Idag har jag faktiskt gjort betydande framsteg. För den som har hängt med lite på bloggen, så har jag ju haft en rätt lurig sjukdomsperiod i 6 års tid, och den här senaste har varit den absolut tuffaste. Men nu börjar jag som smått anpassa mig igen till livet, och ge mig ut på allt mer aktiviteter för att få igång mig själv och inte tänka på vad magen vill.
Petra och Nina har under en rätt lång tid tagit med sina söner till ett ställe kallat ”Pinglan” som rätt och slätt är en öppen förskola som drivs av pingstkyrkan. Vilket ju säkert kan avskräcka vissa, bland annat mig. Nu lät det där väldigt hårt, men jag menar det faktiskt bara på ett enda enkelt sätt, jag tror inte på gud. Därför känns det ju i mångt och mycket fel för mig att delta i aktiviteter som görs av kyrkor och religiösa samfund. Men jag kan däremot se en mycket positiv sak inom kyrkan, vilket är att de inte gör det dem gör, för att tjäna så mycket pengar det bara går, utan för att de rent av brinner för något. Och just den synen fick jag bekräftad med råge idag. För när vi kom till pinglan, så fick jag för första gången se och höra hon som ledde hela babyrytmiken.
Vi kom in i en större lokal, med massor av föräldrar och framförallt små barn i samma ålder som Nico. De satt alla i en stor ring, och i ena änden av rummet, så satt Miriam som ledde hela rytmiken. Väldigt snabbt fick jag känslan av att hon verkligen älskar det hon gör, för hon lyste upp som en stjärna i rummet och bara gav allt för att verkligen ge de små barnen något alldeles extra. Det är knappt så jag har energi nog att roa Nico på samma nivå som hon tog sig an säkert 25 ungar samtidigt.
Alla ungar satt eller stod upp och var helt fokuserade på Miriam, som gav precis allt. Med sin magiska låda drog hon upp diverse olika små mjukisdjur som alla hade en egen sång.
Vi satte oss ner i nära anslutning till henne, då Nina och Eaven också var där, och satt precis bredvid Miriam. Bara en sån sak som att hon noterade att Nicos pappa var med och hälsade mig välkommen. Hon gör inte det hon gör för pengar, utan för att hon verkligen brinner för det och vill vara där.
Och just den bilden har jag av många såna här kyrkligt kopplade aktiviteter.
Efter sisådär 40 minuter så var själva sångstunden slut, och vi kunde sätta oss ner för att fika och umgås i ett rum som låg precis i anslutning till den större lokalen.
Vid 11 så gick vi åter till bilen igen, och åkte iväg för att lämna av det Xbox som jag i tisdags försökte lämna in, men då misslyckades fatalt. Den här dagen så gick det betydligt bättre.
Efter våran lilla runda till Xbox-verkstaden, så åkte vi hemåt med ett litet snabbstopp vid matbutiken. Vi planerade att äta raggmunkar och fläsk till lunch, vilket kändes som en lagom lyxig lunch. Roligt nog, så ringde Per mig, och vi bestämde att han och hans son Nils, som är en månad äldre än Nico, skulle komma förbi oss så snart han varit på BVC med Nils. Det här kom ju inte som någon chock, då vi tidigare i veckan pratat om det hela, men vi hade däremot inte kunnat spika något för torsdagen, utan det hängde lite i luften. Men det visade sig gå alldeles utmärkt med ett litet besök, så vid 14-tiden kom Per och Nils hem till oss. Ganska så lustigt, kastade sig Nils rakt i min famn så fort de kommit in genom dörren. Haha, så totalt förtjust. Sen hängde han kvar på mig som en liten ivrig schimpans. Nils är förvisso otroligt stillsam, och framstår rent av som rohypnol-lugn i jämförelse med hur Nico kan fara runt vissa stunder, och inte alls nöjer sig med att vara uppe i famnen på en.
När de kom, så var jag i full gång med att fixa till det sista av smeten till raggmunkarna, vilket ju också blev lite lurigare med Nils i famnen, haha. Men det var otroligt roligt med honom hängandes sådär, så jag försökte göra så mycket jag kunde, innan jag tillslut var tvungen att sätta ner honom på golvet med en stor låda leksaker. Gick helt enkelt inte att krama vatten ur all potatis med honom i famnen.
Lunchen jag stekte ihop, och som till en början verkade bli lite misslyckad, visade sig bli klart godkänd. Jag var lite orolig för att jag gjort raggmunkarna alldeles för tjocka, och därmed fått potatisen att bibehålla sin råa smak, men så blev det alltså inte, då jag stekte på rejält länge för varje raggmunk.
Vi alla tryckte i oss raggmunkarna, fläsket och lingonsylten med stor belåtenhet, för att därefter gå ut i vardagsrummet och låta Nico och Nils leka av sig.
Nils som egentligen var ganska trött, men inte ville sova, fick oss att istället gå ut på en långpromenad, vilket var riktigt mysigt, även om vädret hade kunnat ge oss mer. Det som jag gillade mest med hela promenaden, var det faktum att jag klarade av den. Visst, stundvis jävlades magen lite med mig, men gav mig aldrig någon direkt oro.
Planen med långpromenaden var ju såklart att få de två små att somna, vilket gick precis som planerat. Dessutom sparade vi en härlig fika till efter promenaden, en fika som även Per:s Sara skulle få vara med på, då hon slutade jobbet vid 17, och därefter skulle komma hem till oss, så vi alla kunde ta en fika gemensamt efter promenaden. Med tanke på det tämligen ruggiga vädret, som fick mina klena små fingrar att frysa sönder, så var man ju duktigt sugen på att komma in i värmen och få äta den där supergoda pajen. Vi var ute i ungefär en timme, vilket var rätt lagom för min del.
Väl hemma igen, så dröjde det inte sådär jättelänge innan Sara också kom in genom dörren. Eftersom jag och Petra missat våran status på glass, fick hon pina iväg till matbutiken och inhandla lite förnödenheter, vilket visade sig vara lite mer än bara glass.
Pajen åkte in i ugnen, tevattnet kokades upp och allt serverades i vardagsrummet. Det enda som inte stämde med fikan, var tiden, för klockan hade faktiskt hunnit bli hela 18:30 innan vi fick i oss våra blåbär och hallonpajer med vaniljglass, haha. Mer korrekt hade ju varit att äta paj efter en middag, men då de skulle åka hem till sig efter fikan, passade det fint ändå.
Det blev en heldag med både sång och dans på morgonen, samt en play date för Nico och Nils.
Stort tack för den här dagen, Per, Sara och Nils, det var riktigt mysigt att ha er över här. Ser fram emot nästa söndag hemma hos er!
Sista inbokade babysimmet hade vi igår, men däremot så var det inte sista gången med babysim, då vi har flera ”återsim” att ta igen, vilket man får göra när man missat sina tidigare sim-tider. Vilket ju känns ganska självklart, då varje simtillfälle kostar sisådär 200kr, och vi har 5 stycken återsim kvar för Nico. Fördelen med att vi har dessa återsim kvar, är att jag kommer få möjlighet att vara med Nico också i vattnet! Hittills har jag ju inte badat med honom en enda gång, vilket jag verkligen vill få möjlighet till att göra.
Vi var vid badet lite väl tajt inpå, och hade bara 10 minuter att få Petra och Nico redo inför badet. Men med lite samarbete så gick det alldeles utmärkt, och innan vi visste ordet av så var Nico nere i vattnet och plaskade runt med ivriga armar och ben. Det är först nu man verkligen får börja se Nico lära sig saker som är bra att kunna. Bland annat så fick Nico sitta på basängkanten, och när Petra räknade ned och sen sa ”hoppa!” så kastade han sig verkligen ner i vattnet. Jag trodde inte han skulle klara av sånt, men hjälp vad duktig han var. ”Men åhh, han fattar ju inte, det råkar ju bara vara så att han kastar sig samtidigt”. Nej, jag är helt övertygad om att han verkligen förstår. När man har sett honom kasta sig ut i vattnet femte gången i raden, på kommando, så förstår man att det inte är rena tillfälligheter. Klart imponerande.
Resten av dagen fylldes faktiskt enbart av bildredigering, skrivande på bloggen och sen stor nöjesläsning av den enorma Rocky-boken jag fått av Petra när jag fyllde år.
Igår så åkte ju jag, Petra och en allt mer växande Nico till Stockholm!
Vi hade välplanerade timmar framför oss, då det första stoppet skulle innebära att vi kastade oss in i ett dop för min brorson, sen var planen att vi skulle åka vidare ut till Vaxholm för att fira Petras syster Pernilla som fyllde hela 20 år.
Här hemma i Västerås så skyndade jag och Petra oss med att få allt klart innan avfärd. Nico förstod ju inte alls vad som hände, men flängde runt som en vante i all iver. Det är alltid själva slutklämmen som man måste få till så bra, för att lyckas med en sån här sak. Säg att vi skulle glömma ge Nico mat eller inte hinna låta honom sova en extra gång innan avfärd, skulle det kunna leda till en mindre bekväm resa med en arg Nico, vilket ju aldrig är önskvärt. Men vi fick till det hela rätt bra, även om vi påvägen till Stockholm hade hoppats att han skulle somna lite snabbare, och inte 10 minuter innan vi var framme vid kyrkan.
Räddningen från att ha med en trött och arg Nico att göra, var ju såklart alla människor vi mötte. Finns inget bättre för Nico än när han får umgås med massor av människor, och vara i absoluta centrum. När han får den uppmärksamheten, ja då kan han minsann dansa, munprutta och göra hela sin repertoar av tricks (som att skaka snabbt på huvudet, en klar favorit just nu).
En stor del av min släkt var på plats, även om det likväl fattades en nästan lika stor del också, men oavsett så blev det rätt mycket folk. Kyrkan i sig var rätt liten, men fyllde klart sin funktion ändå, och trots dess rätt tråkiga betong och metall-utseende på utsidan, så levde insidan upp när Gabriellas kusiner Lovisa och Sofia, smällde av rejält med sina sångröster, ackompanjerat av Marcus på gitarr. Det är klart läckert att höra när någon verkligen kan sjunga, och får göra det i en kyrka, som verkligen ger ljudet möjlighet att expandera och fyllas ut ordentligt i rummet.
Du kan ju gissa dig till vad jag gjorde under hela dopet, precis, fotograferade. Trots min kameras fullständigt galna fel och konstigheter, så bestämde jag mig för att ta med kameran, då jag inte hade kunnat leva utan den i mina händer, när så många fina möjligheter till bra bilder ges på en och samma gång. Trots det tekniska strulet med en ständigt skiftande bländare och enbart manuell fokus, så lyckades jag få till några bilder som var värda att plocka ur och behålla.
Likt alla andra dop, så var det en fika eller kanske rättare sagt en lunch direkt efteråt, där vi alla samlades och fick lite mer tid att prata tillsammans. Nico var till en början klart förbannad, mest pga av hunger, men sen efter att han fått lite tutte, så kunde han leka runt rejält bland folket. Vet inte hur många som fick gå med krökta ryggar för att han ville knata runt (vilket han ju inte kan, om man inte sträcker ner två hjälpande händer till honom), men oj vad glad han var när han fick rusa runt. Jag blir lika glad varje gång jag får se Nico tillsammans med någon i min släkt, för det är precis som jag tänkt mig att det ska vara. En stor familj där alla glatt tar emot Nico och leker runt med honom, för att sen slussa vidare när orken tagit slut, men hela tiden finns det någon där som vill greppa tag i honom och bara få lite Nico-tid. Det är så en släkt ska vara.
Efter att vi smällt i oss paj med tillhörande sallad, samt fika med stor och super-turkos tårta, så påbörjade iallafall vi våran resa till nästa ställe. Resan ut till Stockholms norra delar gick rätt snabbt, men när vi väl var framme, så kände jag verkligen ett kraftigt energi-fall. Jag blev duktigt trött och var tvungen att sätta mig ner i soffan hemma hos Petras föräldrar, och bara luta bak huvudet med stängda ögon. Hade kunnat somna samma sekund, men jag valde en inte helt optimal tid att vilja sova, då en fläskpannkaka visade sig ha blivit klar i samma veva, och det vankades middag. På något sätt så räckte det däremot med den lilla stunden i soffan, för att jag skulle känna mig avsevärt mycket piggare, även om jag efter middagen återigen la mig på mitt lataste sätt i soffan igen.
Vi stannade inte kvar i Vaxholm speciellt länge, utan åkte redan runt 19:30, vilket dels berodde på att vi skulle åka förbi Åkersberga en snabbis också, då min käre far hade leksaker till Nico, eller mer precist så hade han jättelego åt Nico. Så trots våran tidiga avfärd från Vaxholm, kom vi inte hem till Västerås förens 22-tiden.
Väl hemma, så fick Nico packa upp den dop-present han fått av min käre mormor och morfar. Nej, du har helt rätt, Nico är inte döpt, men mormor och morfar tyckte minsann att Nico ändå skulle få en present, vilket inte är något man ska få bara för att man döps.
Presenten som visade sig vara ett fotoalbum i klassisk dop-stil, har vi nu fungeringar på vad vi ska fylla med. Jag och Petra gillar ju att göra saker lite annorlunda, så kanske blir det ett album på Nicos släktingar, och inte bara massa bilder på honom själv. Men det återstår att se! Sen var det ännu en bonuspresent till Nico, som visade sig innehålla ett par likadana sockor som jag själv fått i samma veva av mormor! Haha. Stort tack mormor! (och morfar också såklart, men jag misstänker att din del i stickandet av de rosa sockorna var något begränsad, haha!).
I fredags så låg jag sådär riktigt skönt i sängen, och kunde mysläsa nyheterna i sängen via min telefon. Ett bra sätt att vakna upp på, även om det är ett tydligt tecken på hur informations-begär-skadad man verkligen är. Så fort man vaknar måste man (skriver nu man, istället för jag, då jag är ytterst säker på att väldigt många känner igen sig i det jag berättar) få veta vad som har hänt ute i världen, oavsett hur liten nyheten egentligen är. Visst, det är kanske lite överdrivet, då man skulle klara sig bra utan också, men det blir alltmer ett mönster i livet, att man tar upp telefonen och kollar vad som har hänt runt om en. Aja, skit i det nu.
Jag kollade på klockan, samtidigt som jag hörde Petra ropa ”Adam, har du lust att köra oss till Busborgen?”, klockan visade 09:46. ”När ska du vara där då?” En viss tystnad, ”Snart.. typ, 10″. Jag bara skrattade och gick upp. Jag ville ju också följa med till busborgen och se Nico stoja runt där med sina kompisar. Framförallt så ville jag få fotografera lite igen, vilket har varit en ganska avmattad syssla under tiden som jag haft det jobbigt med magen. Men nu börjar jag alltmer kunna koncentrera mig på det hela, och få ork till att vara kreativ. Det är trots allt inte jättelätt att vara glad och kreativ av bara satan när man känner sig bajsnödig som en elefant i alla lägen. Men det har som sagt börjat bli bättre.
Jag gjorde mig i ordning lite halvsnabbt, kastade i mig en näringsfattig frukost, och så var vi iväg. Busborgen visade sig vara något mycket bättre än jag vågat tro. Hade jag själv varit runt sisådär 10 år, så hade jag nog tyckt att det var precis hur roligt som helst. För precis som namnet antyder, så är det en riktigt stor borg inne i den lokal man öppnar portarna till. Eftersom det också kryllar av ungar överallt, så var ju ljudvolym där efter. Påminde ganska mycket om ljudet från en hejarklack, ett ständigt sorl runt sisådär 80 decibel. (Och då kan jag ju passa på att lära ut att normal samtalston är ca 60 dB, och med en stegring av 10 dB, så upplever vi det som en fördubbling av ljudet).
Men nu kanske du tycker att det låter lite väl tidigt att kasta in Nico i borgen, 9 månader gammal. Givetvis har du så rätt så, Nico och hans polare fick helt enkelt hålla till vid småbarnsavdelningen, där det också fanns en hel del roliga delar, så som bollhav, och flertal väl vadderade klätterställningar m.m. Ett roligt ställe för en sån liten knodd, dessutom gratis inträde när barnen är så små.
Efter både bollhavs-plums och fika, så kände vi alla oss nöjda med vistelsen på Busborgen. Eftersom vi kommit dit rätt tidigt på dagen, så återstod det fortfarande en hel del tid av dagen, så vi bestämde oss för att åka ut till Åsby igen, där jag och Daniel var häromdan. Petra som aldrig besökt stället, ville ju gärna få se vad de hade att erbjuda, då både jag och Daniel pratat gott om stället. Bilen rullade iväg, och ganska snart så var vi framme vid Åsby. Nico som inte var riktigt lika sugen på att kolla in någon tråkig heminredningsbutik, försökte avleda våran uppmärksamhet genom att prutta blöjan full med illaluktande gegga. Men tappra föräldrar som vi är, så lyckades vi motstå hans försök att avleda oss, och bytte helt sonika blöja på honom, något som Nico nog aldrig hade räknat med, eller ens sett komma. Fullständigt överrumplad tog vi med honom in i butiken efter det snabba blöjbytet, och strosade runt med honom stående i kundvagnen, med ivriga fingrar som gjorde allt för att få tag på minsta lilla småpryl. Klåfingrig är nog ordet jag söker.
Vi provsatt soffor, kollade lampor, luktade på ljus, tvålar och klämde på diverse olika tvålpumpar, för att efter ca en timme, gå från stället tomhänta. Inte för att vi inte hittade något fint, utan för att vi helt enkelt inte har någon utarbetad stil att jobba efter här hemma, då vi egentligen vill sälja av alla möbler, fixa en ny lägenhet och bara börja om från scratch igen. (Eller, det är vad jag vill.. haha, men tror nog Petra har ungefär samma tanke). Så att då köpa jättespeciella små tvålpumpar och brödkorgar, blir helt enkelt fel. Dessutom är jag världens sämsta impulsköpare.
Något vi verkligen var på jakt efter, var faktiskt en typ av korg för att förvara alla Nicos leksaker, då vi i dagsläget bara har en väldigt liten låda för rätt så mycket prylar, något som gör att det utan minsta ansträngning blir snuskigt stökigt i vardagsrummet. Eftersom vi inte hittade exakt vad vi sökte vid Åsby, beslutade vi oss för att rulla vidare till nästa inredningsbutik, vilket fick bli Chilli. Där hittade vi faktiskt en korg vi tyckte var riktigt snygg, och i lagom storlek, samt klättervänlig för Nico, som ständigt vill resa sig upp mot allt. Korgen stod utplacerad med grejer i sig, på tre olika ställen i butiken, med prislappen 149kr, vilket ju var perfekt! Vi gick fram till kassan för att fråga efter var vi kunde greppa tag i en sån där korg, varvid det visade sig att de inte längre sålde den korgen, och de tre som fanns i butiken var trasiga, för att sist men inte minst avslöja att de inte skulle ta in fler. Suck.
Vi släppte då jakten på den försvunna korgen, och åkte helt sonika hem. Eftersom jag mer eller mindre höll på att köra över minst fem pers på parkeringen, under tiden som jag backade ut bilen, valde jag att under kvällen åka iväg för att tvätta av bilen lite snabbt. Om den sen gick snabbt är en helt annan historia, jag kan ju tvätta en bil i hur många timmar som helst, men efter lite mer än en timme beslöt jag mig för att avsluta, vilket tydligen var en perfekt tajming för Daniel, som precis hade slutat sitt jobb. Snäll som jag är, åkte jag iväg för att hämta upp honom, för att sen åka hem till oss en snabbis, hämta upp Daniels kort, som Petra hade, för att sen åka till matbutiken, shoppa loss lite lätt, och sen åter hem till oss igen.
Kvällen fylldes av god mat, film och god efterrätt. En bra dag på många sätt. Framförallt var den bra för min mage, då jag fick möjlighet att träna den i vardagsmiljöer, och det gick rätt bra helt klart.
Jag har verkligen längtat efter att kunna följa med Petra och Nico till babysimmet, först idag klarade jag av att göra det utan besvär, och då har jag inte varit med sen i början av november förra året. Det är väl kanske inte troligt att jag hade följt med om de hade behövt åka buss den här gången också, likt alla andra gånger innan vi fick våran bil. Men nu när vi plötsligt kan ta oss överallt med bil, så lättade det upp rejält för mig att kunna följa med på familjeäventyr. Visst, jag fick ju göra två toalettbesök under den korta tiden som jag var med borta vid simmet, men det i sig spelar ju ingen roll.
Vid 10:30 så var vi iväg till babysimmet, och jag förvånades lite över hur duktig Nico var på vissa delar, även om han är rätt så lik sin kära pappa på det där lite lätt drömmande sättet. Han kan ibland nöja sig med att bara observera människorna runt om sig, precis som jag själv kan göra. Jag fick bland annat se Nico sparka ifrån med benen, och verkligen ta sig fram, samt hoppa i vattnet från att först sitta på en stor flytande dyna. Känns bra att ha med honom på babysim, även om vi nu väljer att göra ett litet avbrott och därmed ta en paus från simningarna.
Efter Nicos lilla uppvisning i bassängen, så åkte vi iväg hemåt, men då Nico tvärdäckade och sov så gott i bilen, så ville vi inte väcka honom genom att dra upp honom i lägenheten. Så istället började vi lasta på bilen med ännu mer av det skräp vi samlat på oss under de senaste dagarnas stora rensning. ”Va? Är ni inte klara med det än?” Nej, den här utrensningen tog sin tid, men jösses vad skönt det känns nu i efterhand när alla kartonger är rensade, förråden tömda på skräp i massor. Men eftersom vi då rensat uppe i lägenheten, dvs tagit upp kartongerna från källaren, och rensat där uppe, så hade vi stora sopsäckar med skräp, både inne i lägenheten och utanför. Bilen fylldes upp rejält med skräp, och Nico sov gott under hela våran lastning, resa till återbruket, under själva kastningen av skräpet. När vi sen var klara vid återbruket, så sov Nico fortfarande så gott, att vi bestämde oss för att köra iväg till IKEA och shoppa några glasburkar vi sett där sist vi besökte stället. På så sätt kunde vi få fler vettiga saker gjorde under tiden Nico fick sin underbara skönhetssömn. Rundturen på IKEA gick snabbt och resulterade i sex stora glasbehållare, två mindre, samt två iskubsformar och sist fyra förvaringslådor. Totalt brände vi iväg 450kr ungefär, vilket kändes klart överkomligt.
Nico hade ju givetvis varit med oss inne på IKEA, så han var ju klarvaken, och på förvånansvärt bra humör, då han brukar bli lite pipig när han slängs upp och ner ur bilbarnstolen.
Väl hemma igen, så tog min energi slut, och min motivation och ork till att bära ner de 6 kartonger som stod i våran hall, verkade helt befängt och fruktansvärt tröttsamt. Så istället för att göra något vettigt, satt jag bara i köket och slösurfade på iPaden. Min energi kan verkligen gå ur kroppen på bara några sekunder ibland. Efter lunchen, som fick bli köttfärsbiffar, potatis och en egenhändigt ihoprörd sås, så satte jag mig istället vid datorn för att redigera de bilder som du kan se i det här inlägget.
Sakta men säkert, och ju närmare kvällen vi kom, så började jag få motivation igen att ta tag i de där usla kartongerna som stod i hallen, samt städa upp hela lägenheten efter allt röj som vi haft här under de senaste dagarna. Låter som om vi haft världens fetaste fester, men nej, vi har ju bara tömt kartonger på skräp.
Strax innan 21, så började jag bära ner kartongerna till källaren, varvid jag samtidigt fick ett samtal från min käre far. Vi pratade samtidigt som jag kånkade ner kartong efter kartong till källaren, samt sorterade in dem i rätt förråd m.m. Vips! så hade en timme gått, och jag hade faktiskt fått flertal vettiga saker gjorda. Lägenheten ser numera okej ut, men ska få åka på en storstädning inom kort.
Nu ska jag se till att få mig något mer att äta, då min spontana huvudvärk håller på att ta kol på mig.
By the way, visst ser det lite creepy ut i den näst sista bilden, där bara Petras armar syns. Haha, jag tycker det ser ut som om något sorts monster (med ovanligt fina händer och naglar) sträcker sig efter Nico, samtidigt som han sitter där, helt ovetande och kanske rent av ointresserad av monstret.
Nu är jag och min lilla familj som sagt var hemma i Västerås igen, och det känns rätt skönt att ha fått komma hem återigen. Det är något speciellt med att verkligen komma hem, även fast man kanske trivs på de platser man är när man inte är hemma, så är det alltid mer avslappnande för kroppen att faktiskt vakna upp i sin egna säng. Måste vara för att alla saker runt om en, är ens egna, miljöerna har man själv byggt upp och allt man gör är ens egna ansvar. Teorier såklart.
Vi påbörjade våran resa denna dag förra veckan, och det enda mål vi hade var att ta oss till den födelsedagsmiddag som min bäste vän Erik skulle ha på Patricia. Eftersom vi trots allt bor 10 mil från platsen där själva middagen i sig skulle ske, så blev det så att hela dagen ägnades åt att kunna komma dit. På morgonen så packade vi, och gjorde oss allmänt snygga för att vara klara när vi väl kom till Stockholm. Planen var sen att vi skulle bo hemma hos min mamma & Co, fram tills dess att vi skulle få köpa bilen senare under tisdagen.
Klockan 13:53 skulle vårat tåg avgå från Västerås Central, och anlända till Sundbyberg Station ungefär vid 14-tiden, så för att vi skulle hinna med tåget, behövde vi ta bussen som gick vid 13:26. Allt var nerpackat, Nico var väl påklädd, medan både jag och Petra var lite mindre väl påklädda för den otroliga kyla som visade sig finnas utomhus. Såg verkligen ut som om vädret lovade mer värme än det i sen praktiken visade sig finnas. Vi huttrade lite smått hela vägen till busshållplatsen, och avundades Nicos mysiga plats i vagnen, med en varm åkpåse och fleecefilt, samt vantar och mössa. Såg otroligt skönt ut, vilket ju också var tanken med det hela.
Vi kom ner till centralen, köpte våra biljetter, hoppade på tåget, och fick äntligen njuta av lite bättre sittplatser än senaste tågresan, där vi mer eller mindre fick stå och trängas som boskap hela vägen till Västerås från Stockholm. Nico satt och var alldeles stolt över sin sittplats på tåget. Inte nog med att han fick sitta alldeles själv i en av de stora stolarna, han fick även sitta i fönstret och spana in allt som for förbi i minst 500 km/h. Klart intressant såklart!
När vi närmade oss Sundbyberg, så planerade jag att gå på toaletten en snabbis, bara för att göra resterande resa lättare, men jag var helt klart inte ensam om den tanken, då det ständigt strömmade in folk på toaletten som fanns i andra änden av vagnen. När det väl blivit lugnt, så knatade jag bort dit, och gick in i ett litet trångt och illaluktande utrymme. Utan papper. Japp, det är sant, det fanns inte ens en liten papperstuss kvar inne på toaletten, så några mer avancerade toalettbesök var ju inte att tänka på för någon alls ombord på tåget. Som tur var, så kändes min mage relativt lugn ändå, och jag kunde känna mig relativt lugn ändå, utan någon direkt oro för att resan hem till mamma skulle bli alltför besvärlig. Vi hade ju dessutom lyxen att bli hämtade vid stationen utav Bobo, så vi slapp därmed vänta på någon usel buss eller tunnelbana, vilket i sig kanske också är lite av ett krav för att jag ska kunna åka såhär pass långt utan större besvär. Slutligen så var vi äntligen hemma hos mamma & co. och kunde bara byta om lite snabbt för att vara redo inför kvällens mysig kväll.
Inte nog med att denna kväll skulle komma att bli den absolut första kombinerade långresan, med långmiddag inne i stan för min del, det var också en kväll då både jag och Petra lämnade över Nico i andras händer för att nattas. Dvs att vi aldrig tidigare åkt ifrån Nico och litat på att någon annan än vi själva, ska både ge honom middag och sen få honom att sova gott i sin säng. Lite spännande såklart, även om Petra mer upplevde det som något jobbigt och ansträngande att inte ha Nico nära sig.
Ungefär en timme innan avfärd, så ringde jag Erik och Jenny och berättade att jag faktiskt kunde hämta upp dem med bil, och på så sätt åka tillsammans in till stan, istället för att de skulle hoppa på tunnelbanan. Erik tyckte det lät som en utmärkt idé, och vi bestämde oss för att klockan 17:50 var en lämplig tid att ses utanför hans port.
Julia var den som skulle ha hand om Nico till en början, och hennes plan var att ta med Nico till Vällingby för att sitta och fika lite med sin kompis, något som verkade smått galet med tanke på hur pipig Nico var för stunden, men det var inget som oroade Julia. Så jag, Petra, Julia, Sanna och Nico hoppade in i bilen, och rullade iväg mot Hässelby Gård för att där lämna av de tre fikasugna, och därefter rulla iväg till porten där både Erik och Jenny skulle storma ut.
Klockan blev 17:55, och jag började undra lite varför de inte hade kommit ner redan, då det är ovanligt att Erik är sen med ens en minut, men så lättades min oro snabbt, då de glatt, men fruset kom ut genom porten.
Resan började, och vi rullade in mot stan med högt dunkande partymusik. Eftersom det är Stockholm vi pratar om i det här läget, så hade jag redan tidigt i min planering för hela den här resan, börjat fundera på vart jag skulle ha möjlighet att parkera bilen. Det kändes som om det skulle finnas parkering precis utanför Patricia, men det var å andra sidan bara en mycket svag bild i mitt huvud som talade för något sådant. När vi sen väl kom fram, så visade det sig givetvis att någon parkering inte fanns att tillgå, inte på något sätt alls faktiskt. Erik och Jenny hoppade av utanför Patricia, medan jag och Petra jagade tag i en parkering, vilket givetvis ledde till en mindre förvirring inne i slussen vidriga system av krångliga vägar, som vid minsta felkörning leder till att man hamnar minst 35 mil fel. Japp, det är sant, ligger man i fel fil, så hamnar man helt obarmhärtigt i Norrköping eller Gävle innan man vet ordet av. Som tur var så körde vi inte så fel att vi hamnade i vare sig Norrköping eller Gävle, men däremot så fick jag göra några fulingar innan vi slutligen lyckades hamna inne i ett läskigt parkeringshus med otroligt mystiska gångar för att kunna ta sig ut därifrån. Totalt sett tog det oss säkert 30 minuter innan vi verkligen var tillbaks vid Patricia igen.
Väl inne i partybåten, så gick vi upp en trappa och hittade hela gänget med födelsedagsfirare sitta vid ett långbord. Totalt sett så var det ungefär 15 pers på plats, och då var det allt från härliga Hässelby-folk till Eriks studie-vänner från läkarlinjen. Jag och Petra hamnade längst ut på långbordets spets, som också visade sig vara i närheten av en dörr som ledde raka vägen ut i kylan. Det visade sig rätt snabbt att den där dörren inte bara var för skoj skull, utan även skulle användas flitigt. Inte bara det att folk gillade att röka gick ut genom dörren, utan också personalen på Patricia fick ständigt forcera dörren. Jag tyckte lite synd om personerna som verkligen behövde springa ut och in hela tiden, med tanke på hur vidrigt kallt det faktiskt var utomhus. Men efter ett tag tyckte jag inte lika synd om dem längre, utan började istället tycka synd om oss som satt så jävla nära dörren. Jag började nämligen misstänka att personalen rent av tyckte det var lite skönt att komma ut i kylan, då de sprang som hundrameterlöpare fram och tillbaks hela tiden, måste ju då vara skönt att få komma ut i kylan en liten snabbis då och då.
Ungefär i samma sekund som jag och Petra satte oss ner, så kom en servitris och frågade om vi bestämt oss för vilken mat vi skulle ha. Jag förklarade att jag precis fått menyn i min hand, och hon gick istället vidare till nästa. Efter en rätt snabb koll på menyn, så bestämde jag mig för en rykande het fajitas. Kan kanske tyckas vara lite tråkigt val, men den andra maträtten som annars såg lockande ut, hade bara bearnaisesås, vilket inte är någon favoritsås för min del. Jag tycker det kan vara gott de första tuggorna, men sen blir det helt fel, och jag tappar rent av aptiten.
Närmast mig och Petra satt det två stycken från Eriks skola, som vi samtalade med om lite allt möjligt, men mest handlade det såklart om vilka vi var och vad vi gjorde. Även om det var väldigt trevligt att prata med dem, så önskade jag lite att jag hade fått mer tid med mitt kära Hässelby-folk, men det får nog lämnas till en annan tid.
Middagarna började komma in på bordet, och när våran bordsgranne, som då inte tillhörde sällskapet, såg att Erik hade fått in samma maträtt som han själv, så böjde han sig över och sa ”fråga honom om hans mat var god”, varvid han sen berättade att hans kött hade varit kallt, bearnaisesåsen hade inte smakat något alls och potatisklyftorna var bara som skit. Vi lovade att fråga Erik, men bestämde oss för att vi skulle låta honom äta upp innan han gav sitt betyg, mest för att det inte är så roligt att få det kastat i ansiktet på sig att maten man precis ska börja äta, smakar rent av skit. Eriks betyg innehöll däremot betydligt fler stjärnor än bordsgrannens. Eriks mat hade varit både varm och bearnaisesåsen hade faktiskt smakat något. Jag tror Eriks betyg hamnade på ca 3,8 av 5 möjliga poäng. Helt okej med andra ord.
Maten jag och Petra beställde då? Jo vi tog ju båda fajitas, och våran mat var minsann inte kall någonstans, då den kom in på en stekhet platta så man fortfarande kunde göra maten fräsa mot metallen. Dessutom var det en närmast obehagligt stor mängd kyckling vi fick, jag kunde inte alls förstå hur man skulle kunna få i sig en sån portion med mat, men ner gick det, inte allt, men stora delar av det hela. Dessutom var det riktigt gott, men osäkert om det däremot var värt standardpriset på 200kr, vi fick ju givetvis halva priset på maten (afAdam äter alltid för halva kostnaden på restauranger, haha), då det var lite av Patricias present till Erik, där de bjöd honom på två rätters, och alla hans vänner på halva priset.
Till efterrätt så blev det en rejäl omgång ”banana boat”, dvs bananer, maränger, colasås, vaniljglass och grädde. Det som kunde uppfattas som lite tråkigt på Patricia var ju det faktum att vi alla skickades ut därifrån vid en bestämd tid, då vi bara hade ett visst antal timmar att sitta ner, närmare bestämt två timmar. Så de som var lite sena med sin beställning av efterrätt, fick helt enkelt stå utan då servitrisen förklarade att våran sittningstid bara hade 15 minuter kvar.
Alla utom jag och Petra gick vidare ut på stan efter middagen på Patricia. Anledningen var ju mest den att det kändes som en ganska lagom utekväll för mig vid det laget. Sen ska det ju sägas att det kändes extremt skönt att inte gå längre än nödvändigt i den där vidriga kylan, vilket jag påmindes om så snart vi skulle hämta ut våra jackor i garderoben.
Stort tack för en trevlig kväll med er alla, och ni Hässelby-bor som läser här, jag hoppas vi ses snart igen, för det blev alldeles förlite tid tillsammans med er!
Igår så innehöll inte min dag speciellt mycket äventyr. Petra och Nico åkte däremot ner på stan för att tillsammans med Nina och Eaven, titta på en förskola för att se hur de hade det där. Börjar ju nämligen bli hög tid att ställa Nico i kö för att få plats på ett bra ställe. Fram mot eftermiddagen så kom Petra och Nico hem igen, och jag rörde ihop raggmunkar och stekte på rimmat sidfläsk. Blev riktigt gott, och fruktansvärt mättande. Fram mot kvällen hände det sen lite skoj, då råkade nämligen Nina och hennes son Eaven, som är lika gammal som Nico, och låg faktiskt på sjukhuset samtidigt efter födseln.
Egentligen så var det Nina som bjöd in oss till middag hemma hos henne, men Petra besvarade smset med att vi skulle slafsa ihop köttfärsås och spagetti inom kort, vilket råkade vara Ninas favorit, så en timme senare var hon och Eaven hemma hos oss. Däremot så tyckte Eaven att det var sådär lagom roligt att träffa läskiga Adam med den yviga frisyren. Han börjde rent av gråta när han fick syn på mig, och blev väldigt rädd, något han aldrig gjort förut mot någon. Det var ju också väldigt längesen jag såg honom, säkert 3 månader eller något i den stilen, vilket är rätt mycket när han nu bara är lite mer än 7 månader. Det dröjde ett rätt bra tag innan han var beredd att titta på mig utan att börja skaka på underläppen, men tillslut så var det ändå okej, och han kunde t.om börja skratta åt mina små bus.
Nico och Eaven har fått leka tillsamman flertal gånger sen de båda föddes, och framförallt nu på senare tid har det blivit gemensamma besök på förskolor och annat också. När de båda sen fick busa runt lite i soffan, så var jag ju tvungen att ta fram kameran och börja smattra av lite bilder på dem båda.
Ganska så sent på kvällen, började jag laga ihop middagen, men faktum med så hade jag inte något jättestort behov av att äta tidigare, då raggmunkarna hade lagt sig som en sjunkbomb för ubåtar i magen. Vi åt middagen så snart Eaven hade somnat, ja för Nico hade ju inga funderingar alls på att faktiskt sova vid den tidpunkten, han var fullt upp i varv såklart, men däckade ganska omgående efter middagen.
Petra bestämde sig för att efterrätt hörde till denna torsdagskväll, och kastade ihop två äppelpajer som vi alla tre lyckades sluka i ett nafs. Fånigt gott.
Blev en väldigt mysig kväll faktiskt, och så var det väldigt roligt för mig att få se Nico och Eaven ”leka” tillsammans.
Notering: Av bilderna här ovan, så är det den näst sista bilden som bäst visar de båda busarnas personlighet just nu. Eaven gör allt för att klätta iväg och ta sig ur soffan, medan Nico som vanligt gör sina påhittade små ljud, och som man ser på bilden, så är det pruttljudet med läpparna som gäller!
Ja Nico sitter numera på pottan minst en gång per dag, och det är något han verkar tycka är helt okej. Han vet givetvis inte varför han sitter där, men det är stadigt och han får leksaker att leka med lite, mycket bättre kan det ju inte bli? Om det hamnar något i pottan? Hehe, ja såna här små knoddar som man fortfarande bara räknar månaderna på, tenderar till att jämnt och ständigt läcka ur sig både det ena och det andra, framförallt det andra.
Nu har Nicos två första tänder pressat sig fram. Fast egentligen så var det några dagar sen det hela hände, men jag har inte lyckats fotografera det förens nu, vilket ju kan förklara med att Nico mer än gärna döljer sina tänder med både tunga och fingrar. Men är man envis som fotograf, så lyckas man tillslut, även om det i det här fallet krävde att jag låg på golvet och fick ont i 30 minuter. Klart värt det.
Idag orkade jag äntligen ta mig lite tid till att fotografera Nico i alla hans små upptåg. Till att börja med, så fick han äta blåbär idag, vilket snabbt resulterade i att han fick ta sig ett bad direkt efteråt. Den sista bilden så flyger han runt i sitt stora UFO han fått av mormor och morfar.
Jag tycker Nico ser ut att vara tagen ur serien True Blood på den första bilden? I annat fall så skulle han ju passa perfekt in där, hehe.
Har ännu inte tagit mig tid att skicka in min kamera, vilket jag måste göra snart, som du kanske kan se på bilderna. Fokus ligger i 9 fall av 10 helt fel. Hopplöst tråkigt för mig. Men samtidigt så vill man ju inte missa bilder som dessa!
© 2012 afAdam.se