Archive | Jobb RSS for this section
14 juni 2011 

För Leo har tagit studenten!

Som många andra människor känner av i livet, så är det såklart samma sak för mig, det går snabbt. Nu plötsligt har min käre lillebror, som en gång i tiden var en verkligt liten lillebror som älskade att springa runt i sin gåstol och äta jord ur de stora krukorna i vardagsrummet. Samma människa har nu plötsligt tagit sig igenom tolv år av skolgång, lärt sig livets sociala ”regler” och börjat sin första tid utan skolpliktens kall. Givetvis sätter det krav på en själv, om man vill komma någonstans utan att hamna i situationen att man vid trettio års ålder sitter hemma i föräldrarnas källare och spelar WoW.
Risken att Leo hamnar där ser jag inte framför mig, tvärtom, han kommer lyckas ta sig långt med något som verkligen intresserar honom.
Jag väljer att inleda hela det här inlägget med fokus på Leos stora dag, och avslutar därmed den här första delen med orden:

Grattis Leo! Jag ser fram emot att få se dig ta världen med storm!

Nu när det är sagt, så börjar jag inlägget på ny kula, och påbörjar där själva dagen i sig började. För min del var det också student på gång, men med skillnaden att jag istället skulle fotografera dem, istället för att själv springa runt i den klassiska vita hatten och den fruktansvärt varma kostymen.
För dig som har hängt med lite i mitt skrivande, så vet du mycket väl att jag för en tid sedan tog en rejäl och högst plötsligt break från jobbet. Det hela berodde på min kropp och dess fullständiga absurda behov av att jävlas med mig. Avbrottet gav mig möjlighet att dels åka till akuten och opereras, men också möjlighet till att varva ner igen och ge kroppen möjlighet att bara bli bra igen. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte med min kropp. Efter operationen hade jag det ganska jobbigt med sveda och annat skit, men med tiden blev det iaf lugnare.
Alla dagar jag egentligen hade inplanerade i min kalender spolades bort, utom en, den 10:e Juni. En dag så viktig att jag skulle behöva ett dödsattest för att hoppa över den, överdrift såklart, men en viktig dag hur som helst. Varför så viktig? Jo, vi är nämligen massor av fotografer, runt 40 stycken, som åker över precis hela Sverige och fotograferar studenterna på deras stora dag. Eftersom det sker just den 10:e Juni på väldigt många ställen i Sverige, så måste alla åka iväg samtidigt, vilket sätter just den 10:e på schemat som den viktigaste dagen att vara tillgänglig.
Så även fast jag inte kände mig fit-for-fight valde jag såklart att köra på och bara bita ihop lite för just den dagen. Från början skulle jag egentligen åka hela vägen till Åmål, men mina kära kollegor lyckades boka om mig, och ge mig plats i Avesta istället, vilket gav mig möjligheten att faktiskt både hinna åka iväg och jobba, för att sen bränna iväg till Stockholm och gå på min egen brors student!

Klockan 06:00, solen uppe sen länge, värmen slående redan då. Vid den tiden stod jag på en bensinmack, drog en fönsterskrapa fram och tillbaks över bilrutan. I väntan på att mina kollegor skulle dyka upp, så förberedde jag bilen inför dagens långfärd. Dels ville jag ha rena rutor, men utöver det kollade jag även upp däcktrycket och såg till att allt var så bra det kunde bli med hjälp av en pump och fönsterskrapa.
Kollegorna dök upp, de shoppade snabbt lite frukost. En tanke om att gå på toa dök upp i mitt huvud, men jag tyckte det verkade som en fånig tanke, då jag gått på toa precis innan jag lämnat hemmet. Samtidigt som jag tyckte det var en fånig tanke, visste jag att någonstans på vägen mot Avesta, skulle kroppen börja bli jobbig. Smällar man får ta.
Vi hoppade in i våra bilar och började rulla. En fördel med hela uppdraget var att jag faktiskt fotograferade på exakt samma plats förra året, vilka fördelar det ger kanske är svårt att se för en som inte jobbar med skolfoto, men det är helt enkelt extremt skönt att veta vad som väntar ibland.
Även om jag nu trodde mig veta vad som väntade, så hade jag ju såklart helt fel om den saken. Förra året fotograferade vi inomhus, och tydligen berodde det på att vädret var urusel det året, något jag verkligen inte kunde minnas när personalen på skolan började prata om att vi skulle fotografera studenterna utomhus. Skolans rektor visade vart de alltid brukade fotografera studenterna enligt tradition, och jag gillade det inte alls. Att fotografera utomhus var givetvis att föredra, men bakgrunden som jag ställdes framför var inte ett dugg rolig. Jag visste att några klasser var rätt duktigt stora, och på platsen jag fick utpekad gav mig inte alls utrymmet som behövdes. Till en början bara nickade jag och rektorn försvann. Jag är aldrig omöjlig, och försöker alltid tillmötesgå kunder, men samtidigt får man inte glömma bort att man faktiskt är ett proffs på det man gör, och därmed måste se till att ta beslut som är till fördel för slutprodukten. Jag försökte verkligen hitta på bra sätt att fota mot den bakgrund jag hade, men gav tillslut upp, och började reka efter nya områden, trots att vi bara hade 20 minuter kvar tills dess att första gruppen skulle dyka upp. Framför mig hade jag samtidigt mina lätt förvirrade kollegor som mer eller mindre inväntade ”order” från mig, samt vaktmästarna som stod frågande med ett gäng stolar, och undrade vart de skulle dumpa av dem. Jag fick syn på en plats längre bort som verkade schysst, sprang dit, tittade snabbt på detaljer och hur skuggorna skulle falla under solens rörelse. Platsen kunde komma att bli något för tajt senare under dagen, då ljuset skulle kunna bryta igenom, men samtidigt kunde jag inte föreställa mig en bättre plats någon annanstans. Jag rusade tillbaks till kollegorna och vaktmästarna, förklarade att jag bara skulle kolla med rektorn om jag kunde byta plats och därmed bryta deras mångåriga tradition. Hon svarade tveklöst ja, när jag snabbt förklarade att jag hittat en mycket bättre plats för att få vackra bilder. Jag gick återigen ut till kollegorna och vaktmästarna och förklarade vart vi skulle vara. Vaktmästarna såg väldigt förvånade ut och kommenterade direkt med orden ”Va? Fick du det genomfört så snabbt?! Han borde få anställning hos oss!”. Jag log, och knatade bort till platsen. Vi började rigga bord och ställa in kameror. Vid det här laget glömmer man bort att jag har problem med kroppen, eller hur? Det gör inte jag. Hela tiden tänker jag när jag ska få möjlighet att sätta mig ner, och när det kommer ges luckor att gå på toaletten. Hela tiden.
Inte för att jag absolut behövde gå på toa hela tiden, men jag hade däremot en tydligt påträngande känsla i stort sett hela tiden, utan minuterna efter ett toalettbesök.
Fotograferingen körde igång, och jag märkte snabbt att jag glömt bort vissa små detaljer och strukturer i hur allt det administrativa sköttes, då det skiljer rätt stort från vanligt sportfoto. Det räckte däremot med att jag fick se vad som gick fel med första gruppen, för att sen kunna korrigera det till nästa.

Nima smattrade på med porträttbilder, medan jag stod för de vackra gruppbilderna, till vår hjälp hade vi även Ludvig som skötte datorn och namnsättningen av varje gruppbild. Otroligt bekvämt att jobba just så, och närmast ett krav för att jag skulle kunna klara av arbetsdagen. Från klockan 08:00 till ungefär 12 körde vi på med fotograferandet. Så snart jag gavs en liten möjlighet att sitta ner tog jag den, men efter åtskilliga grupper räckte det inte längre med att bara sitta ner, min kropp blev så spänd och ansträngd att jag var tvungen att också ligga ner. Min kropp blir rent av utmattad av att inte få sitta ner och vila längre stunder när magen är jobbig.

När all fotografering sen var genomförd återstod bara mingelbilder och utspring från skolan. Jag hade däremot gjort en liten enkel deal med Nima att han skulle få fånga just de bilderna. Ett tämligen ”kravlöst” uppdrag, men som ändå måste göras. Eftersom jag själv hade en viktig student att gå på, så var jag helt enkelt tvungen att skynda mig hem mot Västerås, för att hinna komma till Leos mottagning vid 15:00.

Strax efter 13 kom jag till Västerås, Petra och Nico var färdiga för avfärd, medan jag själv behövde ta en dusch och göra mig i ordning lite snabbt. Givetvis hade jag inte lyckats fixa någon present till Leo under veckans gång, även om jag hade tänkt en hel del på vad för typ av present han skulle kunna tänkas få. Men jag kom aldrig på något som kändes som en bra present med lång livstid.
Hela familjen hoppade in i bilen, Nico somnade hyfsat snabbt och vi var plötsligt på väg mot nästa mål för dagen. Jag som precis bränt av 20 mil i bilen kände mig inte supersugen på att hoppa in bakom ratten igen, men samtidigt älskar jag ju att köra bil, så det var inte direkt med någon avsky jag la i växeln och drog på med gas, men det är ändå speciellt att köra många mil i bil, och sen bränna av ytterligare lika många till.
Under våran färd mot Stockholm, planerade vi in en liten sväng förbi Erik, då han också skulle komma på Leos student, men inte hittat någon bra present än. Planen blev tillslut att vi mötte upp honom i Vällingby, där jag snällt skickade ut Petra på uppdrag att hitta en present åt Leo. Kan ju låta väldigt opersonligt att jag inte ens själv letar efter en bra present åt min bror, men enda anledningen till att jag skickade Petra, var för att jag vet att hon tänker som mig, och därmed kommer hitta en present som jag själv också skulle känna var helt rätt. Tyvärr hittade hon ingen, och vi tog till nödlösningen, som samtidigt också var det som stod högst upp på Leos önskelista, pengar. Petra köpte ett roligt kort, rosa kuvert och tog ut femhundra pickalurvas från mitt konto. Det kändes som en okej lösning då Leo trots allt verkligen ville få in pengar till sin kommande resa. ”Men det är ju ingen present med lång livslängd!” Beror nog på hur man ser det. Leo kommer säkert inte minnas vad han köpte för just den femhundringen, men om den leder till att han kommer iväg på sin första egna resa utomlands, kommer femhundringen vara en del av ett evigt minne.
Vi kom fram till mottagningen hemma hos Mamma&Co, lastade ur oss själva och en söt Nico. Min enda tanke när vi kom innanför ytterdörren, var däremot inte att hälsa på alla som redan kommit, utan bara att få ta mig till en toa. Detta ledde till att min käre mor lurades i att bara Petra och Nico tagit sig till Leos mottagning, vilket i sin tur ledde till att hon blev väldigt överraskad när jag plötsligt dök upp ”från ingenstans” och ändå var där! Haha, Petra min älskling, du ska så få igen!
Då jag kände precis alla som var på mottagningen, blev det ett väldigt långt kramkalas och hejande på folk. Visst, det är ju något jag är van vid, då det ofta blir mycket folk så snart vi har någon sån här tillställning inom familjen, men på just en studentmottagning samlas det oftast en ovanlig bredd på vänner och bekanta. Jag vet inte exakt hur många de kunde tänkas vara mottagningen, men omkring 40 – 45 måste det ha varit.
Något som slog mig ganska sent, var att jag inte hade något som ens kunde liknas vid bra kamera med mig. Otroligt ovanligt att jag, afAdam själv, inte har en kamera i hand, redo att dokumentera och fånga stunden på bild. Jag tog till den inte helt roliga nödlösningen, mobilkamera. Tur nog är jag så pass förståndig fotograf att jag förstår att bilder har olika värden, och i det här fallet låg värdet inte i kvalitén på bilden i sig, utan i det rent dokumentära. (Förstod du inte den, kan jag absolut berätta det hela lite mer ingående i en kommentar sen senare).


Dagen som från början skulle leverera molnighet och kanske lite halvtrist väder, överraskade istället med smällhet sol, så varm att många gjorde valet att inte ens vara utomhus, även om nu inomhustemperaturen inte heller var helt snäll, så var den iaf snäppet mer barmhärtig än solstrålarna.
Timmarna fylldes med mingel bland massor av folk. Jag fick träffa flertal människor jag faktiskt inte fått se på åratal, vilket verkligen gjorde mig glad. Dels var det grannar från när jag var liten, men också vänner jag varit med uppe i Åre och åkt galet i off-pisten med. Hela eftermiddagen och kvällen fylldes av roliga samtal och historier.
Bobo höll även ett tal för Leo, något han verkligen utförde riktigt bra, och lyckades hålla levande rakt igenom.
När timmarna sen började närma sig sitt slut, började jag springa runt och krama folk hejdå. En sån process kan i sig lätt ta över en halvtimme att genomföra för mig. När Nico var redo, och jag hade sagt hejdå till alla satte vi oss återigen i bilen, och började rulla hem mot Västerås.

Hela dagen kändes bra.
I bilen på vägen hem kände jag en rätt stor längtan efter att få lägga mig i sängen och bara slappna av, vilket också blev av, efter ca en timmes körning med en bra podcast rullande i bakgrunden.

Stort grattis igen käre bror!

25 maj 2011 

Teamwork-söndag

Det vanliga är att man i mitt jobb är två stycken som jobbar, men ibland så dyker det ändå upp stunder då man jobbar fyra pers, eller två patruller om man så vill. Söndag blev en sån dag, och den lyckades mycket väl dessutom.

Klockan 07:30 hade jag bestämt att vi alla fyra skulle samlas vid Arosvägen, för att sen åka gemensamt ut till fotplatsen, som ovanligt nog låg på Lidingö. Min mage spökade lite som vanligt på morgonen, men jag lyckades ändå komma iväg, och vara på plats. Även om vi nu skulle åka gemensamt, så blev det två bilar, av den enkla anledningen att jag inte fått tillbaks min älskade Dodge, som annars hade varit en perfekt bil att åka i allihopa.
Dagens fotografer var då jag, Nima, Linn och, Nathalie. Alla klart peppade för att lyckas med det lilla specialuppdraget vi hade för dagen. ”Specialuppdrag?” Ja, jo, det här uppdraget hade lite annat upplägg än det vanliga, främst för att vi inte skulle namnsätta några gruppbilder via datorn, eller fotografera lappar mellan varje grupp som kom och lite såna små detaljer. Man kan säga att den största skillnaden var att vi under det här uppdraget kunde mata på utan att behöva hålla någon större struktur på bilderna.
Strax efter 07:30 lämnade vi Västerås, och rullade ner mot Stockholm. Gemenskapen på vägarna bröts dock kvickt, då Linn och Nathalie blev vrålhungriga ca 10 minuter efter avfärd, och svängde därför av motorvägen och köpte sig frukost. Jag och Nima däremot rullade vidare i samma takt. Motorvägarna gick det snabbt på, och det märktes ganska tydligt att vi reste på en söndag, utom när vi kom in till själva Stockholms citykärna, för där var det lika tjockt med bilar som vilken annan dag som helst. GPS:en visade sig ha blivit uppdaterad någon gång på 1200-talet, så alla vägar i Stockholm var mer eller mindre ombyggda, och det enda GPS:en tjatade om var ”håll höger, håll vänster, håll höger, håll höger… beräknar ny rutt”, blev helt hopplöst att följa den, så jag fick istället lita mer på skyltarna längsmed vägarna. Klockan 09:20 var vi framme vid Lindingövallen, platsen där fotograferingen skulle ske. Linn och Nathalie kom minuterna efter oss, och vi gick alla gemensamt in för att hitta en bra plats att fotografera på. Till en början såg det lite mörkt ut gällande bra fotoplatser, men sen hittade jag ett område där det var både gräsmatta och täta buskar i bakgrunden. Eftersom vi inte kunde komma in med bilarna genom den mycket låsta grinden, så fick vi vänta några minuter innan kontaktpersonen kunde möta upp oss vid en bom, som trots sin tydliga uppgift att hålla obehöriga ute, åkte upp av sig själv om man visste vilket knep man skulle använda. Bommen flög upp, och vi rullade in med våra båda bilar, och parkerade längs med den lilla gräsmattan där vi skulle fotografera. Bara sekunder efter att jag parkerat bilen kom en annan bil rullande upp på sidan av våran, och en man började skälla ut oss för att vi fick fan parkera på utsidan sen! Hans ton var inte precis lagd och det trevliga hållet, och gav heller inte riktigt det välkomnande man brukar få för att man kommer till en plats och ska ta fina bilder. Mannen ändrade dock tonfall när han såg att vi alla var fotografer och faktiskt hade jobb att utföra på platsen. Han mumlade någon förklaring om varför han brukar vilja att folk parkerar utanför, men rullade iväg innan han egentligen avslutat sin mening.
Även om jag från början hade tänkt fotografera under det här uppdraget, så blev det raka motsatsen. Jag tog faktiskt inte en enda bild, utan höll istället i allt det administrativa. Jag och kontaktpersonen höll hela tiden kontakten, så flödet med ungar från fotbollsskolan hela tiden höll i sig. Eftersom vi fotograferade rätt små ungar, som i mycket få fall visste någonting alls om vart de bodde eller hade för adress, så blev det viktigt att få fram alla namnlappar som ungarna skulle ha med sig. Totalt skulle vi fotografera 200 små ungar, både porträtt och ställa upp dem för gruppbilder, på strax under nittio minuter. Det som tar tid under såna här uppdrag, är att få tag på namnlappar till alla ungar. Finns alltid minst 4 ungar som inte har lappar med sig, och som heller inte kan fylla i en ny själva. Därmed var det ju en konst att se till så föräldrarna också dök upp, och kunde hjälpa till med att få lapparna klara. För att sen ha koll på vilka som hade fotograferats, och vilka som skulle slussas vidare till gruppbilden efter porträtten, så blev det automatiskt så att jag fick hoppa över fotograferandet, och bara koncentrera mig på att få allt att rulla. Efter första timmen så hade vi lyckats fotografera 100 ungar. Kontaktpersonen var klart imponerad, och tyckte det var riktigt snyggt jobbat. Vi fick ungefär 15 minuters paus innan nästa rusch kom. Allt flöt på imponerande bra, och innan vi visste ordet av, så var vi faktiskt klara. Kontaktpersonen kom, tacka för ett riktigt bra jobb, och såg fram emot att få dit oss nästa år igen. Härligt!
Vi packade ihop alla grejer, och var precis redo att åka, när jag får samtal från kontakpersonen, som visade ha hittat ett lag som gömt sig bakom någon byggnad, och därmed inte blivit fotograferade. Han undrade om vi hunnit packa ihop allt, vilket vi ju hade, men jag förklarade att det inte var några problem alls att skicka iväg gruppen till oss, så fixade vi allt snabbt och enkelt.
Precis som jag hoppats, så gick fotograferingen rejält snabbt av den sista gruppen. Innan vi visste ordet av, så var vi klara och kunde bege oss ivägmot nästa uppdrag.
Linn och Nathalie hade ett till uppdrag i Norrköping, medan jag och Nima hade ett litet uppdrag i utkanten av Västerås. Då Nima gjort bedriften att supa sig full dagen innan, innebar det att jag fick köra hem sen också, vilket iofs hade mindre betydelse då jag inte hade några bilder att fixa till under hemresan. Resan hem gick även den snabbt och smidigt, och innan vi körde igång med nästa jobb, så satt vi i bilen och bara njöt av värmen och den lätta brisen som kom in genom fönsterrutorna på bilen. Det visade sig sen vid fotograferingen att laget enbart ville ha gruppbild, vilket innebar att hela jobbet gick extremt snabbt. Klick klick, klart. Eftersom vi sen var i utkanten av Västerås, gick det ju tämligen snabbt att komma hem.

24 maj 2011 

Heldag i Märsta

Under helgen som nu varit, så hade jag och min kollega Nima en del jobb att genomföra på lite olika platser i Sverige. Nu låter det iofs som om vi skulle resa mellan Luleå och Malmö kanske, men nej. Vi hade jobb på två olika platser i Stockholmsområdet, och under själva lördagen, så hade vi jobb i Märsta, som förvisso ligger precis utanför själva Stockholms län… aja..

Fotograferingen skulle börja vid 10:00 i Märsta, och det innebar en uppstigning ur den sköna sängen vid sisådär 06:30. Däremot så hade jag seriösa problem att få min mage lugn på morgonen. Stunden i duschen blev därför längre än jag hade tid med, och toalettbesöken blev fler än jag planerat. Trots min goda marginal på morgonen, lyckades jag ändå inte riktigt komma iväg i tid. Känns aldrig rätt att lämna hemmet när magen verkligen vänder och vrider på sig, vilket den ibland kan göra just under morgonen, men det är samtidigt något som brukar gå över efter att jag startat igång.
Stök och bök i magen eller inte, jag åkte iväg, mötte upp Nima, och vi rullade vidare ut mot Märsta. Det normala är ju att jag kör till våra fotojobb, och han sen kör hem, så jag då kan jobba med bilderna vi tagit under hemvägen. Tyvärr blev det inte riktigt så, då jag kände mig helt matt efter morgonens bravader med magen. Till min förvåning, så somnade jag t.om i bilen, något som händer mig väldigt sällan, då jag verkligen har svårt att sova i bilar, flygplan m.m. När jag sen vaknade till, så var vi mer eller mindre framme. Nima såg alldeles uppskrämd ut, och berättade om vägarna han fått köra på. Små, små skogsvägar med bara en fil, och ingen plats för möte med andra bilar, kurvigt och helt ute i skog och mark. Han hade känt sig minst sagt osäker på om vi verkligen var på rätt väg, men inte riktigt velat väcka mig för att få sällskap under sin ensamma skräckresa. Jag skrattade bara åt honom, och åt det faktum att jag kunnat sova samtidigt, med tanke på de usla vägarna.
När det bara var någon minut kvar innan vi skulle anlända till platsen, så var vi verkligen ute på åkrar och öde platser. Men från ingenstans, ploppade plötsligt en enorm idrottsarena upp, med en läcker BMX-bana, amerikansk fotbollsplan, vanlig fotbollsplan, och sen bortom det hann jag aldrig spana in vad mer som fanns, men det fanns flertal andra typer av sportområden. Området var med andra ord riktigt stort, och låg mitt ute i ingenting.
Jag ringde kontaktpersonen, som snabbt svarade, och kom bort för att möta upp oss. Jag följde med honom in på fotbollsplanen, och kollade runt hur det såg ut. Egentligen var jag bara intresserad av en enda sak. Toalett. Men man måste ju vara lite professionell, och helt enkelt bita i, tills det finns utrymme att smita iväg. Jag hittade efter en ganska snabb titt, ett område som kändes mest intressant. Tidigare så verkade de ha blivit fotograferade mot någon stor husfasad, men det är ju verkligen något man tar som sista utväg. För att inte behöva konka på all våran utrustning, så fick vi vänta en stund på att någon vaktmästare skulle komma och öppna upp den stora grinden in till fotbollsplanen, och därmed ge oss möjlighet till att rulla in med bilen och ut på plan.
Även fast vi från början haft en god marginal, så började det bli kort med tid inför första laget. Däremot så krävs det verkligen extremt kort med tid för att vi inte ska kunna köra igång. Då vi alltid börjar med porträtten först, ger det oss möjlighet att starta igång på max 1-2 minuter, därför tvekar jag aldrig när de första lagen frågar ”hinner ni nu?”, utan ger alltid svaret ”Absolut! Vi kör precis som planerat!”. Det är heller inte så ovanligt att folk kommer fram och hävdar att vi ligger efter schemat, när vi i själva verket ligger före eller perfekt med schemat. Det vanliga är ju helt enkelt att folk inte själva vet hur schemat ser ut.
Jag och Nima rullade ut på planen, och stannade precis vid sidan av den, då planen i sig skulle användas för att spela på. Vi drog snabbt upp vårat stora tält, och ställde in kamerorna, och var redo strax innan 10:00. Av någon märklig anledning, så kom det inget lag, fastän vi båda fått höra en något stressad stämma hetsa oss att det inte var alls långt kvar innan deras lag nu skulle komma. 10:10 kom första laget, så jag och Nima satt och bara väntade på dem.
Något som jag inte räknat med under dagen, var att schemat skulle visa sig vara helt konstigt, i jämförelse med vad vi annars är vana vid. Totalt skulle vi fotografera ca sju lag, vilket för oss tar ca 1,5-2 timmar. Men den här dagen, så var det pauser mellan varje lag, på inte mindre än 30 – 45 minuter! Vi förstod inte från början hur seg dagen skulle kännas, men fick redan efter första laget en viss smak på det hela.


Mitt under fotograferingen av det första laget, så höll hela tältet på att blåsa bort, när det plötsligt kom rejält starka vindar. Det i sig slutade med att vi knöt fast hela tältet i bilens fälgar, och i det mål som stod precis bredvid. Nima smattrade porträtt, och jag byggde och fotograferade gruppbilder, precis som vanligt. Jag kände mig nöjd med platsen jag valt för fotograferingen, men hade inte riktigt räknat med att vi faktiskt skulle vara kvar på samma plats i flera timmar. ”Vadå? Vad spelar det för roll?”, jo det är såhär, när man kommer till en ny fotoplats, så börjar man genast se vart solen håller hus, och sen räkna med en viss rörelse under de ca två timmar som man kanske fotograferar. Händer nämligen rätt mycket med ljuset under en sån tid, och för att inte få sidoljus på gruppbilden, så måste den kunna vridas eller på annat sätt anpassas efter dagsljuset. Ett av knepen är ju att fotografera rakt motljus, vilket också var knepet jag använde på plats, men med tanke på de otroligt långa pauserna, så hann solen göra kraftiga rörelser från min utgångsplats, vilket gjorde att jag löpte allt större risk att få ett stark sidoljus på alla i gruppbilden. (Sidoljus är precis som det låter, ljus från sidan, och när det blir ljus från sidan mitt på dan, så blir det också en stark skugga på andra sidan ansiktet, vilket får alla att se ut som Two-Face i Batman, typ.
Jag hade tur under dagen. Ganska väl tajmat med att en gruppbild skulle tas, så kom det också små söta stackmoln och la sig framför solen. Detta hände flera gånger, och det gjorde verkligen mitt jobb galet mycket lättare! Däremot hade jag inte riktigt samma tur hela dagen, utan fick tillslut ge mig, och placera ut gruppbilden på planen, och fotografera mot en något tråkigare bakgrund. Däremot ska det sägas att jag även där hade lite tur, för det var bara ett lag jag behövde fotografera ute på planen i rakt motljus, med rörig och tråkig bakgrund, men just det laget som jag fotograferade då, var rejält många, vilket gjorde att bakgrunden ändå inte blev så rörig och tråkig.
Någon gång runt 15:30 var vi äntligen klara med all fotografering. Medan jag hjälpte lagledarna skriva in alla namnen i datorn, så plockade Nima ner tält och allt. Kändes rätt skönt när vi väl var på rull, och bara kunde sikta nosen hemåt. Trots dagens väldigt slappa schema, så kände vi oss båda rätt matta. Solen och all blåst var nog en kraftigt bidragande orsak till den matta känslan.

När jag väl kom hem igen, så ledde ett långt smsande till att jag och Erik tröttnade på att knappa på våra små iPhones, och istället satte oss och snackade via Skype/iChat resten av kvällen.

18 maj 2011 

Kolla regnbågen!


På något sätt, så lyckades jag helt undgå det faktum att Daniel på morgonen smet in i våran lägenhet och hämtade sin klocka som låg upp på hatthyllan. Kanske hade måndagen något med det hela att göra, en dag då alla är trötta och bittra för att de måste gå tillbaks till sina jobb. Är du en av dem? Då har du fel jobb! Måndag ska inte vara satans dag, eller ångestfylld. Haha, hur som helst, jag gick upp innan Petra och Nico vaknat, kokade gröt, käkade upp och satte mig sen ner för att skriva två inlägg om de senaste dagarna. Jag upptäckte att jag fått ett sms från Daniel, han undrade om jag kunde hämta hans bil som stod parkerad i ett rätt kostsamt garage nere på stan, han själv befann sig på tågstationen och skulle vara i Stockholm i tre dagar. Misstänkte då att han inte haft en helt välplanerad morgon, och bara kastat sig in i bilen och bränt ner till stationen för att hinna med tåget. Eftersom han sen skulle vara på utbildning med jobbet i tre dagar, skulle det bli tämligen dyrt att ha bilen stående i garaget de tre dagarna. Jag lovade att hämta upp hans bil så han skulle slippa onödiga kostnader. Men exakt när jag skulle hinna hämta hans bil, hade jag ingen aning om. Mitt dagliga schema var fullspäckat, och jag hade valt att gå upp tidigare på morgonen för att lyckas skriva inlägg på min älskade hemsida. Kan ju såklart låta fånigt för någon som inte skriver dagligen, att faktiskt gå upp extra tidigt bara för att skriva, men faktum med så skrev jag ETT, ja du läste rätt, ETT inlägg förra veckan. Tro mig, jag hade ångest, men det gick bara inte att skriva inlägg, då jag jobbade alla dagar den veckan, och var slutkörd när jag väl kom hem igen.
Efter mina inlägg, så skulle jag slutföra ett provexemplar av projektet för Docere, vilket krävde en hel del arbete för att verkligen få det redo för tryck. Utöver det, skulle jag också åka till tryckeriet för att lämna in projektfilen och sen direkt efter dra iväg och jobba med ett fotouppdrag.
I samma veva som jag satt och jobbade med Docere-projektet, så lagade Petra ihop en lunch åt oss alla tre. Jag gjorde allt för att hinna få ihop allt. Bilder köptes in från nätet, och justerades in i projektet. Tiden bara försvann, och jag behövde fortfarande fixa några sista delar med bilderna jag fotograferat dagen innan. In i det sista så fixade jag klart projektet och drog över det hela på ett USB. Nima stod utanför med PDUn, och skickade ett sms med texten ”jag har en överraskning till dig i bilen”, mitt svar blev ”Säg inte att du sitter naken nu…”, Nima kontrade med det något creepy svaret ”kom nu”. När jag kom ner, så visade sig att det hade lite med nakenhet att göra. Nima, vars föräldrar är från Iran, har normalt sett en trimmad skäggväxt, men denna gång så hade han rakat bort allt utom mustaschen, givetvis till hans pappa stora förtjusning, men också för att visa sitt deltagande i mustasch-kampen som rullar på för fullt just nu.
Nima körde sen ner mig på stan, lämnade av mig precis utanför tryckeriet, och brände iväg mot jobbet för att lämna in färdigställda bilder och kundinformation.
Inne på tryckeriet så visade det sig att min kontaktperson Claes hade gått hem för dagen, men jag förklarade hur allt låg till och bad dem dra ut en riktig testprint, vilket innebär att de trycker hela boken jag har arbetat med, så jag själv får se hur resultat blir, och där efter kan göra små justeringar som eventuellt behövs. Det blev ett snabbt möte, så jag drog iväg så snart de fått all information. För att hinna flytta Daniels bil under dagen, hade jag planerat in det hela precis innan fotojobbet. Därför knatade jag iväg till parkeringshuset där bilen stod, hoppade in och brände iväg mot jobbet.
Förra året jobbade jag med samma förening, men den här gången skulle fotograferingen ske utomhus, vilket kändes ganska skönt, eftersom det är betydligt enklare jobb att bara vara utomhus, och dessutom blir bilderna så mycket bättre med både ljus och natur.
Väl på plats, körde jag och Nima ut den ena bilen på fotbollsplanens ena kortsida, och rullade bort till en skogsdunge, där det lämpade sig alldeles utmärkt för foto i skuggan. Kort efter att vi börjat rigga allt, så kom kollegan Ludwig, samt kontaktpersonen och det första laget ut till oss. Dagens fotojobb hade med andra ord börjat. Vi hade tur som lyckats få med oss Ludwig, eftersom han gör jobbet så mycket lättare, framförallt för mig. Eftersom jag vid varje fotografering måste gå på toaletten minst två gånger, så gör han det avsevärt mycket lättare för mig, då han tar det jobb jag annars måste göra efter varje lagfoto. De första lagen kom, och allt rullade på riktigt fint. Min mage var förvisso ett riktigt svin och gjorde det jobbigt för mig så länge jag inte satt ner, men trots min bökiga mage och smärtande bröst, så gick allt riktigt fint. Det kom några små stänk från himlen, men de upphörde rätt snabbt. Totalt smällde vi av bilder på 12 lag, varvid de allra flesta var rätt stora, och några få var rejält stora. Vid 20:15 var vi klara, och kunde alla rulla hemåt i våra bilar.
När jag bara hade några hundra meter kvar till hemmet, så fick jag ett sms från Petra där det stod att jag kunde få hämta upp henne och Nico, då de båda befann sig hemma hos Malin och David, med deras lilla nyfödda Enzo. Jag däremot först hem, då jag hade Daniels bil fortfarande. Parkerade om hans bil, bytte lite kläder och satte mig sen i min egna bil och körde iväg till dem.
Det blev ett ganska snabbt besök, då klockan på något vis hade bråttom, och plötsligt ropade att klockan var 21:30! Vad hände? Vi vinkade hejdå och åkte iväg och köpte, läs noga nu, pizza! Haha, det är helt galet! Jag minns inte sist jag tog intiativet till att köpa hem pizza!! Tycker inte nämnvärt mycket om sån mat, men jag hade verkligen ingen ork alls att åka till ett superstort shoppingcentrum för att få tag på lite middag, som sen skulle tillagas också, fanns helt enkelt inte kraft över för sånt denna kväll.

Kvällen avslutades med att jag och Petra fick en liten mysig stund framför ett Modern Family-avsnitt, innan det var hög tid att hoppa i säng och totaldäcka.

16 maj 2011 

Lätt mosig söndag

Då jag och min familj var på äventyr i Stockholm under lördagen, och kom hem till kära Västerås igen vid 01 ungefär, så kände jag mig, trots sovmorgonen, lite småseg i kroppen.
Min plan för dagen var att jobba med Docere-projektet under förmiddagen, så jag kunde få iväg ett provtryck under måndagen. Därefter skulle jag iväg på ett fotojobb i Södertälje, vilket ligger södra Stockholm, och därmed innebär en liten resa.
Egentligen så är Docere-projektet i stort sett redo för tryck, men jag jobbar just med optimering, så själva läsupplevelsen blir den rätta. Så enligt min plan, satt jag och redigerade, justerade och finputsade. Klockan tickade på ganska snabbt, och innan jag visste ordet av, så var klockan redan 11. Min plan var att möta Nima vid Arosvägen klockan 11:30, vilket min mage satte stopp för ganska omgående. Jag hade inte en chans att bara springa ut och därmed ignorera magen. Resultatet skulle enbart bli att jag inte skulle klara av hela resan ner till Södertälje istället, vilket i sin tur skulle leda till stopp på vägen, osv osv. Jag blev 10 minuter sen till Arosvägen, men egentligen gjorde det inte speciellt mycket, då jag redan räknat in marginaler för bök och stök. När jag sen kom fram, lastade jag ur kameraväskan, och puttade in den i PDUn. Nima satt redan i bilen och väntade på mig. Jag satte mig bakom ratten och körde ner mot bensinmacken för att förbereda oss, med både bensin och tilltugg under resan. Nima köpte en skitäcklig köttbullsmacka, enligt honom själv, och jag valde att moffa i mig en hel godispåse med lakrits, vilket inte hör till det vanliga.
Resan ner gick tämligen smidigt, och vi var på plats ca 45 minuter innan fotograferingen skulle starta. Tältet restes, bordet monterades och kamerorna ställdes in. Vi var redo att köra igång!

På något mystiskt sätt så hade inga lappar delats ut till föräldrarna innan, men det kunde ju bero på att de kanske inte fått lapparna, eller att de kommit med alldeles för kort varsel. Hur som helst så blev det en del lappskrivande för de föräldrar som kom med sina barn. Vi hade totalt åtta lag att fotografera. Jag såg aldrig något schema för själva fotograferingen, men eftersom allt flöt på som det skulle så var det ju inga större problem. Det enda konstiga var att vi hade flertal pauser mitt i, som var mellan 10 och 20 minuter långa, vilket inte hör till det vanliga, då vi annars har 15 minuter per lag. Allt gick faktiskt utmärkt, och fastän vi hade några små regndroppar en stund, så lyckades vi undkomma ett helvetesregn, som annars kändes ganska nära.
När vi var klara med jobbet packade vi in allt i bilen igen, jag förberedde mig för efterarbete med laptopen i knät, och med kortläsare inkopplad. Fördelen med de längre resorna är att jag då kan jobba med att ställa alla bilderna, och i de flesta fall bli klar innan vi kommit till Västerås. Den här gången hade jag dessutom bilderna från jobbet dagen innan, då jag inte hunnit med att ställa dem eftersom vi drog till ett kalas i Stockholm. Så där satt jag och klickade och blippade runt i datorn med hundratals bilder, och Nima rattade bilen efter GPS:en som han ställt in på ”HEM”. Vi rullade ut på de stora vägarna, passerade en rejäl krock där en bil hade smällt rakt in i en lastbil. Trots att krocken var på andra sidan motorvägen, och vi själva låg på en tre-filig motorväg i andra riktningen, så blev de ändå köbildning. Precis ALLA vill se vad det är som händer vid dessa olyckor. När vi passerade så var det full action. Lastbilen som bilen hade krockat in i syntes inte någonstans, men bilen som krockat stod kvar och var helt mosad i fronten. Det syntes även tydligt att den som kört bilen smällt i huvudet i rutan. Otäckt såklart.

Bilderna nedan är från olyckan, och är tagna av fotografen David Hårseth

Vi rullade vidare, och jag fortsatte med mitt knappande. Plötsligt säger Nima ”Uppsala?”, jag tittar upp, och ser att vi kört en ganska lustig väg. Nima tittade på GPS:en, och såg att det stod ”ETA 18:03″ vilket var 10 minuter till, så hur man än skulle vända och vrida på allt, så skulle vi ALDRIG kunna vara framme i Västerås på den tiden. Vi stannade till vid sidan av vägen, Nima knappade in Västerås som destination, och suckade djupt när han såg att det var ännu en timme kvar! Jag skrattade, och dök sen ner i mitt jobb med datorn. Då vi plötsligt hade en aningen längre resa framför oss, fick det bli en sväng in på McDonalds och köpa lite att tugga på. Vi mötte en av McDonalds förmodligen gladaste medarbetare, då hon ständigt såg jätteglad ut, och hela tiden hade inställningen ”Inga problem!”. Min teori var att hon gick in i ett McDonalds-mode, där hon helt enkelt inte längre var sig själv eller ens människa, utan bara en medarbetare på McD som gjorde precis som hon skulle, enligt konstens alla svårskrivna regler.
Återigen igen rullade vi ut på vägarna, och även om det såklart var segt med en extra ressträcka, så gjorde den inte sådär magiskt stor skillnad. Vi kom hem rätt snabbt och innan jag visste ordet av, så satt jag i min egna bil, påväg hem.
Min tanke var ju såklart att jag skulle orka jobba vidare med Docere-projektet när jag kom hem, men efter att jag läst godnatt-saga för Nico, så däckade även jag själv i sängen, utan en chans till att orka fortsätta arbeta.

Older Entries »