Archive | Live RSS for this section
14 juni 2011 

För Leo har tagit studenten!

Som många andra människor känner av i livet, så är det såklart samma sak för mig, det går snabbt. Nu plötsligt har min käre lillebror, som en gång i tiden var en verkligt liten lillebror som älskade att springa runt i sin gåstol och äta jord ur de stora krukorna i vardagsrummet. Samma människa har nu plötsligt tagit sig igenom tolv år av skolgång, lärt sig livets sociala ”regler” och börjat sin första tid utan skolpliktens kall. Givetvis sätter det krav på en själv, om man vill komma någonstans utan att hamna i situationen att man vid trettio års ålder sitter hemma i föräldrarnas källare och spelar WoW.
Risken att Leo hamnar där ser jag inte framför mig, tvärtom, han kommer lyckas ta sig långt med något som verkligen intresserar honom.
Jag väljer att inleda hela det här inlägget med fokus på Leos stora dag, och avslutar därmed den här första delen med orden:

Grattis Leo! Jag ser fram emot att få se dig ta världen med storm!

Nu när det är sagt, så börjar jag inlägget på ny kula, och påbörjar där själva dagen i sig började. För min del var det också student på gång, men med skillnaden att jag istället skulle fotografera dem, istället för att själv springa runt i den klassiska vita hatten och den fruktansvärt varma kostymen.
För dig som har hängt med lite i mitt skrivande, så vet du mycket väl att jag för en tid sedan tog en rejäl och högst plötsligt break från jobbet. Det hela berodde på min kropp och dess fullständiga absurda behov av att jävlas med mig. Avbrottet gav mig möjlighet att dels åka till akuten och opereras, men också möjlighet till att varva ner igen och ge kroppen möjlighet att bara bli bra igen. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte med min kropp. Efter operationen hade jag det ganska jobbigt med sveda och annat skit, men med tiden blev det iaf lugnare.
Alla dagar jag egentligen hade inplanerade i min kalender spolades bort, utom en, den 10:e Juni. En dag så viktig att jag skulle behöva ett dödsattest för att hoppa över den, överdrift såklart, men en viktig dag hur som helst. Varför så viktig? Jo, vi är nämligen massor av fotografer, runt 40 stycken, som åker över precis hela Sverige och fotograferar studenterna på deras stora dag. Eftersom det sker just den 10:e Juni på väldigt många ställen i Sverige, så måste alla åka iväg samtidigt, vilket sätter just den 10:e på schemat som den viktigaste dagen att vara tillgänglig.
Så även fast jag inte kände mig fit-for-fight valde jag såklart att köra på och bara bita ihop lite för just den dagen. Från början skulle jag egentligen åka hela vägen till Åmål, men mina kära kollegor lyckades boka om mig, och ge mig plats i Avesta istället, vilket gav mig möjligheten att faktiskt både hinna åka iväg och jobba, för att sen bränna iväg till Stockholm och gå på min egen brors student!

Klockan 06:00, solen uppe sen länge, värmen slående redan då. Vid den tiden stod jag på en bensinmack, drog en fönsterskrapa fram och tillbaks över bilrutan. I väntan på att mina kollegor skulle dyka upp, så förberedde jag bilen inför dagens långfärd. Dels ville jag ha rena rutor, men utöver det kollade jag även upp däcktrycket och såg till att allt var så bra det kunde bli med hjälp av en pump och fönsterskrapa.
Kollegorna dök upp, de shoppade snabbt lite frukost. En tanke om att gå på toa dök upp i mitt huvud, men jag tyckte det verkade som en fånig tanke, då jag gått på toa precis innan jag lämnat hemmet. Samtidigt som jag tyckte det var en fånig tanke, visste jag att någonstans på vägen mot Avesta, skulle kroppen börja bli jobbig. Smällar man får ta.
Vi hoppade in i våra bilar och började rulla. En fördel med hela uppdraget var att jag faktiskt fotograferade på exakt samma plats förra året, vilka fördelar det ger kanske är svårt att se för en som inte jobbar med skolfoto, men det är helt enkelt extremt skönt att veta vad som väntar ibland.
Även om jag nu trodde mig veta vad som väntade, så hade jag ju såklart helt fel om den saken. Förra året fotograferade vi inomhus, och tydligen berodde det på att vädret var urusel det året, något jag verkligen inte kunde minnas när personalen på skolan började prata om att vi skulle fotografera studenterna utomhus. Skolans rektor visade vart de alltid brukade fotografera studenterna enligt tradition, och jag gillade det inte alls. Att fotografera utomhus var givetvis att föredra, men bakgrunden som jag ställdes framför var inte ett dugg rolig. Jag visste att några klasser var rätt duktigt stora, och på platsen jag fick utpekad gav mig inte alls utrymmet som behövdes. Till en början bara nickade jag och rektorn försvann. Jag är aldrig omöjlig, och försöker alltid tillmötesgå kunder, men samtidigt får man inte glömma bort att man faktiskt är ett proffs på det man gör, och därmed måste se till att ta beslut som är till fördel för slutprodukten. Jag försökte verkligen hitta på bra sätt att fota mot den bakgrund jag hade, men gav tillslut upp, och började reka efter nya områden, trots att vi bara hade 20 minuter kvar tills dess att första gruppen skulle dyka upp. Framför mig hade jag samtidigt mina lätt förvirrade kollegor som mer eller mindre inväntade ”order” från mig, samt vaktmästarna som stod frågande med ett gäng stolar, och undrade vart de skulle dumpa av dem. Jag fick syn på en plats längre bort som verkade schysst, sprang dit, tittade snabbt på detaljer och hur skuggorna skulle falla under solens rörelse. Platsen kunde komma att bli något för tajt senare under dagen, då ljuset skulle kunna bryta igenom, men samtidigt kunde jag inte föreställa mig en bättre plats någon annanstans. Jag rusade tillbaks till kollegorna och vaktmästarna, förklarade att jag bara skulle kolla med rektorn om jag kunde byta plats och därmed bryta deras mångåriga tradition. Hon svarade tveklöst ja, när jag snabbt förklarade att jag hittat en mycket bättre plats för att få vackra bilder. Jag gick återigen ut till kollegorna och vaktmästarna och förklarade vart vi skulle vara. Vaktmästarna såg väldigt förvånade ut och kommenterade direkt med orden ”Va? Fick du det genomfört så snabbt?! Han borde få anställning hos oss!”. Jag log, och knatade bort till platsen. Vi började rigga bord och ställa in kameror. Vid det här laget glömmer man bort att jag har problem med kroppen, eller hur? Det gör inte jag. Hela tiden tänker jag när jag ska få möjlighet att sätta mig ner, och när det kommer ges luckor att gå på toaletten. Hela tiden.
Inte för att jag absolut behövde gå på toa hela tiden, men jag hade däremot en tydligt påträngande känsla i stort sett hela tiden, utan minuterna efter ett toalettbesök.
Fotograferingen körde igång, och jag märkte snabbt att jag glömt bort vissa små detaljer och strukturer i hur allt det administrativa sköttes, då det skiljer rätt stort från vanligt sportfoto. Det räckte däremot med att jag fick se vad som gick fel med första gruppen, för att sen kunna korrigera det till nästa.

Nima smattrade på med porträttbilder, medan jag stod för de vackra gruppbilderna, till vår hjälp hade vi även Ludvig som skötte datorn och namnsättningen av varje gruppbild. Otroligt bekvämt att jobba just så, och närmast ett krav för att jag skulle kunna klara av arbetsdagen. Från klockan 08:00 till ungefär 12 körde vi på med fotograferandet. Så snart jag gavs en liten möjlighet att sitta ner tog jag den, men efter åtskilliga grupper räckte det inte längre med att bara sitta ner, min kropp blev så spänd och ansträngd att jag var tvungen att också ligga ner. Min kropp blir rent av utmattad av att inte få sitta ner och vila längre stunder när magen är jobbig.

När all fotografering sen var genomförd återstod bara mingelbilder och utspring från skolan. Jag hade däremot gjort en liten enkel deal med Nima att han skulle få fånga just de bilderna. Ett tämligen ”kravlöst” uppdrag, men som ändå måste göras. Eftersom jag själv hade en viktig student att gå på, så var jag helt enkelt tvungen att skynda mig hem mot Västerås, för att hinna komma till Leos mottagning vid 15:00.

Strax efter 13 kom jag till Västerås, Petra och Nico var färdiga för avfärd, medan jag själv behövde ta en dusch och göra mig i ordning lite snabbt. Givetvis hade jag inte lyckats fixa någon present till Leo under veckans gång, även om jag hade tänkt en hel del på vad för typ av present han skulle kunna tänkas få. Men jag kom aldrig på något som kändes som en bra present med lång livstid.
Hela familjen hoppade in i bilen, Nico somnade hyfsat snabbt och vi var plötsligt på väg mot nästa mål för dagen. Jag som precis bränt av 20 mil i bilen kände mig inte supersugen på att hoppa in bakom ratten igen, men samtidigt älskar jag ju att köra bil, så det var inte direkt med någon avsky jag la i växeln och drog på med gas, men det är ändå speciellt att köra många mil i bil, och sen bränna av ytterligare lika många till.
Under våran färd mot Stockholm, planerade vi in en liten sväng förbi Erik, då han också skulle komma på Leos student, men inte hittat någon bra present än. Planen blev tillslut att vi mötte upp honom i Vällingby, där jag snällt skickade ut Petra på uppdrag att hitta en present åt Leo. Kan ju låta väldigt opersonligt att jag inte ens själv letar efter en bra present åt min bror, men enda anledningen till att jag skickade Petra, var för att jag vet att hon tänker som mig, och därmed kommer hitta en present som jag själv också skulle känna var helt rätt. Tyvärr hittade hon ingen, och vi tog till nödlösningen, som samtidigt också var det som stod högst upp på Leos önskelista, pengar. Petra köpte ett roligt kort, rosa kuvert och tog ut femhundra pickalurvas från mitt konto. Det kändes som en okej lösning då Leo trots allt verkligen ville få in pengar till sin kommande resa. ”Men det är ju ingen present med lång livslängd!” Beror nog på hur man ser det. Leo kommer säkert inte minnas vad han köpte för just den femhundringen, men om den leder till att han kommer iväg på sin första egna resa utomlands, kommer femhundringen vara en del av ett evigt minne.
Vi kom fram till mottagningen hemma hos Mamma&Co, lastade ur oss själva och en söt Nico. Min enda tanke när vi kom innanför ytterdörren, var däremot inte att hälsa på alla som redan kommit, utan bara att få ta mig till en toa. Detta ledde till att min käre mor lurades i att bara Petra och Nico tagit sig till Leos mottagning, vilket i sin tur ledde till att hon blev väldigt överraskad när jag plötsligt dök upp ”från ingenstans” och ändå var där! Haha, Petra min älskling, du ska så få igen!
Då jag kände precis alla som var på mottagningen, blev det ett väldigt långt kramkalas och hejande på folk. Visst, det är ju något jag är van vid, då det ofta blir mycket folk så snart vi har någon sån här tillställning inom familjen, men på just en studentmottagning samlas det oftast en ovanlig bredd på vänner och bekanta. Jag vet inte exakt hur många de kunde tänkas vara mottagningen, men omkring 40 – 45 måste det ha varit.
Något som slog mig ganska sent, var att jag inte hade något som ens kunde liknas vid bra kamera med mig. Otroligt ovanligt att jag, afAdam själv, inte har en kamera i hand, redo att dokumentera och fånga stunden på bild. Jag tog till den inte helt roliga nödlösningen, mobilkamera. Tur nog är jag så pass förståndig fotograf att jag förstår att bilder har olika värden, och i det här fallet låg värdet inte i kvalitén på bilden i sig, utan i det rent dokumentära. (Förstod du inte den, kan jag absolut berätta det hela lite mer ingående i en kommentar sen senare).


Dagen som från början skulle leverera molnighet och kanske lite halvtrist väder, överraskade istället med smällhet sol, så varm att många gjorde valet att inte ens vara utomhus, även om nu inomhustemperaturen inte heller var helt snäll, så var den iaf snäppet mer barmhärtig än solstrålarna.
Timmarna fylldes med mingel bland massor av folk. Jag fick träffa flertal människor jag faktiskt inte fått se på åratal, vilket verkligen gjorde mig glad. Dels var det grannar från när jag var liten, men också vänner jag varit med uppe i Åre och åkt galet i off-pisten med. Hela eftermiddagen och kvällen fylldes av roliga samtal och historier.
Bobo höll även ett tal för Leo, något han verkligen utförde riktigt bra, och lyckades hålla levande rakt igenom.
När timmarna sen började närma sig sitt slut, började jag springa runt och krama folk hejdå. En sån process kan i sig lätt ta över en halvtimme att genomföra för mig. När Nico var redo, och jag hade sagt hejdå till alla satte vi oss återigen i bilen, och började rulla hem mot Västerås.

Hela dagen kändes bra.
I bilen på vägen hem kände jag en rätt stor längtan efter att få lägga mig i sängen och bara slappna av, vilket också blev av, efter ca en timmes körning med en bra podcast rullande i bakgrunden.

Stort grattis igen käre bror!

01 maj 2011 

Något besvärande arbetsdag

Lördag, valborgsmässoafton och fint väder, om än lite blåsigt.
Jag gick upp tidigt, även om jag fuskade och snoozade lite för att få några minuter extra bredvid Petra. Men strax efter 06 gick jag upp, ställde fram en kastrull med gröt som fick koka på låg värme, tog en dusch under tiden som gröten kokade upp, och gjorde mig klar ganska kvickt.
Petra och Nico vaknade och gick upp strax innan jag skulle åka, så de fick båda två pussar nog för att klara sig hela dagen.
Vid 07:15 fick jag sms från Sara som skrev att hon väntade med bilen nedanför. Jag var klar i perfekt tajming, och gick ner, hoppade in i bilen och vips så var vi iväg på nya uppdrag.

Den här lördagen så skulle hon och jag fotografera Mälarenergi Cup i Västerås. En kupp med sisådär 100 lag, och runt 1500 – 2000 spelare. Vårat schema såg minst sagt tajt ut, iallafall om precis alla tänkte komma och fotografera sig på just sin tid. Det är nämligen så att alla lag får en flyer med sin tid tryckt, samt ett erbjudande från oss, där de får fotografera sig gratis, samt får alla bilderna gratis på en cd-skiva, och utöver det också en medicinväska samt gruppbilden tryckt i A4-storlek. Kostnadsfritt alltihop.
Enligt schemat då, så hade vi ungefär ett nytt lag varannan eller var fjärde minut. ”WHAT?! Hinner man verkligen fotografera ett helt lag så snabbt?” Nej, det gör man inte. Även om det går väldigt snabbt för oss, så krävs det lite mer än två minuter för att ett lag ska hinna fylla i namnlappar på alla spelare, fotograferas enskilt och sen i grupp. Men strax under 15 minuter tar det kanske, och ännu snabbare om det dessutom är lag på kö.
Det första problemet vi möttes av när vi kom tillplatsen, var solsken. Typiskt att man ska behöva klaga på solen nu när den äntligen är framme. Första laget vi fotograferade hade vi lite problem med, då solen nådde precis över allt i rummet där vi var, men sen justerade vi om hela bakgrunden och allt, och fick till ett solsäkert område där inga solfläckar eller genomlysning av bakgrunden förstörde.

Om du undrar vem jag pratar med senare i videon, så är det kommentarer som dyker upp i telefonen, i det här fallet Petra som ställer lite frågor.

Hela dagen började bra, och vi fotograferade finska lag efter finska lag. Nästan så man kunde tro att det inte fanns annat än finska lag, men fram mot lunchtid, så försvann alla finnar och ersattes av svenska lag istället. I samma veva som klockan närmade sig lunchtid, så började min mage bli jobbig på riktigt. Visst, den hade varit jobbig även under förmiddagen, men det slutade inte jävlas. De sista timmarna på jobbet, så blev jag sådär utmattad i kroppen för att den hela tiden kändes ansträngd. Jag ville tillslut inte göra annat än bara ligga ner så jag kunde få känna min kropp vila en liten stund. Det i sig blev ju inte riktigt möjligt förens fotograferingen lugnade ner sig lite. Visst, Sara hade ju kunnat ta allt själv, men jag ville inte sätta den pressen på henne. Ett lag fungerar ju fint att hantera helt själv, men ofta så blir det som så att andra lag kommer samtidigt som man fotograferar, och då blir det rejält svettigt om man är själv. Så jag lät min kropp hållas, och fick istället springa på toa riktigt ofta. Vissa stunder blev det mellan varje lag, vilket ju var lite väl extremt. Men så kom äntligen min räddning, en paus, en möjlighet till att lägga mig ner.

Haaallelulja!! Kändes som om man satte min kropp i energiladdaren och bara drog på högsta effekt. Allt det där jobbiga rann ur min kropp och jag fick verkligen en helt annan energi tillbaks efter bara fem minuter. Visst, magen var ju jobbig efteråt också, men jag blev av med just den där överansträngda känslan som gjorde mig rent av dåsig och matt.
Dagen i övrigt, om man ska bortse från min mage, var riktigt skön. Jag och Sara jobbade bra ihop, även om Sara kanske fick göra lite mer jobb än mig, då hon tog emot alla människor och fick springa lite extra, men det gjorde inte mig värdelös, utan jag satt och skrev in alla de spelare vi fotograferat i datorn, vilket i sin tur gjorde att vi sparade rejält med tid sen efteråt.
I slutet av dagen, så hade vi fotograferat strax under 400 personer, skrivit in alla dessa personer i datorn, vilket är ett ganska omfattande arbete. Allra jobbigast blir det såklart när man ska skriva in de finska adresserna. Vissa stunder så känns namnen som rena skämten, för man ser ingen koppling mellan bokstäverna, utan bara klickar hejvilt över hela tangenbordet, för att slutligen se något i stil med ”Pikäntanhuankatu 12″. Att bara adresserna är lite lustiga eftersom man inte kan finska är ju en sak i sig, men problemet med dessa adresser är ju när smågrabbar i 11-års åldern ska skriva sin adress på lappen, och man själv sen ska försöka tolka vad de har skrivit, för tro mig, det är svårt nog att i vissa lägen urskilja ett namn som Tom eller Max. Att då får ihop gatunamnet Pikäntanhuankatu är därmed en ren konst, och ja, Pikäntanhuankatu är ett riktigt gatunamn.

Arbetsdagen tog slut vid 18:30, och då var jag hemma igen. Jag trodde jag skulle vara ännu tröttare när jag väl kom hem, men den här gången så var jag bara mysigt trött och hade enbart mindre ork att göra kreativa saker. Tanken under dagen hade ju varit att gå ut och se någon brasa, men Nico var inte alls på humör för något sådant, och ville enbart gå och lägga sig. Så vid 20-tiden låg han i sängen och sov. Kändes svårt att smita hemifrån och låta honom ligga själv här hemma.

01 april 2011 

Ett vackert leende


Jag vet inte riktigt vad som fick mig att sova så otroligt dåligt under nattens gång. Jag svettades löjliga mängder, och kände mig allmänt obekväm när jag försökte få nattens många timmar att bara gå. Hade jag lidit av tandläkarskräck, så hade ju svaret på frågan varit enkelt löst, då jag hade en tid hos tandläkaren idag vid 12:20.
På morgonen så lät Petra mig ligga kvar i sängen, medan hon var uppe med Nico, som gärna ville stoja runt redan klockan 08 där någonstans. Även om jag inte riktigt lyckades få till någon behaglig sömn, så var det ju ändå skönt att ligga och få dra sig lite extra. Imorgon är det Petras tur, om jag inte lurar på henne en massage ikväll, för då är hon skyldig mig big time! Haha.
Hur som helst, morgonen körde igång, vi hade lite lätta planer för dagen, då Petra behövde shoppa presenter, och jag skulle som sagt till tandläkaren. Först var planen att jag skulle köra Petra och Nico till Hälla, på andra sidan stan. Tyvärr, så ville min mage annat denna morgon, och min dusch blev väldigt lång. Ja, jag stod alltså i duschen för att magen var väldigt jobbig, precis som de tidigare dagarna med ett envist tryck och mycket luft. Irriterande som få.
Så när jag väl kom ut från duschen, hade vi bara 25 minuter på oss, innan jag skulle vara hos tandläkaren, vilket resulterade i att Petra fick gå ner till källaren, ta fram barnvagnen, packa in allt i bilen, medan jag själv gjorde mig iordning och sen greppade Nico och gick ner.
12 minuter kvar. Suck.
Planerna ändrades lite snabbt, och det blev istället som så att Petra och Nico fick shoppa loss inne i stan, då det även där finns gott om bra butiker att bränna pengar i. Som vanligt kunde jag inte köpa någon biljett i parkeringsautomaten (va fan Skandia? Ärligt talat?), så Petra fick försöka istället, men även hennes kort (Skandia…) vägrade fungera. Som tur var, så hade Petra ett kort till (Swedbank fattar grejen) som löste ut biljetten efter lite knappande här och där, på en av världens kanske krångligaste automater. Ja jag kan nämnde det lite snabbt, då automaten helt klart var superhandikappanpassad, för folk med totalt förlamade ben och utan rullstol. För låååångt ner på automaten, satt det en liten dosa där man fick knappa in sin kod (what? sen när då?) till kortet. Alla redan hyfsat korta människor fick verkligen resa rumpan rakt upp i vädret, och de längre personerna, ja det fick väl helt enkelt inte ens ut någon biljett.

Jag knatade iväg till tandläkaren, då klockan var 12:18 när mitt kort visade sig fungera mycket dåligt.
På en liten dörr med ett uråldrigt och vackert handtag med sån där sladdrig respons. Ja du vet, man trycker ner handtaget, och känner inte av att något händer, utöver känslan att handtaget förmodligen kommer lossna vilken sekund som helst, men sen istället öppnar dörren. Jag kom in i ett extremt litet förrum, där det då fanns två dörrar tätt bredvid varandra. Jag valde smart nog den med texten ”Välkommen” på. Ett tydligt PLING PLING studsade runt i rummet jag kom in i, och jag möttes av en ytterst privat känsla i den lilla hallen, som ledde in till ett litet väntrum med två skinnsoffor. Från det rummet kunde man sen se klinikens andra rum, med tandläkarstol och allt. En kvinna vid namn Lill kom fram till mig med ett litet papper för hälsodeklaration.
Jag har alltid haft svårt för dessa deklarationer, då de har haft en tendens att dyka upp i mitt liv när jag börjat känna mig som en riktig människa igen, dvs en bra stund efter operationer eller kraftiga medicineringar osv. Jag minns första gången, och det var när jag och Erik skulle vaccinera oss hastigt innan avresan till Thailand, och jag hade legat månader på sjukhus, med kraftigt blödande tjocktarm, och inte fått äta på hela den tiden. Sjuk med andra ord. Men när jag fick upp den där hälsodeklarationen på vaccinationscentralen, så kände jag mig inte sjuk, och höll på att kryssa i ”Nej” på frågan ”Har du någon sjukdom”. Erik poängterade dock att jag nog skulle kryssa i ”Ja” trots allt.
Den här hälsodeklarationen blev då en i raden av många tidigare deklarationer. Även här hade jag såklart svårt att svara på vissa frågor som ”Hur är ditt hälsotillstånd nu” med alternativen ”God, Medel eller Dåligt”. I mitt huvud, så tänkte jag ”Haha, jag mår hur jävla bra som helst nu, eller iallafall om man jämför med för 4 månader sen..”, men sen blev jag lite mer ärlig, och kryssade i ”medel”. Borde jag inte ha gjort. Jag kan ju inte erkänna för min kropp att den drar ner mig i smutsen, har jag aldrig gjort! Nästa tandläkarbesök ska jag se till att kunna skriva en egen ruta och kryssa i ”Mycket god, klart över det normala”.
Margareta som tandläkaren hette, kom in i väntrummet där jag satt med min hälsodeklaration och funderade. Hon drog med mig in i behandlingsrummet, och berättade att hon fått höra lite kring min sjukdom av Petra, som var hos samma tandläkare dagen innan. Vi pratade igenom lite om min deklaration, och jag berättade för henne hur de olika ”medicinerna” påverkade kroppens olika delar. Så snart vi var klara, fällde hon ner stolen en liten bit, och petade in röntgenplattorna i munnen på mig. Som tur är så har jag ju en rätt stor käft, så för mig blev det inte sådär jättejobbigt att ha plattorna i munnen, men jag tänkte på hur enormt stora de måste ha varit i Petras mun, och ungefär 90% av övriga svenskars munnar. (Vid en lite snabbare check nu med Petra, så visar det sig att hon inte ens kunde stänga munnen med plattorna i, vilket inte var ett problem för mig, haha).
Efter röntgen, så fälldes stolen ner helt, och hon började krafsa runt bland mina tänder. Jag har varit väl medveten om ett hål i den övre tandraden rätt länge, men eftersom jag inte lidit av den på något som helst sätt, så har jag helt enkelt valt att ignorera det hela. Däremot var jag lite mer osäker på hur mina visdomständer mådde, då de trots allt spretar åt lite alla möjliga håll där längst bak i munnen. Men efter att hon krafsat runt där bak, kom hon fram till att mina tänder var väldigt fina, framförallt när jag poängterade att det var minst åtta år sen jag var hos tandläkaren sist. Och hålet jag hade i den övre tandraden, visade sig ha lagat sig självt, vilket inte var alls vanligt enligt henne. På något sätt så hade det bildats en tydlig emalj runt själva hålet, vilket t.om jag kunde se tydligt på röntgenbilderna. Så egentligen var jag inte i något större behov av att laga hålet, även om det såklart var bättre att göra det, än att vänta på problem som skulle kunna dyka upp, då det trots allt är svårt att få rent i ett hål. Jag bestämde mig för att laga hålet, men det var inget som vi gjorde direkt, utan jag fick helt enkelt boka in en ny tid för det i någon av de kommande veckorna. Efteråt så blev det att jag och Margareta pratade på om allt från att resa utomlands och jobba som au pair i USA, till att manipulera bilder i datorn. Det passade mig alldeles utmärkt att tillbringa lite extra tid där, då Petra rusade runt och letade presenter, något som min mage aldrig skulle låta mig göra en stökig dag som denna.
Så när säkert en halvtimme hade gått med lite prat, så tackade jag för mig, och gick ut mot bilen igen, varvid jag fick veta att Petra var klar med shoppingen och var påväg mot bilen hon också.

Eftersom vi lyckats genomföra alla våra ”måsten” för dagen, så rullade vi hemåt igen, med ett litet stopp vid matbutiken först. Jag hade svaga planer på att kanske svänga förbi Mamma & Co. i Stockholm, men så blev det inte sen, då vi faktiskt inte kände oss helt hundra.
Istället blev det lite familjetid här hemma, med en lunch bestående av en varsin välfylld baguette. Väldigt mysigt att bara ta fram allt pålägg på en stor skärbräda i trä, nymalda kryddor och sen göra sig en varsin mättande dundermacka.

Nu under kvällen, så har Petra ägnat sig åt sin scrapbook och jag har myst mig ner i fåtöljen i hörnet av vardagsrummet, med en rejält färskpressad Fototidning. (Har alltid avskytt ordet ”färsk” som ord för en nytryckt tidning. Passar helt enkelt inte in, det enda som kan vara rykande färskt, är bröd).

04 mars 2011 

Bus på morgonen och biltvätt på kvällen

I fredags så låg jag sådär riktigt skönt i sängen, och kunde mysläsa nyheterna i sängen via min telefon. Ett bra sätt att vakna upp på, även om det är ett tydligt tecken på hur informations-begär-skadad man verkligen är. Så fort man vaknar måste man (skriver nu man, istället för jag, då jag är ytterst säker på att väldigt många känner igen sig i det jag berättar) få veta vad som har hänt ute i världen, oavsett hur liten nyheten egentligen är. Visst, det är kanske lite överdrivet, då man skulle klara sig bra utan också, men det blir alltmer ett mönster i livet, att man tar upp telefonen och kollar vad som har hänt runt om en. Aja, skit i det nu.
Jag kollade på klockan, samtidigt som jag hörde Petra ropa ”Adam, har du lust att köra oss till Busborgen?”, klockan visade 09:46. ”När ska du vara där då?” En viss tystnad, ”Snart.. typ, 10″. Jag bara skrattade och gick upp. Jag ville ju också följa med till busborgen och se Nico stoja runt där med sina kompisar. Framförallt så ville jag få fotografera lite igen, vilket har varit en ganska avmattad syssla under tiden som jag haft det jobbigt med magen. Men nu börjar jag alltmer kunna koncentrera mig på det hela, och få ork till att vara kreativ. Det är trots allt inte jättelätt att vara glad och kreativ av bara satan när man känner sig bajsnödig som en elefant i alla lägen. Men det har som sagt börjat bli bättre.

Jag gjorde mig i ordning lite halvsnabbt, kastade i mig en näringsfattig frukost, och så var vi iväg. Busborgen visade sig vara något mycket bättre än jag vågat tro. Hade jag själv varit runt sisådär 10 år, så hade jag nog tyckt att det var precis hur roligt som helst. För precis som namnet antyder, så är det en riktigt stor borg inne i den lokal man öppnar portarna till. Eftersom det också kryllar av ungar överallt, så var ju ljudvolym där efter. Påminde ganska mycket om ljudet från en hejarklack, ett ständigt sorl runt sisådär 80 decibel. (Och då kan jag ju passa på att lära ut att normal samtalston är ca 60 dB, och med en stegring av 10 dB, så upplever vi det som en fördubbling av ljudet).
Men nu kanske du tycker att det låter lite väl tidigt att kasta in Nico i borgen, 9 månader gammal. Givetvis har du så rätt så, Nico och hans polare fick helt enkelt hålla till vid småbarnsavdelningen, där det också fanns en hel del roliga delar, så som bollhav, och flertal väl vadderade klätterställningar m.m. Ett roligt ställe för en sån liten knodd, dessutom gratis inträde när barnen är så små.
Efter både bollhavs-plums och fika, så kände vi alla oss nöjda med vistelsen på Busborgen. Eftersom vi kommit dit rätt tidigt på dagen, så återstod det fortfarande en hel del tid av dagen, så vi bestämde oss för att åka ut till Åsby igen, där jag och Daniel var häromdan. Petra som aldrig besökt stället, ville ju gärna få se vad de hade att erbjuda, då både jag och Daniel pratat gott om stället. Bilen rullade iväg, och ganska snart så var vi framme vid Åsby. Nico som inte var riktigt lika sugen på att kolla in någon tråkig heminredningsbutik, försökte avleda våran uppmärksamhet genom att prutta blöjan full med illaluktande gegga. Men tappra föräldrar som vi är, så lyckades vi motstå hans försök att avleda oss, och bytte helt sonika blöja på honom, något som Nico nog aldrig hade räknat med, eller ens sett komma. Fullständigt överrumplad tog vi med honom in i butiken efter det snabba blöjbytet, och strosade runt med honom stående i kundvagnen, med ivriga fingrar som gjorde allt för att få tag på minsta lilla småpryl. Klåfingrig är nog ordet jag söker.

Vi provsatt soffor, kollade lampor, luktade på ljus, tvålar och klämde på diverse olika tvålpumpar, för att efter ca en timme, gå från stället tomhänta. Inte för att vi inte hittade något fint, utan för att vi helt enkelt inte har någon utarbetad stil att jobba efter här hemma, då vi egentligen vill sälja av alla möbler, fixa en ny lägenhet och bara börja om från scratch igen. (Eller, det är vad jag vill.. haha, men tror nog Petra har ungefär samma tanke). Så att då köpa jättespeciella små tvålpumpar och brödkorgar, blir helt enkelt fel. Dessutom är jag världens sämsta impulsköpare.
Något vi verkligen var på jakt efter, var faktiskt en typ av korg för att förvara alla Nicos leksaker, då vi i dagsläget bara har en väldigt liten låda för rätt så mycket prylar, något som gör att det utan minsta ansträngning blir snuskigt stökigt i vardagsrummet. Eftersom vi inte hittade exakt vad vi sökte vid Åsby, beslutade vi oss för att rulla vidare till nästa inredningsbutik, vilket fick bli Chilli. Där hittade vi faktiskt en korg vi tyckte var riktigt snygg, och i lagom storlek, samt klättervänlig för Nico, som ständigt vill resa sig upp mot allt. Korgen stod utplacerad med grejer i sig, på tre olika ställen i butiken, med prislappen 149kr, vilket ju var perfekt! Vi gick fram till kassan för att fråga efter var vi kunde greppa tag i en sån där korg, varvid det visade sig att de inte längre sålde den korgen, och de tre som fanns i butiken var trasiga, för att sist men inte minst avslöja att de inte skulle ta in fler. Suck.

Vi släppte då jakten på den försvunna korgen, och åkte helt sonika hem. Eftersom jag mer eller mindre höll på att köra över minst fem pers på parkeringen, under tiden som jag backade ut bilen, valde jag att under kvällen åka iväg för att tvätta av bilen lite snabbt. Om den sen gick snabbt är en helt annan historia, jag kan ju tvätta en bil i hur många timmar som helst, men efter lite mer än en timme beslöt jag mig för att avsluta, vilket tydligen var en perfekt tajming för Daniel, som precis hade slutat sitt jobb. Snäll som jag är, åkte jag iväg för att hämta upp honom, för att sen åka hem till oss en snabbis, hämta upp Daniels kort, som Petra hade, för att sen åka till matbutiken, shoppa loss lite lätt, och sen åter hem till oss igen.

Kvällen fylldes av god mat, film och god efterrätt. En bra dag på många sätt. Framförallt var den bra för min mage, då jag fick möjlighet att träna den i vardagsmiljöer, och det gick rätt bra helt klart.

02 mars 2011 

Pappa, Nico och Daniel på äventyr!

Idag så skrivs den här dagen in som en smått revolutionerande dag i både min och Petras bok som föräldrar. Idag var nämligen första gången som jag själv åkte iväg på äventyr med Nico, och Petra fick stanna hemma, helt ensam, typ.
Det kanske låter som en liten grej för dig, men för både mig och Petra är det verkligen något annorlunda. Jag fick lite känslan ”hjälp, Petra är ju inte med nu”, som sen släppte rätt snabbt.
Sen är det ju lite av en lögn att jag var helt själv, jag hade ju faktiskt Daniel med mig, och Petra, hon hade hand om Killer under tiden, men ja, principen är ju densamma ändå.

Men innan jag berättar om själva dagen, så backar jag tillbaks lite, till natten som passerade. Av den enkla anledningen att Nico hade tämligen svårt att andas under nattens gång, så blev våran, och framförallt då Petras natt, helt sabbad. Jag minns knappt att jag sovit under natten, dels för att jag var uppe på toa när de väl sov, och var vaken när de var vakna, och Nico skrek för fulla muggar. Så här i efterhand minns jag inte mycket av natten, mer än att jag vaknade två tusen gånger, och aldrig minns att jag somnat om.
Så den här nattens händelser, ledde till att jag och Daniel bestämde oss för att åka iväg till Årby Hus och Trädgård, ett ställe som Daniel har pratat gott om många gånger tidigare.
Så runt 13-tiden kom Daniel förbi oss här hemma, och jag började göra mig i ordning för en dag med äventyr utanför lägenhetens trygga väggar. Petra packade skötväskan, och vips så var vi iväg (Haha, fast jag duschade iofs i säkert en halvtimme, så det gick inte sådär väldigt snabbt att komma iväg).

Jag kan fortfarande känna hur skönt det är att äntligen ha bil. Samtidigt som jag kan tänka mig hur fruktansvärt handikappad jag kommer känna mig den dag då jag inte har tillgång till en bil, vilket jag väl får hoppas dröjer.

Jag, Nico och Daniel rullade iväg med bilen, och kom fram till Hallstahammar, där den omtalade butiken skulle finnas. Givetvis åkte vi lite småfel först, men upptäckte då istället en butik som sålde kött av alla möjliga slag, vilket lockade både mig och Daniel till att komma dit och köpa lokalproducerat kött. Sugna på kött eller ej, vi lämnade stället och rullade tillbaks några meter, och hamnade på rätt ställe.
Precis som ett sött gaypar satte vi ner Nico vagnen och gick in i inredningsbutiken, för att direkt mötas av en riktigt härlig atmosfär där man blev tämligen köpsugen på alla möjliga små grejer som fanns utspridda över hela butiken. Det tog inte lång tid innan jag plötsligt föll pladask för två lampor, den ena lite mindre, och mer anpassad som bordslampa, och den andra var en enorm sak med stora liknelser av den första. Trots den lite häftiga prislappen på 10 000kr, så kändes det klart värt det. Ja, så snygg tyckte jag den var.


Vi fortsatte strosa runt i den rätt stora butiken, som hade en hem-del och en trädgårds-del. Vi gick faktiskt runt flera varv i butiken, då man hela tiden kunde hitta nya saker lite här och där.
Jag är på jakt efter lite alla möjliga saker, bland annat något snyggt att ha smör i, samt en bra brödlåda. Sen har jag ju en lång lista med andra snygga saker också såklart, men något jag har märkt av nu, och som stör mig lite, är att väldigt många små kannor, lådor och liknande grejer, ständigt ska ha namn inpräntat. Visst, det är lite snyggt att ha namn på någon enstaka grej här och där, men inte på varenda detalj! Man kan tro att det är ett hem för någon med grava minnesproblem, som ständigt glömmer bort vad varje grej egentligen innehåller. ”Vad är det i den här stora lådan? Aha, ved. Den här kannan då? Aha, mjölk! Men asken här då? Åååh, Kaffe, där ser man!”

När vi strosat runt en stund, så satte vi oss ner i butikens egna lilla café, och käkade lunch. Daniel tog sig en toast i storlek stor, och jag en räkmacka, även den i en rätt väl tilltagen storlek, och till ett bra pris också. Nico, han nöjde sig med att småäta lite av den fruktyoghurt vi hade med oss, men det som var absolut mest intressant, var inte maten, leksakerna eller ens pappa och Daniel, nej, det var bruden han spanat in två bort längre bort. Hon var lite äldre än Nico, men satt också och spanade in Nico för fullt. Såg ut som ett riktigt ”kärlek vid första ögonkastet”. Jag är helt övertygad om att de kommer träffa på varandra i en buss mot Berlin, om sisådär 28 eller 29 år. ”Det känns som om jag sett dig förut..” kommer bli Nicos första kommentar till den bedårande vackra flickan jämte honom.
+


Efter våran lunch, så blev det en liten rundvandring i trädgårdsdelen, som även den innehöll en del fint, men eftersom varken jag eller Daniel tänker påta i trädgårdar just nu, så lämnade vi den delen hyfsat snabbt ändå, och vek av mot kassorna istället, där Daniel fick betala för sina grejer han plockat på sig.
På vägen hem så var Nico inte bara trött, utan rent av dödligt trött, han somnade i bilbarnstolen, i den mest obekväma och onaturliga ställning man kan tänka sig, men gott sov han. För att bli av med ännu mer skräp, som jag och Petra lyckats rota fram under våran tidiga vårstädning förra veckan, så svängde vi även förbi återbruket i Västerås och kastade av en hel kartong proppad med gammalt skräp.
Nico sov som tur var under hela tiden vi kastade av skräpet, men vaknade snällt upp igen när vi precis satt oss i bilen och börjat rulla hemåt. Givetvis var inte dagens spännande uppdrag slut vid det här laget, nej nej, jag ringde Petra och berättade att hon kunde komma ner från lägenheten och ta med sig Killer, så vi sen kunde åka iväg och storhandla det som vi skrivit upp på våran stora shoppinglista. Sagt och gjort, vi shoppade loss rejält och brände ännu en tusenlapp. Jag hade däremot en hel del problem under shoppingen, och i slutet, vid kassorna, så orkade jag helt enkelt inte kämpa emot min kropp längre, utan fick be Daniel om en femma så jag kunde besöka toaletten. Jävla kropp.
Daniel skjutsades hem, och vi själva likaså. Underbara bil.

Jag ser fram emot att få köpa mig en iPhone 5 i sommar, bilderna här ovan håller ju smärtsamt låg kvalité.

Older Entries »