Nu finns det risk att dopet kommer lite i skymundan här, men samtidigt så är ju ett dop inte riktigt lika stort som ett giftermål, så, ja det är väl rätt naturligt, framförallt med tanke på att bröllopet i sig var helt hemligt och chockade samtliga närvarande. Vad hände egentligen? Haha.

Söndagmorgon, jag och Petra vaknade till, givetvis inte innan Nico, då han alltid inleder morgonen med att sparka Petra i magen och skratta menat och mycket. På våran dagskalender, så stod det ”Dop”. Givetvis har vi ingen kalender hängandes någonstans, men i våra sinnen så var det vad som stod skrivet. Klockan 14:00 skulle dopet börja, och vi ville vara ute i god tid, då vi trots allt hade en rätt bra bit att köra.
Till frukost serverades det nybakad scones, och en ganska så snabbäten frukost. Även om Nico var rätt snäll, så ville vi skynda oss lite för att kunna lämna Västerås vid 10-tiden. Självklart sprack alla planer på att sticka iväg vid 10. Det hela slutade med att bilen började rulla strax innan 11, vilket förvisso var klart godkänt, då vi hade 3 timmar kvar tills dopets start. ”Men va fan, vem är det som ska döpas?!” Aah, ja jag har inte avslöjat det ännu nej. Petras brorson, Leon, var det som skulle döpas. Och de hade flera veckor tidigare, bett mig vara fotograf under tillställningen, vilket jag glatt tackat ja till. Det var ju med andra ord ännu en anledning till att jag ville vara framme i god tid, så jag kunde mäta ljus och planera bilderna lite.

Vi rullade ut på de stora vägarna mot söder, och hamnade efter en tid i centrala Vaxholm. En ort där Petras barndomsminnen gör sig påminda, och en plats där jag själv får lumpen-minnen. Vi rullade in på en liten mindre gata, och knallade sen ner för en mysig liten grusgång, och kom fram till ”Hembygdsgården”. Ett sött litet ställe som Patrik och Lisa hyrt för just den här speciella stunden. Runt om huset så låg vattnet och skvalpade, och på baksidan kunde man snabbt ta sig ut på gräsmattan och känna friska vindar från havet. En tämligen bra plats för ett dop.

Jag började ganska omgående, efter att ha hälsat på Patrik, Lisa, Nova och Leon, att kolla vinklar, ljus, möjligheter och tidrymd. Vart skulle jag kunna hitta bra ställen att fota ifrån, osv osv. Till en början så var det fika, varvid folket samlade, plockade kakor och hade det allmänt trevligt.
Jag la mer tid på att fotografera än att äta bullar, även om jag pressade i mig två kanelbullar och ett glas saft innan jag bestämde mig för att det fick vara nog, alldeles för många bra kort kunde gå till spillo.
Plötsligt så var det dags för cermonin. Dopbordet bar de iväg, ut på den lilla udden, och kort därefter så kom prästen till platsen också. Ungefär samtidigt som cermonin startade igång, så var jag redan inne på mitt andra 4Gb-minneskort. Bilderna bara flööög iväg, och jag fick vara rätt noga med att inte bara smälla av bilder, då jag inte riktigt hade utrymme för hur mycket som helst, även om jag hade 12 Gb utrymme med mig för det lilla dopet.
Allt gick som planerat, med sånger och tal från prästen. Vatten skvättes upp på Leons huvud, och ljus försökte tändas, i den rätt kraftiga vinden.
När alla sen kände att ”nu börjar det lida mot sitt slut, bra då kan vi få äta den där salladen som stod i köket”, så bad prästen Lisa och Patrik kliva fram till honom. Ingen tänkte mer på det, men när prästen sen sa ”Inför Guds ansikte, är vi samlade till vigsel, mellan er två, Patrik och Elisabet”. Ingen greppade riktigt exakt vad som hände, förens ordet ”vigsel” hade börjat smälta in, och plopp! så ramlade brevet i brevlådan, och alla gav i från sig ett ”åååååh!!” ljud. Det var ett ljud som tydligt beskrev känslorna ”Va-fan-har-de-lurat-oss-alla” samt ”Nej men Gud så underbart!” för att sen inte glömma ”Oj va de ska få skäll sen för att ha lurat hit oss!”. Jag tyckte bara det hela var grymt roligt gjort, och helt rätt. Chocka och överraska. Det kändes tydligt att ett bröllop inte måste kosta 300 000kr för att bli lyckat, utan det viktiga ligger i folks direkta närvaro och känslan av att man får uppleva något tillsammans. Ungefär här någonstans ramlade jag in på mitt tredje minneskort. Bilderna slutade inte smattra. Jag gjorde allt jag kunde för att hitta nya vinklar, spännande sätt att fånga den stora dagen på. Jag kunde glädjas åt att ljuset var på min sida, nämligen molnigt. Så perfekt det bara kan bli!

Allt gick rätt snabbt, och innan man visste ordet av, så var cermonierna slut, och det var istället dags för alla att greppa tag i den där salladen som stått och lurat i köket. Glädjetårar och stora leenden kastades runt i luften, kramarna kastades rakt mot varandra. Något annat än glädje fanns inte på den lilla gräsplätten i Vaxholm. Förutom för mig då, som var fotografen på plats, och hade fullt upp med att föreviga varje liten sekund, haha. Men jag var inte oberörd såklart, tvärtom, jag tyckte det hela var otroligt fint, och framförallt roligt.

Vi högg sedan in på den där efterlängtade salladen, även om jag här tog lång tid på mig innan jag själv satte mig ner för att äta, istället för att fotografera som en dåre.
Vi åt pajer, sallader och drack gott. Kvällen kom rätt snabbt, och innan man förstod det, så var dagen faktiskt över. Vid 19-tiden rullade vi iväg, och gjorde ett stop hemma hos Petras föräldrar, som hade åkt lite tidigare än oss från dopet/bröllopet.
Vi stannade till där för en liten enkel stund med Petra familj. Nico fick tonvis med kläder och leksaker av sin kära mormor.

Strax innan 21, så begav vi oss återigen mot Västerås. Jag kände mig rätt duktigt trött, och var faktiskt lite orolig över att köra bil, men visste ett säkert knep, nämligen att prata med Petra. Då försvinner alltid tröttheten när jag kör. Just det monotona i att köra längs med E18 i flera mil är det farliga när man redan i start känner av tröttheten.

Dopet som blev ett bröllop, som ledde till många bra bilder, blev en dag att minnas. Stort tack till Patrik, Lisa, Nova och Leon, som alla gjorde oss en mysig dag tillsammans.
Bilder från den här dagen kommer upp allteftersom de blir klara tänkte jag. Har ju en del bilder att redigera så att säga.