Nu är jag och min lilla familj som sagt var hemma i Västerås igen, och det känns rätt skönt att ha fått komma hem återigen. Det är något speciellt med att verkligen komma hem, även fast man kanske trivs på de platser man är när man inte är hemma, så är det alltid mer avslappnande för kroppen att faktiskt vakna upp i sin egna säng. Måste vara för att alla saker runt om en, är ens egna, miljöerna har man själv byggt upp och allt man gör är ens egna ansvar. Teorier såklart.
Vi påbörjade våran resa denna dag förra veckan, och det enda mål vi hade var att ta oss till den födelsedagsmiddag som min bäste vän Erik skulle ha på Patricia. Eftersom vi trots allt bor 10 mil från platsen där själva middagen i sig skulle ske, så blev det så att hela dagen ägnades åt att kunna komma dit. På morgonen så packade vi, och gjorde oss allmänt snygga för att vara klara när vi väl kom till Stockholm. Planen var sen att vi skulle bo hemma hos min mamma & Co, fram tills dess att vi skulle få köpa bilen senare under tisdagen.
Klockan 13:53 skulle vårat tåg avgå från Västerås Central, och anlända till Sundbyberg Station ungefär vid 14-tiden, så för att vi skulle hinna med tåget, behövde vi ta bussen som gick vid 13:26. Allt var nerpackat, Nico var väl påklädd, medan både jag och Petra var lite mindre väl påklädda för den otroliga kyla som visade sig finnas utomhus. Såg verkligen ut som om vädret lovade mer värme än det i sen praktiken visade sig finnas. Vi huttrade lite smått hela vägen till busshållplatsen, och avundades Nicos mysiga plats i vagnen, med en varm åkpåse och fleecefilt, samt vantar och mössa. Såg otroligt skönt ut, vilket ju också var tanken med det hela.
Vi kom ner till centralen, köpte våra biljetter, hoppade på tåget, och fick äntligen njuta av lite bättre sittplatser än senaste tågresan, där vi mer eller mindre fick stå och trängas som boskap hela vägen till Västerås från Stockholm. Nico satt och var alldeles stolt över sin sittplats på tåget. Inte nog med att han fick sitta alldeles själv i en av de stora stolarna, han fick även sitta i fönstret och spana in allt som for förbi i minst 500 km/h. Klart intressant såklart!
När vi närmade oss Sundbyberg, så planerade jag att gå på toaletten en snabbis, bara för att göra resterande resa lättare, men jag var helt klart inte ensam om den tanken, då det ständigt strömmade in folk på toaletten som fanns i andra änden av vagnen. När det väl blivit lugnt, så knatade jag bort dit, och gick in i ett litet trångt och illaluktande utrymme. Utan papper. Japp, det är sant, det fanns inte ens en liten papperstuss kvar inne på toaletten, så några mer avancerade toalettbesök var ju inte att tänka på för någon alls ombord på tåget. Som tur var, så kändes min mage relativt lugn ändå, och jag kunde känna mig relativt lugn ändå, utan någon direkt oro för att resan hem till mamma skulle bli alltför besvärlig. Vi hade ju dessutom lyxen att bli hämtade vid stationen utav Bobo, så vi slapp därmed vänta på någon usel buss eller tunnelbana, vilket i sig kanske också är lite av ett krav för att jag ska kunna åka såhär pass långt utan större besvär. Slutligen så var vi äntligen hemma hos mamma & co. och kunde bara byta om lite snabbt för att vara redo inför kvällens mysig kväll.
Inte nog med att denna kväll skulle komma att bli den absolut första kombinerade långresan, med långmiddag inne i stan för min del, det var också en kväll då både jag och Petra lämnade över Nico i andras händer för att nattas. Dvs att vi aldrig tidigare åkt ifrån Nico och litat på att någon annan än vi själva, ska både ge honom middag och sen få honom att sova gott i sin säng. Lite spännande såklart, även om Petra mer upplevde det som något jobbigt och ansträngande att inte ha Nico nära sig.
Ungefär en timme innan avfärd, så ringde jag Erik och Jenny och berättade att jag faktiskt kunde hämta upp dem med bil, och på så sätt åka tillsammans in till stan, istället för att de skulle hoppa på tunnelbanan. Erik tyckte det lät som en utmärkt idé, och vi bestämde oss för att klockan 17:50 var en lämplig tid att ses utanför hans port.
Julia var den som skulle ha hand om Nico till en början, och hennes plan var att ta med Nico till Vällingby för att sitta och fika lite med sin kompis, något som verkade smått galet med tanke på hur pipig Nico var för stunden, men det var inget som oroade Julia. Så jag, Petra, Julia, Sanna och Nico hoppade in i bilen, och rullade iväg mot Hässelby Gård för att där lämna av de tre fikasugna, och därefter rulla iväg till porten där både Erik och Jenny skulle storma ut.
Klockan blev 17:55, och jag började undra lite varför de inte hade kommit ner redan, då det är ovanligt att Erik är sen med ens en minut, men så lättades min oro snabbt, då de glatt, men fruset kom ut genom porten.
Resan började, och vi rullade in mot stan med högt dunkande partymusik. Eftersom det är Stockholm vi pratar om i det här läget, så hade jag redan tidigt i min planering för hela den här resan, börjat fundera på vart jag skulle ha möjlighet att parkera bilen. Det kändes som om det skulle finnas parkering precis utanför Patricia, men det var å andra sidan bara en mycket svag bild i mitt huvud som talade för något sådant. När vi sen väl kom fram, så visade det sig givetvis att någon parkering inte fanns att tillgå, inte på något sätt alls faktiskt. Erik och Jenny hoppade av utanför Patricia, medan jag och Petra jagade tag i en parkering, vilket givetvis ledde till en mindre förvirring inne i slussen vidriga system av krångliga vägar, som vid minsta felkörning leder till att man hamnar minst 35 mil fel. Japp, det är sant, ligger man i fel fil, så hamnar man helt obarmhärtigt i Norrköping eller Gävle innan man vet ordet av. Som tur var så körde vi inte så fel att vi hamnade i vare sig Norrköping eller Gävle, men däremot så fick jag göra några fulingar innan vi slutligen lyckades hamna inne i ett läskigt parkeringshus med otroligt mystiska gångar för att kunna ta sig ut därifrån. Totalt sett tog det oss säkert 30 minuter innan vi verkligen var tillbaks vid Patricia igen.
Väl inne i partybåten, så gick vi upp en trappa och hittade hela gänget med födelsedagsfirare sitta vid ett långbord. Totalt sett så var det ungefär 15 pers på plats, och då var det allt från härliga Hässelby-folk till Eriks studie-vänner från läkarlinjen. Jag och Petra hamnade längst ut på långbordets spets, som också visade sig vara i närheten av en dörr som ledde raka vägen ut i kylan. Det visade sig rätt snabbt att den där dörren inte bara var för skoj skull, utan även skulle användas flitigt. Inte bara det att folk gillade att röka gick ut genom dörren, utan också personalen på Patricia fick ständigt forcera dörren. Jag tyckte lite synd om personerna som verkligen behövde springa ut och in hela tiden, med tanke på hur vidrigt kallt det faktiskt var utomhus. Men efter ett tag tyckte jag inte lika synd om dem längre, utan började istället tycka synd om oss som satt så jävla nära dörren. Jag började nämligen misstänka att personalen rent av tyckte det var lite skönt att komma ut i kylan, då de sprang som hundrameterlöpare fram och tillbaks hela tiden, måste ju då vara skönt att få komma ut i kylan en liten snabbis då och då.
Ungefär i samma sekund som jag och Petra satte oss ner, så kom en servitris och frågade om vi bestämt oss för vilken mat vi skulle ha. Jag förklarade att jag precis fått menyn i min hand, och hon gick istället vidare till nästa. Efter en rätt snabb koll på menyn, så bestämde jag mig för en rykande het fajitas. Kan kanske tyckas vara lite tråkigt val, men den andra maträtten som annars såg lockande ut, hade bara bearnaisesås, vilket inte är någon favoritsås för min del. Jag tycker det kan vara gott de första tuggorna, men sen blir det helt fel, och jag tappar rent av aptiten.
Närmast mig och Petra satt det två stycken från Eriks skola, som vi samtalade med om lite allt möjligt, men mest handlade det såklart om vilka vi var och vad vi gjorde. Även om det var väldigt trevligt att prata med dem, så önskade jag lite att jag hade fått mer tid med mitt kära Hässelby-folk, men det får nog lämnas till en annan tid.
Middagarna började komma in på bordet, och när våran bordsgranne, som då inte tillhörde sällskapet, såg att Erik hade fått in samma maträtt som han själv, så böjde han sig över och sa ”fråga honom om hans mat var god”, varvid han sen berättade att hans kött hade varit kallt, bearnaisesåsen hade inte smakat något alls och potatisklyftorna var bara som skit. Vi lovade att fråga Erik, men bestämde oss för att vi skulle låta honom äta upp innan han gav sitt betyg, mest för att det inte är så roligt att få det kastat i ansiktet på sig att maten man precis ska börja äta, smakar rent av skit. Eriks betyg innehöll däremot betydligt fler stjärnor än bordsgrannens. Eriks mat hade varit både varm och bearnaisesåsen hade faktiskt smakat något. Jag tror Eriks betyg hamnade på ca 3,8 av 5 möjliga poäng. Helt okej med andra ord.
Maten jag och Petra beställde då? Jo vi tog ju båda fajitas, och våran mat var minsann inte kall någonstans, då den kom in på en stekhet platta så man fortfarande kunde göra maten fräsa mot metallen. Dessutom var det en närmast obehagligt stor mängd kyckling vi fick, jag kunde inte alls förstå hur man skulle kunna få i sig en sån portion med mat, men ner gick det, inte allt, men stora delar av det hela. Dessutom var det riktigt gott, men osäkert om det däremot var värt standardpriset på 200kr, vi fick ju givetvis halva priset på maten (afAdam äter alltid för halva kostnaden på restauranger, haha), då det var lite av Patricias present till Erik, där de bjöd honom på två rätters, och alla hans vänner på halva priset.
Till efterrätt så blev det en rejäl omgång ”banana boat”, dvs bananer, maränger, colasås, vaniljglass och grädde. Det som kunde uppfattas som lite tråkigt på Patricia var ju det faktum att vi alla skickades ut därifrån vid en bestämd tid, då vi bara hade ett visst antal timmar att sitta ner, närmare bestämt två timmar. Så de som var lite sena med sin beställning av efterrätt, fick helt enkelt stå utan då servitrisen förklarade att våran sittningstid bara hade 15 minuter kvar.
Alla utom jag och Petra gick vidare ut på stan efter middagen på Patricia. Anledningen var ju mest den att det kändes som en ganska lagom utekväll för mig vid det laget. Sen ska det ju sägas att det kändes extremt skönt att inte gå längre än nödvändigt i den där vidriga kylan, vilket jag påmindes om så snart vi skulle hämta ut våra jackor i garderoben.
Stort tack för en trevlig kväll med er alla, och ni Hässelby-bor som läser här, jag hoppas vi ses snart igen, för det blev alldeles förlite tid tillsammans med er!
