Nico och leker runt med honom, för att sen slussa vidare när orken tagit slut, men hela tiden finns det någon där som vill greppa tag i honom och bara få lite Nico-tid. Det är så en släkt ska vara.
Efter att vi smällt i oss paj med tillhörande sallad, samt fika med stor och super-turkos tårta, så påbörjade iallafall vi våran resa till nästa ställe. Resan ut till Stockholms norra delar gick rätt snabbt, men när vi väl var framme, så kände jag verkligen ett kraftigt energi-fall. Jag blev duktigt trött och var tvungen att sätta mig ner i soffan hemma hos Petras föräldrar, och bara luta bak huvudet med stängda ögon. Hade kunnat somna samma sekund, men jag valde en inte helt optimal tid att vilja sova, då en fläskpannkaka visade sig ha blivit klar i samma veva, och det vankades middag. På något sätt så räckte det däremot med den lilla stunden i soffan, för att jag skulle känna mig avsevärt mycket piggare, även om jag efter middagen återigen la mig på mitt lataste sätt i soffan igen.
Vi stannade inte kvar i Vaxholm speciellt länge, utan åkte redan runt 19:30, vilket dels berodde på att vi skulle åka förbi Åkersberga en snabbis också, då min käre far hade leksaker till Nico, eller mer precist så hade han jättelego åt Nico. Så trots våran tidiga avfärd från Vaxholm, kom vi inte hem till Västerås förens 22-tiden.
Väl hemma, så fick Nico packa upp den dop-present han fått av min käre mormor och morfar. Nej, du har helt rätt, Nico är inte döpt, men mormor och morfar tyckte minsann att Nico ändå skulle få en present, vilket inte är något man ska få bara för att man döps.
Presenten som visade sig vara ett fotoalbum i klassisk dop-stil, har vi nu fungeringar på vad vi ska fylla med. Jag och Petra gillar ju att göra saker lite annorlunda, så kanske blir det ett album på Nicos släktingar, och inte bara massa bilder på honom själv. Men det återstår att se! Sen var det ännu en bonuspresent till Nico, som visade sig innehålla ett par likadana sockor som jag själv fått i samma veva av mormor! Haha. Stort tack mormor! (och morfar också såklart, men jag misstänker att din del i stickandet av de rosa sockorna var något begränsad, haha!).
Nu är jag och min lilla familj som sagt var hemma i Västerås igen, och det känns rätt skönt att ha fått komma hem återigen. Det är något speciellt med att verkligen komma hem, även fast man kanske trivs på de platser man är när man inte är hemma, så är det alltid mer avslappnande för kroppen att faktiskt vakna upp i sin egna säng. Måste vara för att alla saker runt om en, är ens egna, miljöerna har man själv byggt upp och allt man gör är ens egna ansvar. Teorier såklart.
Vi påbörjade våran resa denna dag förra veckan, och det enda mål vi hade var att ta oss till den födelsedagsmiddag som min bäste vän Erik skulle ha på Patricia. Eftersom vi trots allt bor 10 mil från platsen där själva middagen i sig skulle ske, så blev det så att hela dagen ägnades åt att kunna komma dit. På morgonen så packade vi, och gjorde oss allmänt snygga för att vara klara när vi väl kom till Stockholm. Planen var sen att vi skulle bo hemma hos min mamma & Co, fram tills dess att vi skulle få köpa bilen senare under tisdagen.
Klockan 13:53 skulle vårat tåg avgå från Västerås Central, och anlända till Sundbyberg Station ungefär vid 14-tiden, så för att vi skulle hinna med tåget, behövde vi ta bussen som gick vid 13:26. Allt var nerpackat, Nico var väl påklädd, medan både jag och Petra var lite mindre väl påklädda för den otroliga kyla som visade sig finnas utomhus. Såg verkligen ut som om vädret lovade mer värme än det i sen praktiken visade sig finnas. Vi huttrade lite smått hela vägen till busshållplatsen, och avundades Nicos mysiga plats i vagnen, med en varm åkpåse och fleecefilt, samt vantar och mössa. Såg otroligt skönt ut, vilket ju också var tanken med det hela.
Vi kom ner till centralen, köpte våra biljetter, hoppade på tåget, och fick äntligen njuta av lite bättre sittplatser än senaste tågresan, där vi mer eller mindre fick stå och trängas som boskap hela vägen till Västerås från Stockholm. Nico satt och var alldeles stolt över sin sittplats på tåget. Inte nog med att han fick sitta alldeles själv i en av de stora stolarna, han fick även sitta i fönstret och spana in allt som for förbi i minst 500 km/h. Klart intressant såklart!
När vi närmade oss Sundbyberg, så planerade jag att gå på toaletten en snabbis, bara för att göra resterande resa lättare, men jag var helt klart inte ensam om den tanken, då det ständigt strömmade in folk på toaletten som fanns i andra änden av vagnen. När det väl blivit lugnt, så knatade jag bort dit, och gick in i ett litet trångt och illaluktande utrymme. Utan papper. Japp, det är sant, det fanns inte ens en liten papperstuss kvar inne på toaletten, så några mer avancerade toalettbesök var ju inte att tänka på för någon alls ombord på tåget. Som tur var, så kändes min mage relativt lugn ändå, och jag kunde känna mig relativt lugn ändå, utan någon direkt oro för att resan hem till mamma skulle bli alltför besvärlig. Vi hade ju dessutom lyxen att bli hämtade vid stationen utav Bobo, så vi slapp därmed vänta på någon usel buss eller tunnelbana, vilket i sig kanske också är lite av ett krav för att jag ska kunna åka såhär pass långt utan större besvär. Slutligen så var vi äntligen hemma hos mamma & co. och kunde bara byta om lite snabbt för att vara redo inför kvällens mysig kväll.
Inte nog med att denna kväll skulle komma att bli den absolut första kombinerade långresan, med långmiddag inne i stan för min del, det var också en kväll då både jag och Petra lämnade över Nico i andras händer för att nattas. Dvs att vi aldrig tidigare åkt ifrån Nico och litat på att någon annan än vi själva, ska både ge honom middag och sen få honom att sova gott i sin säng. Lite spännande såklart, även om Petra mer upplevde det som något jobbigt och ansträngande att inte ha Nico nära sig.
Ungefär en timme innan avfärd, så ringde jag Erik och Jenny och berättade att jag faktiskt kunde hämta upp dem med bil, och på så sätt åka tillsammans in till stan, istället för att de skulle hoppa på tunnelbanan. Erik tyckte det lät som en utmärkt idé, och vi bestämde oss för att klockan 17:50 var en lämplig tid att ses utanför hans port.
Julia var den som skulle ha hand om Nico till en början, och hennes plan var att ta med Nico till Vällingby för att sitta och fika lite med sin kompis, något som verkade smått galet med tanke på hur pipig Nico var för stunden, men det var inget som oroade Julia. Så jag, Petra, Julia, Sanna och Nico hoppade in i bilen, och rullade iväg mot Hässelby Gård för att där lämna av de tre fikasugna, och därefter rulla iväg till porten där både Erik och Jenny skulle storma ut.
Klockan blev 17:55, och jag började undra lite varför de inte hade kommit ner redan, då det är ovanligt att Erik är sen med ens en minut, men så lättades min oro snabbt, då de glatt, men fruset kom ut genom porten.
Resan började, och vi rullade in mot stan med högt dunkande partymusik. Eftersom det är Stockholm vi pratar om i det här läget, så hade jag redan tidigt i min planering för hela den här resan, börjat fundera på vart jag skulle ha möjlighet att parkera bilen. Det kändes som om det skulle finnas parkering precis utanför Patricia, men det var å andra sidan bara en mycket svag bild i mitt huvud som talade för något sådant. När vi sen väl kom fram, så visade det sig givetvis att någon parkering inte fanns att tillgå, inte på något sätt alls faktiskt. Erik och Jenny hoppade av utanför Patricia, medan jag och Petra jagade tag i en parkering, vilket givetvis ledde till en mindre förvirring inne i slussen vidriga system av krångliga vägar, som vid minsta felkörning leder till att man hamnar minst 35 mil fel. Japp, det är sant, ligger man i fel fil, så hamnar man helt obarmhärtigt i Norrköping eller Gävle innan man vet ordet av. Som tur var så körde vi inte så fel att vi hamnade i vare sig Norrköping eller Gävle, men däremot så fick jag göra några fulingar innan vi slutligen lyckades hamna inne i ett läskigt parkeringshus med otroligt mystiska gångar för att kunna ta sig ut därifrån. Totalt sett tog det oss säkert 30 minuter innan vi verkligen var tillbaks vid Patricia igen.
Väl inne i partybåten, så gick vi upp en trappa och hittade hela gänget med födelsedagsfirare sitta vid ett långbord. Totalt sett så var det ungefär 15 pers på plats, och då var det allt från härliga Hässelby-folk till Eriks studie-vänner från läkarlinjen. Jag och Petra hamnade längst ut på långbordets spets, som också visade sig vara i närheten av en dörr som ledde raka vägen ut i kylan. Det visade sig rätt snabbt att den där dörren inte bara var för skoj skull, utan även skulle användas flitigt. Inte bara det att folk gillade att röka gick ut genom dörren, utan också personalen på Patricia fick ständigt forcera dörren. Jag tyckte lite synd om personerna som verkligen behövde springa ut och in hela tiden, med tanke på hur vidrigt kallt det faktiskt var utomhus. Men efter ett tag tyckte jag inte lika synd om dem längre, utan började istället tycka synd om oss som satt så jävla nära dörren. Jag började nämligen misstänka att personalen rent av tyckte det var lite skönt att komma ut i kylan, då de sprang som hundrameterlöpare fram och tillbaks hela tiden, måste ju då vara skönt att få komma ut i kylan en liten snabbis då och då.
Ungefär i samma sekund som jag och Petra satte oss ner, så kom en servitris och frågade om vi bestämt oss för vilken mat vi skulle ha. Jag förklarade att jag precis fått menyn i min hand, och hon gick istället vidare till nästa. Efter en rätt snabb koll på menyn, så bestämde jag mig för en rykande het fajitas. Kan kanske tyckas vara lite tråkigt val, men den andra maträtten som annars såg lockande ut, hade bara bearnaisesås, vilket inte är någon favoritsås för min del. Jag tycker det kan vara gott de första tuggorna, men sen blir det helt fel, och jag tappar rent av aptiten.
Närmast mig och Petra satt det två stycken från Eriks skola, som vi samtalade med om lite allt möjligt, men mest handlade det såklart om vilka vi var och vad vi gjorde. Även om det var väldigt trevligt att prata med dem, så önskade jag lite att jag hade fått mer tid med mitt kära Hässelby-folk, men det får nog lämnas till en annan tid.
Middagarna började komma in på bordet, och när våran bordsgranne, som då inte tillhörde sällskapet, såg att Erik hade fått in samma maträtt som han själv, så böjde han sig över och sa ”fråga honom om hans mat var god”, varvid han sen berättade att hans kött hade varit kallt, bearnaisesåsen hade inte smakat något alls och potatisklyftorna var bara som skit. Vi lovade att fråga Erik, men bestämde oss för att vi skulle låta honom äta upp innan han gav sitt betyg, mest för att det inte är så roligt att få det kastat i ansiktet på sig att maten man precis ska börja äta, smakar rent av skit. Eriks betyg innehöll däremot betydligt fler stjärnor än bordsgrannens. Eriks mat hade varit både varm och bearnaisesåsen hade faktiskt smakat något. Jag tror Eriks betyg hamnade på ca 3,8 av 5 möjliga poäng. Helt okej med andra ord.
Maten jag och Petra beställde då? Jo vi tog ju båda fajitas, och våran mat var minsann inte kall någonstans, då den kom in på en stekhet platta så man fortfarande kunde göra maten fräsa mot metallen. Dessutom var det en närmast obehagligt stor mängd kyckling vi fick, jag kunde inte alls förstå hur man skulle kunna få i sig en sån portion med mat, men ner gick det, inte allt, men stora delar av det hela. Dessutom var det riktigt gott, men osäkert om det däremot var värt standardpriset på 200kr, vi fick ju givetvis halva priset på maten (afAdam äter alltid för halva kostnaden på restauranger, haha), då det var lite av Patricias present till Erik, där de bjöd honom på två rätters, och alla hans vänner på halva priset.
Till efterrätt så blev det en rejäl omgång ”banana boat”, dvs bananer, maränger, colasås, vaniljglass och grädde. Det som kunde uppfattas som lite tråkigt på Patricia var ju det faktum att vi alla skickades ut därifrån vid en bestämd tid, då vi bara hade ett visst antal timmar att sitta ner, närmare bestämt två timmar. Så de som var lite sena med sin beställning av efterrätt, fick helt enkelt stå utan då servitrisen förklarade att våran sittningstid bara hade 15 minuter kvar.
Alla utom jag och Petra gick vidare ut på stan efter middagen på Patricia. Anledningen var ju mest den att det kändes som en ganska lagom utekväll för mig vid det laget. Sen ska det ju sägas att det kändes extremt skönt att inte gå längre än nödvändigt i den där vidriga kylan, vilket jag påmindes om så snart vi skulle hämta ut våra jackor i garderoben.
Stort tack för en trevlig kväll med er alla, och ni Hässelby-bor som läser här, jag hoppas vi ses snart igen, för det blev alldeles förlite tid tillsammans med er!
Idag fyller Petra år! Woho!
Ja hon blir hela 26 år gammal idag, så det är bara att passa på och bomba henne med sms, mail, telefonsamtal eller spontana påhälsningar.
Hur firades hon av sin lilla familj då?
Jo, såhär gick det till under morgonens första timmar. Jag vaknade till strax innan 07, gick upp, gick på toa, kände att jag mer än gärna kunde krypa ner under täcket bredvid Petra igen, men insåg att jag skulle sabba alla mina chanser att lyckas ge henne en riktigt mysig födelsedagsmorgon då. Jag hade bara några små idéer om hur det skulle bli. Dels så hade jag ett stort paket nere i källaren, eftersom jag inte kunde gömma det i lägenheten, sen så hade jag planer på att vi skulle få äta scones till frukost. Så jag började klä på mig, gick ner i källaren, och in i förrådet, hämtade det 13kg tunga paketet, och trippade upp för trapporna i mina små gråa tygtofflor. Gömde paketet inne i sovrummet under ett påslakan. Varför? Jo, för om Petra skulle gå upp, så skulle hon vara alldeles för trött för att notera en sån sak, och därmed bara gått förbi. Hade jag istället ställt det ute i hallen eller motsvarande, skulle hon garanterat märka av det.
Så snart paketet var på plats, började jag baka ihop scones och lyssnade hela tiden efter Nico. Vaknade Nico, så skulle jag behöva gå in dit och hämta honom, så Petra kunde ligga helt ostört, men Nico höll sig lugn under hela mitt bakande. När degen var redo, så tog jag fram den stora brickan i trä, tillika skärbräde, men fungerar utmärkt som frukostbricka så fort man vänt upp och ner på den.
Jag ställde ett glas med brämhults jordgubb/lime-juice på brickan, och funderade sen ut vad mer jag skulle ha, ett ljus var ju givet, men jag ville ha något annorlunda, så jag kom på att jag kunde skriva små söta lappar med text. Greppade tag i ett A4-ark, och några fina små pennor vid Petras skrivbord, och började vika pappret till små små skyltar. Skrev först en liten text, och klippte sen ut alla orden. Perfekt. Tände ett ljus, och ställde dit tre små geléhallon och la även dit det röda hjärtat som normalt sett används till att värma sig med.
Nico vaknade upp under mitt skapande av den sista textraden, så jag gick direkt in och hämtade honom, så han kunde vara med ute i köket, och sen följa med mig in och sjunga för sin mamma. När allt var klart så tog jag Nico i famnen, greppade brickan, och började gå in i sovrummet, samtidigt som både jag och Nico sjöng ”jag må hon leva!”, även om jag tyckte att Nico kunde ha klämt lite mer, då han knappt hördes sjunga de så fina orden. Det blev present öppning, med experthjälp från Nico, som snabbt högg tag i snörena på paketen.
Så vad var det Petra hittade bakom presentpappret då? I det stora paketet, så hittade hon en Röd KitchenAid Artisan 150, och i det andra paketet så var det då flertal små tillbehör. Dessutom ska hon senare, i vecka 2, få ännu ett tillbehör i form av en glasskål istället för metall, vilket blir riktigt schysst. Varför hon inte fick den nu? Ja, den fanns helt enkelt inte inne på några som helst lager alls.
Med alla paketen uppackade, så gick vi ut och kastade in sconsen i ugnen. En mysig frukost, med en vild Nico i sin gåstol som for runt i köket, samtidigt som han gjorde sitt älskade pruttljud med munnen hela tiden. Haha, helt underbart.
Grattis Älskling, hoppas din dag kommer vara så bra den kan bli!
Det är nog inte bara jag som funderar på vad man åstadkommit hittills i livet, varje gång man fyller år.
Jag hade nog känt av lite stress i kroppen, om jag inte fått min en liten Nico för ganska precis ett halvår sedan. Varför? Jo, jag antar att jag hade känt så bara för att man faktiskt börjar bli äldre nu. Jag menar, jag är närmare 30 än 20 nu, då har man ju alltid haft bilden av att ”livet är igång”. Men ja, man lär sig ju förstå att livet faktiskt alltid har varit igång, och att allt sker i steg för steg.
Nu är jag 26, har ett barn, lever lyckligt med en sambo och har hittat ett yrke som jag verkligen trivs med, och som har stora möjligheter att utvecklas. Kan nog sammanfatta livet hittills som att jag är nöjd faktiskt. ”Men du har ju varit jättesjuk? I typ, sex års tid!” Hehe, ja det är sant, men det finns inte tid att gnälla över såna bagateller. Det är en del av livet, jag får bara skatta mig lycklig som har fått turen att uppleva livet.
Grattis Max! Bäst att inleda med det, eftersom hela dagen handlade om firandet av Max, men jag kan även säga Grattis i efterskott Sanna! Då vi passade på att fira min lillasyster Sanna i samma veva, även om det var ett tag sedan hon fyllde år.
Den här lördagen så var en långresa inplanerad. Med långresa menar jag mer än bara till Stockholm, närmare bestämt ut till Riala, utanför Norrtälje. Så total resträcka skulle bli 314 km. Inget extremt såklart, men tillräckligt långt för att bli en resa, och inte bara en tripp. Stor skillnad!
Vi visste att vi skulle vara på plats vid 14:00, så redan vid 08 gick vi upp för att äta frukost, göra oss iordning osv. Saker och ting tar lite längre tid när man har barn. Vid 11:30 började vi rulla från Västerås. Nico däckade som vanligt rätt snabbt och sov en rätt bra bit av sträckan, men när vi hade ca 30 minuters resa kvar, så vaknade han upp och kände sig mycket missnöjd med det mesta. Vi gjorde därför ett stopp vid Kokosbollsfabriken som ligger längs med vägen till Norrtälje. Givetvis kunde jag ju inte låta bli att passa på och köpa mig ”lite” kokosbollar, närmare bestämt 64st haha. Under tiden så fick Nico äta lite, och återigen bli lite nöjd. Kändes ju roligare att komma ut till kalaset med en glad Nico, och inte en som genast börjar skrika efter mat.
När vi kom fram så var vi först av alla gäster på plats, men fler kom inte långt efter oss, och innan vi visste ordet av, så var kalaset igång och långbordet fylldes upp av gäster med mat och dryck. Det var roligt, för flera av de som kom dit, hade jag inte träffat på ovanligt länge.
Jag passade på att fotografera Nicos kusin Douglas en del, men däremot missade jag ju självklart bilder på själva kalaset i sig. Men man kan inte fotografera allt, eller hur?
Så här får du bilderna på Douglas, i alla möjliga vinklar, med blixt, utan blixt, dåligt ljus, bättre ljus, högt ISO, lågt ISO, stor bländare och liten bländare, ja lite alla möjliga varianter.
Efter maten så öppnade Max paket och därefter blev det en härlig fika. Ganska svårt att skriva några egentliga detaljer om det hela, mer än att vi alla satt och umgicks, pratade och hade det sådär allmänt trevlig som man har det tillsammans med familjen.
Vi var kvar i Norrtälje till klockan 20 ungefär, varvid det kändes dags att åka hem igen, då hemfärden skulle komma att ta ca 1,5 – 2 timmar. Påvägen hem kändes det att jag var lite småtrött i kroppen, men aldrig så trött att jag någonsin tappade fokus från vägen, vilket hade tvingat mig att stanna till och vila ut.
Väl hemma igen så fick Nico gå och lägga sig i sängen, medan jag och Petra myste en del i soffan, och rent av däckade lite så småningom. Jag älskar att däcka i soffan bredvid Petra. Men jag får alltid vakna till av att hon har gått upp och börjat borsta tänderna, och då är jag inte människa längre, utan mer av zombie-slaget. Att borsta tänderna och byta påse på magen känns som den tyngsta uppgiften i världen. Byta blöja på Nico skulle inte kännas jobbigt, men att göra de där två tråkiga rutinsakerna kan ibland kännas fånigt tungt, men alltid skönt när det är klart, och man äntligen får kasta sig i säng och bara däcka.
Tack för en riktigt mysig dag Max, Sanna, Sussie och Pappa! Och givetvis till alla ni andra som kom dit som gäster!
Det här inlägget hör egentligen hemma mycket tidigare i flödet, men bättre sent än aldrig.
Under tiden som jag var och jobbade i Malmö, så skedde det stora hemligheter hemma i Västerås.
Eftersom Daniel fyllde år samma dag, så planerade Sandra, Johan, Hanna, Petra och Nico riktiga bus. Jag tänker inte göra något långdraget av det hela, eftersom jag inte ens var med. Men som jag fick det berättat, så hade de alla förberett med att skriva ut skyltar som de satte upp på lyktstolpar i närheten av bussen där han senare skulle kliva av, de satte även upp skyltar vid portar till hans syster, samt i hans egna trappuppgång. Texten på skylten i hans trapphus kan du läsa på en av bilderna nedan.
Eftersom det inte bara dög med att sätta upp trötta, men roliga lappar överallt, så såg de till att ta sig in i hans lägenhet och FYLLA sovrummet med ballonger. Jag skojar inte, de fyllde rummet! Vilket du givetvis kan se på bilderna också. Sen vill jag notera att Daniel fyllde bara 26, och inte 30 som lapparna gärna vill inbilla folk.
Stort grattis till Daniel ska väl ändå sägas tycker jag, haha.
© 2012 afAdam.se