afAdam.se

Igår vad det en ganska fin dag. Solen hade sina små strålar framme stundvis, och värmen var något högre än normalt. Men det var inte bara vädret som var fint för dagen, utan även utsikterna för dagen var väldigt fina. Vi väntade nämligen besök från självaste Erik och Jenny denna dag.

Petra jobbade mellan 09:45 och 16, så på förmiddagen var det vanliga rutiner som gällde. När jag och Nico kom hem igen efter att ha lämnat Petra, så började jag städa, medan Nico glodde på barnprogram. Jag var ärligt talat ganska duktig, då jag röjde upp hela lägenheten, och dessutom, hör och häpna, möblerade om hela sovrummet! Haha. Även fast jag hade ont, och det faktiskt var rätt besvärligt, så kändes det skönt att få möblera om, då jag verkligen velat göra det hur länge som helst.

Vid 11:30 ungefär, så dök de båda gästerna upp. Kände verkligen roligt att få ha dem över igen, då det var rätt längesen vi hade någon alls på besök. Och eftersom jag nu har det rätt besvärligt med allt möjligt, så har det blivit väldigt lite umgänge med vänner och familj. Vi inledde med en härlig bullfika och stora glas med kall mjölk. Även Nico fick några bitar bulle, och han verkade, inte helt otippat, tycka om det. Efteråt så blev det istället högläsning ur boken som Nico precis fått av Erik och Jenny. Jag är övertygad om att Nico älskade den stunden. Vädret fortsatte vara ovanligt fint, så Erik, Jenny och Nico tog en liten tur utomhus. De lekte i parken och gick en liten runda i skogen. Jag själv? Ja jag däckade i soffan. Somnade ganska snabbt när jag väl lagt mig ner faktiskt. Var en välbehövlig powernap, då jag kände mig mycket piggare när äventyrarna sen kom hem igen.
Dessutom var det nog väldigt klokt att jag tog powernapen innan jag gick och nattade Nico för sin eftermiddagsvila. Hade jag inte sovit innan så hade jag antagligen däckat stenhårt tillsammans med Nico inne i sovrummet, och därmed lämnat både Erik och Jenny i vardagsrummet, i sämsta tänkbara umgänges-anda.

Kändes riktigt mysigt att ha dem båda över, då jag verkligen velat träffa folket från Stockholm. Kan inte låta bli att längta efter en tid, då jag inte längre är så begränsad av min usla kropps märkliga påhitt. Känns som att det borde vara dags snart.

När Petra sen kom hem runt 17-tiden, påbörjade vi middagslagning, som blev en lövbiffgryta med sambal olek, tydligt en maträtt som kändes typiskt mig enligt Jenny. Kan låta negativt, men det klargjordes att hon menade på det mest positiva sätt. Maten blev dessutom god, även om jag åt ganska dåligt.

Kvällen fick fyllas på med en film, vilket vi faktiskt inte brukar göra, eftersom det oftast är ännu mysigare att bara sitta och småprata. Men den här gången så passade det in bra, dels för att det nog var riktigt mörkt ute, men också för att vi kollade på en film som tillät småprat mellan varven. Hade man tagit en avgrundsdjup drama med bara tunga och dystra scener, så hade det inte funkat lika bra.

Stort tack Erik och Jenny för eran tripp hit till oss! Det var väldigt efterlängtat att få se er båda igen!

Under gårdagens nattliga uppvaknanden, så kände jag hur min kropp blev allt obekvämare för varje gång jag gick upp och besökte toaletten. Jag kände av en sorts stelhet som jag inte haft tidigare. Mina leder och muskler uppförde sig inte alls som de brukade, och jag kunde framförallt känna hur ryggen jävlades flitigt med mig. Ju närmare morgonen natten kom, desto mer ont fick jag i hela kroppens alla leder. När morgonen sen var igång, så kändes det helt absurt hur jag fått ett helt nytt besvär så extremt snabbt. Jag gjorde vad jag kunde för att ignorera det hela, och hoppades på att det bara var något temporärt infall från min kropp.

Ont eller inte, morgonen var hur som helst väldigt vacker, och bjöd på underbara solstrålar. Då vädret var just så fint, bestämde jag och Petra att hon skulle ta med sig Nico i barnvagnen under sin promenad till jobbet, så kunde jag sen hämta upp Nico med bilen. Petra och Nico åt sin frukost, och påbörjade sen morgonens lilla vandring till jobbet.
Du kanske tycker det låter onödigt, men nej, det är istället en perfekt kombo, där Petra får ut och gå med Nico i vagnen, och därmed få lite extra tid med honom nu när hon jobbar 100%. Dessutom kommer Petra ut på en härlig morgonpromenad som varje gång hon går den, tar henne närmare ett mål om att komma i form igen.
Att jag sen hämtar Nico med bilen beror givetvis på att jag själv inte är helt fit for fight.
När klockan började närma sig 11, skickade jag ett sms till Erik, ”Känner mig som 200 år gammal.”. Jag hoppade in i bilen och brände iväg mot Petras jobb. Kunde verkligen känna hur lederna fortsatte jävlas och med tiden bara blev något värre. Eftersom min kärra gick snäppet snabbare än Nicos barnvagn, så råkade jag komma fram innan Petar och Nico till jobbet, men det var inte bara för att jag råkade vara snabb, Petra var nämligen lite försenad, och kom fram precis innan hon skulle börja jobba. En liten miss i planeringen bara.
Jag lastade in Nico och barnvagnen i bilen, och brände lite otippat iväg till Media Markt för att se om de kunde ha den kamera jag spanat in. Nu kanske du tänker att jag ska köpa en ny trettiofemtusen-kronors-kamera, men då har du helt fel, jag var faktiskt på jakt efter en av marknadens billigaste kameror, eller rättare sagt två. Under tiden som jag rekade av utbudet, sprang Nico runt barfota och slet i det mesta som låg löst. Jag hittade kameran jag letade efter, och greppade, vad jag trodde två svarta, men som senare skulle visa sig vara silver, vilket förvisso spelade mindre roll. 1398kr fattigare åkte jag iväg till Petras jobb, då de råkade ha det minneskort jag ville ha, fast lite billigare än på Media Markt. En snabb parkering, ur med Nico som precis slocknat, bad om ursäkt för att jag slet upp honom ur stolen när han sov så skönt. Väl inne i butiken greppade jag tag i de två kort jag skulle ha till kamerorna. Lite blippande i kassan och sen raka vägen ut till bilen och hem igen.
Givetvis kunde jag inte genast börja packa upp kamerorna, då Nico under morgonens färd blivit oändligt hungrig, vilket blev högsta prio. Utöver hans hunger, blev han även extremt trött, vilket sällan är en bra kombo när han ska äta. Men efter mycket ögongnuggande, gröt över allt och med en hel del pipande, fick jag honom både mätt och i säng på samma gång.
Någon gång under den lilla mat-och-sova-rushen med Nico, så såg jag att Erik skickat mig inte mindre än fyra sms, som sammanfattat handlade om att han tänkte komma till Västerås helt plötsligt! Han sista sms var mest en fråga om det var okej att han dök upp, eftersom han inte kände sig jättesugen på att åka till Västerås om det inte passade. Det enda jag skrev var ”Haha, åååååk!”, vilket jag tyckte var tydligt nog. Givetvis stod inte Erik och väntade på mitt svar, han satt redan på tåget, och var faktiskt framme 40 minuter senare. Då Nico somnade strax innan han kom fram, kunde jag inte åka ner och hämta honom utan att antingen lämna Nico ensam i lägenheten, eller dra upp honom ur sängen, och leva med en sur bebis resten av dagen.
Vädret som var så fint, gjorde att Erik utan problem kunde knata hela vägen hem till oss istället. Han köpte med sig en varsin 30-centimetare från Subway, vilka vi glufsade i oss som grisar. Under tiden som jag och Erik satt i köket och snackade, råkade en mycket lite varelse plötsligt dyka upp i dörröppningen till köket. Nico stod plötsligt där, yrvaken och rosig om kinderna. Aldrig tidigare har jag varit med om att han själv klättrat ur sängen och gått ut från sovrummet, så jag blev minst sagt förvånad när han stod där och tittade med nyvakna ögon, och undrade hur det kom sig att Erik plötsligt satt där i köket.
Även fast jag kände att min kropp var den kanske elakaste på jorden, så tyckte jag vi skulle göra en lite tur till Vallby Friluftsmuseum, då jag gärna ville att Nico skulle få se alla de djur som de råkar ha på platsen. Nu låter det ju som om djuren vore uppstoppade med tanke på ordet ”museum”, men riktigt så tråkigt är inte stället. Det unika där är istället att de har levande djur som hör till ”svenska lantdjur”, så som kossor, hästar, grisar osv, men med den stora skillnaden att nästan alla hör till akut utrotningshotade arter.
Mitt mål att komma dit har funnits rätt länge, men jag har aldrig orkat med hela äventyret att åka dit själv med Nico under min pappaledighet. När vi bestämt oss för att åka, började vi packa och förbereda för en liten tur bland djuren. Jag skickade även ner de nya kamerorna i väskan, så jag och Erik kunde köra med varsin kamera. Givetvis fanns det ett syfte med det hela, och det var ju för att se hur väl kamerorna fungerade i verkligheten. (Vilket visade sig vara okej, men inte mer. Ja du ser själv på bilderna nedan).

Färdigpackade och redo knatade vi ner till bilen och brände iväg till Vallby, som smidigt nog bara var ca 4 minuters resa bort med bil. Väl framme fällde vi upp barnvagnen, satte ner Nico och gick mot ingången. Jag är lite osäker på hur de finansierar själva museet, då det varken var inträdesavgift eller några som helst kostnader alls för att komma in, vilket ju passade oss alldeles utmärkt såklart. Redan efter någon meter hittade vi de första djuren bakom ett högt staket. Det var getter med stora horn som stod och tuggade i godan ro, något som Nico aldrig någonsin tidigare ens hört talas om, så han stod och höll i Erik med ett krampaktigt tag, samtidigt som han stirrade ut getterna bakom staketet. Vi knatade vidare genom parken och hittade ett litet hus där det visade sig finnas små lurviga kaniner, något som Nico inte tyckte var alls roligt, då han valde att mer eller mindre rusa ut från huset, och sen saxa över den extremt höga tröskeln som var vid dörren, han skulle absolut inte vara kvar där inne.
Rundvandringen fortsatte, och vi fick se djur som gäss, nordsvenska hästar, stora grisar med rejäl borst, kossor och stojjiga små får. Eftersom parken i sig inte hade så där väldigt många djur, blev det istället en fika för att förlänga vistelsen. Nico fick sig en svinkall calippo, medan jag och Erik tryckte i oss en varsin TipTop.
Var riktigt mysigt med en liten utflykt, men det som var allra bäst med utflykten var det faktum att jag inte upplevde några problem med magen. Visst, när jag stod upp och kollade på djuren blev magen lite jobbig, men jag gick inte på toa en enda gång, och hade heller inget behov av det direkt. När Nico kände sig klar med fikan, så gick han iväg på egna äventyr, vilket mest innebar att springa ut på gruset i närheten och tugga i sig så mycket det bara gick.
Efter fikan kände vi oss nöjda med dagens lilla utflykt, och rullade åter igen hemåt, men för att inte bara gå raka vägen upp till lägenheten och på så vis fastna i en miljö där jag redan varit tillräckligt mycket, så satte vi ner Nico i sandlådan precis utanför huset, och lät honom leka runt själv. Jag och Erik satt som två snygga föräldrar och observerade Nicos små spadtag. Inte långt efter att Nico fått sätta sig ner i sandlådan, kom det en annan pojke på fyra år, och frågade om han kunde få låna spaden. Nico fick stora ögon och släppte inte pojken med blicken, han var mäkta imponerad och ville lära sig allt som pojken visade sig kunna göra med spaden, vilket var att gräva ett stort hål i sandlådan. Nico satte sig nära, och gjorde vad han kunde för att hjälpa till, vilket resulterade i att han gled ner med fötterna i hålet och kanske inte riktigt bidrog med så mycket utgrävning som han först tänkt. Efter en liten stund i gungan också, gick vi upp till lägenheten och gjorde i ordning så vi kunde chilla ute på balkongen. Nico gillade helt klart idén, och kastade sig upp i balkongsoffan.
För att vi skulle kunna äta middag tillsammans allihop, inklusive Petra, så åkte jag själv iväg och hämtade henne efter jobbet. Erik och Nico stannade kvar hemma, och Erik fick själv kämpa med att klä på Nico hans pyjamas.

Hela dagen kändes som en otroligt bra dag, trots att jag faktiskt hade helt söndertrasade leder i kroppen. Fram mot kvällen blev det dessutom sämre, vilket gjorde att jag inte ens kunde böja mig ner till marken utan att ryggen högg till med bestämd kraft.
Det kändes verkligen skönt att Erik hade kommit förbi och funnits där för mig när det blev tungt med Nico. Han blev den räddande ängeln när helvetet verkligen grep tag i min kropp.