Men det här brevet som jag fick av min vän Emma idag, gjorde mig faktisk upprör på riktigt. I nästan alla fall, så är det något om en person som har det svårt, eller något annat halvspännande. Ja, jag är inget fan av kedjebrev, de åker i 98 fall av 100, ner i soptunnan direkt. Dels för att breven som skrivs, alltid får det att låta som om världen ska gå under om man inte vidarbefodrar.
I det här kedjebrevet, kunde jag läsa om hur de i Danmark*, vilket ju känns sådär väldigt nära, under en årlig fest dödar ”hundratals” Calderon delfiner. Tydligen är det hela en fest, för att visa på att de är vuxna och mogna, något jag inte känner mig helt övertygad om när jag ser det här.
Det som jag inte förstår, är hur man själv klarar av att göra det? Hur kan man som människa, stå och hugga en stor vacker delfin i huvudet, gång på gång, tills den dör? Vad är det för fel på dessa människor?
Aja, jag blev hur som helst bara jävligt förvånad, och arg på riktigt när jag fick se dessa bilder.
* Faroe Islands är platsen där det sker, och som jag förstår det, så står de lite utanför Danmark, och lever sitt egna liv, med egen flagga osv.
Av någon anledning så kom jag i säng onödigt sent kvällen innan denna långa arbetsdag. Jag somnade först runt 02 på natten. Det lustiga var däremot att jag sen helt klarvaken öppnade ögonen vid 03:34. Trött som jag var, så tänkte jag att jag alldeles strax skulle behöva gå upp. Men faktum med så var larmet ställt på 05:00 och inte 04:00, så jag fick nästan 1,5 timme mer sömn. När jag vaknade där vid 03:34, så minns jag att grannarna var arga på varandra och tjafsade friskt. Jag själv störs inte av sånt, så jag somnade om rätt snabbt igen. Klockan larmade 05:00, och det första jag hör är grannarna som fortfarande tjafsar. Märkligt nog så var det grannarna mittemot, och inte under, som det brukar vara när det gäller tjafs och gräl. Jag förvånades över att de hade orkat gräla hela natten lång. Plötsligt hör jag en mycket tydligt röst ropa ”HALLÅ!! NU FÅR NI VARA TYSTA!! JAG ORKAR INTE MER!!” det var grannen under dem som stormat ut på balkongen. Hon måste ha legat vaken ett rätt bra tag för att vilja skrika så högt på balkongen klockan 05 på morgonen.
Däremot är jag osäker på om hennes gastande på balkongen hade någon effekt alls. Jag själv hade inte ork att försöka lyssna på vad de grälade om, utan gick ut till köket för att fixa frukost istället. Blev en enklare frukost med fil och flingor samt ett stort glas Òboy.
Jag hade valt att inte ha sådär jättegott om tid på mig under morgonen, mest för att jag ville få till så mycket sömn som möjligt, eftersom den kommande arbetsdagen skulle bli lång.
När det var 15 minuter kvar innan jag skulle åka, så hoppade jag in i duschen. Jag kan bara inte åka iväg utan att ha duschat. Dessutom kan jag aldrig bara skölja av mig snabbt och kasta mig ut ur duschen. Näe, det måste alltid vara tvål över hela kroppen, schampoo och ansiktstvätt/mask. Därefter blir det på med ansiktscreme, borsta tänderna, topsa öronen, raka mig, trimma ögonbryn/näsa/skägg. Inte alltid jag måste göra allt det där efter duschen såklart, så som att fixa ögonbrynen, men flera gånger i veckan gör jag precis alltihop.
Det tog mig 6 minuter att bli klar med allt i badrummet.
Drog på mig kläderna, gick igenom utrustningen en sista gång, kollade att precis allt var med. Gick in i sovrummet, pussade på Petra och Nico, som båda sov otroligt sött.
Greppade mina väskor och dundrade ut till bilen. Hade den älskade Dodgen parkerad hos mig. Körde in mot stan, plockade upp kollegan Linda, och körde raka vägen mot Arlanda. Totalt sett så tog det runt en timme att köra dit, varvid vi var framme ungefär 07:34. Parkerade bilen lite snyggt och dundrade in på terminal 4.
Det var rätt längesen jag flög faktiskt, och en hel del har hänt sen dess. Dels så fick vi själva fixa boardingkorten, sätta på remsan på väskan och sen köa för att bara kasta in den stora väskan till bagageinlämningen. Riktigt smidigt om man frågar mig, och betydligt effektivare. Märks att de har satsat pengar för att kunna pressa priserna.
Killen vid bagageinlämningen var rätt tråkig och såg inte ut att trivas på sitt jobb. Han stod där för att få pengar till mat och hyra, och inte för att han längtat efter att få jobba på flygplats.
Jag och Linda dundrade vidare till våran gate, men var ju såklart tvungna att först gå igenom lite x-ray! Våra väskor som var proppade med elektronik fick tömmas på 3 kameror och en laptop, sen fick jag offra mitt bälte och telefon. Pep inte en enda gång, vilket var positivt. T.om Linda gick igenom pipfri. Vilket hon aldrig gör annars, enligt henne själv.
Vi trängde oss in i planet, och hittade tillslut våra sittplatser. 15E och 15D, tyvärr var ingen av dessa platser vid fönstret. Suck. Däremot så var platsen längst in vid fönstret fortfarande ledig när vi satt oss. Det tog rätt lång tid innan en tant plötsligt dök upp och sa sig kunna sitt längst ut istället. Antingen så ville hon inte verka påträngande och jobbig, likt de som kommer försent till en bio, eller så var hon helt naturligt rädd för att flyga, och inte såg något som helst nöje i att faktiskt sitta vid ett fönster och dessutom se den eländigt höga höjden.
För mig och Linda var det ju bara postivit, eftersom vi, likt två småbarn, mer än gärna ville sitta klistrade mot fönsterrutan när planet väl skulle lyfta. Givetvis såg vi till att utnyttja våran nya möjlighet till att sitta precis vid fönstret, så under starten satt vi där och glodde. Jag tröttnar aldrig på den känslan, när man bränner iväg och lyfter upp i skyn. Hur otroligt är det inte egentligen?
Väl uppe i luften så hördes andre piloten prata. Han var lite bekymrad, eftersom vi kommit iväg hela 10 minuter försent. Något som jag inte ens var medveten om. Linda sov redan vid det här laget ska tilläggas. Typ 15 minuter efter att vi lyft haha.
Pilotens röst i högtalarsystemet lät ungefär såhär:
”Ja då har vi… …äntligen kommit iväg… Tyvärr så blev vi ju.. ja… tio minuter sena… *suck*… och det ber vi om ursäkt för, men vi ska göra vad vi kan för att… ta ikapp den tiden.. Vi flyger nu på.. *suck* nästan tio tusen meters höjd… *suck*… och ja.. det var allt. Trevlig resa”
Resan gick nästan obehagligt snabbt. Jag satt och skrev lite inlägg samtidigt som Linda satt och sov obekvämt mot flygplansväggen. Jag kunde inte förstå att det gick så snabbt att flyga hela vägen till Umeå.
Vi klev av planet, vid en lite mindre flygplats, men rätt fin ändå. Även om flygplatser är rätt tråkiga.
Jag ringde efter en taxi, som skulle dröja ca 10 – 12 minuter. Under tiden som vi väntade, började det regna. Var ju ingen överraskning däremot, eftersom jag kollat vädret precis innan vi klev på planet, och sett att det skulle regna mellan klockan 10 och 12, för att sen bli strålande solsken efter 12.
Taxin kom, vi klev in. Taxichaffisen var ung, och hängde med i vårat samtal. Han satt och skrattade rätt mycket när vi där bak i bilen pratade om hur bisarrt det ser ut med ett hästhuvud på en människokropp. Jag berättade att jag tyckte det var lite skräckfilm över det hela. De andra var nog beredda på att hålla med mig efter min förklaring till varför jag kände just så.
Efter ca 10 – 15 minuters bilresa, så var vi framme vid Röbäcks Idrottsplats. Regnet hade hunnit tilltal lite, och när vi kom fram så regnade det lite mer på riktigt. Vi träffade de ansvariga på plats, som jag även träffade tidigare under samma Milan Junior Camp i Västerås. Vi gick tillsammans och rekade ut en bra plats att fotografera på, även om det sen blev en helt annan plats när vi väl körde igång.
Regnet upphörde ganska snabbt, och vid 12 så var det bara mulet, men varmt. Fotograferingen körde igång, och gick som på räls. Inga konstigheter på något sätt, utan bara det gamla vanliga. Jag tog gruppbilderna och Linda tog porträttbilderna. Vid 13-tiden så var det dags för lunch för alla spelare, så då blev det helt tomt på fotbollsplanerna. Jag frågade våran kontaktperson om det fanns någonstan vi kunde jaga tag i mat. Han ringde ett snabbt samtal, och sen sa han åt oss att gå upp till skolan, så skulle vi också få mat. Wow? Aldrig varit med om sådan service faktiskt. Riktigt schysst gjort. Vi knatade upp till skolan, och där serverades en enkel och god maträtt: köttfärsås med spagetti! Perfekt tycker jag. Sån mat som alltid fungerar.
En rätt intressant sak som vi upptäckte precis när vi skulle gå in i skolan, var att ALLA hade foppatofflor. Man var nämligen tvungen att ta av sig sina skor innan man gick in i skolan. Varenda en hade dessa tofflor! Det hela krävde givetvis ett bildbevis, så det är vad du ser nedan.
Efter en lite snabbare lunch, så gick vi ut för att reka en ny fotoplats. Detta i syfte att komma närmare de fotbollsplaner där spelarna skulle vara efter lunchen. De vi skulle fotografera efter lunchen var nämligen lite yngre, så man ville undvika massor av spring över de andra planerna, så då var det smidigare att flytta på oss istället, och komma närmare.
Andra delens fotografering körde igång, och rullade precis lika fint. Jag körde en liten livesändning i väntan på att få ta en gruppbild. Som du kan se, så är det ju mer energi i dessa småknattar än i Forsmarks kärnkraftverk.
Fotograferingen gick rätt snabbt ändå, och innan vi visste ordet av, så hade vi fotograferat alla grupperna. Vi packade ihop allt, och gick till klubbhuset för att där sätta oss ner och börja med efterarbetet i väntan på taxi.
Värmen var klart påträngande, och gjorde inte att arbetet gick snabbare vid laptopen, men vi lyckades ändå göra klart en betydande del av det hela. Vi satt faktiskt med arbetet ända tills taxin kom, för att då snabbt rafsa ihop alla papper, kablar och laptop. Taxichauffören som körde oss till flygplatsen hade mycket grövre dialekt än den tidigare chaffisen. Ibland blev det nästan svårt att höra vad han sa. Det kunde ju också bero på att han pratade rätt tyst av sig.
Väl framme vid flygplatsen igen, så fixade vi återigen boardingkort och bagage, givetvis med en gnutta mer erfarenhet, så allt gick mycket smidigt. Jag blev lite förvånad över att hon som stod där och tog emot vårat bagage, bara hade en enkel tunn tröja på sig, köpt från JC kanske eller något i den stilen. Vanligtvis brukar de vara väldigt uppklädda, de som står där bakom och knappar på datorerna, scannar koder på väskor och numera varnar folk för när de har lagt i ett par kalsonger förmycket, vilket i sin tur leder till saftiga extrakostnader. De framför oss hade just det problemet, men de hade inte bara packat ett par extra kalsonger, utan istället smackat i hela huset i sina fyra riktigt stora resväskor, 3 ”handbagageväskor” och även dragit med en barnvagn. Vem, jag frågar, vem tar med sig så extremt mycket grejer? Då måste man verkligen planera att vara borta länge, och knappast utomlands, utan snarare ett långbesök nere på västkusten tillsammans med släkt och vänner. Tungt och jobbigt såg det ut att vara iaf, eftersom den kraftiga kvinnan knappt orkade lyfta upp en av de stora resväskorna på den decimeter låga vagnen. Väskan som jag och Linda hade, såg extremt tung ut, eftersom den var riktigt stor, men allt som fanns i den var 7 trötta plastpallar på en totalvikt av en flugskit och två blåbär.
Återigen var det dags för oss att bli scannade, men den här gången var det inte aktuellt att ta ur kamerorna, utan det räckte med bara laptopen. Linda lyckades däremot inte smita förbi denna gång! Haha. Den här gången pep maskinen ilsket, och säkerhetsvakterna drog genast sina vapen och satte ett varningsskott i benet på henne. Nej, inte riktigt, men hon fick iaf kontrolleras lite extra noga.
Jag funderade lite på hur paffa säkerhetspersonalen i Umeå egentligen skulle bli om det visade sig att man stod där med en tjock bomb i väskan. Även om de letar efter liknande, så måste de ju bli jätteförvånade när den väl ligger där. ”Va?! Men va fan? Vad är det här?” Kanske så överraskade, att de beslutar sig för att låta personen gå vidare.
I väntan på att få kliva ombord på planet, så käkade vi en varsin macka. Linda hade en specialmetod för att äta sin macka. Då brieosten inte låg ut över hela mackan, så bestämde hon sig för att dela av den biten som inte hade brieost på sig, och på så sätt fick hon ju en mindre god macka, och en jättegod macka. Mycket bättre än en hyfsad macka rakt igenom. Haha, härlig lösning tycker jag.
Vårat plan blev lite smått försenat, men bara med 15 minuter, vilket givetvis också skulle komma att oroa piloten påvägen hem, då han bad om ursäkt för förseningen, och lovade ta ikapp de minuter vi förlorat.
Det är svårt att låtabli och tänka på en sketch med Jerry Seinfeld, där han undrar varför man inte alltid kör med högsta hastighet, vad ska hända? Ska luftpolisen stoppa dem och skaka på huvudet? Försökte hitta videoklipp med detta, men misslyckades.
Både jag och Linda sov påvägen hem. Hon somnade snabbt, jag skrev inlägg, sparade, somnade. Vaknade två sekunder senare, eller närmare bestämt 40 minuter senare, och då höll vi på att gå in för landning. Bekvämt som få. Landningen gick fint och smidigt. Som alltid, så knäppte alla av sig sina bälten långt innan den lilla lampan slocknat. Förvånar mig alltid. De är ju inte direkt otydliga med att man ska ge fan i att knäppa loss sig innan lampan slocknat. Men alltid, precis alltid, så hör man ett intensivt ljud av bälten som knäpps upp med iver i fingrarna. Inte nog med det, inte en käft har heller lärt sig att det är fullständigt meningslöst att ställa sig upp direkt, eftersom planet precis har stannat, och någon trappa ner från planet finns inte på långa vägar ansluten. Så där står folk i flera minuter och svettas över att få vara först av från planet. Är det verkligen så rädda för att vara kvar?
Vi klev så småningom av planet, knatade bort till bagageutlämningen och fick se att det skulle dröja 7 minuter innan våran packning skulle läggas upp på bandet. Jag hade aldrig tidigare sett en tid på det förut.
Strax efter oss, så ställer sig en man, som är uppenbart irriterad på att det dröjer så ”lång tid” innan bagaget kommer. Han tålamod tog slut ungefär samma stund som han ställde sig vid bandet.
”Men va fan är det som tar sån tid?”
”Helvete”
”Nu får de väl ändå skynda på!!”
”Men herre gud vilken tid det tar”
”Har de inte lärt sig någonting?!”
”Men sätt igång då!”
Ja, där har du en liten samling utav vad han lyckades pressa ur sig på ca 2 minuter. Riktigt extremt otålig, och lite lätt korkad, eftersom han helt uppenbart inte har sett hur de sliter för att kasta ut alla väskor från planet, och sen direkt efter lasta upp på bandet. De 5 minuter han fick vänta, måste väl anses som en helt okej väntetid för att få sitt bagage?
När vi sen skulle betala parkeringsbiljetten i automaten, så upptäckte vi att dagens nummer var 210. Det var nämligen vad vi betalat för taxin åt båda hållen, och för parkeringen på Arlanda.
Resan hem kändes rätt lång och trött. Vi båda kände och i början av resan riktigt sega, men piggnade till i slutet och blev lite mer pratiga av oss. När vi kom fram till Västerås så lämnade jag av Linda hemma hos henne, och körde sen hem, trängde in den enorma Dodgen på våran lilla parkeringsplats, greppade utrustningen och gick upp till min efterlängtade familj.
Min plan var att skriva klart hela det här inlägget, men jag däckade först som en drogmissbrukare i soffan föratt sen göra det även i sängen också. Stentrött haha.
Jag avslutar hela inlägget, med en liten fin katt som Linda ritade påvägen hem i bilen. Fint, inte sant?
Idag är det precis en vecka sedan vattnet gick, första förlossningsbesöket blev av, och allvaret närmade sig. Allt det har man nästan glömt när man på morgonen vaknar upp och har Nico liggandes bredvid sig. Har det verkligen gått en vecka redan? Har tio månader passerat så snabbt? Har jag en son?
Imorse så var Nico lite missnöjd över det mesta, men som vanligt var han långt ifrån omöjlig att trösta. Petra bytte blöjan på morgonen, och la sen Nico bredvid mig i sängen. Det fanns ingen möjlighet att ligga kvar dessvärre, då Nico tyckte det var skittrist att ligga kvar i sängen med farsan. Jag tog upp honom gick ut i köket där Petra hade satt igång med att förbereda en god frukost för oss. Jag kunde äta lite innan Nico blev riktigt avundsjuk och också ville ha frukost, så han flög över till mammas famn istället. Tänk att jag ska få njuta av såna här frukostar i jättemånga mornar framöver? Otroligt.
Jag, Petra och Nico hade idag ett möte på sjukhuset, där vi skulle väga Nico, och se så viktuppgången hade startat igång som planerat. Nästan alla barn tappar ca 10% vikt de första dagarna, då amningen oftast inte fungerar perfekt omedelbart, så därför åker man in på kontroll efter ca en vecka och kollar hur det går.
Det här var vårat absolut första tidsbestämda möte, tillsammans med en liten Nico. Det är lite skillnad på att vara två självständiga människor och dra iväg till ett möte, mot att vara två självständiga och en hel handfallen liten gurka med armar och ben. Den här lilla gurkan gör inte ett dyft för att försöka hålla tiden!
Vi gick upp vid 07, och hade tid vid 10:30 på sjukhuset. Efter frukosten så kollade jag när bussarna till sjukhuset kunde tänkas gå. Jag blev allt förutom imponerad, eftersom det bästa alternativet innebar inte mindre än tre bussbyten. Lagom roligt. Det ska väl också noteras att sträckan vi skulle ta oss var på 5km, därmed inte jättelångt, och ännu mer omotiverat med hela tre bussbyten. Jag, Petra och Nico bestämde oss för att gå hela vägen till sjukhuset istället. För första gången så packade vi våran skötväska, eller rättare sagt Petras, jag ska ju ha en egen såklart.
Väskor, vagn, liggdel och mer där till bar vi ned för de tre våningarna, och kom rakt ut i en otrolig storm. Visste hade vi förutsett att det var lite kyligare, men att det skulle blåsa så extremt som det faktiskt gjorde trodde vi inte, även om vi hade sett trädtopparna dansa under frukosten.
Våran lilla resa mot sjukhuset påbörjades. Kändes verkligen helt underbart att få komma ut och gå med Nico i barnvagnen. Det här var trots allt bara andra gången vi var ute med barnvagnen, då första gången blev en liten tripp till matvarubutiken. Men den här dagen skulle vi sätta lite mer press på vagnen, genom att köra långt, genom stadsmiljö och in bland trånga utrymmen.
Vi struttade på i lagom takt, och verkligen njöt av stunden. Kändes inte alls som en transportsträcka, utan enbart som en otroligt mysig dag med min lilla nyskapade familj. Underbar känsla. När vi gick genom citydelen här i Västerås, så kändes det riktigt öde, men ändå på ett mysigt sätt, för helt dött var det ju inte. Vindarna fångade tag i små löv och frön som virvlade runt oss. En man stod och putsade fönstren till sin butik och allt kändes som en liten film. Känslan av höst var även den obehagligt påtaglig, men det fick man ju ignorera så flitigt som möjligt, eftersom det, oavsett årstid, var väldigt mysigt.
Det ska erkännas att vi inte riktigt hann i tid till vårat möte som vi hade, men vi blev heller inte mer än 10 minuter sena, vilket fick anses som ”okej”, med tanke på att vi hade försökt beräkna tiden det tar att göra alla oss tre iordning och komma iväg.
Väl uppe på sjukhusets 6:e våning, så träffade vi en kvinna som skulle väga och kontrollera Nicos olika små värden. Visade sig att han lagt på sig mycket bra med vikt under tiden vi varit hemma. Otroligt bra! Finns ju trots allt risk att barnet fortsätter tappa vikt, varvid man måste sätta igång med ersättningsmat och annat bök. Men inte för oss. Skönt!
Kvinnan (läkare eller undersköterska har jag ingen aning om tyvärr, och något namn tänker jag inte ens försöka chansa fram… eller jo, Karin säger vi, det låter sannolikt) berömde oss sen för att vi hade med oss extra kläder till Nico, då han körde sitt triumferande helikopter-och-kissa-trick när vägningen var klar. Ja, kortfattat, det blev kiss över hela skötbordet.
Efter att vi blivit klara där, så fick vi alla tre gå in i ett rum där Petra kunde amma, vilket nog var perfekt, eftersom Nico annars skulle ha varit riktigt irriterande under hemresan.
Jag kanske också ska notera det faktum att Nico var jätteduktig hela vägen till sjukhuset, sov precis hela vägen, och var på gott humör i stort sett hela tiden på sjukhuset, med undantag för blöjbyten.
Då varken jag eller Petra hade några stora planer för dagen i övrigt, så gick vi även hemåt istället för att ta bussen. Vi hade en del ärenden inne i city, så som att köpa en salva på apoteket, handla amnings-BH åt Petra, köpa en urgod sallad och hämta upp mina reparerade jeans. Dessvärre blev inte riktigt alla delar avklarade, då vi verkligen höll på att hungra ihjäl när vi väl nådde citydelen. Första stoppet blev in på en tämligen känd hamburgerkedja, för att där vinka hej till Johan lite snabbt, därefter knatade vi iväg till lunchstället som fixar sallader som man kan ta med sig. Det fina är att man får plocka ihop sin egna variant, vilket alltid känns fräscht och gott. Så snart vi fått våra sallader, gick vi mot en riktigt framgångsrik klädkedja, där vi letade reda på den BH Petar ville ha. Egentligen skulle vi upp på övervåningen och köpa en liten mössa på Nico, men det blev verkligen inte läge för några fler strapatser, vi greppade BHn, betalade och gick mot bussarna. Nu var det hög tid att få i oss den där lunchen!
Eftersom vi var lite osäkra på hur reglerna kring barnvagnar var, så frågade jag den första bussen som kom, om den som åker med barnvagn åker gratis. Jag var lite övertydlig, och sa det i stil med ”Vi är två stycken, och har en barnvagn med oss, hur många biljetter behöver vi?” Han svarade bara glatt att det behövdes då bara en biljett, då den med barnvagn åker gratis. Så bra, precis som i Stockholm tänkte jag. Våran buss dundrade in på hållplatsen, och jag klev på framtill, medan Petra väntade vid mittdörrarna. So far so good. Vi satte oss i mittdelen av bussen. Våran allra första resa med barnvagn, känns givetvis annorlunda och lite ”spännande”. Plötsligt hojtar en rejält otrevlig röst till. ”Ska du visa biljetten eller?!”. Jag och Petra vänder oss mot busschauffören. som hänger ut och blänger på oss. Jag ifrågasätter det hela, och berättar att den förra busschauffören tydligt förklarade att den med barnvagn åker gratis. Jag hade inte haft några problem alls med att ta emot nyheten om att det faktiskt skulle kosta även för Petra, om det gjordes på ett TREVLIGT sätt. Men den här idioten till busschaufför vrålade ut ilsket som en piskad tjur. Petra började skriva en sms-biljett direkt, så vi skulle kunna åka, men det tog ca 4 sekunder innan idioten återigen började gorma ”SKA NI BETALA ELLER GÅ AV?!”. Självklart ångrar jag att jag inte sagt till honom, eftersom det är vad jag är bäst på, att vara onormalt trevlig mot otrevliga typer, vilket alltid får dem att skämmas och känna sig dumma. Måste ha varit bristen på energi som gjorde det hela. Nu i efterhand är jag riktigt irriterad såklart. Skulle VL få för sig att undersöka saken, så gällde det hela Buss 14, med bussnummer 314, som lämnade Stora Gatan klockan 13:47 Lördagen den 12 Juni 2010.
När vi kom hem, så mumsade vi snabbt i oss salladerna, medan Nico låg kvar i liggdelen och gav ifrån sig miner som tydligt visade på att han minsann också skulle ha lunch snart.
För att få klarhet i det här med reglerna kring barnvagnar på bussar, så ringde jag till VL och frågade. Det visade sig att idioten hade haft rätt beträffande reglerna, vilket jag heller inte klagar över, utan det är enbart det otroligt otrevliga sättet han bemötte oss på. Hur svårt kan det vara att säga ”Ursäkta, men du med barnvagnen behöver också betala för biljett” varvid vi hade berättat samma sak, att vi fått veta annat. Varvid han då skulle följa upp med ”Jaha, ojdå, då hade han tyvärr fått fel information, det kostar för er också”. Ingen, eller nästan ingen, skulle bli arg utav det, om allt framfördes på ett trevligt sätt. Fan ta otrevliga människor, livet är för kort för att kunna vara så grinig.
Efter lunchen, så var det dags för Nico att äta, och sen byta blöja. Jag kom på att vi givetvis måste bada den lilla underbara skapelsen också, så jag fyllde upp handfatet med vatten. Givetvis var det något som knasade utav bara helvete. Vattnet som borde ha kunnat rinna ut genom avrinningshålet, vägrade rinna ut. Ja det rann inte ens ut en droppe eller två, helt tvärstopp. Så när jag doppade ner Nico, steg vattnet alldeles förmycket, och det gick inte att få ner hela honom. Jag lyfte upp honom igen, la honom på skötbordet, skulle dra upp proppen igen, tror du det gick? Nope, den satt som berg. ”Va i…” Jag drog som ett djur, men proppen gick bara inte att få ur. Tillslut hämtade jag en tång och nöp tag, och fick slita upp hela proppen, då det ändå var trögt, men gick tillslut. Blir bara så trött på sånt, givetvis var det inga problem alls när jag satte dit den sen igen. Hur snett kan den hamna?! En enda rak liten pinne, rakt ner i ett litet rakt hål.. Helt osannolikt, och sånt som gör mig irriterad på 2 bruna sekunder.
Nico skrek högt av missnöje precis när jag tagit upp honom första gången, då det ju blev jättekallt efter att ha legat nere i vattnet lite halvt. Men när jag la ner honom andra gången, så lugnade han sig, och tyckte det hela var rent av mysigt. Ganska ovanligt tydligen, iaf enligt systrarna på sjukhuset, som sa att 9 av 10 skrek som små grisar (okej, det där var inte exakt citerat) när de badades.
Nu har Nico fått äta för andra gången, och jag har äntligen fått skriva av mig i ett långt inlägg. Ska se om det blir fler sen :) Har ju några dagar att ta igen som sagt. Vilket är perfekt att passa på med när Nico sover.
Jag vet att det nu har gått en vecka sen jag lanserade förra intervjun, men tro mig, det är värt väntan på nästkommande intervju! Jag har en alldeles speciell fotograf från landet på andra sidan jorden, som just nu sitter och besvara mina ihärdiga små frågor. Jag ser verkligen själv fram emot denna intervju, och är otroligt glad att jag har startat igång det här projektet, som jag än sålänge inte vet hur länge det kommer få hålla på, men ca 50 intervjuer vore väl inte fel?
Har du några kommentarer kring mina intervjuer? Jag är ju inte den vassaste människan på sånt än, men jag jobbar på det för varje intervju som skrivs.
