Idag trillade det in ett brev från av många olika tjänstepensionsbolag. Jag fick läsa lite trötta siffror på hur mycket pengar jag som gammal, vilket ju är smått lurigt att relatera till egentligen, men visst.
Men sen läste en liten mening längst ner och mina ögon fastnade bara på de absolut sista orden ”när du dör”. Vem avslutar en mening med ordet ”dör”? Haha, det blir ett nästan hotfullt litet meddelande mitt i allt, där de egentligen vill säga ”För dö, det kommer du göra, om vi så ska behöva ta tag i problemet själva!”.
Jag är ju hyfsat medveten om att min kropp en dag kommer ligga och bara ruttna i någon gammal koffert eller möjligtvis spridas glatt i vinden i form av aska. Men att börja picka på mig vid 27 års ålder och säga att det är fan dags att tänka på att jag kommer dö och borde verkligen ta beslut i om jag inte ska ha ett efterlevnadsskydd. Skyddet i sig innebär att pengarna istället tillfaller mina anhöriga istället för övriga pensionssparare, vilket just nu känns extremt ointressant då jag fick en siffra på 12 000kr i pappret. ”Yes! Adam tecknade efterlevnadsskydd, nu har vi råd med… hyran en månad till”.
Haha.. ja jävlar. Hur som helst, ett tips när du ska skriva ett brev till någon, är att inte avsluta med orden ”när du dör”. Det klingar illa i precis alla lägen, om det inte är ett brev om dödshjälp som man längtat efter kanske.
Jag ville tydligt visa Nico hur viktigt det är att man faktiskt städar efter sig.
Utöver det faktum att jag känner mig allmänt förkyld idag, så fick jag precis ett samtal som blev rätt lustigt.
Jag och Daniel satt i min bil påväg ner mot stan. Telefonen började ringa och det visade sig vara ett dolt nummer. Även om jag sällan är sugen på att svara vid dolt nummer så gör jag det alltid eftersom många jag känner har det. Men det hördes snabbt att den här personen i andra änden inte hörde till min kära vänskapskrets. Istället var det en kvinnlig säljarröst som hördes. Själv klart suckade jag lite i bara tanken, men eftersom det var från banken som lånat mig pengar till bilen, valde jag att lyssna. Det visade sig handla om ett låneskydd på mitt lån, och jag lät kvinnan berätta lite snabbt om det hela.
Säljaren – ”skulle du bli sjuk eller råka ut för en olycka, så betalar vi kostnaderna för lånet. Kraven vi har för att kunna teckna dessa är att man är fullt frisk och har fast anställning”
Jag – ”Aha, jag tror inte ni riktigt skulle godkänna mig som fullt frisk”
S – ”Jaha oj? Vadå då?”
J – ”Ja alltså, min journal rymms inte ens i den tjockaste pärm du kan hitta”
S – ”Oj okej, men nu är du frisk?”
J – ”Nja, snarare under behandling”
S – ”Jaha oj, men du kanske är frisk snart då?”
J – ”Ja det hoppas jag, har hållt på att opereras i sex års tid nu, så snart är det väl dags!”
S – ”Ja men då vet du iaf mer om det. Infotmation kan man aldrig få för mycket av”
J – ”Haha, precis, eller?”
Samtalet avslutades vänligt.
Jag bara tar för givet att det är närmast olagligt att inte dela med sig av en video som denna! Notera nu att det INTE är Nico i videon, utan någon radom amerikansk unge som nog kommer synas en del under 2011 i diverse tv-inslag, reklam och annat.
Varför jag valde ordet platt i rubriken till det här inlägget är lite osäkert, men det hoppade upp i huvudet på mig direkt, och beskriver nog ganska bra hur äventyrlig helgen skulle se ut på ett klassiskt diagram, som någon trist kontorsnisse står och knappar fram, utan att skämmas för de besvärande stora svettfläckarna under armarna. Hans panna är lätt svettblank och handen skakar lite lätt med den kombinerade presentation- och laserpekarfjärrkontrollen. Man kan tro att han är orolig för att kontakten mellan dator och fjärr ska sluta fungera, för det har ju trots allt hänt fler gånger än han ens har kapacitet nog att minnas. Näe, oron och de besvärande stora svettfläckarna är med allra största sannolikhet där för att han faktiskt inte har något att presentera för sin publik, en publik med stora förväntningar.
Med skakig röst säger kontorsnissen ”Eh, ja, som ni kan se, så är det ganska milda svängar i mitt diagram. Jag kan tänka mig att många undrar just över lördagen där, eftersom det trots allt fanns en liten topp i händelsekurvan runt 14-tiden, och det kan förklaras med att Adam under den tiden städade lägenheten, hrrmm.. Ja sen är det alltså helt platt igen, då Xbox-spelade inte räknas som värdig aktivitet.”
Folket som sitter precis framför honom tittar dömande, några nyper sig i näsbenet precis mellan ögonen, de skakar på huvudet och blåser ut en perfekt mängd luft för att på bästa sätt säga ”Missnöjd, mycket, mycket missnöjd.”
Kontorsnissens skakiga hand började vid det här laget tillta oväntade proportioner. Han förstod inte själv varför han skakade så, mådde han verkligen så dåligt över dessa resultat?
I ett tappert försök att åter få publikens intresse, så ropar kontorsnissen plötsligt ut ”IIIH!”, ja precis som en liten 9 årig skolflicka. Även om det inte var hans avsikt, så hade det effekt, de näspressande skeptikerna hade nu förvandlat sina ansikten till ett mycket mer vaket uttryck, och även om de nu aldrig skulle erkänna, så var de alla faktiskt klart intresserade av att få veta vad som skulle komma härnäst?
Kontorsnissens skakningar hade avtagit, t.om svetten under armarna kändes något torrare, även om det givetvis var ren inbillning. Tystnaden låg tung, nästan så tung att man i ett svagt ögonblick nog skulle kunna höra den där fula fuskpalmen i hörnet växa.
”Jo… alltså” Kontorsnissen kände hur han återigen började tappa taget, ”Helvete..” tänkte han för sig själv. En av de tidigare näspressarna började rynka på sitt högra ögonbryn, mest för att han aldrig lärt sig rynka bara på det vänstra, men det hade han aldrig berättat för någon, inte ens sin mor, eller allra minst sin mor, hon hade aldrig funnits där för honom.
”SÖNDAG!” Utbrast plötsligt kontorsnissen. ”Där, där hände det grejer ska ni veta! Oj oj oj, haha, ja vänta ni bara, ni trodde väl inte att det här var allt?”
Hans publik vred lite på sig, och man kunde lätt se hur några sökte ögonkontakt med varandra.
”På söndag, då hade vi förväntningar upp i skyarna ska ni veta! Ja Adam skulle här åka iväg på en långresa, ut i den vilda världen och uppleva shoppingvärldens hektiska vardag.”
Publiken sträckte på sig, intresserade av att höra mer.
Kontorsnissens hand började återigen skaka. Han hade gjort en kraftig missbedömning, han hade vid det här laget förväntat sig stående ovationer. Va fan, vad mer kunde de förvänta sig? Okej, dög inte det här, så var han tvungen att bluffa. Kontorsnissen slog ut med armarna ”Han köpte ALLT!”
PANG!
Tystnad
Slipsarna rättades till. Publiken reste sig upp, och gick tyst ut från lokalen.
Kontorsnissens kropp satt lutad mot väggen, med huvudet tungt hängande framför sig. En allt större röd pöl växte under honom. En pöl som tydligt visade på publikens direkta missnöje över hans försök till en bluff. Synad och död.
* * * * *
Jahapp? Vart kom den här historien ifrån helt plötsligt? Jag vet faktiskt inte, men det fick bli mitt sätt att beskriva en ganska händelselös helg på. Med slutklämmen att ni läsare inte är intresserade av att läsa annat än absolut sanning på min blogg.
Jag hoppas era kontorsnissar hade mer att visa på sina diagram för helgen, annars kan de ju samåka med min kontorsnisse till begravningen nästa fredag?
Våran tisdagskväll igår var lite smått kaotisk, och det berodde inte enbart på att Nico härjade runt och slet ut både böcker och pappåsar från skåpen, utan för att både jag och Petra var rätt mosiga i huvudet, framförallt så hade nog jag lite extra lågt blodsocker, och en mage som rullade för fullt, och gjorde hela min kropp obekväm.
Eftersom vi den här veckan har lyckats få till en förutbestämd matlista, så påbörjade jag den maträtt som stod på listan, nämligen köttfärsås och spagetti. Vattnet stod och kokade för fullt, men jag hade inte lagt i pastan, kände att det kunde vänta tills jag kommit lite längre med köttfärsåsen. När allt kött hade brynts, så gick jag och greppade den ensamma lilla förpackningen med krossade tomater. Normalt sett brukar vi ha ett gäng hemma, men nu hade vi lyckats ta oss ner till den absolut sista. Jag rev av kanten, och skulle precis hälla ner allt i grytan, när allt plötsligt bara försvinner ur mina händer, jag fångar förpackningen om och om igen, men den är så hal, och viker ihop sig så snabbt varje gång jag greppar den att jag efter fem iller-snabba försök ser den välfyllda förpackningen daska i golvet och bara spruuuta ut sina redan mosade tomater över precis hela köksdelen. (Se bild här)
Skåp, handdukar, diskho, spis, jag själv och Petra. Med min redan då överfrustrerade kropp, blev reaktionen att sparka till den förbannade förpackningen så den dängde in i köksdelen, varvid jag gick iväg på toa för att göra mig av med iallafall en del av frustrationen. Petra började torka upp i köket, och så snart jag kände att magen var lite lugnare igen, gick jag ut och planerade en ny middag, vilket var rätt enkelt, eftersom allt jag hade var färdig köttfärs i grytan. Vita bönor räddade kvällens middag, då jag istället slängde ihop lite chili con carne, även om jag normalt sett brukar ha krossade tomater även till den maträtten. Jag kunde ju åtminstone glädjas åt att jag inte kokat upp all pasta redan.
Middag blev räddad, och rent av klart godkänd, trots den uppenbara bristen på krossade tomater. (Se bild här) Efter middagen så började vi plocka in i diskmaskinen, och så snart vi var klara skulle Petra hälla i lite maskindiskmedel och ja, hon tappade förpackningen, varvid det givetvis kastades ut en stor mängd över det tidigare nersölade golvet. ”Jag tycker nog synd om Nico som får ärva våra extremt klantiga gener” sa jag, och fick ett medhåll från Petra. Är det bara vi, eller är det naturligt att vara såhär klumpiga? Snälla svara bullen!
Jag och Nico hade igår en seriös pruttävling, där både jag och Nico gav allt för att vinna. Segrande ur tävlingen blev Nico, som lyckades ge ifrån sig ett riktigt blött och fullständigt verklighetstroget pruttljud.
Ja, jag vet att min frisyr är värd att skrivas med i historieböckerna som tidernas kanske fulaste, men jag ser det som helt meningslöst, för hockeyfrillan kommer ändå vara den enda, sanna, vinnaren.
Ja, nu såhär innan nästa år ramlar in och får oss alla att skriva fel årtal i alla avtal, i ungefär en månad framöver, så tänkte jag spotta ur mig ett klipp som är alldeles underbart, och som jag låter vara lite dedikerat till min vän Erik, jag tror det är precis såhär du kommer vara som läkare i framtiden, haha. På ett positivt sätt då alltså.
Igår fick Nico återigen testa på att äta potatis. Det var tredje gången gillt, men han känner sig långt ifrån övertygad om att det är framtidens mat. Han undrar nog varje gång vad det är för fel på mjölk? Efter lite kväljningar, rysningar och mycket kladd, så var maten faktiskt slut, i tallriken iallafall.
Nico fick äta själv i slutet, vilket ju i sin tur ledde till att både mamma och Nico hade mat över hela sig själva.
© 2012 afAdam.se