Archive | Folk i vår värld RSS for this section
16 maj 2010 

Ett mäktigt inlägg om Falun

Då ska vi se då, jag åkte alltså till Falun. Hmm. Såna här stunder påminner mig om varför jag har den här bloggen. Jag minns knappt saker jag gjort dagen innan, inte utan att jag verkligen tänker efter ordentligt. Tänk då hur det blir när jag ska minnas vad jag gjorde för kanske två dagar sedan, eller en månad? Finns knappt en chans för mig att återberätta några roliga detaljer. Men om jag skyndar mig att skriva ner, så ökar chansen för att jag ska lyckas få ihop ett bra inlägg med bilder, filmer och härlig text.

Så, vart var jag nu då? Jo just det, fredag, Falun. Klockan 05:00 så var det dags för mig att gå upp ur sängen. Petra skulle också till jobbet denna dag, men inte riktigt lika tidigt däremot. Klockan 06:00 skulle vi samlas vid Blåsbo för att gemensamt åka i samma bil upp till Falun. Jag, Viktor och Per var de som tagit på sig uppdraget, och vi brände iväg ganska omgående. Det regnade stundvis så mycket att det bara kändes fånigt. Hur kan det ösa ner så mycket vatten på samma gång? På nyhetstidningarna skrevs det om översvämningar i Västerås hamn, m.fl. Men vad brydde väl vi oss om det. Vi hade faktiskt en fotografering inomhus att göra den här gången. Hade varit odrägligt att göra en fotografering i det vädret. Eftersom vi nu åkte till en innebandy-cup, så var det ju givetvis duktigt mycket folk på plats. Närmare bestämt 322 lag, enligt arrangören.

Efter ca 2 timmars bilfärd, så kom vi fram till Falun. En liten söt stad som jag inte fick någon närmare inblick i. Jag och Per rekade av en bra fotoplats. Vi hade blivit tilldelade en redan från början, men den var så usel att det inte ens var att tänka på. Enda fördelen med att fotografera just på den platsen, hade varit att slippa den stundvis enorma ljudvolymen från läktare och matcher.
Vi satte igång med att rigga all utrustning, vilket alltid går rätt snabbt när man väl kommit igång. Blixtar ska upp, bakgrund, stativ och sladdar ska fixas. Kameran ställs in på ett bra läge, den här gången togs alla bilder med 125, f/8, ISO 200 och ca 50-70mm. Dösnack för den som inte är insatt i kameravärlden. Faktum med så är det helt ointressant även för er som är insatta, eftersom det inte säger er något alls! Haha.

Dagen satte igång, men några lag såg vi inte av, eller jo, några lag, ett och annat, men absolut inte den mängd vi hoppats på. Faktum med så kom det bara ca ett lag i timmen! Helt galet dött. Visst, man får ju mer tid på sig att fotografera, men det påverkar ändå inte så mycket, för man håller alltid ett högt tempo oavsett om det är mycket folk eller rent av dött.
Jag fotograferade porträttbilderna, medan Viktor fick ta tag i gruppbilderna. Själva mottagandet av lagen skötte jag för det mesta, vilket jag älskar att göra. Jag tar alltid i hand med ledarna, hälsar, snackar lite snabbt, ger klara instruktioner och om det finns tid, så frågar jag hur dagen har gått med matcher osv. Jag tycker sånt är viktigt, då det ger en helt annan koppling. Det tar ca 30 sekunder extra att snacka lite med dem, men ger så mycket mer tillbaks.
Själva händelseförloppet när jag tar emot ett lag ser ut såhär ungefär: Laget kommer gåendes, ca 20 pers, jag söker reda på lagledaren, som nästan alltid har en utstickande jacka från alla andra spelarna. Tar i hand, presenterar mig, berättar för lagledaren hur vi kommer gå tillväga, dvs att vi först tar enskilda bilder på vardera spelare, och sen en gemensam gruppbild med ledare och spelare. Det brukar vara smidigast att säga till ledaren att alla spelare ska fylla i en namnlapp, samt att ledaren själv ska fylla i en speciell lapp också.
När alla har skrivit under sina lappar, eller iaf 90% av spelarna, så samlar jag dem runt mig och går igenom själva fotograferingen lite snabbt. Jag greppar alltid tag i någon utav spelarnas lappar, och visar hur de ska göra när de kommer fram en och en. Jag är alltid noga med att hålla mig rätt kort, tydlig men ändå med lite ”charm” dvs att jag kan visa på överdrivet sätt hur de INTE ska göra, vilket alltid gör mitt jobb bakom kameran mycket lättare när de väl kommer fram sen. En annan fördel är att det brukar locka till skratt när jag fular mig lite, vilket är ännu viktigare än att den gör rätt från början. Får jag gruppen på 20 pers att skratta och ha skoj, så blir hela fotograferingen skitbra rakt igenom. För när jag väl sitter bakom kameran, så blir det bara några få ord i stil med ”Backa lite”, ”Perfekt!” eller ”Bra! Du är klar”. Eftersom det bara bli rullande-band-principen, och jag ibland kan ha runt 5 minuter för att smacka av hela laget, så finns det inte tid för annat. Därför är det viktigt att innan ha fått en bra kontakt, och det lyckas jag med i 90% av fallen. Desto svårare är det när jag får ett lag som precis har fet-förlorat utav bara helvete. Vad gör man för att muntra upp ett gäng på bittra och ledsna 14-åriga grabbar? Inte mycket. Som tur var, så fick jag bara ett sånt gäng. Tränaren ville att jag skulle dra lite roliga skämt, men jag är inte riktigt den typen. Sitter inte med ett dussin roliga skämt för bittra tonåringar. Det jag har är ett djävulskt glatt humör med ett härligt GO!
De roligaste lagen att ta är tjejer som är runt 12-16 år, då de väldigt ofta kommer med frågor, som man sen kan besvara på ett retligt sätt. En tjej frågade t.ex

”Men va? Vad gör man typ om man liksom blundar då?!”
”Nä, men det är inget problem, jag retuscherar det sen efteråt bara, klipper in mina ögon istället”
”VA!? Näää?”

Och så där kan det hålla på. Dessutom brukar de vara på bättre humör och lättare att ha att göra med än killar i samma ålder. Däremot så är tjejerna oftast mycket mer skeptiska till att ta enskilda bilder. Alla ”hatar” ju att ta enskilda bilder, men det är alltid flest tjejer som helt hoppar av. Händer aldrig eller extremt sällan att en kille bangar ut totalt och inte vill ta en enskild bild. Om det beror på grupptryck eller motsvarande vet jag inte, men så är det iaf.
När jag berättat hur fotograferingen ska gå till, så är jag väldigt tydlig med vart alla ska stå. Om jag vill ha de på en kö, så greppar jag verkligen tag i personen som alla ska stå bakom. Det ger inga frågor alls. Enda reaktionen som brukar bli är ”Va?! Neeej inte jaaag!”. Haha.
Faktum med så tycker jag inte om att släppa gruppen efter det att jag har fotograferat dem för porträtt, så ibland tar jag kommandot även för gruppbilderna. Men det kan jag ju inte göra hela tiden, eftersom man då kör över den andra fotografen totalt, inte alls schysst.

Eftersom vi nu stod precis vid en av planerna där matcherna spelas, så fanns det ju även en läktare bredvid oss. Oftast var det ju inte ett problem, men det blev rejält påfrestande vissa stunder. Framförallt när Töff kom och spelade. Aldrig hört en hejarklack som deras. Det går knappt att förklara, så jag hänvisar dig till videoklippen här under, som jag körde live-sänding med. Det man ska tänka på här, är att det är innebandy som spelas, och spelarna är runt 15 år. Jag menar då att det är väldigt ambitiöst att ha en hejarklack motsvarande Black Army.

Sålänge vi inte hade några lag att fotografera, så var det ju faktiskt lugnt. Men givetvis kom det ett finskt lag, som inte kunde ett ord svenska, så jag fick köra allt på engelska istället. Inget problem med det egentligen. Men när man har en hejarklack som dundrar på i lägst 135 decibel, så är det en helt annan sak. Jag drog med alla in i ett närliggande rum, för att köra genomgången där istället. Sen när fotograferingen körde igång, så gjorde jag bara tummen upp när de var klara, och poserade för att visa hur de skulle stå, för det var helt menlöst att försöka ropa instruktionerna till dem. (Jag sitter ca 4 meter ifrån när jag fotograferar nämligen).

Under våran första dag, så blev det lite kaos i Västerås, så Per var tvungen att återvända till Västerås igen, varvid jag och Viktor stannade kvar.
Runt 19:30 så avslutade vi fotograferingen, och drog oss mot hotellet. Eftersom det nu var så många lag på plats, så hade vi inte fått tag på något ledigt hotell i Falun, ja tro det eller ej, hela Falun var uppbokat. Så vi fick åka till Borlänge istället. Vilket inte ligger sådär vansinnigt långt bort, men ändå 1,5-2 mil.
Eftersom Viktor kört Per till tåget, så hade han redan passerat hotellet. Viktor var mäkta imponerad av det otroligt maffiga hotellet. Han kunde knappt sluta prata om det när vi åkte dit. ”Det är en skitstor byggnad, den går bara inte att missa!” Riktigt så stort var det ju givetvis inte, faktum med så låg det faktiskt dolt bakom en annan byggnad, och var helt gjort i tegel. Jag kände mig inte riktigt lika imponerad, men tyckte det såg ut att vara ett schysst hotell.
Vi båda gick till varsitt rum efter incheckningen. Kroppen kändes ganska duktigt mör. Främst pga den enorma ljudnivå som varit under hela dagen. Jag gjorde ett misstag och startade igång tvn. Vet inte varför. Ville ju bara sova. Petra ringde mig vid 22:23. Vi låg och pratade en stund, varvid jag plötsligt ryckte till av att hon sa något och la på. Jag hade somnat. Ringde upp henne igen, och sa god natt. Helt slut. Jag somnade någon gång runt 23-tiden. Kändes aldrig som om jag fick sova speciellt länge. Väckarklockan dånade på och visade 06:00. Pust.
Gjorde mig iordning, och gick ner till lobbyn. Eftersom de serverade frukost först vid 07:30, så hade jag beställt lite tidigare frukost, vilket var serverat och klar när jag kom ner. Snyggt.
Viktor kom ner strax efter mig, och vi tryckte i oss en frukost. Viktor ville promt att jag skulle följa med upp och se hans hotellrum, som ju var riktigt lyxigt. Jag tackade nej, satt kvar i lobbyn och försökte koppla upp mig till ett wlan för att publicera ett inlägg. Viktor åkte upp på rummet, men förevigade sitt rum med kameran.

Vi dundrade iväg mot Falun igen, och riggade allt precis som dagen innan. Som tur var så hade vi ju lite mer att göra i början än under fredagen, men det var ändå lugnt. Dagen tickade på, ganska långtsamt, men inte olidligt. Vi fick in några roliga lag som var trevliga, glada och fulla av energi.
Jag fortsatte fotografera de enskilda bilderna, och Viktor tog gruppbilderna. Jag ställde även upp flera utav gruppbilderna och rättade till sånt som jag tyckte Viktor missade i några av sina uppställningar. Fanns ingen anledning till att inte rätta till, eftersom det viktigaste är att slutresultatet blir så bra som möjligt.
Jag spolar fram dagen lite, och hoppar på där fotodagen tog slut. Enligt vårat fotoschema, så skulle vi packa ihop runt 17:30, eller det var sista lagets tid. Vi hade stått i ca 3 timmar utan ett enda lag, så vi hade lite smått börjat planera inpackningen i bilen. Fast enbart genom att förbereda så mycket som möjligt utan att första möjligheten till att ta de sista bilderna. Tro det eller ej, men 17:30 kom det sista laget! Haha. Jag körde på. Lika glad och trevlig som alltid. Fanns ingen anledning till annat, även om man gärna hade packat ihop vid det läget.

Bilderna blev bra, och laget var riktigt roliga att jobba med. Inpackning! Vi skyfflade in allt i bilen, Viktor ville ligga och sova där bak, så han gjorde plats i soffan och la sig med hörlurar för att sova när vi rullade iväg. Jag körde på rockklassiker i radion, och började glida hem mot Västerås.

Petra skickade mig videoklipp och bilder från den grillning hon var på, tillsammans med Daniel, Hanna och Johan. Jag ville ju vara med där, så jag gjorde vad jag kunde för att försöka hinna dit i rimlig tid. Även om jag inte skulle hinna grilla, så vore det trevligt att få umgås lite med det sköna folket.

Väl i Västerås, så släppte jag av Viktor hemma hos honom, och körde sen in till Blåsbo för att lämna av utrustning och bil. Min bil stod parkerad där också, så bytet av bil gick ju snabbt och smidigt. Brände iväg mot Irsta, och kom fram lagom till efterrätten. Ja, jag åt ju ingen efterätt själv, men ändå. Ska väl erkännas att jag kände mig lite mör i kroppen under kvällen. Låg ner på några dynor och bara chillade. Vi hade det allmänt trevligt tillsammans i all enkelhet.

Runt 23:30, så fick det däremot vara nog. Vi kände oss alla trötta och sega, så vi åkte hem och däckade alla som små grisar. Min resa till Falun var över, och jag befann mig återigen i Västerås, tillsammans med Petra och Bisquit. Kändes bra.
Om du undrar varför det var så lite bilder i det här inlägget, så beror det på att jag inte har hunnit gå igenom dessa innan inlägget publicerades. Så lite senare under dagen eller imorgon, kommer även bilder att visas upp från helgens arbete.

Ha en underbar söndag kära läsare! (Du får ha en underbar dag, även om du läser det här senare än söndag).

05 maj 2010 

Föräldragrupp, grillning och foto!

Sådär ja! Nu har jag äntligen internet igen, och den här gången är det avsevärt mycket mer stabilt. Jag ringde nämligen ComHem igår, och undrade varför mitt internet fungerade så uselt efter det att jag uppgraderat min hastighet och bytt modem. Visade sig att de inte hade registrerat in mitt nya modem, och sen så lyckades hon som hjälpte mig strula till det så allt dog helt och hållet. Hon ”skyllde” då på att modemet var varmt, och bad mig stänga av det i tio minuter så det kunde svalna. Jag hade inte tid att prata med supporten längre, så jag sa bara ”ja ja…” och stängde av modemet för att sen åka iväg och hämta upp Petra.
Jag och Petra skulle nämligen på föräldragrupp denna dag, ja asså igår. Det här mötet var det andra mötet vi fått vara med på. Det är lite svårt att avgöra om det ger någonting, men jag intalar mig att det är givande, och att det någonstans där inne i huvudet fastnar små detaljer som är värda att minnas. Den här gången så gick vi då igenom förlossningen, och det var ju faktiskt en sån del som jag själv inte visste något alls om, mer än att ungen bör komma ut vid det läget. Men hur de olika stadierna fungerar och hur de påverkar kvinnan var klart lärorikt.

Vi satt samlade allihop ett ganska kort tag, tills det sen var dags för oss att dela på oss och gå in i separata rum, dvs pappor och mammor i olika rum. Jag fick en lapp med frågor, som jag då skulle ställa till gruppen. Petra fick också en liknande lapp, så vi två fick leda dessa grupper. Så vi killar gick in i ett annat rum, och jag körde igång med frågorna på pappret. Det var frågor som ”Hur tror du att du kommer bli som förälder” eller ”Vad oroar dig mest över kring föräldraskapet?”. Jag pushade på killarna för att få fram lite svar. Vissa pratar mer andra säger ingenting, men jag vill få fram de som inte sa så mycket, och se om de kunde komma på något bra. Utav någon anledning så är det liksom jag som pratar på dessa möten, för ingen annan säger något, och samma sak är det i mamma-gruppen, det är Petra som pratar, då alla andra är helt tysta. Förstår inte riktigt denna rejäla tystnad. Men antagligen så tar det bara lite längre tid för vissa att komma igång.

Jag valde däremot att inte enbart följa papprets frågor, utan la till egna, och en av de mest intressanta skulle visa sig vara frågan ”Var det planerat?” Alla killar, inklusive jag själv, svarade ”nej” utom en av killarna, som sa bestämt ”Ja!”. Lite som förväntat, men något som var extremt oväntat, var att Petra ställt precis samma fråga i andra rummet. Så när vi sen pratade med varandra efter mötet, så skrattade vi högt, för i hennes grupp hade alla tjejer utom EN sagt att det var planerat. Gissa vilken tjej som sa nej? Just precis, tjejen som var tillsammans med enda killen som sa JA. Haha.. Förra mötet fick vi lära oss att kommunikation var en viktig del i ett förhållande, kan inte annat än instämma på den punkten haha.
Vi fick även se en förlossningsfilm, och den var hyfsat bra, även om det var detaljer som man tyckte var lite konstigt, och kändes lite snabbt ihopklippt, på så sätt att visa moment under födandet liksom klipptes bort, och gjorde hela stunden mycket kortare. Givetvis kan man ju inte ha en 15 timmars rulle, men man borde iaf visa lite mer utav den period som är innan kvinnan kör igång med krystandet. Sen en kanske lite fånig detalj var att vissa av de personer som pratade och visade sig, inte alls var några tv-profiler, utan pratade konstigt, eller såg konstiga ut. Ena tjejen hade ett hysteriskt underbett med den kanske största underläppen jag sett. Men det är inte så att jag klandrar henne för något sådant, men det fångar liksom lite uppmärksamhet när någon pratar väldigt märkligt eller motsvarande. Men filmen var hur som helst bra att få se ändå.

Mitt under mötet så ringde Sandra till min mobil, jag klickade henne, hon skickade kort därefter ett sms ”Okej Sandra fattar vinken; mötet har börjat!! Sandra och Johan undrar om Petra och Adam vill äta en sen lunch/tidig middag med dem runt kl 16.30 typ? eller ?”. Jag skickade snabbt tillbaks en tumme upp, och fortsatte mötet. Så snart mötet var klart, så gick jag och Petra mot bilen. Vi åkte hem för att klä på oss lite varmare, då det fanns en ganska säker plan om att åka iväg till Ängsö och grilla på kvällen, dvs efter att vi käkat tillsammans. Kan verka lite knäppt att åka och grilla precis efter att vi käkat, men det tar ju alltid lite tid att samlas allihopa. Jag och Petra klädde oss varmt, rullade ner mot stan, mötte upp Sandra och Johan, för att sen gå till Gränden och käka lite god mat. Jag tyckte förvisso att köttet som jag åt kunde ha varit mycket mer kryddat, nu smakade det nästan ingenting, vilket är synd på entrecote-kött.

När vi kände oss klara på Gränden, så rullade vi hem till Sandra, och lät henne byta om till lite varmare kläder. Vi skulle även vänta in Madde som skulle köra hem till Sandra, för att sen övningsköra med Sandra till Ängsö. Ja, Sandra har då en egen bil, men inget körkort, så hon får se till att dra med sig någon annan i bilen samtidigt. Givetvis någon med tillstånd att övningsköra då också. I det här fallet blev det Madde.

Vi skuttade in i våra små bilar, brände iväg mot olika platser, då fler personer skulle hämtas upp. Sandra och Madde hämtade Daniel, och Jag och Petra lämnade av Johan vid hans bil, för att sen i tron om att hämta Alex, inte alls skulle hämta Alex, utan istället fick åka direkt till den stora matvarubutiken på Hälla! (haha, älskar att inte skriva ut namnet på vissa saker). Vi körde ut mot Ängsö. Sandra fick köra först. Det gick riktigt fint för Sandra att köra, även om hon nu inte fick någon större utmaning, då det enbart var raksträcka i stort sett. Plötsligt så ser vi henne stå med varningsblinkers på. Ingen av oss i min bil förstod varför, men Sandra viftade häftigt åt sidan, och vi tittade åt samma håll. En älg! Yeay! Givetvis var jag tvungen att försöka fånga den här förbaskade älgen på bild, då jag senaste gången misslyckades fatalt. Den här älgen var riktigt lugn, och bara stirrade på oss. Den var förvisso duktigt långt bort, så bilderna blev ju därefter.

Vi kom så småningom fram till grillplatsen allihopa. Något mer som kom till grillplatsen var regn. Faktum med så hann vi bara kliva ur bilarna och ta fram allt som skulle grillas, innan regnet började falla. Som tur var, så kom det bara en snabb dusch, och sen var det lugnt resten av tiden. Vi hade det bara sådär härligt trevligt, och jag kunde inte låta bli att smattra av bilder med kameran, precis hela tiden. Det var inte många bilder som fick perfekt skärpa, eller perfekt exponering, men jag tror ändå bilderna kommer kunna leverera något roligt. Är osäker på om jag hinner publicera några bilder idag, då jag strax ska åka mot Stockholm och besöka sjukhuset.

Kvällen slutade någonstans runt 23-tiden tror jag, vilket kändes rätt sent, eftersom det var duktigt mörkt utomhus vid den tiden, och dessutom rätt kyligt. Men första grillningen lyckades vi genomföra iaf!

04 april 2010 

Okej, den här killen imponerar på mig

Jag kan inte sluta förundras över hur grymt stark den här killen måste ha varit, och nu också är än idag. Att helt strunta i proteser för att den inte känns bra, och istället lära sig gå på bara sina händer, är verkligen något utöver det normala! Det ser verkligen helt galet ut när han står helt still på en enda arm och vilar sig! Den ska tydligen sändas någon serie om den här killen, han har även tidigare varit med i en film på 80-talet där han spelade ”sig själv”.

08 januari 2010 

Andra ultraljudet med Bisquit!

[flv:/video/bisquit2.flv 640 424]

Idag så väntade ännu en stor dag. Klockan 10:00 skulle jag och Petra vara på Centrallasarettet och besöka Specialistmödravårdcentralen för att genomföra det ”riktiga” ultraljudet där Bisquit är lättare att beräkna ålder på. (Men KÖN då?! Tänker du nu också? Mjo, det hade man kunnat få veta, men vi vill inte ta reda på det innan, sen så får man heller inte veta det i förväg i Västerås).
När klockan var 09:06 så hoppade vi på bussen, nästan i farten för vi höll på att missa den, tro det eller ej, men buss 14 var i tid!
Nere på stan så var vi tvugna att byta till buss 19 istället, och upptäckte ganska snart att dom ändrat plats för bussen, vilket ju var lite tråkigt, men efter några snabba steg bland de olika busstationerna så hittade vi rätt, vilket också visade sig vara samma station där vi klev av från buss 14… Haha.
Själva Specialistmödravården ligger i stort sett på andra sidan sjukhuset, dit går inga bussar, så jag och Petra letade oss igenom sjukhuset för att slippa gå runt hela den enorma anläggningen. Vi hamnade nere i källaren, stora tunga dörrar som tydligt visade på att man var helt fel ute, men tro aldrig en dörr! För vi kom helt rätt!
Väl där så fick vi sätta oss i väntrummet, jag la ifrån mig mina vantar och sa ”jag kommer glömma någonting här”. En sköterska kom och vi gick in på rummet. Först var det en yngre sköterska som hade lite rolig brytning. Inte säker på om Petra tänkte på det hela, men jag hade fullt upp med att tänka på hennes roliga brytning. Undersökningen körde igång och jag ställde mig genast vid min och Petras skärm för att filma, precis som förra gången. Men vi hann inte se något alls i stort sett förns det kom en annan, något äldre, sköterska in i rummet, vid namn Bodil. Jag fick aldrig riktigt klarhet i varför dom skulle bytas av just då, men det verkade vara av yttersta vikt.


Jag fortsatte filma, och den nya sköterskan körde igång undersökningen. Det tog inte många minuter innan hon sagt orden ”ser ni” minst 5 ggr om. Efter ytterligare någon minut så sa sköterskan ”Om du ska hålla på att filma hela tiden tycker jag inte du ska göra det när jag mäter.. det är lite stressande”
Ursäkta? Ska hon sitta där och grina när jag filmar? Jag filmar för i h-e mitt första barn! Jag skiter fullkomligt i om du känner dig lite stressad när du gör ditt vardagliga jobb. Kunde inte bry mig ett dugg mindre om hur pass stressad hon blir när jag står och filmar vid en helt annan skärm än den hon jobbar mot. Tråk-Bodil!
Jag vände mig inte ens om för att se på henne då, utan fortsatte filma hela tiden. Kände att det enbart skulle bli dålig stämning i lokalen om jag kastade ur mig något elakt riktat mot henne. Sköterskan nämnde det inte mer sen, och allt var frid och fröjd.

När hela undersökningen var klar så gick vi därifrån, och det var först när vi kommit hela vägen till Entrén på sjukhuset, som jag upptäckte att jag glömt mina vantar… ”Jag sa ju att jag skulle glömma något!”
Även om det var klantigt av mig, så fanns det en fördel med det hela, och det var att vi nu också kunde betala bilderna på Bisquit som vi skulle få utskrivna. Då det visade sig att dom enbart tog emot kontant betalning på avdelningen.
120 tissetass ville dom ha för 4 bilder. Även om jag redan hade bilderna i mobilen så var det bra att få ut i lite bättre kvalité som sen kan scannas in.

Är det någon mer än jag som tycker det ser ut som en liten snopp i början av filmen? Blir det en pojke? Hjälp! Namn?!

10 september 2009 

Punktering, bakfylla och skogsvandring

Då jag inte skrivit på ungefär 3 dagar så kommer jag nu sätta ihop ett längre inlägg där jag går igenom dagarna som varit. Just nu är jag lite missnöjd över att mina byxor luktar rök från gårdagens festande och utgång.. Får väl hoppas det försvinner under dagen… troligt… not. (Värt att poängtera i det här läget är att det är verkligen inte jag som röker). Som om det inte räckte med att byxorna luktar rök så är jag även lite snurrig i planeten från gårdagen, men kommer snart hämta mig igen haha.
Då ska vi se då.. om jag minns dagarna rätt…

Söndagen den 6 September

Jag och Petra hade dagen innan haft den där raggarkvällen som du kan läsa om lite längre ner här på sidan. Så vad ägnade vi den här söndagen till då? Ingenting! Vi låg och spelade på våra iPhones i stort sett hela dagen! Haha, det var faktiskt underbart skönt att bara ligga där och ha det mysigt. Brydde oss inte om att hålla på och städa eller något annat, utan enbart ha det mysigt och trevligt i sängen. Vi tankade hem åtskilliga program för språkkurser, vilket ju var rätt roligt. Jag satsade såklart på Japanska, medan Petra är inne på Spanska. Anledningen till att Petra blivit så intresserad av att återuppta spanskan igen är för att hon helt oförmodat fick ett meddelande på Facebook från en person som hon serverat på McDonalds. Tjejen kunde bara spanska så hon skrev ett meddelande helt på spanska till Petra och berättade om sig och undrade lite vad man kunde hitta på här i Västerås. Så nu är dom brevvänner på Facebook!
Spelen vi körde främst under söndagen: Worms, Flight Control, Alive 4 Ever och Fieldrunners som är en klassiker i varje iPhone-ägares hand ;)

WormsFieldrunnersFlight ControlAlive 4 Ever

Måndagen den 7 September

Minns inte just nu…

Tisdagen den 8 September

När jag stod i duschen på morgonen så hade jag fullt med ideér om vad jag skulle komma att göra framöver. Kände mig väldigt taggad för det mesta faktiskt. Klädde upp mig lite snyggare bara för att det kändes rätt att göra det just den här dagen. Skjorta och pullover. Rätt kläder och rätt attityd till dagen gör allt så mycket roligare. Skrev en lista på saker jag skulle göra. Började inte sådär väldigt bra, då tre av grejerna var enkla saker som att ringa Alfakassan, sjukhuset och bovärden. Fick inget svar hos någon alls haha.. Alfakassan hade kortat ner sina telefontider, så jag missade telefontiden med 15 minuter. Ringde sjukhuset som enbart resulterade i att hon jag sökte inte gick att nå, sen så var det enbart upptaget hos bovärden. Kapitalknas med andra ord, så jag fick vänta med att ringa.
En annan sak jag tänkte göra var att laga cykeln, men orkade inte göra det själv, utan tänkte lämna in den för byte av slang på bakdäcket. Var väldigt osugen på att mecka själv. Gick ner och greppade cykeln, och struttade iväg mot en cykelbutik som jag alltid har varit sådär skeptisk mot. Stället ser väldigt trashigt ut och man har verkligen ingen lust att gå dit egentligen, för man får upp en klar bild av hur slitna och trötta gamla gubbar det är som jobbar där. Men samtidigt så kan man ju ha så fel ibland. Det hade jag inte. När jag kom gåendes där så satt det ett gäng riktigt slitna gubbar runt ett bord utanför butiken. Vänner till ägaren (vet ju inte exakt vem som ägen butiken, men det låter väl ganska troligt) av butiken. En av dom visar i kroppsrörelsen att han är den som jobbar där, och tittar på min cykel medan jag kommer gående mot dom. Gubbarna runt bordet ser ut att vara ganska gravt alkoliserade på reguljär basis. Jag hälsar på mannen som kommer fram mot mig, och säger att jag behöver byta slangen. I all härlig hantverkar-anda så inspekterar han cykeln tyst, långsamt och framförallt trött. Cykelmecken pratade lite som en bilmekaniker. Du kanske vet vad jag menar? Ställer frågor, men inte till mig utan bara till sig själv ”Jaha.. är det en 28?” Han kollar däckens alla små markeringar ”Ja.. 28 är det”. Cykelmecken går in i den slitna lokalen, med mig i släptåg. Kollade mig runt, bara skit överallt. En annan mycket tystlåten man i sina ganska sena år struttade runt inne i ”butiken”. Han var nog delägare, och har antagligen känt den här cykelmeckar-mannen länge, i minst 20 år. Han såg ut att vara typen som inte säger emot utan finner sig i situationerna som dyker upp och skulle inte käfta emot om hans kollega sa åt honom att han får ta julrushen själv.

CykelmeckenSjöhagens Cykel
Cykelmecken kollade om han hade slang till cykeln, vilket det visade sig att han hade, sen så gick han ut igen och kollade på cykeln. Jag frågade honom vad det kunde gå på att byta slangen. Han snurrade lite på framhjulet, låtsades tänka och kastade sen ur sig ”Ja… 195kr” Hahaha! Larvigt högt pris, men jag tyckte det var lite intressant prissättning, så jag frågade då när jag kunde få det gjort. ”Ja inte idag, kanske kan bli klar till imorgon”. Tittade mig omkring. Cyklarna som stod utanför butiken var nya och i bra skick, hans alkispolare satt fortfarande ner runt bordet, såg ut att dricka kaffe. Stämningen lika lugn och död som en kyrkogård. Dom hade inte ett piss att göra på det där stället. Han skulle kunna byta bakdäcket på 30 sekunder om han ville, men han ville verkligen inte ta det här jobbet. Jag frågade vad slangen kostade. 35kr. Så 160kr för att bara byta slangen? Ganska saftigt pris. Jag bestämde mig då för att ta bara slangen, så kunde jag ju byta allt själv istället. Visade sig däremot att dom inte tog kort. Vilket jag tyckte var något märkligt, då stället jag nu var på sålde mopeder för omkring 30 000? Går folk till ICA och hämtar ut 30 tuss som dom slänger fram på ett bräde vid disken eller? Tog min cykel och gick. Kollade på min iPhone vart närmaste cykelmeck fanns. Stället jag just varit på fanns inte med, men ett ställe ungefär 300 meter bort vid namn ”Sjöhagens cykel” fanns med. Jag gick i godan ro bort mot det nya stället. Musik i hörlurarna, fint väder och ett strålande humör. Älskade dagen. Kände mig snygg, fräsch och som om världen låg framför mina fötter. Kom fram till stället och fick lite samma känsla som på det andra stället, men ändå inte så farligt. Här såg det lite ljusare ut och trevligare på något vis. Framförallt så satt det inte ett gäng gubbar utanför, som såg ut att ha sovit på parkbänk de två senaste decenniumen, och enbart livnärt sig på T-röd och tidningspapper.
Jag ställde cykeln utanför, tillsammans med en hel drös trasiga cyklar. Punkteringar, sadellösa, trasiga bromsar och skeva fälgar. Jag såg inte skymten av någon, så jag tog ur hörlurarna och gick in då dörren stod helt öppen. Den bekanta lukten av cykelverkstad träffade mig. Gummi, smörjmedel och metall. Den doften tar man inte fel på. Jag följde ljuden av små försiktiga klang. Någon fanns det här, det stod klart. Radion var på, men hade låg volym, Rockklassiker som spelades, bra val.
Jag hittade en man sittandes långt inne i ett rum, han var i ”full gång” med att laga någonting, vad vet jag inte riktigt. Men något som syntes väldigt tydligt på honom var att han inte hade bråttom. Kanske är det något med den här typen av bransch? Man ska inte stressa om man är mekaniker, oavsett om det är bilar, cyklar, flygplan eller resväskor som ska lagas. Jag frågade direkt om han tog kort, vilket kändes som en dum fråga, då jag redan visste svaret i stort sett. ”Nej..” Såklart.
Cykelmeckarmannen undrade vad det gällde, och jag berättade att det bara handlande om en enkel punktering. Mannen reste sig upp och gick mot mig för att se på cykeln, även om han inte sa det, utan var helt tyst. Någon annan man dundrade in och fångade tag i cykelmeckens uppmärksamhet, även om han försökte säga att han nu skulle hjälpa mig, men fick inte en syl i vädret haha. Det gjorde mig inget att han besvarade mannens ivriga frågor. Gällde tydligen sonens trasiga cykel som stod utanför, helt sönderkörd, inte enda del som var hel.
Sen fick cykelmecken tid för att kolla på min cykel. Även han kände och klämde på cykeln, i tysthet såklart, och i mycket lugn takt. ”Ja….” Vet inte riktigt vad han ville säga, då han gjorde världens längsta konstpaus, eller så var han kanske klar. Jag ”avbröt” honom och frågade vad det kunde kosta. ”Ja…. hundring” Det mycket bättre. jag frågade vad slangen kostade, ”nej, den ingår” Jaha, sedär, bra. Så för att kontrollera det hela så frågade jag honom tydligt ”Så för hundra kronor kan du byta ut slangen” Han tittade inte ens på mig under hela den här intensiva diskussionen ”Ja” löd hans svar. Kort och gott. ”När kan du ha tid för det då?” Här kunde jag förstå om han faktiskt inte hade tid att fixa det på stört, eftersom den här mannen ändå hade minst 30 cyklar utanför som skulle repareras. ”Ja.. det kan jag göra på en gång” Suveränt! ”Okej, låter ju perfekt, men du då går jag och hämtar en hundring på ICA, så är jag tillbaks snart” Mannen talade väldigt tyst och försiktigt, så det var ren tur att jag hörde hans fråga när jag var påväg därifrån. Jag vände mig om för att se om han hade sagt något, och han stod faktiskt med huvudet vänt mot mig, så jag frågade vad han sagt. ”ska du ha cykelventil eller bilventil” frågade han. Det fick bli bilventil, som det var innan också.
I med hörlurarna igen och bort mot ICA för att få ut en hundring i bankomaten dom installerat inne i butiken. Givetvis kunde man bara få ut 500-sedlar, så det blev till att shoppa något istället och sen ta ut i kassan. Kände ändå en smygande hunger i magen.
Gick tillbaks till Sjöhagens Cykel. Där stod cykelmeckarmannen och fixade med min cykel uppmonterad på en ställning. Han gjorde ett noggrant arbete. Byte även ut fälgbandet och kontrollerade så hjulet inte var skevt. Inte nog med det, han såg även till att olja in kedja och fettade in på sina ställen där det behövdes. En äkta cykelmeck! Jag kastade några frågor mot honom. Visade sig att han jobbat där i kanske 10 år, vilket han besvarade med ett litet skratt. Jag tackade för utmärkt service och gav honom den lilla hundringen. Mannen försvann in snabbt i verkstaden igen.

Hoppade upp på cykeln och drog in mot stan. Cyklade förbi den andra butiken och såg hur dom satt där och bara luktade prutt runt bordet. Haha, ”kanske imorgon”, usel service. Vem köper ens något där? Inte jag iaf.

Gled ner på stan och hamnade lite spontant på McDonalds, där det visade sig att Daniel och Petra precis skulle sluta jobba. Vi satte oss på uteserveringen, där vi samlades några stycken. Hanna kastade upp förslaget om film hemma hos mig och Petra, vilket vi var på. Det hände inte mycket fram tills dess. Jag bjöd Daniel på middag, då Petra åkte iväg för att träna vid 18:30. Det blev fläskfilé i vitlöksås (vitlöksost och grädde) och ris. Riktigt gott. Lagom tills dess att vi skulle börja äta så stormade även Sandra och Hanna in i lägenheten, då dom köpt med sig mat från Tex Mex (som är en ganska rolig restaurang, och är värd ett eget inlägg här på min sida).

Filmvalet föll på Knowing, vilken visade sig vara fatalt världssämst. Hela storyn som dom byggde upp var faktiskt bra i början. Nicholas Cage gjorde sin roll bra, även om han är så förutsägbar i sina roller, som att ta samma karaktär från alla filmer han gjort och bara placera i nästa film. Ingen mångfald här inte. Men det behövdes ingen annan skådis, för filmen skulle ändå inte kunna räddas med det usla slutet som läggs fram. Jag undrar alltid om dom som skapar hela filmen känner sig nöjda när dom gör samma misstag som så många andra tidigare gjort? Om man inte kommer på ett bra slut, så måste man fortsätta tills man kommer på det. Knowing får en svag 4/10. Den må vara hyfsat snyggt gjord, men tyvärr, det väger inte upp det usla slutet.

Onsdag den 9 September

Jag håller nästan på att köpa ett helt studioset på morgonkvisten. Men hejdar mig. Jag vill så gärna börja fotografera i studio, men jag får den där magkänslan som i stort sett aldrig sviker mig, så jag avbröt beställningen och väntar lite till. Eftersom hela paketet kostar ungefär 8000:- men då fattas det ärligt talat en del ändå.. Billigt kan tyckas kanske, eftersom studiogrejer kostar multum, men jag har hittat grejer som fått bra betyg av folk och som har lite mer humana priser. Mitt sug efter att få fotografera slutade inte, så jag greppade min kamera och gick rakt ut i skogen. Visste inte vad som skulle komma, men det brydde jag mig inte om heller. Hade hela dagen på mig att fotografera, medan Petra var på jobbet.

Timmarna flög iväg och plötsligt så var klockan 16. Petra hade kommit hem, så jag vände mina steg mot lägenheten igen. Fick veta att det dragits ihop till spontan fest hemma hos Daniel. Givetvis var ju inte Daniel den som hade dragit ihop det hela, utan Sandra haha. Vi skulle vara där vid 20:00 berättade Petra. Visade sig inte riktigt stämma, då folket kom dit redan vid 18 ungefär, men å andra sidan så kollade dom bara på fotbollsmatchen mellan Sverige och Malta, som Sverige visade sig vinna med 1 – 0. Snyggt!
Planen för kvällen var inte riktigt uppstyrd, men siktet verkade vara inställt på att gå till Olivers, så runt 23-tiden beställde vi taxi och åkte iväg mot Olivers. Det är så tacksamt att ”åka in till stan” i Västerås, för det är en sån liten sträcka att åka, att taxi nästan är på gränsen till överflödigt. Jag, tillsammans med dom andra var ganska duktigt påverkade när vi kom fram till Olivers. Men vi hade riktigt roligt. Vi hände på Olivers fram tills dess att dom stängde, vilket var runt 00:00, och då begav vi oss ner till McDonalds där det visade sig att Magne stod och svankade haha.
Vi fick med oss ännu lite fler människor ut och gick till Tabazco, där det var helt dött. Gick vidare till Rock&K-baren, som nu hyrdes av Silk (ett annat ställe lite längre bort, som även kallas Slisk i västeråsarnas folkmun) Där var det mer drag. Jag och Daniel röjde lite på dansgolvet och hade skoj, men sen fick det vara nog. Vi alla vallfärdade bort till Vegas Grillen, ja förutom jag, Sandra och Hanna då som tog taxi. Daniel fick sin efterlängtade mix av pommes och räksallad, som han tjatat om i flera timmar.

När klockan tickat länge nog så begav vi oss hemmåt. Christian fick låna cykeln för att kunna cykla hem, medans jag och Petra däckade i sängen.

Idag, Torsdagen den 10 September.

Just nu så väntar Hanna på mig borta vid Daniels lägenhet. Vi ska gå ner på stan och käka lunch, vilket vi bestämde redan igår. Vad jag vet så börjar hon jobba vid 17:00. Petra började vid 11 idag och jobbar till 20:00.
Så nu måste jag skynda mig iväg, då Hanna har fått vänta länge nog på mig, eftersom jag kände mig tvungen att få skriva klart hela det här långa inlägget!

« Newer Entries
Older Entries »