Just nu sitter jag i en bekväm fåtölj och piggnar till efter narkosen jag fått. Man blir ju ganska lustig i huvudet efter smärtlindringen och narkosen.
Klockan 09:10 fick jag komma in på operationssalen och lägga mig mer. Jag hade samma team igen som förra gången, tydligen en ren tillfällighet.
Det känns alltid lika skönt när man först får smärtlindringen inskjuten i armen, vilket gör en lite smått ”packad” så det snurrar till. Sen sätts stora sprutan i armen och då får man en dos narkos rakt in i kroppen. Man slocknar efter bara några sekunder. Kanske 10 eller något.
Lustigt nog så känns det alltid lika överraskande när man vaknar upp. Jag skriver ”man” nu istället för ”jag” för jag är rätt säker på att de allra flesta upplever det väldigt likartat.
Ska ta mig hem med buss och tunnelbana. Förra gången sov jag som ett djur hela dagen. Vet inte om det blir detsamma den har gången.
Vad så The Kirurg om undersökningen då? Jo han tyckte det såg bra ut. Fortfarande en hålighet och ett sår, men det läker fint och bra.
Känner att det är hög tid att rita upp hur det ser ut egentligen… Ingen kan ju förstå ett ord av vad jag menar med det jag just skrev… Bild kommer!
Nu ska jag tacka för mig och åka hem. Hoppas jag inte däckar på tunnelbanan.
(Skrivet på min iPhone tidigare under lördagen, men det blev såklart error när jag skulle skicka upp texten på sidan, men här kommer den nu)
Står just nu i en tunnelbanevagn. Är påväg hem från T-centralen där jag lämnade av älsklingen.
När man åker kommunalt i Stockholm så är Chansen rätt stor att man stöter på fuffens snubbar. Jag tycker nästan alltid det är roligt att observera människor i min omgivning. Inte för att kritisera nödvändigtvis. Utan för att folk är så olika, och flera människor är så totalt egna att det bara strålar om dom.
Killen jag står och observerar nu är det väl egentligen lite mer synd om. Han är påtagligt påverkad av något. Inte alkohol, utan något i den mer nedåtgående genren.. Han är gissningsvis en grynare (person som går på heroin)
Men det är ju egentligen inte något ovanligt. Vardag.
Vad som är lite ovanligare är att han sitter och tar upp grejer han högst troligt har ”fått” otroligt billigt från någon butik i stil med Glitter eller annan smyckesbutik som det är lätt att sno saker ifrån, eftersom dom har smycken hängandes överallt, och den oftast unga personalen har ingen större koll (menar inget illa till er tjejer som jobbar där! Ja eller killar för den delen)
Det första smycken killen tar fram är ett armband. Fejkat i guld med massa glitter på. Han böjer till det så gott han kan eftersom han troligtvis har fått rycka och dra i det. Sen tar han även upp en ring som fortfarande sitter fast i ”upphängningsplasten” däremot är mannen så totalt snöig i huvudet att han tappar ringen gång på gång. Ungefär som när folk tappar sina vattenflaskor när dom somnar på tunnelbanan.
Allmänt skum snubbe, men fullständigt harmlös. Helt ko-lugn. Dessa människor gör ens tunnelbanefärd så mycket kortare. Man har något att stå och observera, eller skriva om på bloggen för den delen ;)
Jag skulle åka in till stan häromdagen, förmodligen ett besök på sjukhuset, men jag minns inte riktigt. När jag kom upp för rulltrappan vid tunnelbanan så såg det vid första anblicken ut som om det var ganska mycket folk, men sen så såg jag att det inte alls var mycket folk, utan det var faktiskt bara i stort sett en person som satt på golvet. Hon höll på med ritningar av något slag, såg mest ut som hon ritade över saker gång på gång. Det ska väl också tilläggas att jag inte är hundra procent säker på att personen var en hon, men.. ja..
Det var två minuter kvar tills min tunnelbana skulle gå, och jag började titta ”genom kamerans lins” för att se hur en bild skulle kunna bli, och beslutade mig för att fråga om jag kunde få ta en bild när hon, satt där. Jag han bara ta en enda bild, eftersom tåget rullade in just när jag tog den. Hann precis med tunnelbanan också..
När jag frågade om jag kunde få ta en bild tittade hon upp, med en ganska loj blick, men ändå fullt medveten. Hon hade uppenbarligen ”bott” så ett tag, då hon såg väldigt van ut när hon satt där som en annan sitter hemma i myssoffan och dricker te. Egentligen ville jag också fråga lite snabbt vad hon gjorde för något. Som en liten snabbintervju, men det hanns inte med tyvärr.
Bilden efterbehandlade jag en del i Photoshop, och målet var att bara göra den lite mer skitig och trasig.
Petra satt och surfade runt efter hundar på blocket, och hittade plötsligt den här bilden på sidan. Jag tyckte det var ganska roligt hur hon har valt att stryka över sig själv, och så fint rama in hunden. Givetvis i riktigt snygg Photoshop-anda! Gillar du hunden? Så hittar du den här
Samtidigt som jag var ute på min fotorunda igår, så testade jag att använda mig utav min nya tjänst på sidan, Twitter, så jag skickade information från telefonen, direkt till sidans övre del ”Just nu:” och lämnade info om hur det gick för mig under den lilla rundan. Man kan se den informationen som väldigt väldigt korta och små snabba inlägg för vad jag gör under dagen bara. Ska även införa någon sorts visare för historia, så man kan se flera utav mina tidigare snabbinlägg.
Men nu åter till gårdagens fotorunda. Jag brukar ju ta dessa små rundor när det är fint väder ute, eller om det är så dåligt väder att jag genast tycker det ser ut att kunna bli tuffa bilder av den anledningen också. Egentligen hade jag inte bestämt mål, men jag gick åt Mamma & Co:s håll. Påvägen dit så sökte jag efter vinklar, objekt och ljus. Hela tiden försöka skapa mig en bild av hur det skulle bli att fotografera just på den där platsen (som i sig kan vara en ganska tråkig gräsmatta vid ett staket, men om man kanske går nära staketet, sätter sig ner på knä, eller rent av ligger ner, så kanske det kan bli en tuff bild i det ljus som är just då, som exempel) Jag knatade runt, gickförbi tunnelbane-spåret och försökte hitta någon rolig vinkel, men det blev inget av det. Dessutom så hade jag inte större lust att stå och vänta på tågen i den värmen, utan tyckte det kunde vara roligare att gå och leta efter något annat objekt.
Plötsligt så går jag förbi något som liknar en videbuske, eller vad det nu heter, med små utväxter som var taggiga. Såg lustigt ut, och tänkte att det nog kunde bli någon småskön bild, en sån där typisk bakgrundsbild på datorn eller något. Men så såg jag att även myror, röda stora skogsmyror härjade runt på dessa växter, så då blev det ju genast mycket mer intressant att ta fram mellanringarna, så jag kunde ta bra macrobilder.
Det svåra med det här blev att blåsten vägrade avta, så grenarna med dom små myrorna svängde fram och tillbaks rejält. Och om du tittar på nån av dom riktigt nära bilderna, så ser du det extremt korta avståndet i skärpa som jag hade. Bara någon millimeter. Så när en buske kastas fram och tillbaks med en hel decimeter, så är det svårt att få skärpan precis på myrans huvud, eller vart man nu vill ha det. Tacka vet jag då serietagningsfunktionen ;)
Jag fortsatte en liten bit bort, hittade en tvärdöd fågel, för att strax efter det hitta ytterliggare en bara en dryg meter ifrån den första. Tog en snabb bild på den första döda fågeln, för dess färger och fjädrar var i så fint skick ändå, och jag ville se hur det skulle se ut detaljmässigt i bilden. Fortsatte promenixen, hittade en trädgård proppmätt på blåsippor. Däremot kunde jag inte komma åt riktigt för att ta en riktigt bra bild, och hade heller ingen större lust att klampa in och fråga om jag fick. Så fantastiska var dom trots allt inte haha.
På min väg mot Hässelby Villastad, så fick jag plötsligt syn på en bil som hade det duktig svårt att köra. Ja du vet hur det ser ut, två personer som puttar och den ena hoppar fram och tillbaks in i förarsätet med i hopp om att bilen ska ta fart och börja köra.
Jag packade ihop mina grejer, och frågade killen om han ville ha hjälp, hans fru eller vad man nu ska kalla henne blev arg och gick iväg för att hämta sin cykel istället. Dom båda var lite slitna människor i 38-årsåldern. Killen med mörka glasögon, utslagna/utdragna tänder lite här och där, samt en allmänt slitet intryck. Garanterat alkoholist eller drogmissbrukande. Han fru likadan, mager på det där amfetaminliknande sättet. Hur som helst så erbjöd jag min hjälp att få igång deras pruttiga gamla bil, och vi lyckades faktiskt rikigt väl. Bilen fick fart och rull. Frugan tog cykeln istället, medan killen puttrade iväg. Dåligt batteri och ingen bensin var tydligen den härliga kombon sa killen innan vi började putta.
Varför inte bara se till att fylla på med lite lite mer bensin lite lite oftare, så skulle det bli lite lite lättare vardag för dom båda.
När jag närmade mig Villastan, så bestämde jag mig för att gå hem till min moster Pernilla istället. Det låter alltid så gammalt med benämningen ”moster” men det är inget som jag är bekant med hos några av mina mostrar, eller morbröder, eller farbröder osv osv.
Som tur var så var hon hemma med lilla Alfons, som satt där i sin barnvagn och bara var sådär allmänt glad som Alfons kan vara. Han är runt 9 månader nu.
Givetvis så var jag ju tvungen att börja komponera ihop bilder med denna lilla parvel. Och jag tycker nog jag fick till en och annan. Gjorde en mindre redigering av bilderna nu innan, för att lyft upp färgtoner, göra svartvit, eller rent av överexponera bilder.
Det blev en mysig stund hos Pernilla, och slutligen begav jag mig hem, fick skjuts av Kristoffer hela vägen hem.
Adrian skulle komma hem till mig runt 18 och äta middag. Det blev som planerat, och jag lyckades även ragga upp Felix att komma med upp och äta middag när vi var nere och handlade mat på ICA (han jobbar i charken). Det blev en skön kväll med mycket snack i köket och vid matbordet. Vips så var klockan sent och Dom båda begav sig hem. En bra dag i all lugn och ro ändå.
Ja Apoteket, det här handlar om er nu. Jag är ju tyvärr en van kund hos just Apoteket, på grund av alla operationer och medicineringar jag varit med genom årens gång. (Känner du inte till denna historia om mig, så får du väl ropa hej så blir det ett milslångt inlägg om vad som hänt mig genom tiderna hehe..)
Jag upptäckte för några dagar sedan att jag började få ont om stomipåsar, och tyckte det verkade onödigt bökigt att behöva åka till just det Apotek där jag tidigare lämnat in recept för att få ut stomipåsar och allt som behövs runt om, så som tvättlappar, silikonspray för att lösgöra klistret från påsen, tätningsringar, klisterborttagning för gammalt klister, alsolservetter m.m.
Så jag testade att gå in på deras hemsida idag, och leta upp lite info, och såg att det fanns ett litet fiffigt nummer som kunde ringas. 0771 450 450. Bra nummer dessutom. Ringde.
Efter att ha klickat mig fram bland alternativen så fick jag vänta i kanske två minuter i telefonkö, helt klart godkänt enligt mig, och så svarade någon kvinna med viss brytning och en ganska så skarp ”bak-ton” om att hon avskydde att sitta och prata i telefon och prata med sjuklingar hela dagarna.
Jag förklarade mitt ärende, och undrade om jag istället kunde göra beställningen hos henne (eftersom jag vid knappvalen tidigare valt ”beställa mediciner eller andra artiklar”)
Apotekskvinnan - ”Din personliga kod?”
Jag – ”Personnummer? eller är det någon annan kod du vill ha av mig?”
A – ”Nej, din pinkod...”
J – ”Aldrig hört om? Men du kan få personnummer?”
A - ”Suck….. ja.. ditt personnummer då”
(Jag slår vad om att den här pinkoden egentligen bara är så hett eftertraktad från dom som svarar, för att den är kortare, och innebär mindre slitage på fingrarna mot tangentbordet)
Rabblade upp mitt personnummer på ett pedagogiskt sätt, först 6 siffor, väntar till jag hör det bekräftande ”mmm” ljudet och ger dom sista fyra.
A - ”Jaha, vad vill du ha då?”
J – ”Jag vill beställa hem stomipåsar först och främst”
Apotekskvinnan knappade lite, och bekräftade sen att hon var klar med det.
Jag visste inte riktigt hur allt fungerade, kunde jag nu beställa vad som helst, eller gick hon på något speciellt? Visste hon precis vilka påsar jag skulle ha? Finns jättemånga olika varianter.
A - ”Ja, så. Är det något mer du ska ha?”
J – ”Ja, men vilka påsar beställde du nu?”
A – ”Tyvärr, det kan jag inte säga, det är sekretessbelagt.”
J – ”………”
A – ”Jag får inte säga vad det är”
J – ”Nej.. okej? Så jag får inte veta vilka påsar jag får eller?”
A – ”Jag kan tyvärr inte säga det nej”
J - ”Okeeeej….. Ja då får jag väl tillägga att jag vill ha Maxi påsarna? Sensura Maxi?”
A - ”mm…”
*Samtalet avbryts plötsligt*
Jag blir här lite arg, det bara pep till och så var samtalet avbrutet. Men imponerande så ringde det bara några sekunder senare. Det var Apotekskvinnan igen. Wow tänkte jag, brukar aldrig hända.
Dessvärre hann hon inte mer än presentera sig igen förns det bara pep till och avbröts igen. Jag svor, det kan jag villigt säga.
Apotekskvinnan ringde inte upp mig igen, så jag fick ringa åter en gång.
En ny kvinna svarade, något äldre, men ungefär lika bitter någonstans i tonen.
J – ”Hej! Pratade nyss med en kollega till dig om en beställning, men jag tror inte den gick igenom för att samtalet avbröts, så vi hann inte slutföra allt jag skulle ha”
A – ”Okej, har du din pinkod?”
J – ”Nej, jag uppgav mitt personnummer till henne.”
A – ”Då kan jag inte göra någon beställning åt dig.”
J – ”……?” Nehe.. Men hon påbörjade en?”
A - ”Ja, men då får du prata med teknisk personal istället, vänta lite…”
Jag väntade i ca 10 sekunder.
J – ”Vi kan inte bara göra en ny order? Verkar onödigt att prata med teknisk personal om det?”
A - ”… ja, vad har du för personnummer då?”
Jag gav henne det på samma pedagogiska sätt som till den förra kvinnan.
A – ”Ja, här fanns det en hel del recept.”
J - ”Ja precis, och det är då stomipåsar jag skulle vilja beställa”
A - ”Okej, ja med det ordnar jag”
J - ”Sen behöver jag lite mer saker också”
A – ”Ja gör så att jag beställer allt på recepten.”
J - ”eeh.. okej? Ja då missar jag ju inget..”
Det konstiga här är att jag har ca 5 recept och det är ju inte bara stomipåsar, utan tonvis med mediciner och annat tjofräs. Men jag antar att hon valde rätt grejer eftersom hon inte var det minsta sugen på att välja ut det jag skulle ha.
Jag upplevde det hela som något märkligt. Där den första kvinnan inte kan säga vad jag ska få för prylar, eller ens avslöjar att hon faktiskt ser vad jag fått tidigare, och bara håller inne på den informationen. Medans den andra kvinnan uppger att det inte ens är fysiskt möjligt att göra en beställning på mig utan pinkod. Det är något magiskt med denna pinkod, så jag ska prata med Apoteket nästa gång jag kommer till dom nu i veckan.
Betyget på denna beställningstjänst via telefon sjunker något i kvalité pga att dom inte ställer nog med frågor eller är tillräckligt tillmötesgående, utan låter mer som om dom funderar på att själva knarka en burk tabletter rohypnol för att slippa allt.
Så Apoteket, fixa det. Se till att dom som sitter där på andra linjen får ut och åka på firmafest nån gång ibland, och kanske ta en afterwork-öl någon gång i veckan?
Jag vill däremot tillägga att dom inte var otrevliga på något sätt, bara lite korta i orden så att säga.
Visst är det underbart när man kan ligga och dra sig i sängen? Jag gjorde det nu imorse. Det enda tråkiga var väl att när jag väl vaknade var det bara jag som låg i den. Petra hade redan åkt till jobbet (och jobbat i över 2 timmar) när mina små grisögon beslöt sig för att släppa in dagens ljus.
Nyvaken och trött så gick jag in på toaletten, givetvis med dörren lite på glänt. Satt där och försökte vakna till liv. Plötsligt ringer någon på dörrklockan. ”oooorka!” Det är ju inte så att man kastar sig upp och springer till dörren för att kanske öppna upp för Jehovas Vittnen eller Radio/Tv-Tjänst (Inte för att jag behöver oroa mig) eller något annat värdelöst. RIIING! Dörrklockan envisades med att fortsätta ringa..
Jag satt kvar. Alldeles för ointresserad för att verkligen orka bry mig. Det måste ju vara en jobbig människa som ringer två gånger. Klick. Låset går upp. Va i..?
”HAAALLLLÅÅ!” Hörs en röst dåna i hallen. Jag hade stängt dörren till toaletten, men satt ännu kvar. Svarade med en något tröttare röst ”Hallå….” Först lät det som Daniel (som också bor i lägenheten) eftersom han mycket väl skulle kunna ropa så, men något stämde absolut inte, det var alldeles för tunga ljud runt om.
”Någon hemma?!” Sa samma röst, men den här gången var det inte det minsta likt någon jag känner. Jag svarade med liknande orkeslösa tonfall ”Nej…”
Jag kunde höra hur mer än en person klampade in i lägenheten och skrattade ”Haha, jaså inte?!” Och så gick dom vidare in i köket. ”Vi kommer från fläktfirman, ska blåsa rent lite här bara.”
Då kom jag på att jag tidigare läst om det på en lapp nere i trapphuset. Samma sekund kom jag på att vi skulle ha tagit ner alla kryddor ur skåpet i köket.. Pinsamt. Jag menar, hur svårt är det att genomföra en så sjukt enkel sak som att ta ner lite kryddor så dom snabbt kan slutföra sitt jobb. Skulle själv bli trött på folk som inte gjort det när jag väl kommer där och ska göra deras fläktsystem lite bättre och mindre skitigt.
Som tur var så blev inte dessa två arga eller ens lite snea i mungipan, utan skrattade på och pratade glatt medans dom rev ner kryddorna från skåpet och började borra.
Jag satt fortfarande kvar inne på toaletten, och insåg att jag ju måste ta mig ut och hälsa på grabbarna iaf. Greppade en närliggande morgonrock och gick ut och sa godmorgon. Glada grabbar.
Så jag får helt enkelt avsluta med att tacka för att ni inte blev arga för att vi varit så galet ansvarslösa och inte orkat/kommit ihåg att lyfta ner de stora och tunga kryddburkarna från skåpet. Tack Fläktmännen.
Nu kanske du, precis som jag själv, aldrig hört talas om ”Årets Kenneth” tidigare, eller Kenneth-Klubben. Men Faktum med så är det något som verkligen finns i vårat land, och klubben bedrivs flitigt och för fulla muggar, med sin bas i Sundsvall där det startade, och sen så har det spridit sig vidare till andra orter i hela Sverige. Dom har idag över 1200 medlemmar.
Så varför sitter jag och skriver om Kenneth-Klubben? Jag heter ju inte ens Kenneth! Men jag vet en som gör, och det gjorde klubben också. Min käre far med det nu så väl omtalade namnet fick i helgen bli hedersmedlem i klubben, och hur det hela gick till ska du få läsa om här!
Under några veckor så började planerna smidas. Jag och min bror Marco hade fått inbjudan om att lura upp Pappa till Sundsvall, då han var nominerad till Årets Kenneth 2009. I början lät det ju verkligen helt befängt och inte nämnvärt seriöst, men när man kollat in hemsidan och sett lite hur klubben fungerade, så förstod man att det kanske var mer gedigt uppbyggt än man vågade tro.
Kenneth Selvehed som var den som vi hade kontakt med fixade genom sina kontakter så att skytteklubben i Sundsvall skickade en inbjudan på papper till Marco, så vi därmed kunde lura med oss Pappa och säga att vi skulle upp till Sundsvall och panga lite, samt gå på kasino (vi var tvugna att få till så han tog med sig kavaj och lite snajdiga dojjor). Allt Pappa visste när vi var påväg upp till Sundsvall var att vi skulle skjuta på skjutbana och gå på kasino, någon Kenneth-Klubb hade han absolut ingen aning om, och det fanns inte den minsta misstanke heller, då allt sköttes så pass smidigt (i förtroende till sina söner också såklart ;))
Alla tider nedan är väldigt ungefärliga
13:20 kommer vi till hotellet i Sundsvall. Clarion Hotell, som klubben redan betalat och fixat åt oss. Ett fräscht och fint hotell, som var över förväntan. Vi chillade lite och väntade på att tiden skulle gå så vi kunde åka till skytteklubben.
13:45 begav vi oss från hotell och körde dit gps:en visade. Varken jag eller Marco visste ju egentligen speciellt mycket. Skytteklubben visade sig ligga insprängt högt upp i berget. Så det kändes lite som när man besökte liknande anläggningar i lumpen med hemliga tunnlar och djupa gångar i berget. Först blev vi runtguidade av en ansvarig på anläggningen, där vi fick se hur allt sköttes bakom spakarna för att slutligen komma till ett av många bergsrum där skytte med pistoler skulle äga rum.
Först klev man in i ett stort samlingsrum med bord och stolar, som då låg i direkt anslutning till skytterummet. Vi gick alla in i skytterummet och fick se bord med pistoler av alla möjliga typer. Glock 18/34, Magnum .44 med många fler varianter av kaliber (storlek på skotten) och vikt. Tycker man det är roligt med skytte, vilket alla vi tre tycker, så är det ju riktigt roligt att få möjlighet att skjuta med olika vapen, av kända typer dessutom.
14:15 När vi stod där inne och pratade så började det slutligen ramla in allt mer och mer folk. Det var ju inget konstigt med det, även om det nu ramlade in omkring 15 personer. Det Pappa inte visste var att alla dessa hette Kenneth.
Vi samlades upp i rummet utanför skytterummet, där en av personerna, Kenneth Selvehed, började prata om det som skulle hända, och formade allt så det lät som om han skulle prata om säkerhet kring skytte. Han tog sedan fram ett papper och började läsa motiveringen till varför just Pappa fått bli Årets Kenneth.
”I kriminella kretsar innebär en pistol respekt. Den ger
makt men utgör också ett stort hot.
Numera finns det två saker till som inger respekt i dessa
kretsar; Sopkvast och Kenneth…”
läs hela motiveringen här (pdf)
När Pappa hörde det sista om sopkvast och Kenneth så formades hans ansikte i ett lite frågande uttryck, ungefär som ”det där känner jag igen…” Motiveringen fortsatte, och Pappa insåg att det var något om honom, men det var nog fortfarande väldigt förvirrande för honom.
Det blev stora applåder och skratt när Pappa förvånat fick resa sig upp och ställa sig där framme för att ta emot diplom och en keps med deras logga på.
Aftonbladet med många fler mediamänniskor var närvarade och började fotografera hektiskt. Det blev samlingsbilder och mycket skratt.
När den stora suprisen var över och lagt sig så påbörjade vi skyttet i grupper om två. Vi fick skjuta med .22 kaliber, vilket är mycket bra kaliber att börja med, samt att det används i tävlingar.
Vi tre sköt bra allihopa och fick allt mer och mer kläm på tekniken för hur man bäst skulle kunna sätta fina skott. Efter några uppvärmingsomgångar så var det dags för tävling. Vi körde två omgångar var, med 5 skott per gång. Högsta poäng per gång var 50, och därmed totalt 100 för båda omgångarna.
I våran interna tävling mellan oss tre fick Pappa Brons (58), Marco glänsande Silver (74) och jag kammade hem Guldet (87) Det visade sig sen också att jag var den som kammade hem Guldet av alla skyttarna på plats, och fick diplom av skytteklubben. Givetvis fick Pappa ett också, han var ju trots allt Årets Kenneth!
När det planerade skyttet var avslutat, och alla Kennethar lagt ifrån sig sina vapen, så fick Pappa en present av skytteklubben att skjuta med Magnum .44, vilket är bland det absolut grövsta man kan skjuta med från en pistol. Pappa ställde sig i position och smällde av sina 6 skott med ett rejält fast grepp om pistolen. Det dånade till rejält inne i lokalen och fick många att skratta till av det så förvånandsvärt rejäla ljudet. (Givetvis hade alla hörselkåpor på sig under hela den här tiden som vi sköt med vapen!) Några andra Kennethar tog mod till sig och betalade 20kr per skott för att få skjuta med Magnum .44. Här blev det ännu mer skrattsalvor när dom som sköt närmast välte omkull av den så kraftfulla rekylen från Magnumen. Hade någon av dom haft tupé så hade den garanterat åkt av!
Alla utom vi tre började bege sig från platsen för att åka vidare till nästa mål för dagen. Men innan vi begav oss så ville jag och Marco prova på att skjuta med Glock 18/34 som är av kaliber 9mm. Någon kostnad blev det inte däremot, utan skytteklubben bjöd oss gärna på 5 skott var så vi kunde få känna på och smälla av några skott. Det var tryck i den, rejält med tryck faktiskt. Mer än både jag och Marco trodde det skulle vara. När vi stod där och sköt, så började två av medlemmarna från skytteklubben prata med varandra och småfnissa.
När jag och Marco trodde vi skjutit klart så sa dom ”Men det är klart ni måste skjuta med Magnum .44 också!” och gav oss dessa bautastora vapen i handen, laddade och klara med skott. Jag måste erkänna att både jag och min bror kände en stor respekt för dessa rejält tunga vapen. Har du någon gång gjort lumpen så är skotten inte mycket mindre än de du laddar din AK5:a med.
BLAAAM! Trycket var överväldigande i handen, det smällte till så jävla mycket att jag efter skottet hade känningar i handen efter rekylen. Jag förstår att en ovan person inte träffar någonting alls med en sån pistol. Inte ens på nära håll skulle det vara nämnvärt lätt att verkligen lyckas träffa.
Vi kände oss alla mycket tillfredställda med besöket på skytteklubben och åkte därifrån med ett leende på våra läppar. Magnumen skulle komma att bli dagens stora händelse. Även om både jag och min bror var imponerade av Glocken, och mycket hellre skulle lära oss att skjuta med denna istället för den överjävliga Magnumen.
Vårat nästa mål blev att åka till Sundsvalls sporthall. Gpsen gjorde jobbet, och hittade dit. Vi hade ingen aning om vad som egentligen väntade här, men det gjorde ju inte så mycket. Vi hade bara hört orden om ”bad” ”SPA” och ”relax” så det var ju inte helt skrämmande att komma dit ;)
Vi kom in i sporthallen och gick bort mot ingången, sa att vi hörde till Årets Kenneth, och blev direkt insläppta med ett leende. En kille kom och mötte oss, och ledde oss ner för några trappor fram till en dörr med frostat glas. ”Romerska” stod det på dörren. Schysst, romerskt bad?
Vi kom innanför dörren och möttes av en kille som var riktigt trevlig och med en skön attityd. Om du någon gång har lyssnat på Bandit 106,3 på radion (Stockholm) och hört Bollnäs-martin snacka, så vet du precis hur den här killen låter när han snackar. Man skulle nästan kunna tro att det var samma person.
Vi fick varsin nyckel med nummerbricka. Nycklarna gick till ett eget bås där det fanns en liten relaxbänk, spegel och bord. Färgerna gick i brunt och orange. Najs med eget litet rum faktiskt. Det enda som låg på bänken var två handdukar av olika storlek. Vi slet av oss kläderna och drog handdukarna runt midjorna, och leddes vidare in i ett nytt rum där alla Kennethar hade samlats. Det var ett rätt stort rum med långbord och snacks så det räckte och blev över. Stora fat med Morötter, Gurka, Pepparsalami, Skinkrullar, Ostrullar m.m Olika dipsåser och Santa Maria Cheese Chips. Samt öl att köpa från en av Kennetharna. Där satt vi allihopa och snackade om allt möjlig. Det drog historier om olika Kennethar dom dragit dit i hemlighet och lurat upp hejvilt likt det vi gjorde med våran käre far.
Det var historier om hur folk flugits in med helikoper och landat mitt i smeten för att få diplomet, till hur någon Kenneth lurats in att hålla tal om ett ämne, men sen blivit överraskad med diplom. Det verkar finnas otal mängde med luringar från klubbens sida. (Ungefär här någonstans kollade jag min stomijävel och såg att den vilken sekund som helst skulle ge upp och börja läcka igen. Så jag smet iväg snabbt och gjorde ett kvickt byte inne på toaletten. Det jobbiga var ju bara att den var så löjligt överaktiv efter att jag ätit, men det löste sig fint) Många gånger under tiden vi satt där brast dom alla ut i sång, med texten från Kenneth-sången
”Välkommen Kenneth, tack ska du ha.
Att heta Kenneth , det är bra.
När Kennethklubben möter opp,
ja då är stämningen på top,
för Kenneth & Kenneth de e jag”
Första versen i deras egna nationalsång.
Vi satt hur som helst och pratade där runt långbordet, för att sen glida in i duscharna, och in i valfri bastu, torr eller ångbastu. Jag valde torrbastu och kastade på rejält med vatten så hettan blev lite mer påträngande. När svetten inte längre visste några gränser så blev det ett dopp i det romerska badet. Det kanske låter väldigt mysigt, men det är fan allt förutom mysigt de första stegen, eftersom det kan liknas vid att vinterbada. Vattnet är rejält kallt! Nu är det ju så att jag ändå älskar den här typen av bad, då jag många gånger har vinterbadat, och känslan när man går upp är helt fantastisk. Men det är just de här första stegen ner som gör en rätt avokt inställd till att verkligen fortsätta.
Efter ungefär 2timmars snack i bastu, bad och duschar så var det dags att bege sig från SPA:t till hotellet igen. Det måste ju sägas att man blev rätt dåsig i mössan efter SPA:t. Vi åkte till hotellet, svidade om till lite schysstare kläder, så som kavajer och blänkande skor. Och tog en prommenad bort till restaurangen.
Innan vi skulle gå in i restaurangen så gick vi först ner i klubblokalen, som låg i samma hus. Där hittade man stora tidningsurklipp på andra Kennethar och motiveringar uppsatta i ett rejält stort kollage. På väggen var deras logga uppmålad, och eftersom lokalen låg i källaren hade dom även satt upp fejkade fönster för att ge en lite mysigare känsla haha, väldigt roligt faktiskt. På en vägg kunde man även läsa om alla de sponsorer dom har, och jag tyckte det fanns en del fyndiga tillskrivna meningar på dessa. Det fanns soffor och barbord där diverse drickbara vätskor serverades, framförallt då Kenneth-drinken som var en rejäl mix av allt möjligt. En Kenneth var helt övertygad om att det inte kunde vara en Kenneth som blandat drinken från början då den smakade satans mycket rävgift.
Efter lite prat och tal så begav vi oss upp till restaurangen, som drevs av en härlig man från Österrike. Han beklade först att han inte kunde prata så bra svenska, men blev förlåten av oss alla ;)
Vi satt runt två långbord och stämingen var verkligen på topp bland dom alla. Jo just det, jag har glömt nämna att även deras respektive nu hade kommit också. Jag och Marco fick då vara Pappas respektive. Jag fick en glad Kenneth bredvid mig, eftersom han inte hade någon fru så utnämnde jag honom till min Bitch. Han skrattade högt och godtog det hela.
Förrätten kom in och vi började glufsa i oss. Jag hade däremot något på känn, och gick in på toaletten. Jajemensan, stomin var sur igen. Riktigt arg och ville inte alls vara med. Så om jag satt var mer än 15 minuter så skulle allt börja läcka igen. Kan säga att jag blev lite småtrött på hela grejen, men gick ut igen, åt upp min förrätt och gick sen iväg till en Kenneth som troligtvis hade nyckel ner till klubben på nederplanet, där våra jackor var inlåsta. Han hade den däremot inte, men det blev en vild jakt efter den, och tillslut kunde vi hitta någon som hade en nyckel. Jag greppade jackan och började springa tillbaks mot hotellet. Insåg rätt snart att mina ben inte alls har anpassat sig till att springa riktigt ännu (om du helt har missat min stora operation för 3 månader sedan så läs mer här och bläddra dig fram i historien) Jag blev därmed rätt trött snabbt och benen liksom värkte på något konstigt vis.
In på hotellet, genom korridorerna, in i rummet och bara slita upp allt jag behövde för ett byte. Även denna gång en glad och aktiv stomi som mer än gärna kastade ut sitt innehåll medans påsen var av. Man blir ju bra på att hantera det hela efter ett tag, men det är så sjukt mycket jobbigare när den är så aktiv, för man kan aldrig avgöra när det kommer. Ungefär som en liten bebis som bara kräks. Plötsligt har man det över hela tröjan, och humöret sviktar till.
Jag skyndande mig så mycket jag kunde, och hade varit smart nog att be dom på restaurangen att hålla min mat varm tills jag kom tillbaks. Jag småsprang tillbaks igen, och lyckades faktiskt komma i hyfsat god tid ändå. Fick in maten, som tyvärr inte var smällhet men varm nog för att kunna ätas. Min Kenneth-Bitch hade nu blivit på lyset dessutom ;) Vi samtalades alla runt bordet och stämningen slutade aldrig hålla högsta mått. Efterrätten serverades och hade givetvis fått namnet Kenneth-bakelse och var en redig gräddbakelse med ett choklad-K på toppen.
Priser delades ut under kvällen. Hedersmedlemmar, och Kennethar som varit medlemmar länge, så som i 5 eller 10 år eller mer, fick medaljer att sätta på kavajen. Pappa fick ett stolsnummer tilldelat sig. Nr 78. Jag vet inte riktigt vad han ska göra med denna siffra, men det kanske visar sig i framtiden.
Stora planer för kvällen fanns ännu kvar efter middagen. Nämligen ett enormt fyrverkeri som skulle smälla av borta vid Kasinot. (Ja, vi skulle faktiskt gå på kasino) Vi gick bort till kasinot från restaurangen och inväntade förväntasfullt det praktfulla fyrverkeriet som det talats så mycket om.
Antiklimax. Många missförstånd små hade lett till att ansvarige för raketer och smällare hade fått för sig att smälla av allt på söndagen, då det är den riktiga Kennethdagen, dvs när Kenneth har namnsdag. Så några fyrverkerier blev det inte i luften, eller någon annanstans heller för den delen. 30 minuters väntan i kylan visade sig tyvärr vara förjäves, men vi hade kasinot i ryggen och kom snabbt in i värmen igen. Jag själv var alldeles för dåsig och trött i mina fötter (fortfarande besvär efter operation) så dom värkte när jag gick. Men en liten rundvandring var man ju ändå tvungen att göra tyckte vi.
Har du varit på en finlandsfärja så vet du ungefär hur det ser ut i spelhallen där alla drar i enarmade banditer. Har du däremot inte sett roulettbord i större skala så kan det ju vara lite roligt att besöka ett kasino. Givetvis fanns det ju även poker, hold em och mycket mer.
Vi var där i kanske en timme innan vi kände att vi alla fått nog. Ovanligt nog så var det plus i kassan när vi gick ;)
När vi kom upp på hotellet somnade vi alla sött. Mycket sött. Ett annat ord som beskriver det bättre än motsvarigheten till socker är sten. För vi sov 2 sekunder efter att vi lagt oss ner och blundat. Kan vara så att jag talar för mig själv, eftersom jag sov, men jag tror nog både min far och min bror slocknade helt nanosekunderna efter mig annars.
Hela dagen hade gått långt över förväntan, och att sitta där tillsammans med fullständigt okända människor var så roligt, för vi umgicks ändå som om vi känt varandra längre än de få timmar vi faktiskt mötts.
Jag vill tacka alla på klubben för den här helgen som varit, och jag är rätt säker på att även min Pappa blev rejält överraskad och glad för det hela.
Jag satt här hemma idag och gick igenom massor av papper av alla möjliga de slag.
Hittade sedan ett stort tidningurklipp, eller rättare sagt två sidor som var urdraget ur en tidning. Så först börjar man ju alltid leta efter vad som kan ha varit värt att spara. Så först ser jag något om en kille som
sprungit naken i Tokyo.. hmm, nej, jag skulle nog inte spara hela två sidor papper bara för den delen. En man som ska cykla jättelångt, trots att han dör i cancer, mjo visst, en liten sån där sporre där man läser om hur starka andra människor är, men sånt biter sällan på mig, och jag får inte ut något av det riktigt, så näe, det verkade inte rimligt att jag skulle ha sparat tidningen för det. Vänder runt tidningen, hittar en reklam för Preem, en helsida där dom tryckt upp en fin bild på ett landskap och väljer ”Spara” med en muspekare. Nja… så briljant var ju inte den reklamen att jag faktiskt skulle spara den!
Vänder runt tidningen igen, aaaaah! Nu förstod jag varför jag sparat det hela. Det var ju dagen då Aftonbladet skrev om hur min käre far fick vredesutbrott på en elak 24-årig rånare. Hehe, ja men nu känns det genast förståeligt. Och då måste jag ju också göra något med den här informationen jag har.
[qt]/video/Preem.mp4[/qt]
Rånet går inte riktigt som planerat
Så här får ni allt det som finns filmat och även den nyhetssida som jag hittade idag. Observera att allt ljud i filmen är tillagt av mig i efterhand för att ge den rätta känslan hehe.
För dig som inte har sett eller hört talas om det här sedan tidigare, så kan jag berätta lite vad som verkligen händer, och hur det hela slutade.
Rånaren är en 24-årig kampsportare som har en skuld till någon bad guy. Rånare kommer cyklandes på en damcykel till macken, en cykel han tydligen har stulit. Det finns andra filmklipp som visar på hur svårt han har att ställa upp cykeln rätt precis innan rånet, vilket är lite skrattretande, men hur som helst så tar han mod till sig och dundrar in på macken och tänker göra sitt uttag. 1min 30sek in i filmen så kommer själva händelseförloppet ta fart, och du skulle nog kunna tänka dig betala den summa som rånaren fick med sig flera gånger om för att slippa vara i hans situation just då ;)
Rånaren använder sig även av pepparsprej, två gånger under slagsmålet. Rånaren fick även med sig ca 7000kr från kassan, och lyckades mörbultad ta sig till tillbaks till sin illa parkerade cykel på baksidan. Polisen fick snabbt tag på honom, och var tvugna att köra honom till sjukhus pga skadorna han fått vid rånet. Får jag tag på bilderna som användes under rättegången så kommer ni få se dom här också i ett senare inlägg. Det finns nämligen foton som visar hur han såg ut i ansiktet efter rånet. Pappa hade lite ont i ena armbågen efter rånet.
Så barn och vuxna, lär er av detta, och gör inga dumma förhanstade rån, tänk igenom dom väl ;)
Hiphop – musik som ingen borde lyssna på
hiphopen breder ut sig alltmer, och det kan inte ha undgått någon att ungdomar blir negativt påverkade av denna amerikanska trend. Jag har läst i tidningar och sett på tv om dagens ungdom allt sämre studieresultat och kommit fram till att det är hiphopens fel. Jag som snart 60-åring minns tillbaka till min ungdoms dagar d man gick ut och dansade till Elvis och annan rock. Där kunde man träffa en trevlig flicka som man bytte adress med och kunde skicka brev till varandra. Men se på dagens kallade rappare, när deras låtar inte handlar om våld och drogglorifiering ser de tull att förnedra och trcka ner kvinnor. För att inte tala om deras stil med hängande byxor och skumpande bilar.
Deras budskap är tydligt, man ska stjäla för att få respekt eller ”kredd”. Det är typiskgt de svengelska uttryck som urholkar det svenska språket och ökar klyftan mellan unga och gamla. Min lösning är att vi utesluter kanalar som ”MTV” och ”The Voice” från standardutbudet i våra digitalboxar. // Pessimisten
Jag tyckte då det här inlägget i Metro den 18 Februari var rätt roligt.
Det är lite som om den här mannen legat i en låda och sovit ett tag, och nu plötsligt vaknat upp och märkt att det finns en ny musikstil som kommer från landet amerika, där hängande byxor och skumpande bilar plötsligt kommer fram.
Och man kan också tydligt läsa hur orolig han är att engelskan ska urholka det svenska språket. En vettig person vet att ett levande språk måste utvecklas och kan inte stå och stampa på samma plats hela tiden. Det enda han verkligen har rätt i är väl kanske ”drogglorifieringen2 och att ”stjäla för att få respekt eller kredd” inte är bra, för det finns väl ingen som tycker, men om man börjar stjäla och knarka bara för att man ser rapparen göra det på MTV så kan man ju börja misstänka att det finns något annat djupare grundat i den personens liv.
Tycker nästan det roligaste ligger i att han inte ens är 60 år gammal ännu. Så han känns ju som en riktig bakåtsträvare om man frågar mig. Okej om snubben var närmare döden med tresiffrigt i sin födelsedagstårta, men 50 och tycka hiphop är vår tids största hot måste ju ändå anses vara lite efter, eller som sagt, något bakåtsträvande..
Så till alla er som läst detta, se till att inte lyssna på dessa vildingar ni ser på bilden här bredvid, det är såna som dom som förstör vårat språk och värderingar i livet.
© 2012 afAdam.se