Något som vi märkte av rätt snabbt när vi flyttat till våran nya lägenhet, var att grannen bredvid oss alltid grälade för fulla muggar. Det konstiga ar att ingen annan tjafsade emot, fram tills dess att jag pratade med en granne i huset, som förklarade att hon led av schizofreni.
Till en början grälades det lite då och då, men sen har det börjat anta lite väl häftiga utbrott för hennes eget bästa. Jag har ju aldrig upplevt att hon utgör någon fara för någon annan än sig själv, men det är ju minst lika farligt det också.
Så idag hörde jag henne ropa ute på gatan, varvid jag filmade det här lilla klippet nedan. Jag filmade henne inte för att göra mig lustig över hennes sjukdom, utan för att kunna visa upp det hela så någon kunnig kan få se och göra bedömning.
Eftersom det inte direkt finns något schizofreni-nummer man kan ringa, så fick jag helt sonika testa att ringa polisen, men där hamnade jag på plats 22 i kön, vilken inte kändes helt aktuellt att vänta ut. Jag ringde då istället 112 som efter min berättelse kopplade mig till ambulanssjukvårdare här i Västerås, som efter min story igen kopplade mig till ett specialnummer hos polisen där jag slapp sitta i kö och efter en tredje omgång av storyn, så sa han sig ta en kik på det hela. Jag bad dem ta mitt nummer om de undrade något.
Hoppas bara hon kan få hjälp med sin sjukdom nu, så hon får det lite lättare i vardagen. Helt roligt kan det inte vara att knata runt och tro att folk förföljer en.
Men det här brevet som jag fick av min vän Emma idag, gjorde mig faktisk upprör på riktigt. I nästan alla fall, så är det något om en person som har det svårt, eller något annat halvspännande. Ja, jag är inget fan av kedjebrev, de åker i 98 fall av 100, ner i soptunnan direkt. Dels för att breven som skrivs, alltid får det att låta som om världen ska gå under om man inte vidarbefodrar.
I det här kedjebrevet, kunde jag läsa om hur de i Danmark*, vilket ju känns sådär väldigt nära, under en årlig fest dödar ”hundratals” Calderon delfiner. Tydligen är det hela en fest, för att visa på att de är vuxna och mogna, något jag inte känner mig helt övertygad om när jag ser det här.
Det som jag inte förstår, är hur man själv klarar av att göra det? Hur kan man som människa, stå och hugga en stor vacker delfin i huvudet, gång på gång, tills den dör? Vad är det för fel på dessa människor?
Aja, jag blev hur som helst bara jävligt förvånad, och arg på riktigt när jag fick se dessa bilder.
* Faroe Islands är platsen där det sker, och som jag förstår det, så står de lite utanför Danmark, och lever sitt egna liv, med egen flagga osv.
Av någon anledning så kom jag i säng onödigt sent kvällen innan denna långa arbetsdag. Jag somnade först runt 02 på natten. Det lustiga var däremot att jag sen helt klarvaken öppnade ögonen vid 03:34. Trött som jag var, så tänkte jag att jag alldeles strax skulle behöva gå upp. Men faktum med så var larmet ställt på 05:00 och inte 04:00, så jag fick nästan 1,5 timme mer sömn. När jag vaknade där vid 03:34, så minns jag att grannarna var arga på varandra och tjafsade friskt. Jag själv störs inte av sånt, så jag somnade om rätt snabbt igen. Klockan larmade 05:00, och det första jag hör är grannarna som fortfarande tjafsar. Märkligt nog så var det grannarna mittemot, och inte under, som det brukar vara när det gäller tjafs och gräl. Jag förvånades över att de hade orkat gräla hela natten lång. Plötsligt hör jag en mycket tydligt röst ropa ”HALLÅ!! NU FÅR NI VARA TYSTA!! JAG ORKAR INTE MER!!” det var grannen under dem som stormat ut på balkongen. Hon måste ha legat vaken ett rätt bra tag för att vilja skrika så högt på balkongen klockan 05 på morgonen.
Däremot är jag osäker på om hennes gastande på balkongen hade någon effekt alls. Jag själv hade inte ork att försöka lyssna på vad de grälade om, utan gick ut till köket för att fixa frukost istället. Blev en enklare frukost med fil och flingor samt ett stort glas Òboy.
Jag hade valt att inte ha sådär jättegott om tid på mig under morgonen, mest för att jag ville få till så mycket sömn som möjligt, eftersom den kommande arbetsdagen skulle bli lång.
När det var 15 minuter kvar innan jag skulle åka, så hoppade jag in i duschen. Jag kan bara inte åka iväg utan att ha duschat. Dessutom kan jag aldrig bara skölja av mig snabbt och kasta mig ut ur duschen. Näe, det måste alltid vara tvål över hela kroppen, schampoo och ansiktstvätt/mask. Därefter blir det på med ansiktscreme, borsta tänderna, topsa öronen, raka mig, trimma ögonbryn/näsa/skägg. Inte alltid jag måste göra allt det där efter duschen såklart, så som att fixa ögonbrynen, men flera gånger i veckan gör jag precis alltihop.
Det tog mig 6 minuter att bli klar med allt i badrummet.
Drog på mig kläderna, gick igenom utrustningen en sista gång, kollade att precis allt var med. Gick in i sovrummet, pussade på Petra och Nico, som båda sov otroligt sött.
Greppade mina väskor och dundrade ut till bilen. Hade den älskade Dodgen parkerad hos mig. Körde in mot stan, plockade upp kollegan Linda, och körde raka vägen mot Arlanda. Totalt sett så tog det runt en timme att köra dit, varvid vi var framme ungefär 07:34. Parkerade bilen lite snyggt och dundrade in på terminal 4.
Det var rätt längesen jag flög faktiskt, och en hel del har hänt sen dess. Dels så fick vi själva fixa boardingkorten, sätta på remsan på väskan och sen köa för att bara kasta in den stora väskan till bagageinlämningen. Riktigt smidigt om man frågar mig, och betydligt effektivare. Märks att de har satsat pengar för att kunna pressa priserna.
Killen vid bagageinlämningen var rätt tråkig och såg inte ut att trivas på sitt jobb. Han stod där för att få pengar till mat och hyra, och inte för att han längtat efter att få jobba på flygplats.
Jag och Linda dundrade vidare till våran gate, men var ju såklart tvungna att först gå igenom lite x-ray! Våra väskor som var proppade med elektronik fick tömmas på 3 kameror och en laptop, sen fick jag offra mitt bälte och telefon. Pep inte en enda gång, vilket var positivt. T.om Linda gick igenom pipfri. Vilket hon aldrig gör annars, enligt henne själv.
Vi trängde oss in i planet, och hittade tillslut våra sittplatser. 15E och 15D, tyvärr var ingen av dessa platser vid fönstret. Suck. Däremot så var platsen längst in vid fönstret fortfarande ledig när vi satt oss. Det tog rätt lång tid innan en tant plötsligt dök upp och sa sig kunna sitt längst ut istället. Antingen så ville hon inte verka påträngande och jobbig, likt de som kommer försent till en bio, eller så var hon helt naturligt rädd för att flyga, och inte såg något som helst nöje i att faktiskt sitta vid ett fönster och dessutom se den eländigt höga höjden.
För mig och Linda var det ju bara postivit, eftersom vi, likt två småbarn, mer än gärna ville sitta klistrade mot fönsterrutan när planet väl skulle lyfta. Givetvis såg vi till att utnyttja våran nya möjlighet till att sitta precis vid fönstret, så under starten satt vi där och glodde. Jag tröttnar aldrig på den känslan, när man bränner iväg och lyfter upp i skyn. Hur otroligt är det inte egentligen?
Väl uppe i luften så hördes andre piloten prata. Han var lite bekymrad, eftersom vi kommit iväg hela 10 minuter försent. Något som jag inte ens var medveten om. Linda sov redan vid det här laget ska tilläggas. Typ 15 minuter efter att vi lyft haha.
Pilotens röst i högtalarsystemet lät ungefär såhär:
”Ja då har vi… …äntligen kommit iväg… Tyvärr så blev vi ju.. ja… tio minuter sena… *suck*… och det ber vi om ursäkt för, men vi ska göra vad vi kan för att… ta ikapp den tiden.. Vi flyger nu på.. *suck* nästan tio tusen meters höjd… *suck*… och ja.. det var allt. Trevlig resa”
Resan gick nästan obehagligt snabbt. Jag satt och skrev lite inlägg samtidigt som Linda satt och sov obekvämt mot flygplansväggen. Jag kunde inte förstå att det gick så snabbt att flyga hela vägen till Umeå.
Vi klev av planet, vid en lite mindre flygplats, men rätt fin ändå. Även om flygplatser är rätt tråkiga.
Jag ringde efter en taxi, som skulle dröja ca 10 – 12 minuter. Under tiden som vi väntade, började det regna. Var ju ingen överraskning däremot, eftersom jag kollat vädret precis innan vi klev på planet, och sett att det skulle regna mellan klockan 10 och 12, för att sen bli strålande solsken efter 12.
Taxin kom, vi klev in. Taxichaffisen var ung, och hängde med i vårat samtal. Han satt och skrattade rätt mycket när vi där bak i bilen pratade om hur bisarrt det ser ut med ett hästhuvud på en människokropp. Jag berättade att jag tyckte det var lite skräckfilm över det hela. De andra var nog beredda på att hålla med mig efter min förklaring till varför jag kände just så.
Efter ca 10 – 15 minuters bilresa, så var vi framme vid Röbäcks Idrottsplats. Regnet hade hunnit tilltal lite, och när vi kom fram så regnade det lite mer på riktigt. Vi träffade de ansvariga på plats, som jag även träffade tidigare under samma Milan Junior Camp i Västerås. Vi gick tillsammans och rekade ut en bra plats att fotografera på, även om det sen blev en helt annan plats när vi väl körde igång.
Regnet upphörde ganska snabbt, och vid 12 så var det bara mulet, men varmt. Fotograferingen körde igång, och gick som på räls. Inga konstigheter på något sätt, utan bara det gamla vanliga. Jag tog gruppbilderna och Linda tog porträttbilderna. Vid 13-tiden så var det dags för lunch för alla spelare, så då blev det helt tomt på fotbollsplanerna. Jag frågade våran kontaktperson om det fanns någonstan vi kunde jaga tag i mat. Han ringde ett snabbt samtal, och sen sa han åt oss att gå upp till skolan, så skulle vi också få mat. Wow? Aldrig varit med om sådan service faktiskt. Riktigt schysst gjort. Vi knatade upp till skolan, och där serverades en enkel och god maträtt: köttfärsås med spagetti! Perfekt tycker jag. Sån mat som alltid fungerar.
En rätt intressant sak som vi upptäckte precis när vi skulle gå in i skolan, var att ALLA hade foppatofflor. Man var nämligen tvungen att ta av sig sina skor innan man gick in i skolan. Varenda en hade dessa tofflor! Det hela krävde givetvis ett bildbevis, så det är vad du ser nedan.
Efter en lite snabbare lunch, så gick vi ut för att reka en ny fotoplats. Detta i syfte att komma närmare de fotbollsplaner där spelarna skulle vara efter lunchen. De vi skulle fotografera efter lunchen var nämligen lite yngre, så man ville undvika massor av spring över de andra planerna, så då var det smidigare att flytta på oss istället, och komma närmare.
Andra delens fotografering körde igång, och rullade precis lika fint. Jag körde en liten livesändning i väntan på att få ta en gruppbild. Som du kan se, så är det ju mer energi i dessa småknattar än i Forsmarks kärnkraftverk.
Fotograferingen gick rätt snabbt ändå, och innan vi visste ordet av, så hade vi fotograferat alla grupperna. Vi packade ihop allt, och gick till klubbhuset för att där sätta oss ner och börja med efterarbetet i väntan på taxi.
Värmen var klart påträngande, och gjorde inte att arbetet gick snabbare vid laptopen, men vi lyckades ändå göra klart en betydande del av det hela. Vi satt faktiskt med arbetet ända tills taxin kom, för att då snabbt rafsa ihop alla papper, kablar och laptop. Taxichauffören som körde oss till flygplatsen hade mycket grövre dialekt än den tidigare chaffisen. Ibland blev det nästan svårt att höra vad han sa. Det kunde ju också bero på att han pratade rätt tyst av sig.
Väl framme vid flygplatsen igen, så fixade vi återigen boardingkort och bagage, givetvis med en gnutta mer erfarenhet, så allt gick mycket smidigt. Jag blev lite förvånad över att hon som stod där och tog emot vårat bagage, bara hade en enkel tunn tröja på sig, köpt från JC kanske eller något i den stilen. Vanligtvis brukar de vara väldigt uppklädda, de som står där bakom och knappar på datorerna, scannar koder på väskor och numera varnar folk för när de har lagt i ett par kalsonger förmycket, vilket i sin tur leder till saftiga extrakostnader. De framför oss hade just det problemet, men de hade inte bara packat ett par extra kalsonger, utan istället smackat i hela huset i sina fyra riktigt stora resväskor, 3 ”handbagageväskor” och även dragit med en barnvagn. Vem, jag frågar, vem tar med sig så extremt mycket grejer? Då måste man verkligen planera att vara borta länge, och knappast utomlands, utan snarare ett långbesök nere på västkusten tillsammans med släkt och vänner. Tungt och jobbigt såg det ut att vara iaf, eftersom den kraftiga kvinnan knappt orkade lyfta upp en av de stora resväskorna på den decimeter låga vagnen. Väskan som jag och Linda hade, såg extremt tung ut, eftersom den var riktigt stor, men allt som fanns i den var 7 trötta plastpallar på en totalvikt av en flugskit och två blåbär.
Återigen var det dags för oss att bli scannade, men den här gången var det inte aktuellt att ta ur kamerorna, utan det räckte med bara laptopen. Linda lyckades däremot inte smita förbi denna gång! Haha. Den här gången pep maskinen ilsket, och säkerhetsvakterna drog genast sina vapen och satte ett varningsskott i benet på henne. Nej, inte riktigt, men hon fick iaf kontrolleras lite extra noga.
Jag funderade lite på hur paffa säkerhetspersonalen i Umeå egentligen skulle bli om det visade sig att man stod där med en tjock bomb i väskan. Även om de letar efter liknande, så måste de ju bli jätteförvånade när den väl ligger där. ”Va?! Men va fan? Vad är det här?” Kanske så överraskade, att de beslutar sig för att låta personen gå vidare.
I väntan på att få kliva ombord på planet, så käkade vi en varsin macka. Linda hade en specialmetod för att äta sin macka. Då brieosten inte låg ut över hela mackan, så bestämde hon sig för att dela av den biten som inte hade brieost på sig, och på så sätt fick hon ju en mindre god macka, och en jättegod macka. Mycket bättre än en hyfsad macka rakt igenom. Haha, härlig lösning tycker jag.
Vårat plan blev lite smått försenat, men bara med 15 minuter, vilket givetvis också skulle komma att oroa piloten påvägen hem, då han bad om ursäkt för förseningen, och lovade ta ikapp de minuter vi förlorat.
Det är svårt att låtabli och tänka på en sketch med Jerry Seinfeld, där han undrar varför man inte alltid kör med högsta hastighet, vad ska hända? Ska luftpolisen stoppa dem och skaka på huvudet? Försökte hitta videoklipp med detta, men misslyckades.
Både jag och Linda sov påvägen hem. Hon somnade snabbt, jag skrev inlägg, sparade, somnade. Vaknade två sekunder senare, eller närmare bestämt 40 minuter senare, och då höll vi på att gå in för landning. Bekvämt som få. Landningen gick fint och smidigt. Som alltid, så knäppte alla av sig sina bälten långt innan den lilla lampan slocknat. Förvånar mig alltid. De är ju inte direkt otydliga med att man ska ge fan i att knäppa loss sig innan lampan slocknat. Men alltid, precis alltid, så hör man ett intensivt ljud av bälten som knäpps upp med iver i fingrarna. Inte nog med det, inte en käft har heller lärt sig att det är fullständigt meningslöst att ställa sig upp direkt, eftersom planet precis har stannat, och någon trappa ner från planet finns inte på långa vägar ansluten. Så där står folk i flera minuter och svettas över att få vara först av från planet. Är det verkligen så rädda för att vara kvar?
Vi klev så småningom av planet, knatade bort till bagageutlämningen och fick se att det skulle dröja 7 minuter innan våran packning skulle läggas upp på bandet. Jag hade aldrig tidigare sett en tid på det förut.
Strax efter oss, så ställer sig en man, som är uppenbart irriterad på att det dröjer så ”lång tid” innan bagaget kommer. Han tålamod tog slut ungefär samma stund som han ställde sig vid bandet.
”Men va fan är det som tar sån tid?”
”Helvete”
”Nu får de väl ändå skynda på!!”
”Men herre gud vilken tid det tar”
”Har de inte lärt sig någonting?!”
”Men sätt igång då!”
Ja, där har du en liten samling utav vad han lyckades pressa ur sig på ca 2 minuter. Riktigt extremt otålig, och lite lätt korkad, eftersom han helt uppenbart inte har sett hur de sliter för att kasta ut alla väskor från planet, och sen direkt efter lasta upp på bandet. De 5 minuter han fick vänta, måste väl anses som en helt okej väntetid för att få sitt bagage?
När vi sen skulle betala parkeringsbiljetten i automaten, så upptäckte vi att dagens nummer var 210. Det var nämligen vad vi betalat för taxin åt båda hållen, och för parkeringen på Arlanda.
Resan hem kändes rätt lång och trött. Vi båda kände och i början av resan riktigt sega, men piggnade till i slutet och blev lite mer pratiga av oss. När vi kom fram till Västerås så lämnade jag av Linda hemma hos henne, och körde sen hem, trängde in den enorma Dodgen på våran lilla parkeringsplats, greppade utrustningen och gick upp till min efterlängtade familj.
Min plan var att skriva klart hela det här inlägget, men jag däckade först som en drogmissbrukare i soffan föratt sen göra det även i sängen också. Stentrött haha.
Jag avslutar hela inlägget, med en liten fin katt som Linda ritade påvägen hem i bilen. Fint, inte sant?
Idag är det precis en vecka sedan vattnet gick, första förlossningsbesöket blev av, och allvaret närmade sig. Allt det har man nästan glömt när man på morgonen vaknar upp och har Nico liggandes bredvid sig. Har det verkligen gått en vecka redan? Har tio månader passerat så snabbt? Har jag en son?
Imorse så var Nico lite missnöjd över det mesta, men som vanligt var han långt ifrån omöjlig att trösta. Petra bytte blöjan på morgonen, och la sen Nico bredvid mig i sängen. Det fanns ingen möjlighet att ligga kvar dessvärre, då Nico tyckte det var skittrist att ligga kvar i sängen med farsan. Jag tog upp honom gick ut i köket där Petra hade satt igång med att förbereda en god frukost för oss. Jag kunde äta lite innan Nico blev riktigt avundsjuk och också ville ha frukost, så han flög över till mammas famn istället. Tänk att jag ska få njuta av såna här frukostar i jättemånga mornar framöver? Otroligt.
Jag, Petra och Nico hade idag ett möte på sjukhuset, där vi skulle väga Nico, och se så viktuppgången hade startat igång som planerat. Nästan alla barn tappar ca 10% vikt de första dagarna, då amningen oftast inte fungerar perfekt omedelbart, så därför åker man in på kontroll efter ca en vecka och kollar hur det går.
Det här var vårat absolut första tidsbestämda möte, tillsammans med en liten Nico. Det är lite skillnad på att vara två självständiga människor och dra iväg till ett möte, mot att vara två självständiga och en hel handfallen liten gurka med armar och ben. Den här lilla gurkan gör inte ett dyft för att försöka hålla tiden!
Vi gick upp vid 07, och hade tid vid 10:30 på sjukhuset. Efter frukosten så kollade jag när bussarna till sjukhuset kunde tänkas gå. Jag blev allt förutom imponerad, eftersom det bästa alternativet innebar inte mindre än tre bussbyten. Lagom roligt. Det ska väl också noteras att sträckan vi skulle ta oss var på 5km, därmed inte jättelångt, och ännu mer omotiverat med hela tre bussbyten. Jag, Petra och Nico bestämde oss för att gå hela vägen till sjukhuset istället. För första gången så packade vi våran skötväska, eller rättare sagt Petras, jag ska ju ha en egen såklart.
Väskor, vagn, liggdel och mer där till bar vi ned för de tre våningarna, och kom rakt ut i en otrolig storm. Visste hade vi förutsett att det var lite kyligare, men att det skulle blåsa så extremt som det faktiskt gjorde trodde vi inte, även om vi hade sett trädtopparna dansa under frukosten.
Våran lilla resa mot sjukhuset påbörjades. Kändes verkligen helt underbart att få komma ut och gå med Nico i barnvagnen. Det här var trots allt bara andra gången vi var ute med barnvagnen, då första gången blev en liten tripp till matvarubutiken. Men den här dagen skulle vi sätta lite mer press på vagnen, genom att köra långt, genom stadsmiljö och in bland trånga utrymmen.
Vi struttade på i lagom takt, och verkligen njöt av stunden. Kändes inte alls som en transportsträcka, utan enbart som en otroligt mysig dag med min lilla nyskapade familj. Underbar känsla. När vi gick genom citydelen här i Västerås, så kändes det riktigt öde, men ändå på ett mysigt sätt, för helt dött var det ju inte. Vindarna fångade tag i små löv och frön som virvlade runt oss. En man stod och putsade fönstren till sin butik och allt kändes som en liten film. Känslan av höst var även den obehagligt påtaglig, men det fick man ju ignorera så flitigt som möjligt, eftersom det, oavsett årstid, var väldigt mysigt.
Det ska erkännas att vi inte riktigt hann i tid till vårat möte som vi hade, men vi blev heller inte mer än 10 minuter sena, vilket fick anses som ”okej”, med tanke på att vi hade försökt beräkna tiden det tar att göra alla oss tre iordning och komma iväg.
Väl uppe på sjukhusets 6:e våning, så träffade vi en kvinna som skulle väga och kontrollera Nicos olika små värden. Visade sig att han lagt på sig mycket bra med vikt under tiden vi varit hemma. Otroligt bra! Finns ju trots allt risk att barnet fortsätter tappa vikt, varvid man måste sätta igång med ersättningsmat och annat bök. Men inte för oss. Skönt!
Kvinnan (läkare eller undersköterska har jag ingen aning om tyvärr, och något namn tänker jag inte ens försöka chansa fram… eller jo, Karin säger vi, det låter sannolikt) berömde oss sen för att vi hade med oss extra kläder till Nico, då han körde sitt triumferande helikopter-och-kissa-trick när vägningen var klar. Ja, kortfattat, det blev kiss över hela skötbordet.
Efter att vi blivit klara där, så fick vi alla tre gå in i ett rum där Petra kunde amma, vilket nog var perfekt, eftersom Nico annars skulle ha varit riktigt irriterande under hemresan.
Jag kanske också ska notera det faktum att Nico var jätteduktig hela vägen till sjukhuset, sov precis hela vägen, och var på gott humör i stort sett hela tiden på sjukhuset, med undantag för blöjbyten.
Då varken jag eller Petra hade några stora planer för dagen i övrigt, så gick vi även hemåt istället för att ta bussen. Vi hade en del ärenden inne i city, så som att köpa en salva på apoteket, handla amnings-BH åt Petra, köpa en urgod sallad och hämta upp mina reparerade jeans. Dessvärre blev inte riktigt alla delar avklarade, då vi verkligen höll på att hungra ihjäl när vi väl nådde citydelen. Första stoppet blev in på en tämligen känd hamburgerkedja, för att där vinka hej till Johan lite snabbt, därefter knatade vi iväg till lunchstället som fixar sallader som man kan ta med sig. Det fina är att man får plocka ihop sin egna variant, vilket alltid känns fräscht och gott. Så snart vi fått våra sallader, gick vi mot en riktigt framgångsrik klädkedja, där vi letade reda på den BH Petar ville ha. Egentligen skulle vi upp på övervåningen och köpa en liten mössa på Nico, men det blev verkligen inte läge för några fler strapatser, vi greppade BHn, betalade och gick mot bussarna. Nu var det hög tid att få i oss den där lunchen!
Eftersom vi var lite osäkra på hur reglerna kring barnvagnar var, så frågade jag den första bussen som kom, om den som åker med barnvagn åker gratis. Jag var lite övertydlig, och sa det i stil med ”Vi är två stycken, och har en barnvagn med oss, hur många biljetter behöver vi?” Han svarade bara glatt att det behövdes då bara en biljett, då den med barnvagn åker gratis. Så bra, precis som i Stockholm tänkte jag. Våran buss dundrade in på hållplatsen, och jag klev på framtill, medan Petra väntade vid mittdörrarna. So far so good. Vi satte oss i mittdelen av bussen. Våran allra första resa med barnvagn, känns givetvis annorlunda och lite ”spännande”. Plötsligt hojtar en rejält otrevlig röst till. ”Ska du visa biljetten eller?!”. Jag och Petra vänder oss mot busschauffören. som hänger ut och blänger på oss. Jag ifrågasätter det hela, och berättar att den förra busschauffören tydligt förklarade att den med barnvagn åker gratis. Jag hade inte haft några problem alls med att ta emot nyheten om att det faktiskt skulle kosta även för Petra, om det gjordes på ett TREVLIGT sätt. Men den här idioten till busschaufför vrålade ut ilsket som en piskad tjur. Petra började skriva en sms-biljett direkt, så vi skulle kunna åka, men det tog ca 4 sekunder innan idioten återigen började gorma ”SKA NI BETALA ELLER GÅ AV?!”. Självklart ångrar jag att jag inte sagt till honom, eftersom det är vad jag är bäst på, att vara onormalt trevlig mot otrevliga typer, vilket alltid får dem att skämmas och känna sig dumma. Måste ha varit bristen på energi som gjorde det hela. Nu i efterhand är jag riktigt irriterad såklart. Skulle VL få för sig att undersöka saken, så gällde det hela Buss 14, med bussnummer 314, som lämnade Stora Gatan klockan 13:47 Lördagen den 12 Juni 2010.
När vi kom hem, så mumsade vi snabbt i oss salladerna, medan Nico låg kvar i liggdelen och gav ifrån sig miner som tydligt visade på att han minsann också skulle ha lunch snart.
För att få klarhet i det här med reglerna kring barnvagnar på bussar, så ringde jag till VL och frågade. Det visade sig att idioten hade haft rätt beträffande reglerna, vilket jag heller inte klagar över, utan det är enbart det otroligt otrevliga sättet han bemötte oss på. Hur svårt kan det vara att säga ”Ursäkta, men du med barnvagnen behöver också betala för biljett” varvid vi hade berättat samma sak, att vi fått veta annat. Varvid han då skulle följa upp med ”Jaha, ojdå, då hade han tyvärr fått fel information, det kostar för er också”. Ingen, eller nästan ingen, skulle bli arg utav det, om allt framfördes på ett trevligt sätt. Fan ta otrevliga människor, livet är för kort för att kunna vara så grinig.
Efter lunchen, så var det dags för Nico att äta, och sen byta blöja. Jag kom på att vi givetvis måste bada den lilla underbara skapelsen också, så jag fyllde upp handfatet med vatten. Givetvis var det något som knasade utav bara helvete. Vattnet som borde ha kunnat rinna ut genom avrinningshålet, vägrade rinna ut. Ja det rann inte ens ut en droppe eller två, helt tvärstopp. Så när jag doppade ner Nico, steg vattnet alldeles förmycket, och det gick inte att få ner hela honom. Jag lyfte upp honom igen, la honom på skötbordet, skulle dra upp proppen igen, tror du det gick? Nope, den satt som berg. ”Va i…” Jag drog som ett djur, men proppen gick bara inte att få ur. Tillslut hämtade jag en tång och nöp tag, och fick slita upp hela proppen, då det ändå var trögt, men gick tillslut. Blir bara så trött på sånt, givetvis var det inga problem alls när jag satte dit den sen igen. Hur snett kan den hamna?! En enda rak liten pinne, rakt ner i ett litet rakt hål.. Helt osannolikt, och sånt som gör mig irriterad på 2 bruna sekunder.
Nico skrek högt av missnöje precis när jag tagit upp honom första gången, då det ju blev jättekallt efter att ha legat nere i vattnet lite halvt. Men när jag la ner honom andra gången, så lugnade han sig, och tyckte det hela var rent av mysigt. Ganska ovanligt tydligen, iaf enligt systrarna på sjukhuset, som sa att 9 av 10 skrek som små grisar (okej, det där var inte exakt citerat) när de badades.
Nu har Nico fått äta för andra gången, och jag har äntligen fått skriva av mig i ett långt inlägg. Ska se om det blir fler sen :) Har ju några dagar att ta igen som sagt. Vilket är perfekt att passa på med när Nico sover.
Jag vet att det nu har gått en vecka sen jag lanserade förra intervjun, men tro mig, det är värt väntan på nästkommande intervju! Jag har en alldeles speciell fotograf från landet på andra sidan jorden, som just nu sitter och besvara mina ihärdiga små frågor. Jag ser verkligen själv fram emot denna intervju, och är otroligt glad att jag har startat igång det här projektet, som jag än sålänge inte vet hur länge det kommer få hålla på, men ca 50 intervjuer vore väl inte fel?
Har du några kommentarer kring mina intervjuer? Jag är ju inte den vassaste människan på sånt än, men jag jobbar på det för varje intervju som skrivs.
Då ska vi se då, jag åkte alltså till Falun. Hmm. Såna här stunder påminner mig om varför jag har den här bloggen. Jag minns knappt saker jag gjort dagen innan, inte utan att jag verkligen tänker efter ordentligt. Tänk då hur det blir när jag ska minnas vad jag gjorde för kanske två dagar sedan, eller en månad? Finns knappt en chans för mig att återberätta några roliga detaljer. Men om jag skyndar mig att skriva ner, så ökar chansen för att jag ska lyckas få ihop ett bra inlägg med bilder, filmer och härlig text.
Så, vart var jag nu då? Jo just det, fredag, Falun. Klockan 05:00 så var det dags för mig att gå upp ur sängen. Petra skulle också till jobbet denna dag, men inte riktigt lika tidigt däremot. Klockan 06:00 skulle vi samlas vid Blåsbo för att gemensamt åka i samma bil upp till Falun. Jag, Viktor och Per var de som tagit på sig uppdraget, och vi brände iväg ganska omgående. Det regnade stundvis så mycket att det bara kändes fånigt. Hur kan det ösa ner så mycket vatten på samma gång? På nyhetstidningarna skrevs det om översvämningar i Västerås hamn, m.fl. Men vad brydde väl vi oss om det. Vi hade faktiskt en fotografering inomhus att göra den här gången. Hade varit odrägligt att göra en fotografering i det vädret. Eftersom vi nu åkte till en innebandy-cup, så var det ju givetvis duktigt mycket folk på plats. Närmare bestämt 322 lag, enligt arrangören.
Efter ca 2 timmars bilfärd, så kom vi fram till Falun. En liten söt stad som jag inte fick någon närmare inblick i. Jag och Per rekade av en bra fotoplats. Vi hade blivit tilldelade en redan från början, men den var så usel att det inte ens var att tänka på. Enda fördelen med att fotografera just på den platsen, hade varit att slippa den stundvis enorma ljudvolymen från läktare och matcher.
Vi satte igång med att rigga all utrustning, vilket alltid går rätt snabbt när man väl kommit igång. Blixtar ska upp, bakgrund, stativ och sladdar ska fixas. Kameran ställs in på ett bra läge, den här gången togs alla bilder med 125, f/8, ISO 200 och ca 50-70mm. Dösnack för den som inte är insatt i kameravärlden. Faktum med så är det helt ointressant även för er som är insatta, eftersom det inte säger er något alls! Haha.
Dagen satte igång, men några lag såg vi inte av, eller jo, några lag, ett och annat, men absolut inte den mängd vi hoppats på. Faktum med så kom det bara ca ett lag i timmen! Helt galet dött. Visst, man får ju mer tid på sig att fotografera, men det påverkar ändå inte så mycket, för man håller alltid ett högt tempo oavsett om det är mycket folk eller rent av dött.
Jag fotograferade porträttbilderna, medan Viktor fick ta tag i gruppbilderna. Själva mottagandet av lagen skötte jag för det mesta, vilket jag älskar att göra. Jag tar alltid i hand med ledarna, hälsar, snackar lite snabbt, ger klara instruktioner och om det finns tid, så frågar jag hur dagen har gått med matcher osv. Jag tycker sånt är viktigt, då det ger en helt annan koppling. Det tar ca 30 sekunder extra att snacka lite med dem, men ger så mycket mer tillbaks.
Själva händelseförloppet när jag tar emot ett lag ser ut såhär ungefär: Laget kommer gåendes, ca 20 pers, jag söker reda på lagledaren, som nästan alltid har en utstickande jacka från alla andra spelarna. Tar i hand, presenterar mig, berättar för lagledaren hur vi kommer gå tillväga, dvs att vi först tar enskilda bilder på vardera spelare, och sen en gemensam gruppbild med ledare och spelare. Det brukar vara smidigast att säga till ledaren att alla spelare ska fylla i en namnlapp, samt att ledaren själv ska fylla i en speciell lapp också.
När alla har skrivit under sina lappar, eller iaf 90% av spelarna, så samlar jag dem runt mig och går igenom själva fotograferingen lite snabbt. Jag greppar alltid tag i någon utav spelarnas lappar, och visar hur de ska göra när de kommer fram en och en. Jag är alltid noga med att hålla mig rätt kort, tydlig men ändå med lite ”charm” dvs att jag kan visa på överdrivet sätt hur de INTE ska göra, vilket alltid gör mitt jobb bakom kameran mycket lättare när de väl kommer fram sen. En annan fördel är att det brukar locka till skratt när jag fular mig lite, vilket är ännu viktigare än att den gör rätt från början. Får jag gruppen på 20 pers att skratta och ha skoj, så blir hela fotograferingen skitbra rakt igenom. För när jag väl sitter bakom kameran, så blir det bara några få ord i stil med ”Backa lite”, ”Perfekt!” eller ”Bra! Du är klar”. Eftersom det bara bli rullande-band-principen, och jag ibland kan ha runt 5 minuter för att smacka av hela laget, så finns det inte tid för annat. Därför är det viktigt att innan ha fått en bra kontakt, och det lyckas jag med i 90% av fallen. Desto svårare är det när jag får ett lag som precis har fet-förlorat utav bara helvete. Vad gör man för att muntra upp ett gäng på bittra och ledsna 14-åriga grabbar? Inte mycket. Som tur var, så fick jag bara ett sånt gäng. Tränaren ville att jag skulle dra lite roliga skämt, men jag är inte riktigt den typen. Sitter inte med ett dussin roliga skämt för bittra tonåringar. Det jag har är ett djävulskt glatt humör med ett härligt GO!
De roligaste lagen att ta är tjejer som är runt 12-16 år, då de väldigt ofta kommer med frågor, som man sen kan besvara på ett retligt sätt. En tjej frågade t.ex
”Men va? Vad gör man typ om man liksom blundar då?!”
”Nä, men det är inget problem, jag retuscherar det sen efteråt bara, klipper in mina ögon istället”
”VA!? Näää?”
Och så där kan det hålla på. Dessutom brukar de vara på bättre humör och lättare att ha att göra med än killar i samma ålder. Däremot så är tjejerna oftast mycket mer skeptiska till att ta enskilda bilder. Alla ”hatar” ju att ta enskilda bilder, men det är alltid flest tjejer som helt hoppar av. Händer aldrig eller extremt sällan att en kille bangar ut totalt och inte vill ta en enskild bild. Om det beror på grupptryck eller motsvarande vet jag inte, men så är det iaf.
När jag berättat hur fotograferingen ska gå till, så är jag väldigt tydlig med vart alla ska stå. Om jag vill ha de på en kö, så greppar jag verkligen tag i personen som alla ska stå bakom. Det ger inga frågor alls. Enda reaktionen som brukar bli är ”Va?! Neeej inte jaaag!”. Haha.
Faktum med så tycker jag inte om att släppa gruppen efter det att jag har fotograferat dem för porträtt, så ibland tar jag kommandot även för gruppbilderna. Men det kan jag ju inte göra hela tiden, eftersom man då kör över den andra fotografen totalt, inte alls schysst.
Eftersom vi nu stod precis vid en av planerna där matcherna spelas, så fanns det ju även en läktare bredvid oss. Oftast var det ju inte ett problem, men det blev rejält påfrestande vissa stunder. Framförallt när Töff kom och spelade. Aldrig hört en hejarklack som deras. Det går knappt att förklara, så jag hänvisar dig till videoklippen här under, som jag körde live-sänding med. Det man ska tänka på här, är att det är innebandy som spelas, och spelarna är runt 15 år. Jag menar då att det är väldigt ambitiöst att ha en hejarklack motsvarande Black Army.
Sålänge vi inte hade några lag att fotografera, så var det ju faktiskt lugnt. Men givetvis kom det ett finskt lag, som inte kunde ett ord svenska, så jag fick köra allt på engelska istället. Inget problem med det egentligen. Men när man har en hejarklack som dundrar på i lägst 135 decibel, så är det en helt annan sak. Jag drog med alla in i ett närliggande rum, för att köra genomgången där istället. Sen när fotograferingen körde igång, så gjorde jag bara tummen upp när de var klara, och poserade för att visa hur de skulle stå, för det var helt menlöst att försöka ropa instruktionerna till dem. (Jag sitter ca 4 meter ifrån när jag fotograferar nämligen).
Under våran första dag, så blev det lite kaos i Västerås, så Per var tvungen att återvända till Västerås igen, varvid jag och Viktor stannade kvar.
Runt 19:30 så avslutade vi fotograferingen, och drog oss mot hotellet. Eftersom det nu var så många lag på plats, så hade vi inte fått tag på något ledigt hotell i Falun, ja tro det eller ej, hela Falun var uppbokat. Så vi fick åka till Borlänge istället. Vilket inte ligger sådär vansinnigt långt bort, men ändå 1,5-2 mil.
Eftersom Viktor kört Per till tåget, så hade han redan passerat hotellet. Viktor var mäkta imponerad av det otroligt maffiga hotellet. Han kunde knappt sluta prata om det när vi åkte dit. ”Det är en skitstor byggnad, den går bara inte att missa!” Riktigt så stort var det ju givetvis inte, faktum med så låg det faktiskt dolt bakom en annan byggnad, och var helt gjort i tegel. Jag kände mig inte riktigt lika imponerad, men tyckte det såg ut att vara ett schysst hotell.
Vi båda gick till varsitt rum efter incheckningen. Kroppen kändes ganska duktigt mör. Främst pga den enorma ljudnivå som varit under hela dagen. Jag gjorde ett misstag och startade igång tvn. Vet inte varför. Ville ju bara sova. Petra ringde mig vid 22:23. Vi låg och pratade en stund, varvid jag plötsligt ryckte till av att hon sa något och la på. Jag hade somnat. Ringde upp henne igen, och sa god natt. Helt slut. Jag somnade någon gång runt 23-tiden. Kändes aldrig som om jag fick sova speciellt länge. Väckarklockan dånade på och visade 06:00. Pust.
Gjorde mig iordning, och gick ner till lobbyn. Eftersom de serverade frukost först vid 07:30, så hade jag beställt lite tidigare frukost, vilket var serverat och klar när jag kom ner. Snyggt.
Viktor kom ner strax efter mig, och vi tryckte i oss en frukost. Viktor ville promt att jag skulle följa med upp och se hans hotellrum, som ju var riktigt lyxigt. Jag tackade nej, satt kvar i lobbyn och försökte koppla upp mig till ett wlan för att publicera ett inlägg. Viktor åkte upp på rummet, men förevigade sitt rum med kameran.
Vi dundrade iväg mot Falun igen, och riggade allt precis som dagen innan. Som tur var så hade vi ju lite mer att göra i början än under fredagen, men det var ändå lugnt. Dagen tickade på, ganska långtsamt, men inte olidligt. Vi fick in några roliga lag som var trevliga, glada och fulla av energi.
Jag fortsatte fotografera de enskilda bilderna, och Viktor tog gruppbilderna. Jag ställde även upp flera utav gruppbilderna och rättade till sånt som jag tyckte Viktor missade i några av sina uppställningar. Fanns ingen anledning till att inte rätta till, eftersom det viktigaste är att slutresultatet blir så bra som möjligt.
Jag spolar fram dagen lite, och hoppar på där fotodagen tog slut. Enligt vårat fotoschema, så skulle vi packa ihop runt 17:30, eller det var sista lagets tid. Vi hade stått i ca 3 timmar utan ett enda lag, så vi hade lite smått börjat planera inpackningen i bilen. Fast enbart genom att förbereda så mycket som möjligt utan att första möjligheten till att ta de sista bilderna. Tro det eller ej, men 17:30 kom det sista laget! Haha. Jag körde på. Lika glad och trevlig som alltid. Fanns ingen anledning till annat, även om man gärna hade packat ihop vid det läget.
Bilderna blev bra, och laget var riktigt roliga att jobba med. Inpackning! Vi skyfflade in allt i bilen, Viktor ville ligga och sova där bak, så han gjorde plats i soffan och la sig med hörlurar för att sova när vi rullade iväg. Jag körde på rockklassiker i radion, och började glida hem mot Västerås.
Petra skickade mig videoklipp och bilder från den grillning hon var på, tillsammans med Daniel, Hanna och Johan. Jag ville ju vara med där, så jag gjorde vad jag kunde för att försöka hinna dit i rimlig tid. Även om jag inte skulle hinna grilla, så vore det trevligt att få umgås lite med det sköna folket.
Väl i Västerås, så släppte jag av Viktor hemma hos honom, och körde sen in till Blåsbo för att lämna av utrustning och bil. Min bil stod parkerad där också, så bytet av bil gick ju snabbt och smidigt. Brände iväg mot Irsta, och kom fram lagom till efterrätten. Ja, jag åt ju ingen efterätt själv, men ändå. Ska väl erkännas att jag kände mig lite mör i kroppen under kvällen. Låg ner på några dynor och bara chillade. Vi hade det allmänt trevligt tillsammans i all enkelhet.
Runt 23:30, så fick det däremot vara nog. Vi kände oss alla trötta och sega, så vi åkte hem och däckade alla som små grisar. Min resa till Falun var över, och jag befann mig återigen i Västerås, tillsammans med Petra och Bisquit. Kändes bra.
Om du undrar varför det var så lite bilder i det här inlägget, så beror det på att jag inte har hunnit gå igenom dessa innan inlägget publicerades. Så lite senare under dagen eller imorgon, kommer även bilder att visas upp från helgens arbete.
Ha en underbar söndag kära läsare! (Du får ha en underbar dag, även om du läser det här senare än söndag).
Sådär ja! Nu har jag äntligen internet igen, och den här gången är det avsevärt mycket mer stabilt. Jag ringde nämligen ComHem igår, och undrade varför mitt internet fungerade så uselt efter det att jag uppgraderat min hastighet och bytt modem. Visade sig att de inte hade registrerat in mitt nya modem, och sen så lyckades hon som hjälpte mig strula till det så allt dog helt och hållet. Hon ”skyllde” då på att modemet var varmt, och bad mig stänga av det i tio minuter så det kunde svalna. Jag hade inte tid att prata med supporten längre, så jag sa bara ”ja ja…” och stängde av modemet för att sen åka iväg och hämta upp Petra.
Jag och Petra skulle nämligen på föräldragrupp denna dag, ja asså igår. Det här mötet var det andra mötet vi fått vara med på. Det är lite svårt att avgöra om det ger någonting, men jag intalar mig att det är givande, och att det någonstans där inne i huvudet fastnar små detaljer som är värda att minnas. Den här gången så gick vi då igenom förlossningen, och det var ju faktiskt en sån del som jag själv inte visste något alls om, mer än att ungen bör komma ut vid det läget. Men hur de olika stadierna fungerar och hur de påverkar kvinnan var klart lärorikt.
Vi satt samlade allihop ett ganska kort tag, tills det sen var dags för oss att dela på oss och gå in i separata rum, dvs pappor och mammor i olika rum. Jag fick en lapp med frågor, som jag då skulle ställa till gruppen. Petra fick också en liknande lapp, så vi två fick leda dessa grupper. Så vi killar gick in i ett annat rum, och jag körde igång med frågorna på pappret. Det var frågor som ”Hur tror du att du kommer bli som förälder” eller ”Vad oroar dig mest över kring föräldraskapet?”. Jag pushade på killarna för att få fram lite svar. Vissa pratar mer andra säger ingenting, men jag vill få fram de som inte sa så mycket, och se om de kunde komma på något bra. Utav någon anledning så är det liksom jag som pratar på dessa möten, för ingen annan säger något, och samma sak är det i mamma-gruppen, det är Petra som pratar, då alla andra är helt tysta. Förstår inte riktigt denna rejäla tystnad. Men antagligen så tar det bara lite längre tid för vissa att komma igång.
Jag valde däremot att inte enbart följa papprets frågor, utan la till egna, och en av de mest intressanta skulle visa sig vara frågan ”Var det planerat?” Alla killar, inklusive jag själv, svarade ”nej” utom en av killarna, som sa bestämt ”Ja!”. Lite som förväntat, men något som var extremt oväntat, var att Petra ställt precis samma fråga i andra rummet. Så när vi sen pratade med varandra efter mötet, så skrattade vi högt, för i hennes grupp hade alla tjejer utom EN sagt att det var planerat. Gissa vilken tjej som sa nej? Just precis, tjejen som var tillsammans med enda killen som sa JA. Haha.. Förra mötet fick vi lära oss att kommunikation var en viktig del i ett förhållande, kan inte annat än instämma på den punkten haha.
Vi fick även se en förlossningsfilm, och den var hyfsat bra, även om det var detaljer som man tyckte var lite konstigt, och kändes lite snabbt ihopklippt, på så sätt att visa moment under födandet liksom klipptes bort, och gjorde hela stunden mycket kortare. Givetvis kan man ju inte ha en 15 timmars rulle, men man borde iaf visa lite mer utav den period som är innan kvinnan kör igång med krystandet. Sen en kanske lite fånig detalj var att vissa av de personer som pratade och visade sig, inte alls var några tv-profiler, utan pratade konstigt, eller såg konstiga ut. Ena tjejen hade ett hysteriskt underbett med den kanske största underläppen jag sett. Men det är inte så att jag klandrar henne för något sådant, men det fångar liksom lite uppmärksamhet när någon pratar väldigt märkligt eller motsvarande. Men filmen var hur som helst bra att få se ändå.
Mitt under mötet så ringde Sandra till min mobil, jag klickade henne, hon skickade kort därefter ett sms ”Okej Sandra fattar vinken; mötet har börjat!! Sandra och Johan undrar om Petra och Adam vill äta en sen lunch/tidig middag med dem runt kl 16.30 typ? 
eller 
?”. Jag skickade snabbt tillbaks en tumme upp, och fortsatte mötet. Så snart mötet var klart, så gick jag och Petra mot bilen. Vi åkte hem för att klä på oss lite varmare, då det fanns en ganska säker plan om att åka iväg till Ängsö och grilla på kvällen, dvs efter att vi käkat tillsammans. Kan verka lite knäppt att åka och grilla precis efter att vi käkat, men det tar ju alltid lite tid att samlas allihopa. Jag och Petra klädde oss varmt, rullade ner mot stan, mötte upp Sandra och Johan, för att sen gå till Gränden och käka lite god mat. Jag tyckte förvisso att köttet som jag åt kunde ha varit mycket mer kryddat, nu smakade det nästan ingenting, vilket är synd på entrecote-kött.
När vi kände oss klara på Gränden, så rullade vi hem till Sandra, och lät henne byta om till lite varmare kläder. Vi skulle även vänta in Madde som skulle köra hem till Sandra, för att sen övningsköra med Sandra till Ängsö. Ja, Sandra har då en egen bil, men inget körkort, så hon får se till att dra med sig någon annan i bilen samtidigt. Givetvis någon med tillstånd att övningsköra då också. I det här fallet blev det Madde.
Vi skuttade in i våra små bilar, brände iväg mot olika platser, då fler personer skulle hämtas upp. Sandra och Madde hämtade Daniel, och Jag och Petra lämnade av Johan vid hans bil, för att sen i tron om att hämta Alex, inte alls skulle hämta Alex, utan istället fick åka direkt till den stora matvarubutiken på Hälla! (haha, älskar att inte skriva ut namnet på vissa saker). Vi körde ut mot Ängsö. Sandra fick köra först. Det gick riktigt fint för Sandra att köra, även om hon nu inte fick någon större utmaning, då det enbart var raksträcka i stort sett. Plötsligt så ser vi henne stå med varningsblinkers på. Ingen av oss i min bil förstod varför, men Sandra viftade häftigt åt sidan, och vi tittade åt samma håll. En älg! Yeay! Givetvis var jag tvungen att försöka fånga den här förbaskade älgen på bild, då jag senaste gången misslyckades fatalt. Den här älgen var riktigt lugn, och bara stirrade på oss. Den var förvisso duktigt långt bort, så bilderna blev ju därefter.
Vi kom så småningom fram till grillplatsen allihopa. Något mer som kom till grillplatsen var regn. Faktum med så hann vi bara kliva ur bilarna och ta fram allt som skulle grillas, innan regnet började falla. Som tur var, så kom det bara en snabb dusch, och sen var det lugnt resten av tiden. Vi hade det bara sådär härligt trevligt, och jag kunde inte låta bli att smattra av bilder med kameran, precis hela tiden. Det var inte många bilder som fick perfekt skärpa, eller perfekt exponering, men jag tror ändå bilderna kommer kunna leverera något roligt. Är osäker på om jag hinner publicera några bilder idag, då jag strax ska åka mot Stockholm och besöka sjukhuset.
Kvällen slutade någonstans runt 23-tiden tror jag, vilket kändes rätt sent, eftersom det var duktigt mörkt utomhus vid den tiden, och dessutom rätt kyligt. Men första grillningen lyckades vi genomföra iaf!
[yt]n1cMG9wlP7o[/yt]
Jag kan inte sluta förundras över hur grymt stark den här killen måste ha varit, och nu också är än idag. Att helt strunta i proteser för att den inte känns bra, och istället lära sig gå på bara sina händer, är verkligen något utöver det normala! Det ser verkligen helt galet ut när han står helt still på en enda arm och vilar sig! Den ska tydligen sändas någon serie om den här killen, han har även tidigare varit med i en film på 80-talet där han spelade ”sig själv”.
[flv:/video/bisquit2.flv 640 424]
Idag så väntade ännu en stor dag. Klockan 10:00 skulle jag och Petra vara på Centrallasarettet och besöka Specialistmödravårdcentralen för att genomföra det ”riktiga” ultraljudet där Bisquit är lättare att beräkna ålder på. (Men KÖN då?! Tänker du nu också? Mjo, det hade man kunnat få veta, men vi vill inte ta reda på det innan, sen så får man heller inte veta det i förväg i Västerås).
När klockan var 09:06 så hoppade vi på bussen, nästan i farten för vi höll på att missa den, tro det eller ej, men buss 14 var i tid!
Nere på stan så var vi tvugna att byta till buss 19 istället, och upptäckte ganska snart att dom ändrat plats för bussen, vilket ju var lite tråkigt, men efter några snabba steg bland de olika busstationerna så hittade vi rätt, vilket också visade sig vara samma station där vi klev av från buss 14… Haha.
Själva Specialistmödravården ligger i stort sett på andra sidan sjukhuset, dit går inga bussar, så jag och Petra letade oss igenom sjukhuset för att slippa gå runt hela den enorma anläggningen. Vi hamnade nere i källaren, stora tunga dörrar som tydligt visade på att man var helt fel ute, men tro aldrig en dörr! För vi kom helt rätt!
Väl där så fick vi sätta oss i väntrummet, jag la ifrån mig mina vantar och sa ”jag kommer glömma någonting här”. En sköterska kom och vi gick in på rummet. Först var det en yngre sköterska som hade lite rolig brytning. Inte säker på om Petra tänkte på det hela, men jag hade fullt upp med att tänka på hennes roliga brytning. Undersökningen körde igång och jag ställde mig genast vid min och Petras skärm för att filma, precis som förra gången. Men vi hann inte se något alls i stort sett förns det kom en annan, något äldre, sköterska in i rummet, vid namn Bodil. Jag fick aldrig riktigt klarhet i varför dom skulle bytas av just då, men det verkade vara av yttersta vikt.
Jag fortsatte filma, och den nya sköterskan körde igång undersökningen. Det tog inte många minuter innan hon sagt orden ”ser ni” minst 5 ggr om. Efter ytterligare någon minut så sa sköterskan ”Om du ska hålla på att filma hela tiden tycker jag inte du ska göra det när jag mäter.. det är lite stressande”
Ursäkta? Ska hon sitta där och grina när jag filmar? Jag filmar för i h-e mitt första barn! Jag skiter fullkomligt i om du känner dig lite stressad när du gör ditt vardagliga jobb. Kunde inte bry mig ett dugg mindre om hur pass stressad hon blir när jag står och filmar vid en helt annan skärm än den hon jobbar mot. Tråk-Bodil!
Jag vände mig inte ens om för att se på henne då, utan fortsatte filma hela tiden. Kände att det enbart skulle bli dålig stämning i lokalen om jag kastade ur mig något elakt riktat mot henne. Sköterskan nämnde det inte mer sen, och allt var frid och fröjd.
När hela undersökningen var klar så gick vi därifrån, och det var först när vi kommit hela vägen till Entrén på sjukhuset, som jag upptäckte att jag glömt mina vantar… ”Jag sa ju att jag skulle glömma något!”
Även om det var klantigt av mig, så fanns det en fördel med det hela, och det var att vi nu också kunde betala bilderna på Bisquit som vi skulle få utskrivna. Då det visade sig att dom enbart tog emot kontant betalning på avdelningen.
120 tissetass ville dom ha för 4 bilder. Även om jag redan hade bilderna i mobilen så var det bra att få ut i lite bättre kvalité som sen kan scannas in.
Är det någon mer än jag som tycker det ser ut som en liten snopp i början av filmen? Blir det en pojke? Hjälp! Namn?!
© 2012 afAdam.se