Foto | afAdam.se

Archive | Foto RSS for this section

06 juni 2011

Födelsedagskalas, dag 2

Efter en nästan magiskt lång natt för min del, så var det äntligen dags att gå upp på riktigt. Jag hade under den tidiga morgonen varit upp tre gånger på toa, och varje gång hade det utomhus varit otroligt ljust. Det kändes alltid som om klockan var 07-någonting, men mer korrekt var snarare 04. Men som sagt, tillslut var det dags att gå upp på riktigt.
Morgonen började inte helt otippat med en mysig frukost, för att sen omvandlas till att förbereda inför Nicos kalas. Även om jag själv inte upplevde att jag bjudit in så många, så lyckades det ändå bli en ganska imponerande gästlista med totalt 25 pers. I mitt huvud såg det snarare ut att bli typ 5 – 6 pers, även om jag nu var medveten om att det såklart skulle komma bra många fler.
Huset städades upp lite snabbt, och sen var det bara att göra sig i ordning inför folksamlingen. Jag och Petra gjorde en liten snabb räd nere vid matbutiken, då det saknade några viktiga delar inför kalaset. Lagom tills dess att vi kom tillbaks från butiken igen, hade ett helt gäng med gäster stormat in. Kalaset var igång med andra ord, även om det fortsatte strömma in fler gäster med tiden.
Kakor, dricka och en tiger-tårta dukades fram. Jag kuttade meloner tills fingrarna blödde, vilket såklart är en klar överdrift, men melonskivorna jag la i den stora skålen hann försvinna innan jag ens hunnit greppa nästa melon. Totalt gick det åt sex meloner!
Vädret som enligt rapporterna skulle vara mer eller mindre uruselt, visade sig leverera mer än lovat. Det var inte smällhett, utan istället låg det ett perfekt dis framför solen, som gjorde att det blev otroligt mycket lättare att ha alla småbarnen ute. Som gjort för barnkalas!

Efter en längre stunds fikande och umgänge med folket, så var det tillslut dags för paketöppning. Den här gången hade Nico också hjälp med just den delen, av riktigt proffs dessutom. Kusin Salma som är en riktig paketöppnar-mästare slet snabbt tag i ett paket och rev ut innehållet, hennes iver fick däremot dämpas lite, så Nico själv hann se vilka paket som öppnades upp. Paketpapper flög runt tillsammans med snören och gratulationskort. Innan man förstod att det hela hade startat, så var det rent av över, haha. Nico fick otroligt många fina presenter, med allt från poliströja, solstol, en grym bobby-car och bra många fler saker! Ska försöka ta en bild på Nico med sina presenter sen.

Kalaset fortsatte i samma anda efter paketöppningen, och vi alla fortsatte trycka i oss godsaker. Jag vet sen inte var tiden tog vägen, men ett flertal av gästerna åkte hem och klockan visade sig vara nästan 19. De sista gästerna kvar var Matti, Erik och Jenny, som också begav sig när klockan visade sig ha rusat iväg.
Ganska strax efter att alla åkt hem, så gick jag ner och la mig på en säng, där jag tillslut somnade in väldigt skönt. Planen var däremot inte att sova över hemma hos Mamma & Co, då Petra skulle börja jobba vid 09:00 dagen efter, men jag behövde verkligen få sova och dra på mig lite extra energi. Under tiden som jag låg och slappade på sängen, fixade Bobo ihop egna hamburgare åt oss alla. Jag sov förmodligen i ungefär 30 – 45 minuter, varvid Petra sen kom och pussade på mig tills jag vaknade upp som en liten prinsessa. Kände efteråt att jag verkligen hade gjort rätt som tagit en liten powernap. Hamburgarna var urgoda, och slukades tämligen snabbt. Rätt så snart efter middagen började vi göra oss i ordning för avfärd tillbaks till Västerås. Klockan hann bli 22:30 innan vi slutligen kom iväg i det svaga kvällsljuset. Nico däckade snabbt i bilen, medan jag och Petra satt och småpratade som vanligt. De sista fyra milen hem till Västerås, var min mage en liten djävul och gjorde den delen av resan mindre rolig. Väl hemma i Västerås stannade jag till utanför porten, för att direkt gå upp på toa, och därefter börja lasta ur bilen på alla de jättefina presenter Nico fått under helgen. All packning vi hade med oss hem krävde att jag gick flera gånger upp och ner till lägenheten.

Hela familjen somnade sen riktigt gott, alla hyfsat utmattade efter helgens firande.

Stort tack till alla er som kom på Nicos ettårskalas! Presenterna var alla otroligt fina!

06 juni 2011

Födelsedagskalas, dag 1

När man som jag och Petra har sina familjer i en annan stad, så krävs det lite specialplanering vid större händelser. På tisdag nästa vecka fyller Nico hela ett år, vilket för oss känns otroligt märkligt. Har det redan gått ett helt år från det att Nico föddes och var den där lilla ledlösa degklumpen?
För att lyckas fira Nico, så valde vi helt enkelt att fira honom helgen innan hans faktiska födelsedag. Därför valde vi helt enkelt att fira Nico först hemma hos Petras föräldrar, vilket blev under lördagen. Söndagen skulle sen tillbringas hemma hos mina kära föräldrar.

Födelsedagskalas, dag 1 – Lördag

Jag har vid det här laget inte skrivit om själva fredagen, men eftersom en del av det jag och Petra gjorde under fredagen, hann gå över till lördagen, så måste jag nämna det även här. Jag stod nämligen och bakade bullar runt midnatt, men när klockan sen var 01, och där med blivit lördag, så kastade jag HELA rasket. Ja det är sant, varenda bulle åkte ner i skräphinken, ugnen stängdes av, lamporna släcktes, täcket drogs över kroppen och jag somnade.
”VA VARFÖR?!” Är en vanlig reaktion. Bullarna var helt enkelt inte goda nog. Mer detaljerat kommer jag skriva sen senare, men bullarna höll inte måttet med andra ord.

På morgonen sen, så luktade det väldigt gott och nybakat i hela lägenheten. Enda fördelen med midnattens bullbak.
Petra var den som var duktig på morgonen, medan jag själv låg som en utslagen panda i sängen. Petra diskade upp allt helvete i köket, och gjorde i ordning en frukost för hela familjen. Inte konstigt att jag kände lite lätt som ett svin som somnat om i sängen, men oj vad mycket piggare jag blev efter den extra pausen. Enda anledningen till att jag verkligen låg kvar i sängen, var för att min mage, för en gångs skull, kändes lugn. Det är mig få förunnat att kunna ligga ner i en säng, helt utan känslan av att behöva gå på toa.
Efter våran frukost körde vi igång, och gjorde oss själva i ordning. Även fast vi inte skulle göra något speciellt under morgonen, utan bara göra oss själva i ordning och sen dra, så tog det ändå längre tid än vi vågat drömma om. Det kan ju dels bero på att jag stundvis sätter mig ner när magen är jobbig, och då inte gör något alls. Tanken var att lämna Västerås vid 12:00, men det blev istället 13:00. Jag behövde köpa mig ett par nya skor väldigt snabbt, samt ett par flipp-flopps, vilket förvisso gick duktigt snabbt, och krävde inte mer än 3 minuters testande. Däremot var kön mer tidskrävande. Faktum med så var kön så seg, så jag funderade på att låta Petra komma in och stå i kön i stället för mig. Haha, kan ju låta klart elakt, men min mage var inte i läge att klara av en långsam kö. Jag bet ihop en stund, och hade sen turen att det öppnades ännu en kassa, varvid jag snabbt kastade mig över dit, på ett inte helt schysst sätt, då det var andra som egentligen hade företräde till den kön. Jag tyckte däremot att en mycket osvensk stil passade bra för stunden.
Även om kön var lång, så gick hela shoppingen snabbt ändå, så innan Petra och Nico visste ordet av, var jag ute i bilen igen. Det sista vi gjorde innan vi återigen rullade ut på motorvägarna, var att köpa glass. Klockan tickade på, och när vi väl skulle lämna Västerås, så hade klockan hunnit bli 13:00. Vi hade en rätt bra bit att köra, då vi skulle hela vägen till Vaxholm, så att hinna till klockan 14:00 var inte att tänka på, men å andra sidan gjorde det inte sådär väldigt mycket om vi kom några minuter senare.
Vädret var strålande, vägarna inte helt fria från bilar, men långt ifrån så mycket trafik som man hade kunnat tro. Klockan 14:30 var vi framme, och kalaset körde igång direkt hemma hos Petras föräldrar. Egentligen var det väl inte sådär väldigt mycket kalas om man nu ska vara petig, utan mer ett vanligt firande av en familjemedlem. Skillnaden mellan kalas och vanligt firande? Ja jag tänker mig att det kommer mer folk utifrån om man har kalas, och när man firar så är det bara familjen plus någon nära släkting närvarande. Vi tuggade bullar och kakor, drack te och saft och njöt av det fina vädret. Nico fick sen packa upp sin riktigt stora present. Givetvis fick Nico hjälp av sina kära kusiner, som mer än gärna ville visa i vilka pappersflikar det var bäst att dra för att snabbt komma åt innehållet. Så snart paketet var uppackat, och visade sig innehålla en stor bil som Nico kunde åka runt på, började den monteras ihop och bara minuter senare satt Nico och stylade med sin nya bil. Inte helt otippat, var även hans kära kusiner väldigt intresserade av att få sitta på bilen också.

Jag mådde rätt bra under tiden vi var där, men blev sen lite senare otroligt trött, och fick helt sonika gå in och lägga mig på en soffa för att sova. Kändes verkligen underbart att ligga i soffan, även fast den var alldeles för kort för mina enormt långa ben. Osäker på hur länge jag faktiskt sov i soffan, men troligtvis 30 minuter eller nått sånt. Jag valde helt sonika att ligga kvar i soffan en större del av tiden vi var där, då jag faktiskt hade det brinnande behovet av att få ligga ner och bara slappna av. En annan som också blev trött med tiden var Nico, som då fick sova på mig. Han har, precis som jag själv, en förmåga att bli helt onödigt varm så snart han somnat in. Jag är precis likadan, och blir oftast så varm att Petra inte klarar av att ligga ens i närheten av mig när vi sover.
Hela dagen gick rätt snabbt enligt mig, och redan vid 19-tiden pratade Petra om att vi skulle åka iväg för att träffa Patrik och Lisa med sina två små också. När vi sen väl var påväg mot dem, så visade sig att både Nico och deras två hunnit bli rejält trötta, och inte längre ville hitta på något roligt. Därför svängde vi runt och styrde bilen mot Stockholm istället. Våran plan var ju såklart att åka hem till mina föräldrar istället, då Nico skulle komma att firas där under söndagen sen.

När vi kom fram till Mamma & Co, så visade det sig att de inte var hemma. Faktum med så var ingen alls hemma. Min mage tyckte det hela var en dålig idé, vilket tvingade mig till att gå över till grannarna Björn och Mia för att fråga om jag kunde få låna deras toalett. Lustigt nog, så var toalettbesöket inte det enda ärendet jag hade hemma hos dem. Då de båda bestämt sig för att gifta sig den 2:a Juli, och därmed velat få mig som bröllopsfotograf, så hade jag ju faktiskt ännu ett ärende. Men prio ett fick magen, och efter att den var klar, gick jag och pratade med Mia om själva fotograferingen. Vi pratade bara lite snabbt om upplägget i grova drag, då det inte bara var bröllop, utan också ett ”100års-firande”, då de båda fyllt 50. Jag tyckte det hela lät som ett roligt uppdrag och vi bestämde oss för att prata mer om det framöver.

Mamma och Bobo kom hem, vi konkade in alla grejer i huset, med allt från tårtor till den bil som Nico fått i present ute i Vaxholm.

24 maj 2011

Heldag i Märsta

Under helgen som nu varit, så hade jag och min kollega Nima en del jobb att genomföra på lite olika platser i Sverige. Nu låter det iofs som om vi skulle resa mellan Luleå och Malmö kanske, men nej. Vi hade jobb på två olika platser i Stockholmsområdet, och under själva lördagen, så hade vi jobb i Märsta, som förvisso ligger precis utanför själva Stockholms län… aja..

Fotograferingen skulle börja vid 10:00 i Märsta, och det innebar en uppstigning ur den sköna sängen vid sisådär 06:30. Däremot så hade jag seriösa problem att få min mage lugn på morgonen. Stunden i duschen blev därför längre än jag hade tid med, och toalettbesöken blev fler än jag planerat. Trots min goda marginal på morgonen, lyckades jag ändå inte riktigt komma iväg i tid. Känns aldrig rätt att lämna hemmet när magen verkligen vänder och vrider på sig, vilket den ibland kan göra just under morgonen, men det är samtidigt något som brukar gå över efter att jag startat igång.
Stök och bök i magen eller inte, jag åkte iväg, mötte upp Nima, och vi rullade vidare ut mot Märsta. Det normala är ju att jag kör till våra fotojobb, och han sen kör hem, så jag då kan jobba med bilderna vi tagit under hemvägen. Tyvärr blev det inte riktigt så, då jag kände mig helt matt efter morgonens bravader med magen. Till min förvåning, så somnade jag t.om i bilen, något som händer mig väldigt sällan, då jag verkligen har svårt att sova i bilar, flygplan m.m. När jag sen vaknade till, så var vi mer eller mindre framme. Nima såg alldeles uppskrämd ut, och berättade om vägarna han fått köra på. Små, små skogsvägar med bara en fil, och ingen plats för möte med andra bilar, kurvigt och helt ute i skog och mark. Han hade känt sig minst sagt osäker på om vi verkligen var på rätt väg, men inte riktigt velat väcka mig för att få sällskap under sin ensamma skräckresa. Jag skrattade bara åt honom, och åt det faktum att jag kunnat sova samtidigt, med tanke på de usla vägarna.
När det bara var någon minut kvar innan vi skulle anlända till platsen, så var vi verkligen ute på åkrar och öde platser. Men från ingenstans, ploppade plötsligt en enorm idrottsarena upp, med en läcker BMX-bana, amerikansk fotbollsplan, vanlig fotbollsplan, och sen bortom det hann jag aldrig spana in vad mer som fanns, men det fanns flertal andra typer av sportområden. Området var med andra ord riktigt stort, och låg mitt ute i ingenting.
Jag ringde kontaktpersonen, som snabbt svarade, och kom bort för att möta upp oss. Jag följde med honom in på fotbollsplanen, och kollade runt hur det såg ut. Egentligen var jag bara intresserad av en enda sak. Toalett. Men man måste ju vara lite professionell, och helt enkelt bita i, tills det finns utrymme att smita iväg. Jag hittade efter en ganska snabb titt, ett område som kändes mest intressant. Tidigare så verkade de ha blivit fotograferade mot någon stor husfasad, men det är ju verkligen något man tar som sista utväg. För att inte behöva konka på all våran utrustning, så fick vi vänta en stund på att någon vaktmästare skulle komma och öppna upp den stora grinden in till fotbollsplanen, och därmed ge oss möjlighet till att rulla in med bilen och ut på plan.
Även fast vi från början haft en god marginal, så började det bli kort med tid inför första laget. Däremot så krävs det verkligen extremt kort med tid för att vi inte ska kunna köra igång. Då vi alltid börjar med porträtten först, ger det oss möjlighet att starta igång på max 1-2 minuter, därför tvekar jag aldrig när de första lagen frågar ”hinner ni nu?”, utan ger alltid svaret ”Absolut! Vi kör precis som planerat!”. Det är heller inte så ovanligt att folk kommer fram och hävdar att vi ligger efter schemat, när vi i själva verket ligger före eller perfekt med schemat. Det vanliga är ju helt enkelt att folk inte själva vet hur schemat ser ut.
Jag och Nima rullade ut på planen, och stannade precis vid sidan av den, då planen i sig skulle användas för att spela på. Vi drog snabbt upp vårat stora tält, och ställde in kamerorna, och var redo strax innan 10:00. Av någon märklig anledning, så kom det inget lag, fastän vi båda fått höra en något stressad stämma hetsa oss att det inte var alls långt kvar innan deras lag nu skulle komma. 10:10 kom första laget, så jag och Nima satt och bara väntade på dem.
Något som jag inte räknat med under dagen, var att schemat skulle visa sig vara helt konstigt, i jämförelse med vad vi annars är vana vid. Totalt skulle vi fotografera ca sju lag, vilket för oss tar ca 1,5-2 timmar. Men den här dagen, så var det pauser mellan varje lag, på inte mindre än 30 – 45 minuter! Vi förstod inte från början hur seg dagen skulle kännas, men fick redan efter första laget en viss smak på det hela.

Mitt under fotograferingen av det första laget, så höll hela tältet på att blåsa bort, när det plötsligt kom rejält starka vindar. Det i sig slutade med att vi knöt fast hela tältet i bilens fälgar, och i det mål som stod precis bredvid. Nima smattrade porträtt, och jag byggde och fotograferade gruppbilder, precis som vanligt. Jag kände mig nöjd med platsen jag valt för fotograferingen, men hade inte riktigt räknat med att vi faktiskt skulle vara kvar på samma plats i flera timmar. ”Vadå? Vad spelar det för roll?”, jo det är såhär, när man kommer till en ny fotoplats, så börjar man genast se vart solen håller hus, och sen räkna med en viss rörelse under de ca två timmar som man kanske fotograferar. Händer nämligen rätt mycket med ljuset under en sån tid, och för att inte få sidoljus på gruppbilden, så måste den kunna vridas eller på annat sätt anpassas efter dagsljuset. Ett av knepen är ju att fotografera rakt motljus, vilket också var knepet jag använde på plats, men med tanke på de otroligt långa pauserna, så hann solen göra kraftiga rörelser från min utgångsplats, vilket gjorde att jag löpte allt större risk att få ett stark sidoljus på alla i gruppbilden. (Sidoljus är precis som det låter, ljus från sidan, och när det blir ljus från sidan mitt på dan, så blir det också en stark skugga på andra sidan ansiktet, vilket får alla att se ut som Two-Face i Batman, typ.
Jag hade tur under dagen. Ganska väl tajmat med att en gruppbild skulle tas, så kom det också små söta stackmoln och la sig framför solen. Detta hände flera gånger, och det gjorde verkligen mitt jobb galet mycket lättare! Däremot hade jag inte riktigt samma tur hela dagen, utan fick tillslut ge mig, och placera ut gruppbilden på planen, och fotografera mot en något tråkigare bakgrund. Däremot ska det sägas att jag även där hade lite tur, för det var bara ett lag jag behövde fotografera ute på planen i rakt motljus, med rörig och tråkig bakgrund, men just det laget som jag fotograferade då, var rejält många, vilket gjorde att bakgrunden ändå inte blev så rörig och tråkig.
Någon gång runt 15:30 var vi äntligen klara med all fotografering. Medan jag hjälpte lagledarna skriva in alla namnen i datorn, så plockade Nima ner tält och allt. Kändes rätt skönt när vi väl var på rull, och bara kunde sikta nosen hemåt. Trots dagens väldigt slappa schema, så kände vi oss båda rätt matta. Solen och all blåst var nog en kraftigt bidragande orsak till den matta känslan.

När jag väl kom hem igen, så ledde ett långt smsande till att jag och Erik tröttnade på att knappa på våra små iPhones, och istället satte oss och snackade via Skype/iChat resten av kvällen.

16 maj 2011

Ett härligt kalas i Stockholm

I lördags så var det kalasdags på schemat, men det var också en omgång jobb för mig innan vi kunde åka iväg och ha en liten nöjes-tripp i Stockholm.
Jag och Nima hade ett jobb i Västerås vid 10:00, så när klockan var runt 09 möttes vi vid Arosvägen och skuttade glatt in i PDUn som vi nu fick ha, i väntan på att Dodogen skulle komma tillbaks i våran ägo. Vi brände iväg mot utkanten av Västerås, och kom fram till en plats där det för stunden var helst stendött. Jag spanade mest efter toalettmöjligheter, vilket det till en början visade sig vara ganska ont om. Vi hittade en plats där det både lämpade sig att vara när det fortfarande var molnigt, men också vid solsken. Molnigt är ju det absolut bästa läget för oss, medan sol kan ge fina bilder, men med mer jobb.
Folk började strömma in, och vi blev klara strax med allt strax innan fotograferingen skulle påbörjas. Tyvärr så hade inga barn fått sina namnlappar ifyllda i förhand, vilket ju är det klart optimala. Fördelen med dagen i sig var då att alla föräldrar var med, vilket ju enbart händer när man fotograferar yngre gäng. Så under tiden som Nima fotograferade porträttbilderna, satt föräldrarna och fyllde i namnlappar åt sina barn. Så snart Nima var klar med sitt första lag, tog jag över som vanligt, och ställde upp dem alla för en gruppbild. Vädret var perfekt, då det inte var jättekallt eller smällhett. Totalt sett så hade vi åtta lag att fotografera från början, men ett lag hoppade av, och några av de andra lagen blev försenade, då de spelade match precis vid tiden då vi hade fotografering. Så i väntan på att de sista lagen skulle dyka upp, så bjöds det på läsk och kakor, vilket jag tror är första gången någonsin.
”Men hittade du aldrig någon toalett?” kan kanske vara en fråga du ställer dig? Jodå, jag frågade kontaktpersonen om det fanns tillgång till någon toalett, så han fixade fram en nyckel till den byggnad som egentligen var klubbhuset, men som också hade en liten toalett som jag kunde låna. Totalt hann jag gå på toa tre gånger innan det var slut för dagen. Vi åkte tillbaks till Arosvägen, tackade varandra för en bra dag, och brände sedan iväg åt varsitt håll i respektive bil. Jag hade egentligen räknat med att vara klar innan 12, då vi bara hade sju lag, men eftersom de två sista lagen kom nästan en timme senare än planerat, så blev mina planer snabbt ändrade. Vid 13:30 kom jag hem, och då satt Nico vid matbordet och fick gröt av sin snälle mor. Jag bytte om och gjorde mig klar snabbt. Klockan tickade på, och när det var sisådär 14:30 hade vi allt klart och kunde bege oss mot Stockholm!

Kändes lika mysigt som alltid att få åka iväg med familjen på en tripp. Jag tycker verkligen om känslan när vi packar in oss i bilen och tillsammans åker iväg på små äventyr.
Kalaset som vi skulle åka till började vid 15:00, vilket vi inte riktigt lyckades passa, men 15:30 fick anses som en helt okej tid att anlända ändå. Så vart utspelade sig detta kalas då? Jo hemma hos Nicos kusin Leon! Han fyllde hela ett år den 9:e maj, och firades för fulla muggar. Även om man nu tänker sig att det borde bli ett småbarnskalas när någon firas på sin ettårsdag, så är det i verkligheten raka motsatsen. Eftersom det är ganska få ungar som har sådär väldigt många nära kompisar, som bara måste komma på kalaset, vid ett års ålder, så blir det automatiskt ett kalas för de äldre. Faktum med, så var det bara Nico som var i ålder med Leon på kalaset.
När vi först kom dit, så var det Petras familj som var på plats, för att sen bytas ut till Lisas familj istället (Dvs Leons mamma). I stort sett blev det två kalas för våran del, då vi först fick goda bakelser och annat gott när vi kom, för att sen med Lisas familj äta en middag tillsammans, och sen efter det återigen köra en omgång med goda bakelser! Jag kände mig ganska mättad på godsaker efter andra omgången!
Det var tydligt att vi alla hade det trevligt. Nico t.ex sov inte en enda gång mellan 15:30 och 23, vilket ju inte hör till det normala. Han hade fullt upp med att leka runt och stoja med Leon istället. Vi stannade som sagt till 23-tiden, varvid vi började rulla hem mot Västerås igen. Jag kände mig ganska trött när vi började resan, men eftersom Nico inte hade sovit på väldigt länge, så var det ingen konst för Petra att sitta fram i bilen tillsammans med mig, så vi kunde sitta och samtala, och där med undvika att jag somna vid ratten.

Stort tack för en trevlig dag med ett härligt kalas!

10 maj 2011

Det stora och oväntat långa besöket

Äntligen!

För en tid sedan så ploppade ett litet chattfönster upp när jag klickade mig runt på Facebook. Det visade sig vara min barndomsvän och klasskamrat Linda. Hon hade fått sig en riktigt bright idé, och ville dra med ett par av våra gemensamma vänner hit till mig i Västerås. Några datum planerades in, men det hela fick planeras om ett par gånger, innan vi tillslut fick till en tid där det äntligen gick! Söndagen den 8:e maj fick det bli. Nu plötsligt har det datumet passerats, och jag sitter här den 10:e maj, och kan blicka tillbaks på den härliga dagen jag fick tillsammans med Linda, hennes dotter Elvira, Tuulikki, hennes dotter Billie-Li och Erik.

Söndagsmorgon, jag och familjen äter en frukost tillsammans, samt planerar vilka grejer jag ska inhandla medan Petra städar upp lägenheten lite fint. Runt 11:30 skulle hela gänget komma, så jag åkte iväg till matbutiken runt 11-tiden, vilket kanske kan anses vara lite sent med tanke på den rätt långa listan av saker jag skulle lägga i varukorgen. Tidigare än så gick tyvärr inte, då min mage var alldeles för jobbig och gjorde mig helt utmattad innan jag ens lämnat lägenheten. Utmattad eller inte, så åkte jag iväg till matbutiken, och tog mig igenom hela shoppingrundan, även om det vissa stunder var helt magiskt jobbigt, så fick jag ändå till det, och hade tre rejält tunga matkassar med mig ut från butiken. Jag hade även planer på att försöka hitta en snygg picknick-korg, men något sådant lyckades jag givetvis inte hinna få tag i. Väl hemma igen, och med bilen parkerad, så hade alla kommit hem till oss, vilket ju var alldeles perfekt, då Erik kunde komma ner och hjälpa mig bära en av kassarna.
Stort kramkalas utbröt när jag kom upp till lägenheten och äntligen fick träffa mina kära vänner som jag faktiskt inte fått se på flertal år. Kändes otroligt bra att få krama om dem, och äntligen få träffa deras barn som jag faktiskt aldrig träffat tidigare, utom Elvira, som jag träffade när hon döptes, men som man kan förstå, så var hon då väldigt liten, och långt ifrån den lilla luriga och roliga fyraåring hon nu hunnit bli. Precis i början så var hon ju givetvis väldigt försiktig, och ville knappt ta en kaka från fatet jag höll fram åt henne, men efter en liten stund började hon känna sig lite mer bekväm med allt folk, och då dröjde det inte länge innan mobbnings-ramsorna flög ur munnen ”Adam Fabian, Adam Padam, Adam Padam!”.
När alla varor var urplockade ur kassarna, så började jag blanda ihop pannkakssmet så det skulle räcka till oss alla. Efter lite felberäkningar och misslyckade stekningar, så började pannkakorna äntligen formas och läggas upp på fat. Till pannkakorna serverades det flertal olika sylter och vaniljglass! En riktig vinnare ute i värmen på balkongen. Det härliga med mina kära vänner, är att man verkligen bara kan slappna av, och inte känner att något måste hända. Vi skiftade stekare av pannkakorna och käkade dem under tiden som det stektes på nya. Linda övade på att vända pannkakorna i luften, vilket oftast resulterade i att pannkakorna landade i pannan, men däremot kanske inte riktigt fick behålla sin fina runda form. Men det var ju såklart mer smetens fel än Lindas talanger.
All smet gick åt, och jag är ganska säker på att alla blev rätt trötta på pannkakor, vilket är det vanligaste att man blir, för det är sällan man äter sig riktigt mätt på dem. Efter våran lilla lunch, så blev det bara ett härligt balkonghäng en stund, innan det var dags för oss alla att gå ner till lekparken. Syftet med lekparken var ju inte att vi själva skulle få tid att kasta oss runt i klätterställningar, utan mer för att vi skulle få ligga ner på gräsmattan och samtidigt få se de små krypa runt. Billie-Li bubblade på med sitt prat, medan Nico hittade massor av godsaker i både gräsmatta och grushögar. Elvira satte sig ner vid sandlådan och började baka sandkakor och bygga slott.
På något sätt så var det avsevärt skönare att ligga ner på gräsmattan, i jämförelse med att vara uppe på balkongen. Det berodde väl mest på att vindarna faktiskt nådde fram till oss, så vi inte bara blev helt sönderstekta i värmen från solen. När jag sen passade på att fotografera Billi-Li och Elivira när de gungade, så hörde jag plötsligt rop från Petra att Nico tagit sina första steg. Givetvis hade jag svårt att tro på det hela, men det visade sig vara sant. Nico hade förflyttat den ena foten framåt, och sen försökt med nästa fot, men då ramlat ihop. Jag är osäker på om det hela får räknas som ett första steg egentligen, men visst, den 8:e maj tog Nico sitt första steg, nästan samma datum som hans käre kusin Leon, men Leon lyckades däremot göra det dagen innan!
Efter en längre tids slappande nere i parken, så började vi knata upp i lägenheten igen. Av någon anledning så började Linda fundera på om hon skulle flytta bilen som stod nere på parkeringen, eftersom man bara får stå där i tre timmar. Hon bestämde sig för att kila ner och flytta bilen, men möttes då av ett bittert problem. Bilen var helt död. Lamporna på bilen hade stått på, och därmed sugit ut all kraft ur batteriet. Det ena ledde till det andra, och plötsligt så hade hon även fått sin bil bötad med 400kr, vilket ju inte precis höjde glädjestämningen. Nu var det ju inte så att det blev en jättebitter stämning bara för att bilen dött och en dyr lapp fastnat under vindrutetorkaren, men vi hade gärna klarat oss utan den lilla detaljen den här dagen.
Jag påbörjade middagen, vilket skulle bli en helstekt fläskkotlettrad i ugn med potatisgratäng, egenhändigt hopvispad sås och givetvis svartvinbärsgelé. Vi njöt alla av middagen, och lyckades återigen trycka i oss rikligt med mat. Klockan rusade ifrån oss alla, och plötsligt visade den 20:00, varvid det började bli läge att få liv i bilen igen. Jag och Erik gick ner för att koppla in startkablar och se om det kunde fungera, men det visade sig vara helt omöjligt. Därför plockade vi istället ur batteriet och satte det på laddning i strax under 2 timmar, med tanken att vi kanske skulle lyckas få liv i bilen med startkablarna efter det. Tyvärr visade sig våran plan fungera sådär lagom bra. Det enda liv som hördes från startmotorn var en fjuttig sekund av ”Vrrr…” sen hördes inte startmotorn av mer. Plan B körde igång, och den innefattade hjälp från Enar som befann sig ca 1 timme och 20 minuter ifrån oss. Han skulle då komma förbi med ett helt nytt batteri. Kanske låter konstigt att just Enar skulle behöva åka hela vägen för att ge oss ett nytt batteri, men bilen som Linda hade var lånad från just Enar, och han var i brinnande behov av bilen dagen efter, så alternativen blev ganska få.
I väntan på att Enar skulle komma fram, satte vi oss alla ner i soffan, knäppte på Pippi Långstrump och dukade fram äppelpaj med vaniljsås. Så trots den långa kvällen, som sen blev natt, hade vi det väldigt trevligt allihopa. Enar kom strax innan midnatt, och bilen var igång strax efter midnatt. Trött som dom alla var efter en heldag här hos oss, hoppade de alla in i bilarna och åkte hemåt igen.

Den här dagen blev en av de mysigaste jag haft i Västerås, och jag ser verkligen fram emot att få träffa er alla snart igen. Stort tack till dig Linda för att du lyckades driva igenom det hela, och stort tack till er alla för att ni tog er hit!

Nu blir det en hel del bilder på rad här, som fint beskriver dagen i stort.