Jag vet ju att jag själv har lurat mig själv att det varit fredag flera gånger den här veckan, men så plötsligt är det verkligen fredag, och jag förstår inte vart veckan tog vägen. För mig kändes det som om jag precis avslutat bröllopsfotograferingen i söndags, och vips så var det helg igen. Men oavsett hur snabbt det har gått, så kändes det ju givetvis skönt med helg.
Även fast jag visste att det skulle bli en tidig morgon just denna fredag, så hade jag inte lyckats gå och lägga mig speciellt tidigt under torsdagskvällen, och eftersom jag gick upp vid 05-någonting, så var jag ju givetvis lite småmosig i kroppen. Men å andra sidan så är jag mer morgonmänniska än många andra, även om jag inte älskar att kliva upp på morgonen, så har jag iallafall haft lättare för det än resten av min familj.
Klockan 06:00 hämtade jag upp Sara och vi rullade genast iväg mot Uppsala. Då jag tidigare under veckan upptäckt att bilen vi åkte runt med, hade en AUX-ingång, så hade jag tagit med mig en sladd för att kunna koppla in iPhonen direkt till stereon. Eftersom Sara satt shotgun, så fick hon styra musiken, och hon gjorde ett riktigt bra morgonval.
Eddie Vedder – Hard Sun körde hon igång, en låt som passade alldeles utmärkt just denna fredagsmorgon. Jag kände igen Eddie Vedders röst, men kunde inte placera vartifrån jag hört den, varvid Sara berättade att hans musik var med i filmen Into the Wild. Jag kände ju igen namnet så väl, så jag tänkte att jag måste ha sett den. Men nu i skrivandets stund, så märker jag att det är en film jag missat, vilket är extremt konstigt, då den trots allt fått 8,2 på IMDb. Så det ska jag se till att få hem. Har ju några gratisfilmer kvar på Lovefilm.se (vilket du också kan få göra).
Hur som helst, så började resan mot Uppsala med skön musik, och ett bistert mörker utomhus. Solen hade inte riktigt orkat leta sig upp ännu, så det mulna vädret gjorde omgivningen mycket bittrare än nödvändigt. Fast å andra sidan så får det vara precis hur jävligt väder utomhus som helst, bara jag sitter i en varm bil med skön musik, då mår jag hur bra som helst.
Vi visste inte exakt vart skolan låg när vi körde mot Uppsala, men vi hade våra misstankar om att den låg tämligen centralt. Så jag körde den vanliga vägen in till centralstationen, och det visade sig vara tämligen rätt, då skolan låg bara några hundra meter från stationen. Jag körde fram till porten, vi lassade av alla grejer, och sen parkerade jag om bilen och köpte en biljett till klockan 11:00. När jag sen gick tillbaks mot skolan, så möttes jag av en bil som svängde av framför mig. I bilen så satt det en man med armbågen mot bildörren och stöttade huvudet mot en knuten hand. Hans blick sa något obestämt, men sammanfattat kunde man säga att han såg ut att vara trött på nästan allt. Han hade sina ögon riktade ut ur bilen, och var inte nämnvärt intresserad av något han såg. Faktum med så noterade han nog inte alls vad som passerade utanför bilen. Bredvid honom satt en ung tjej, som var allt förutom så avslappnad. Hon hade en stirrig blick och var fullständigt överfokuserad på att genomföra svängen i den lilla t-korsningen. ”Bilskola” stod det på bilen.
Jag började fundera på om körskolemannen verkligen valt rätt yrke, eller om det hade hänt honom någonting. Eller hade han bara tankarna åt ett annat håll? Såg han fram emot att få komma hem, sätta igång tvn och se på en fotbollsmatch, eller var det så att hon som satt bredvid var en i raden av över-nervösa små tjejer som när som helst kunde tänkas krocka med en rullstolsbunden?
Bilen av honom när bilen svängde, och hans blick fastnade i huvudet på mig, och jag hade kunnat döda för att ha fått fånga det med min kamera. Men jag varken döda någon eller fångade bilden med min kamera, då jag inte hade någon kamera med mig, och dels för att ingen fanns i närheten att döda, vad det nu hade påverkat.
Jag kom fram till porten där skolan låg. Jag och Sara började skyffla in alla prylar i hissen, då de grejer vi har med oss väger mer än jättemycket. Allt åkte upp med hissen och vi började lassa ur igen. Här möttes vi sen av rejält motstånd, nämligen en oforcerbar dörr med armeringsglas och kodlås. Visst, det fanns ju en ringklocka också, men den fylld inte nämnvärt mycket funktion, då ingen kom och öppnade, vilket ju är en förutsättning för att en ringklocka ska fungera som planerat. Eftersom ingen kom och öppnade, oavsett hur länge jag tryckte på ringklockan, så försökte jag mig på att ringa ett nummer som jag hittade via telefonen, när jag sökte upp skolan på nätet. Tyvärr kom vi inte ens en centimeter längre, då ingen ville svara i den telefonen innan 08:00, enligt det inspelade meddelandet jag möttes av. Vi fick båda snällt vänta på att någon skulle komma, vilket också kändes lite segt, eftersom vi skulle börja fotografera vid 08:30. Vi lyckades se en städerska inne i lokalen, men samtidigt så spelade det ingen roll om hon öppnade eller inte, eftersom vi inte hade någon aning om vart vi skulle sen ändå. Någon gång runt 08-tiden, så kom det folk gående i trappan, och släppte snällt in oss. Det som förvånade mig lite sen, var att det faktiskt satt folk där inne. Jag vet inte hur länge jag hade ringt på dörrklockan, men fånigt länge är väl den kanske bästa beskrivningen.
Hon som släppte in oss berättade att hon skulle kolla vilket rum vi skulle vara i. Tiden gick, och hon kom aldrig tillbaks, så jag gick in i ett av rummen och försökte få fram lite information ur någon annan. Tillslut så kom det en annan lärare som visade oss ett rum där vi kunde vara. Ett rum fullt med bord och stolar, men med bra takhöjd och avstånd. De hjälpte oss att röja undan både taklampor, bord och stolar, vilket var schysst gjort. På bara några minuter hade jag och Sara speed-riggat det viktigaste delarna, och 08:25 kom första klassen till oss, och dagen var igång på riktigt. Det som var skön, var ju det faktum att vi bara hade totalt 4 klasser i den här skolan, och sen några extra gruppbilder med blandade elever från olika klasser. Fotograferingen gick snabbt, smidigt och bra. Lärarna tyckte vi gjorde ett bra jobb, och likaså eleverna.
Vi var klara strax innan 11, vilket passade bra, eftersom jag lagt ner pengar för parkering till just 11. Jag hämtade bilen, och vi packade in allt. Nu kan man ju tro att vi var klara vid det här laget, men riktigt så var inte fallet. Vid 13:00 så hade vi ännu en fotografering på ett annat ställe. Jag och Sara bestämde oss för att det lämpade sig en med liten lunch innan vi letade upp nästa skola. Så jag parkerade om bilen, men inte på samma ställe som sist, då ”min” parkering hade blivit tagen under de fåtalet minuter vi ägnat åt att packa in i bilen. På andra sidan gatan så stod det fullt med bilar parkerade, men det fanns inga som helst skyltar någonstans, som kunde visa på vad som gällde för den sidan. Dessutom var trottoaren och vägen anpassad för parkering även på den sidan, dvs att det gick in så bilar kunde parkera där utan att störa trafiken. Jag ställde mig där, köpte en till biljett, la i bilrutan, varvid vi sen knatade iväg in mot centrum för att köpa lunch. Vi hittade ett skönt ställe som jag kände till sen tidigare, och tog oss en varsin köttfärspaj. Vi hade inte riktigt hur mycket tid som helst för lunch, så det fick bli till att äta upp rätt snabbt och sen bara gå tillbaks till bilen och börja rulla igen.
När vi närmade oss bilen, så såg jag två personer stå och prata precis vid våran bil. De hade mörkblå kläder på sig, och mer eller mindre lyste lapplisor. När jag kom fram till bilen fick jag och Sara en lång förklaring om att vi inte kunde stå där, då det inte fanns några skyltar som visade på att man fick göra det, vilket betydde parkeringsförbud. Vilket ju inte riktigt stämmer, men däremot så fick man parkera där i 5 minuter. Den ena lapplisan, en lite yngre kille runt 35, sa inte ett ord, utan bara tittade. Däremot så ville den andra lapplisan, en inbiten tant, berätta för oss noga hur fel vi hade gjort. Jag var rätt så aggresivt ointresserad av vad hon tyckte om min parkering, då jag varken stod i vägen för någon, eller ens hade överträtt tiden man fick stå där, dvs 5 minuter. ”Ja, nu hade ni tur, för tiden gick precis ut” sa den tantiga lapplisan. Men fastän vi hade vårat på det torra, så ville hon hävda sina kunskaper i lappning. ”Här får man inte parkera mer än fem minuter! Det finns ju inga skyltar här som visar på att ni får göra det, så då kan det vara parkeringsförbud, eller anpassat för handikappade, eller kommunaltrafiken!” Men inget av det hon rabblade upp stämde ju egentligen. Faktum med så hade jag all rätt i värden att parkera där, men bara i fem minuter, så varför hon berättade allt det där onödiga för mig kunde jag inte riktigt förstå, jag ville bara åka iväg och göra mitt jobb på nästa plats. Men givetvis var hon en sån som skulle repetera allt om och om igen. Jag bara tackade och var vänlig, för att försöka avsluta samtalet genom att öppna bildörren och hoppa in. Jag tror hennes mål var att försöka framstå som lite snäll som inte lappat min bil. Men snäll, nej det var hon inte, hon hade ingen rätt att lappa min bil. Jag hade kunnat rulla fram 2 meter och stannat på platsen i 5 minuter till utan att hon skulle få möjlighet att knappa på sin lilla lapplisehanddator. Jag kunde samtidigt inte undgå att känna mig nöjd, då detta blev den 5:e gången i rad som jag blåste en lapplisa på att bötfälla mig. Haft onödigt mycket tur fem gånger i rad med andra ord.
Vi började rulla iväg mot nästa skola. Men det var rätt klurigt att hitta, eftersom de av någon idiotisk anledning, enbart hade GPS-KORDINATER på sin hemsida. Va i h-e? Varför?! Vaaaarför?! Efter massor av googlande och letande på nätet, så hittade vi ett dokument som berättade lite historia kring bytet av skolans namn, vilket också avslöjade adressen. Hopplöst sämst. Men fram kom vi hur som helst, efter mycket letande.
Det vi skulle göra på den här sista skolan var att fotografera två klasser som inte hade kommit senast Linda och Adam var där och fotograferade. Så det blev till att parkera, lyfta in allt, leta reda på klassrummet, röja undan alla bord och stolar, smälla upp utrustningen och sen kom första klassen. Hela uppdraget i sig var ju väldigt lugnt, då första klasen var sex pers, och den andra var runt 20 någonting. Så själva fotograferingen gick ju snabbt, men just processen med att ställa upp all utrustning och sen återställa rummet, är det som tar tid.
När vi sen skulle gå därifrån, så gjorde vi allt vi kunde för att kunna bära med oss all utrustning i ett svep. Jag greppade den tunga fotoryggan, de båda stativväskorna och sen en blixtväska. Okänd vikt, men både tungt och otympligt när man ska gå genom dörrar. Man måste liksom lägga ena väskans vikt mot dörrhandtaget och sen knuffa på, för väskorna är så pass långa att man inte når framför sig. Sara konkande på sin egna ryggsäck, en stor väska med sladdar, pallar och andra prylar i, samt en blixtväska. Ganska så rejält otympligt för henne också. Därför föll det sig lite extra skrattretande, när vi konkat ner alla prylarna med mycket pustande och frustande, från klassrummet, och skulle precis gå ner för en sista liten trapp och sen ut genom entrédörren. Då möter vi en tant som går åt samma håll som oss, och bär på någon liten pryl i sin ena hand. ”Vad bra! Då kan ni hålla upp dörren åt mig” kastar hon ur sig. Min första tanke var något i stil med ”Öppna dörren själv kärring!!” Hon måste ha haft det grövsta synfelet av alla gamlingar i stan för att inte förstå hur jävla jobbigt vi hade det med att bara ta oss fram på plan mark. Och så ber hon OSS om att hålla upp dörren, inte att hon själv erbjuder sig hålla upp åt oss eller något. För SÅ gammal var hon minsann inte att hon inte skulle klara av att öppna en liten enkel dörr själv. Först när vi kom ut så regerade hon med orden ”Oj, va mycket utrustning ni har!”. Tack tanten, så observant av dig.
Både jag och Sara skrattade åt det hela, då vi reagerat likadant när hon sagt det där om att hålla upp dörren. Vi lassade sen in allt i bilen igen, smällde på ACn så högt det gick och andades ut. Som nästa mål hade vi att åka till en skola där Jimmy och Viktor jobbade. Inte bara för nöjes skull, utan för att Jimmy hade viktiga papper åt mig som jag skulle ha under måndagen efter helgen. Kändes ganska skönt att se några andra jobba medan man själv satt bredvid och kunde vila ut lite. Vi stannade inte speciellt länge, utan åkte sen raka vägen till centralen, där jag lämnade av Sara som skulle både träffa en kompis för en fika, samt åka tåg ner till Lund vid 16-tiden.
På hemvägen njöt jag av allskön musik i bilen, i form av Distrubed och liten random techno, dubstep och annat skönt för en bilresa. Vet inte varför resan kändes lång, men det berodde väl kanske på att jag satt helt ensam i bilen, vilket var lite ovanligt. Fick ett sms när jag rullade längs med vägarna, med texten ”Det är jag som är Jonas btw :-)” jag svarade med texten ”Spam-Jonas om man ska vara petig”. För dig som har hängt med lite på bloggen, så fick jag rejält med Spam från ett okänt nummer, vilket sen blev en rätt rolig liten historia.
Tyvärr så kunde jag inte bara åka och lämna av fredagens arbete, utan jag hade ett till litet uppdrag för dagen, nämligen att lämna tillbaks lånebilen jag hade kört runt med under de tre senaste dagarna. Eftersom min älsklings-dodge kommer tillbaks på söndag, så behövs det ingen lånebil mer.
Jag kom fram till Västerås, parkerade vid ”basen” och började lasta av all materiel som låg i bilen. Sen körde jag iväg, tankade upp bilen och blev rätt fövånad över hur lite den hade dragit. 40 mil hade jag betat av, och jag behövde bara tanka för 391kr, vilket ju är fånigt lite! Hur grymt som helst.
Jag körde iväg till bensinmacken där bilen blivit lånad ifrån, och blev sen upphämtad av Peter som körde mig hem igen. Vid 17-tiden var jag återigen hemma, efter en 11 timmars arbetsdag, vilket blev mindre än jag trott, skönt det.
När jag kom hem så var Petra i full gång med att powernappa Nico, så han skulle kunna sova på riktigt senare under kvällen.
Lite senare på kvällen, så greppade jag min gamla iPhone 2G, då min andra iPhone var urladdad, satte i hörlurarna, drog på mig lite varmare kläder och gick iväg mot matvarubutiken för att köpa middag. Jag ringde min käre bror till en början, bara för att kallprata lite, vilket vi gör alltför sällan numera. Vi pratade fram tills dess att Dogulas, min brorsson, började gorma om uppmärksamhet. När vi lagt på, så ringde jag även min käre far, för att fortsätta pratandet där. Kan ju låta som om jag var extremt prattörstig, vilket jag kanske var, men det handlar också om att jag måste bli bättre på att höra av mig till mina allra närmaste. Jag och pappa pratade tillslut om vad jag skulle laga till middag, och jag följde hans idéer rakt av, nämligen entrecote, med potatis och tzatziki, vilket lät som en utmärkt maträtt för kvällen! Lite lagom lyxigt helt enkelt, och inte speciellt krävande att göra heller. Pappa gav lite tips på hur man gjorde en god tzatziki, då jag aldrig lagat till det själv förrut, av någon anledning.
När jag sen kom hem, så satte jag genast igång med att riva gurka på en handduk, kramade ur vattnet rejält, hällde ner gurkan i en skål, slängde på turkisk yoghurt, blandade runt till det var en homogen mängd, pressade i vitlök, och drog över med lite salt och peppar, enkelt och gott. Lät det sen stå och dra lite i kylskåpet medan jag hackade upp potatisen i klyftor, och skickade sen in i ugnen på 225°C, svepte även över lite flingsalt.
När potatisen nästan var helt klar, så började jag steka entrecoten som jag innan stekningen hade kryddat helt enkelt med nymald svartpeppar och flingsalt på båda sidorna. Ordentligt med hetta i stekpannan, och sen ner med köttet. Jag hade låtit köttet stå framme i sin förpackning från det att jag kommit hem, så inte köttet var jättekallt, så det i slutändan skulle kyla ner hela stekpannan, vilket ju i sin tur bara leder till att man står och kokar köttet istället. Jag stekte på köttet så det fick en fin yta på båda sidorna, och fortfarande kändes saftigt i mitten. Nico sov som en sten, så jag och Petra kunde njuta av en god fredagsmiddag tillsammans, med tända ljus och bara vi två.
Vi hade som tanke att se en film efter middagen, men givetvis ville tekniken annat, så det fick bli till att se något som gick på TV, vilket först var Wild Wild West. Jag däckade såklart liggandes bakom Petra i soffan. Finns i stort sett inget mysigare enligt mig. Att bara få ligga och krama om Petra tills jag somnar är verkligen en av alla mina dagars höjdpunkter.
Nu har vi kommit hem till Västerås igen. Känns som om man varit bortrest i minst en vecka. Kroppen är trött, och egentligen rätt osugen på att sitta och skriva inlägg här på hemsidan, men jag vet att jag måste göra det, då jag redan ligger back två andra dagar denna vecka. Kommer garanterat glömma bort annars.
Men jag ska inte börja vid slutet på dagen, utan istället i början, eller rent av i grisottan till Söndagen.
Jag, Petra och Nico hade bestämt oss för att sova över i Stockholm, då det känns som en lite väl avancerad resa att bara åka till Stockholm en kort stund över dagen, när man reser med tåg. Åker man med bil är det inga större problem att åka hem igen senare på kvällen.
Vi sov alla tre i Julias säng, vilket gick utmärkt förra gången. Men den här natten blev det lite tuffare, främst för Petra, då Nico var bestämd med sina jiujitsu-sparkar i magen på henne. Han lyckades även hålla mig vaken ett antal gånger under natten, men framförallt på morgonen, då han låg klarvaken och sprattlade järnet. Armarna bara for runt som grantoppar i orkanvind, och benen gjorde sitt yttersta för att springa därifrån. Vid 07-tiden så vaknade jag till och bytte blöjan på honom, och Petra tog till den elaka strategi att amma honom direkt efteråt, vilket fick honom att somna om på nytt. Givetvis passade vi elaka föräldrar på att sova lite till också.
Runt 09-tiden så drog vi oss upp ur sängen, Nico lika pigg igen. Vi gick ner till de andra som precis skulle börja äta frukost i köket, vilket passade oss perfekt.
Några planer för dagen fanns det egentligen aldrig, men det behövde heller inte. Efter frukosten kom Marco, Gabriella, Salma och Douglas förbi, hela familjen med andra ord. De skulle framförallt hämta upp sin barnvagn de lämnat kvällen innan, men också hämta upp Gabriellas mamma, Lolli, som sovit över under natten.
De stannade däremot inte sålänge, men vi hann iallafall bränna av lite bilder på de tre kusinerna Salma, Nico och Douglas. Riktigt sköna namn på dem alla tre faktiskt. Tyvärr har jag inte tillgång till bilderna just för stunden, men ska se om jag kan få tag på dem lite senare i veckan kanske.
Det kändes verkligen att det var en söndag. Hela dagen kändes som söndag. Ingen skulle någonstans egentligen, och några planer fanns inte inristade i stenar direkt. Men oavsett hur få planer vi alla hade, så åkte hela Marco med familj hem till sig efter en stund, och vi som var kvar bestämde oss för att dra iväg på en båttur istället. Så Bobo knatade ner till båten, förberedde den. Mamma lagade ihop en snabb pyttipanna innan avfärd, och vi andra förberedde oss med varmare kläder. Vädret var ju nämligen inte det bästa, men kändes ändå bra nog för att våga chansa på en liten båttur.
Vi slängde alla i oss lite mat av något slag, och hoppade sen ner i båten och puttrade iväg. Haha, puttra låter som en eka, så ska man vara mer korrekt brände vi iväg längsmed sjöns ganska lugna yta. Det dröjde däremot inte länge innan vi stötte på regn, och vände om för att försöka lura ovädret. Konstigt nog så lurade ovädret oss, och såg till att göra våran båttur så blöt som möjligt. Givetvis var vi ju förberedda på detta, så vi lurade vädret återigen, genom att smälla upp kapellet runt hela styrpulpeten, och sen tryckte vi ner oss allihopa utom Bobo, i ruffen. Där bjöds det på chips med dip, ostbollar och ramlösa. Trots regnet, så var det gott om skratt och stoj i båten. Det kändes lite sådär tältmysigt att sitta i båten när det regnade, med allt smattrande mot kapellets uppspända tyg.
Efter ca 2 timmar ute på sjön, så kände vi oss nöjda, och började glida hemåt igen. När vi kom hem igen, så blev jag rätt förvånad över att vi verkligen hade varit ute så länge. Klockan var nämligen 17:07 när vi kom i land igen. Eftersom vi skulle åka med tåget hem igen under kvällen, så kändes det som om det var dags att börja planera lite, så vi fick med oss alla grejer.
Vart tiden sen tog vägen är det ingen som vet, för plötsligt hade vi väldigt bråttom till tåget, så bråttom att vi väl i bilen, insåg att vi aldrig skulle hinna. Så istället för att åka till stationen, följde vi med Mamma och Bobo in till stan, då Bobo skulle till sitt kontor och hämta upp en dator. Passade rätt bra, då jag inte sett hans ”nya” kontor. Vi åkte in, stannade till utanför byggnaden, åkte upp i hissen, stormade in på hans kontor, och möttes av ett rätt läckert kontorslandskap. Stilrent, vitt och enkelt. Men kallt. Hoppas verkligen de får ordning på värmen till den stundande vintern som förmodligen kommer ta oss alla med våld och häpnad.
Efter det korta besöket på kontoret, åkte vi till Centralstationen, lastade av alla grejer, och hälsa hejdå till mamma och Bobo.
Under resan hem med tåget, så var Nico till en början väldigt ilsken. Han tyckte det var skittråkigt att sitta på ett tåg. Varför skulle han behöva göra det? Hade inte morsan och farsan råd med bil eller? Hans ondsinta och elakt menade tankar upphörde i samma veva som en välbekant tutte trycktes in i fejset på honom. Klart nöjd igen. Resten av resan var han klart belåten, och hade inte onda tankar om sina föräldrar längre, faktum med så var det rent av roligt att åka tåg!
Jag och Petra var lite lata när vi sen skulle ta oss hem, och orkade inte gå från Västerås Central och hem, så vi tog bussen istället. Vilket ju förvisso inte sparade oss så mycket tid, men kändes betydligt skönare ändå.
Strax innan 21 var vi hemma igen. Och här sitter jag nu, trött i huvudet, har precis fått veta när jag börjar imorgon, och känner mest för att bara få sova. Hoppas på att morgondagen blir ett lite kortare arbetspass.
Imorse så vaknade jag till och från efter 06 på morgonen. Nico var i fullgång med att sparka främst på mamma, men det lyckades även hålla mig vaken, stundvis. Men sen vid 08 så låg han och halvsov, samtidigt som han sprattlade järnet, så jag drog över honom till mig, och lät honom ligga och sparka på mig istället för Petra. Givetvis vaknade han i samma veva som jag drog tag i honom, så det blev inget liggande i sängen, utan upp och skutta istället. Det sköna med Nico är att han nästan alltid är väldigt lugn på morgonen när han vaknar, ja det vill säga i humöret då. Jag kunde utan problem sätta honom ner i babysit och bara låta honom gurgla och prata bäst han ville. Under tiden så plockade jag iordning saker som jag behövde ha med mig till jobbet vid 12:00. Nico var väldigt samarbetsvillig, och lät mig ta den tid det tog att få ordning på sakerna.
När han sen började pipa och göra ljud ifrån sig, som inte var alls lika harmoniska som hans gurglande och bläbbande, så tog jag upp honom, gick till skötbordet, tog bort kissblöjan, och genast sken han upp som en solstråle. Han har verkligen börjat uppskatta skötbordet. Väldigt sällan han blir arg när vi lägger honom där, minns inte senast det hände ens.
Jag bestämde mig för att det var dags att ta en dusch för oss båda, så jag gjorde oss iordning för en gemensam dusch, och gjorde även rent handfatet ordentligt, då Nico alltid får bada efter att han har duschat, så han kan få bada i lite babyolja, och bli sådär babymjuk efteråt.
Vi duschade, och han låg och blinkade mot alla vattendroppar som stänkte i ansiktet på honom. Jag tror det är väldigt bra att låta honom få vattenstänk sådär, för han blir aldrig ledsen eller så, utan gillar bara läget. Planen är ju att börja med lite babysim sen så småningom.
Petra vaknade till, och kom in i badrummet, lagom tills dess att Nico badat klart.
Vi åt frukost tillsammans, samtidigt som Nico satt i sin babysit och bara jollrade. Väldigt skönt att han kan sitta i den numera. Även om han bara gör det väldigt korta stunder i taget.
Strax innan 12 så hoppade jag in i bilen och drog iväg till jobbet. Vi hade planerat en sista genomgång där, innan den verkliga arbetsperioden startar igång imorgon måndag. Då blir det ingen nåd på tempo och de tekniska delarna får inte strula. Tyvärr så strulade det med en gång, och mjukvaran vi skulle installera vägrade fungera som planerat. Vårat IT-geni fick därför gå igenom mjukvaran på en dator där det fungerade, och på så sätt visa oss innan vi fick en fungerande mjukvara på våra egna datorer. Jag pratade lite snabbt med Per också, och fick ytterliggare några nya prylar som ska användas from måndag.
Jag ser fram emot att få köra igång på riktigt, även om det kommer bli riktigt tuffa dagar där pauser och stressfria timmar kommer vara ett minne blott.
När jag var klar med allt på jobbet, så åkte jag hem, för att sen möta upp Daniel så vi kunde göra ett snabbt besök på den stora elektonikjätten vid Erikslund, och återigen lämna in mitt objektiv. Av någon anledning så har objektivet fått för sig att fladdra som bara den med bländaren, vilket gör det extremt svårt för mig att ta en enda bra bild. Hela inlämnandet gick bra, och jag spanade även efter en videokamera. Jag har ju kommit fram till att det verkligen måste införskaffas en sån. Du kan kanske tycka det är märkligt att jag inte redan har gjort det, så beror det på att jag har velat så fruktansvärt mycket fram och tillbaks. Å ena sidan vill jag ju bara använda en Canon 5D Mark II till att filma Nico och familjen här hemma, men sen inser jag efter att ha testat det rent praktiskt nu ett tag, att jag aldrig kommer kunna filma riktigt så mycket som jag vill. Jag måste därför införskaffa mig en videokamera som fungerar i alla lägen, och alltid ger mig möjlighet att fånga stunderna med familjen. Däremot så kommer jag aldrig kunna sluta älska att filma med Canon 5D Mark II, den klappar arslet på alla andra kameror. Tyvärr hittade jag inget utav det som jag sökte, och fick åka hem tomhänt.
När vi kom hem, så visade jag Daniel lite hur man redigerar bilder på datorn. Han fick en liten kort intensivkurs i Photoshop av mig, vilket resulterade i lite sköna bilder, som kan ha råkat komma upp på han hemsida, som jag ska skriva lite mer om sen senare.
Petra sprang runt som en supermänniska här hemma och städade som en tok, medan jag satt som Hitler-pojkvännen och bara fixade med mina grejer inför morgondagen. Jag hade en hel del viktiga saker som var tvungna att fixas innan något annat. Nico ville däremot vara med och hjälpa till lite, vilket han också fick såklart.
Vid 18:46 så ringde kollegan Jenny mig och bad ivrigt om hjälp att fixa hennes datorer inför morgondagen, vilket jag givetvis sa åt henne att jag kunde ordna upp direkt. Så hon kom förbi, och vi installerade den mjukvara som krävdes.
Och nu sitter jag här vid datorn, skriver mitt dagliga inlägg, och borde skriva om gårdagen också, får se hur det går. All utrustning är klar, och redo att användas imorgon, vilket känns riktigt skönt.
Även om jag igår tänkte att det skulle bli tidig sänggång, så misslyckades jag såklart fatalt. Jag satt ju uppe och hjälpte Daniel en del med hans hemside-idéer, och lyckades så småningom komma i säng runt 23:30, för att sen somna runt 24 ungefär. Fyra timmar senare, klockan 04:00, så ringde väckarklockan. Fanns ingen som helst tid över för att ligga och snooza. Givetvis stuntade jag i det, och satte ett larm på 5 minuter. Kände att jag absolut behövde fem minuter till, vilket faktiskt kändes väldigt bra sen efter att de, enligt mig, 2 sekunderna gått. Så klockan 04:05 gick jag upp, duschade och gjorde mig iordning inför mitt tämligen långa uppdrag i Malmö. Eller, själva uppdraget i Malmö är bara 1,5 timme långt kanske, men resa fram och tillbaks gör ju det hela aningen längre, och mer ansträngande.
Jag åkte hemifrån runt 04:30, och pussade både Petra och Nico hejdå. Utanför lägenhetens mysiga väggar, så öste regnet ner. Ja, det öste ner, inte småregnade, eller bara regnade, utan öste. Jag kastade mig in i bilen, redan blöt. Brände iväg och ut på E18.
Det dröjde inte många minuter innan första vattenplaningen kom, vilket inte förvånade någon, allra minst mig själv.
Jag dundrade på rätt snabbt ändå, eftersom jag inte hade jättegott om tid, jag hade heller inte ont om tid, men marginalerna var lite korta. Givetvis så var inte bilen på samma humör som jag själv, så när jag låg där i 100km/t eller strax över, så skenade värmen iväg i motorn, och innan jag visste ordet av, så blinkade en lampa till med illröd text ”Check Gages”. Motorn hade nästan nått en temp på 260°C, vilket för den icke motorintresserade, är alldeles för varmt.
Jag fick sänka hastigheten, och hitta en bra nivå där tempen sjönk undan lite, för att sen pressa på igen, då det inte var aktuellt att ligga i 60km/t på motorvägen, då trafiken i Stockholm skulle komma att packas på allt mer för varje minut som jag försenades.
Jag har ännu inte lärt mig hur väldigt mycket trafik det verkligen är i Stockholm. Det hade ännu inte blivit några köer när jag kom in, men det var heller inte långt ifrån. Klockan 05:55 var jag inne i Stockholm City, på Mäster Samuelsgatan. Jag hade kvällen innan rekat parkeringshus, men de visade sig att de bara hade fjuttiga 2 meter i takhöjd, så jag hade inte en chans att komma in där med min superdodge på 74 meter i höjd. (Ja, det var en överdrift, jag har ingen aning om hur hög bilen är, vet bara att den är bra mycket mer än både 2 och 3 meter). Jag fick snabbt planera om, och hittade en liten gata närheten som såg ut att kunna agera parkering åt mig under dagen. Parkerade snabbt, kollade på klockan, kände stressen. 06:05, och tåget skulle gå 06:21. 16 minuter är INTE okej tid.
Jag förbannade motorn över dess strul påvägen till Stockholm, och rusade bort till parkeringsautomaten. Klickade frenetiskt på ”10kr” knappen, för att komma upp i någon hutlös summa för att få parkera där en hel dag. Tror det gick över 300kr, minns inte, kollade bara tiden, så jag hade parkeringsbiljett så länge som det krävdes, dvs till 17:00. Rusade tillbaks till bilen, mina små söta converse-tygskor gjorde ett dåligt jobb i regnet, och lät mina fötter bli blöta, inte helt otippat såklart. När jag sen greppade min utrustning, upptäckte jag att det inte alls skulle gå som planerat. Jag trodde att en av de blixtväskor vi hade, skulle innehålla en kombinationsblixt, så jag bara kunde ha med mig en enda sån väska, men icke, jag skulle behöva två rullväskor, utöver den enorma väskan för stativen och sen min tjocktunga fotoväska med tonvis av kameor, flera laptops osv. Det fanns inte en chans att jag skulle klara av att släpa hela packningen till tåget, på under 14 minuter. Jag gjorde ett snabbt beslut, och packade om riktigt kvickt. Det tog inte lång tid, men jag hann bli irriterad. Främst för att allt var så fånigt tungt, jag fick direkt flashbacks till lumpentiden, och kunde glädjas lite åt att jag gjort det hela, då jag numera kör på tills jag stupar, vilket behövdes för att transportera all packning till tåget på under 10 minuter.
Jag högg tag i allt, och började springa. Ja jag sprang, det dröjde inte länge innan det började kännas i benen och axlarna, men jag fortsatte springa, det fanns inget alternativ, jag skulle med det där förbannade tåget. Över vägar, under broar, genom portar, upp för rulltrappor, ner för rulltrappor, förbi perronger och slutligen in på tåget. 06:17. Perfekt. Låt mig nu dö. Det var min tanke, nästan iaf. Lastade in allt i tåget, letade upp min plats, hittade den, kastade en trött blick på min medresenär som satt på sätet bredvid, jag tror jag försökte mig på ett leende, men lär ha misslyckats pga av tröttheten i hela kroppen. Jag hämtade min övriga utrustning som jag lämnat längre bort i tåget, och drog med mig bort till min plats. Jag hade ingen chans alls att orka lyfta upp hela stativväskan upp på väskhyllan, så jag lät den ligga i gången, även om jag visste att någon skulle säga till mig senare.
Drosade ner i sätet, och pustade ut. Jag var riktigt slut. ”Trött?” Frågade min grannresenär. ”…ja, skoja inte.” blev mitt svar. Man borde ha skrattat åt mig när jag stormade in på tåget sådär, och samtidigt skakat på huvudet. ”Planera bättre, nolla!” Kan man tänka. Jag kanske kan hålla med, men gör det inte.
Även fast jag hade kollat noga vart tåget gick, så kände jag mig inte 100% säker när jag väl satt på tåget. Det skulle ju avgå 06:21, men klockan blev 06:22, 06:23, 24 och 25. Va fan? De stänger ju dörrarna 30 sekunder innan avgång, borde de inte då hinna komma iväg 06:21? 06:26 kände de däremot att det var dags. Givetvis gjorde jag inte annat än satt kvar hela tiden, även om jag kände lite stress. Det kunde ju inte vara möjligt att jag satt mig på fel tåg, det fanns inte utrymme för sånt.
Jag gick iväg till toaletten, möttes av synen att min påse på magen hade fått för sig att släppa, så ett byte blev ju direkt aktuellt innan läckaget blev allt för stort. Bytte påsen, och gick sen och satte mig. Rotade fram laptopen, och kopplade upp den tillsammans med telefonen mot internet. Mitt skrivande kunde börja.
Jag sitter nu på tåget, och kommer så få göra i några timmar till.
Uppdatering 10:14
En kille som sitter diagonalt mot mig, sitter och pratar rätt högt med en kompis i telefon. Han är i något yngre medelåldern, av rösten att dömma, och har brunt hår. Vad är det för speciellt med denna person då? Jo, han låter PRECIS som Henrik Hjelt, haha. Men med tanke på håret uppe på huvudet, så är det ju inte Henrik, men det låter fånigt likt. Saker han säger, blir roliga bara för att han låter som Henrik. Sen så är samtalet han har rätt privat också. Det handlar om känslor och viss insikt om att åldern har kommit ikapp dem båda, och att det nu gäller att agera om de ska lyckas få till en skön framtid med egen tomt/hus utomlands osv.
Uppdatering 19:59
Äntlingen påväg hem! Däremot så kommer det dröja ett rätt bra tag innan jag verkligen är hemma i Västerås. Jag kan ju bara glädjas åt att jag har internets enorma informationsbank att roa mig med under tiden.
Så, vad hände nu egentligen efter det senaste jag skrev vid 10-tiden?
Jag och min resegranne satt och snackade en del i slutet. Det blev mest prat om vad vi själva sysslade med. Jag berättade t.ex om mitt jobb som fotograf osv. Hon själv berättade om sina studier som dramapedagog. Hennes planer var att bli lärare någon gång i tiden, och då till en början jobba med förskoleklasser. Och sådär fortsatte snacket ett tag. Lustigheter som att hennes bror skickade sms till henne och frågade om han kunde få hennes sista fyra siffror, för han skulle tatuera in hennes personnummer. Vi tyckte båda att det var helt klart annorlunda haha. Pratet fortsatte, och som alltid när jag pratar med någon som har föräldrar som invandrat till Sverige, så ville jag ju veta vart de var ifrån. Tycker sånt alltid är intressant, vet inte riktigt varför. Men hur som helst så var hon kurd, men född i Sverige (?). Ja sen hade hon ett namn jag aldrig hört tidigare. Bita. Ja precis som i verbet. Därför ville inte hennes bror tatuera in namnet, för ingen skulle någonsin förstå att det var hennes namn. Haha, rätt lustigt helt klart.
Efter en rätt lång resa så kom tillslut tåget fram! Malmö. Staden jag bara hört talas om tidigare, men aldrig besökt.
Min packning hade inte blivit ett dyft lättare under resans gång, vilket ju inte kom som någon överraskning, men hade varit trevligt. Jag började kånka allt av tåget, och hälsade hejdå till Bita, som blev upphämtad av en kompis.
Jag själv gick raka vägen till en kiosk för att köpa mig något att äta. Ja just det, under tågresan så hade jag behövt byta påse på magen 4 eller 5 ggr, minns inte riktigt. Helt hysteriskt. Jag hade låtit bli att äta under tågresan, då det bara hade ställt till det ännu mer för mig. Så jag köpte bröd, drickyoghurt och annat bra att trycka i mig snabbt. Gick bort till taxiplatsen och bara ställde mig där. Var redan trött i kroppen, och hade inte riktigt den där orken att lyfta all packning. Men det struntade jag i såklart. En taxichaffis som stod rätt nära med sin bil där jag var, tutade och hoppade ur bilen ”bokat?!” frågade han på en brytning av asyriska och småländska. ”Nej” blev mitt svar, varvid han började vinka att jag skulle komma. Men han ville inte köra mig däremot, utan han ville bara vara vänlig och slussa mig vidare i det långa taxiledet. Ett gäng taxichaffisar satt samlade längre bort, de såg att jag var påväg, och hade noterat den andra chaffisens vinkande och rop. De frågade något som jag inte har en aning om vad det kan ha varit, men jag antog bara att det var något i stil med ”vill du åka taxi?”, så jag svarade ”ja..” samtidigt som jag nästan släpade utrustningen, fast utan att den nuddade marken.
Gänget med taxichaffisar kunde däremot inte skjutsa mig, utan räknade taxibilarna och sa ”nummer sex!” och pekade mig vidare. Jag konkade vidare, och kom tillslut fram till en taxibil med en chaffis i, som faktiskt ville köra mig till jobbet. Jag sa var jag skulle, varvid han svarade med tveksam röst ”vi har bara fastpris”. Jaha… jag sket i vilket, jag skulle till platsen. Att GÅ var ju inget alternativ, för varje meter extra jag behövde bära all packning var jag nog beredd att betala iallafall tresiffrigt. Haha.
Allt lassades in i bilen, och vi rullade iväg. Stället jag skulle till låg bara 2km bort, och gick såklart snabbt att komma till. Alla prylar lastades ur, och taxichaffisen drog. 175kr skulle han ha för färden, jisses. Aja, var ju värt varenda krona om man frågar mig, vilket man bör göra i det läget. Jag greppade mina prylar och började återigen konka runt. Dörrarna jag ryckte i var tvärlåsta, och gav inga möjligheter alls till att komma inomhus. Jag fick gå runt skolan och lyckades tillslut få syn på någon där inne som öppnade åt mig. Han i sin tur pekade på vaktmästaren som passerade förbi utomhus. Vaktmästaren skulle tydligen kunna hjälpa mig med uppdraget att fotografera alla. Han hade varit med ett tag, och kände till precis vart vi kunde vara. Först kikade vi på en plats utomhus, som verkade lovande, men sen så började regnskurarna komma, och vädret var minst sagt labilt. Det började dessutom blåsa upp en hel del, och jag såg framför mig hur jag skulle stå där med 40 pers i bara en grupp och försöka kommunicera med dem och sen efteråt försöka samla in alla namnen. Något sa mig att det skulle bli rejält tufft. Skulle det dessutom börja regna rejält, så skulle jag vara helt körd. Så lösningen blev att pressa ner sig ner i ett omklädningsrum. Inte heller helt opimalt. men de andra stora ytorna var tyvärr fyllda med möbler som de höll på att bära ut. Faktum med så var omklädningsrummet det enda rum utan helt tjockt med bokhyllor, stolar osv. Jag hade lite ångest. För utrymmet i omklädningsrummet var inte lämpat för 40 manna bilder. Verkligen inte. Jag fick tricka rejält för att få ut bakgrunden så mycket det bara gick. Jag följde nog inte en enda av ”reglerna” vi har för hur allt ska sättas upp. Men det beror på att jag fungerar så, jag låser mig aldrig vid ”regler” utan anpassar mig snabbt för att få bästa resultat. Men jag kunde inte sluta fundera på hur det skulle bli ens fysiskt möjligt att ta in så många människor i bild. Innan jag visste ordet av, så var alla där. All min utrustning var på plats, kameran färdig, datorn färdig, blixten inställd. Det enda jag inte hade klart var gråkortet, vilket jag bara bad en av de sköna människorna där hålla i.
Jag började sen prata lite med folket där. Det visade sig att de inte hade några som helst arbetslag eller motsvarande, som många andra skolor har. Så det fanns ingen som helst indelning, de bara kom i en enda stor klunga på ca 100 pers. Jag tog därför beslut om att begränsa till max 30 pers per bild, vilket alla tyckte lät som en toppen idé. Jag lyckades även skärma av de som inte skulle vara med på bilden, så de höll sig utan för lokalen, vilket ju inte var helt lätt, då alla stod och tryckte utanför rummet.
Jag smattrade av några bilder, och bad sen om hjälp från en av de i gruppen. Det visade sig att jag hade rejält med tur, och hittade en som kunde ALLA namnen på folk i gruppen. Hon började skriva in alla, under tiden som jag kunde börja ställa upp nästa. Perfekt! Tyvärr så tyckte de inte om tanken på att behöva skriva in alla namn, och var lite irriterade på det hela, men jag hade inga större val, namnen behövdes.
Nästa grupp ställdes upp, och jag gjorde precis samma sak med den gruppen också, bad bara en utav dem att hjälpa till med namnen under tiden som jag fotograferade nästa grupp. Jag fick hjälp av en riktigt bra person vid namn Petra. Hon dundrade in alla namnen snabbt, och gjorde det inte bara på sin grupp, utan även på gruppen efter. Allt gick så snabbt att jag inte kunde känna mig mer nöjd. Eftersom precis alla var stressade och inte hade tid alls att sitta och vänta på att jag skulle skriva in namnen, så var Petra min hjälte. Totalt smattrade jag av bilderna på de tre grupperna med omkring 30 pers i varje, såg till att alla namnen hamnade på rätt plats och var därmed klar med ALLT på 29 minuter blankt. Haha. Pro!
Stort tack till Petra som hjälpte mig med alla namnen, utan dig hade det aldrig blivit lika glada miner från alla lärare.
Jag hann inte ens bli varm i kläderna innan allt var helt över. Skrattade lite för mig själv, när jag tänkte på hur extremt kort tid jag jobbat i förhållande till restiden. 19 timmars betalt tid, och 29 minuters jobb. Anser jag som helt okej, även om det inte varit någon barnlek. Jag skulle ju hellre ha hoppat från en bro, än att ta hand om den här fotograferingen när jag var riktigt ny på det hela.
Jag hade ännu inte fått fullt så mycket energi i min kropp, så jag satte mig ner på en bänk när allt var klart och bara andades ut. Jag själv kan tycka att jag blivit överdrivet trött, vilket inte är helt oförmodat, då jag bara drack ett glas oboy till frukost innan det bar iväg. Att sen konka på all utrustning blev mycket svårare än nödvändigt. Eftersom jag inte hade någon som helst tidspress efter fotograferingen, så kunde jag i lugn och ro packa ihop alla prylar. När jag tryckt i mig en banan och lite drickyoughurt, så bar jag ut alla prylar och ställde mig där taxichaffisen släppt av mig. Innan jag klev ur taxin tidigare, frågade jag vilket nummer de hade, så jag kunde ringa och beställa. Han svarade att det stod längst ner på kvittot. 32 32 32. Jag försökte fråga vilket riktnummer de hade, men kom inte så långt med den frågan.
Nu stod jag där igen, och behövde en taxi. Tog upp min telefon, ringde 040-32 32 32, efter att jag googlat riktnumret i Malmö. ”Numret du försöker ringa finns inte, idiot”. Nehe.. sökte istället på hitta.se efter Taxi. Hittade i stort sett ingenting som jag kunde ringa till, inget av företagen hade ordet Taxi i sig, vilket kändes konstigt, samt att telefonnumren var helt kassa. Jag fick tillslut googla ”taxi malmö” hittade då ett nummer som var mycket bättre. 020-23 23 23, vilket fick mig att tänka ”aha, det förra numret hade ju kanske 020-gratisnumret”, men nej. Ringde det nya jag hittat. Efter några signaler svarade någon som satt och körde taxi. ”Jag har inga bilar lediga, tvärr” Men va fan? Hur svårt ska det vara att få tag på en taxi i Sveriges tredje största stad?! Jag hittade sen ett till nummer 020 700 00. Konstigt få siffror, men den här gången kom jag fram till en riktig telefonväxel som bokade en taxi åt mig. Efter ca 5-6 minuter kom en taxi och stannade vid mig. Vi lastade in all utrustning och åkte iväg mot centralstationen.
Eftersom jag var ganska bunden till alla väskor jag hade med mig, så var det ingen idé att försöka utforska Malmö, kanske se Turning Torso eller så, jag såg det iofs på avstånd, men ändå. Jag satte mig inne på centralstationen och hittade ett bord som var i perfekt höjd för att stå vid. Jo just det, nämnde jag att jag bara hade en påse kvar? Om den jag hade på magen vid det tillfället, skulle lossna så skulle jag behöva förbruka den absolut sista redan på stationen, 5 timmar innan tåget ens hade kommit. Så jag tvingades till att stå upp, så den inte skulle vika sig, och släppa. Jag ville inget hellre än att bara lägga mig ner och sova efter ca 1 timmes väntan på stationen. Fötterna värkte rejält och jag var lite smått rastlös, även fast jag hade datorn framför mig med internetuppkoppling och allt. Jag lyckade så småningom ignorera tröttheten i benen, och istället börja med lite roligare grejer än slösurf. Bland annat så jobbade jag lite med att starta igång Daniels webbsida som jag skrev om tidigare. Jag gjorde installation av wordpress osv, och såg till att han kunde köra igång med sin hemsida bums.
Och på så sätt fick jag tiden att ticka på lite. För första gången tyckte jag dessutom att det var roligt att jaga tag i lite folk på Facebook. Med jaga menar jag att jag ville chatta med folk. Känns som det är något jag inte gör alls längre, förr i tiden gjorde man alltid sånt, men det har mattats ut rejält.
Runt 18:30 så kom det fram ett litet gäng med folk till mig. En av dem var kanske runt 25, den andra 14 och den sista runt 12. De undrade om jag visste hur de kunde fåtag på biljetter då biljettavdelningen var stängd. Jag tipsade dem om att leta reda på en automat där de kunde fixa det själva. Så försvann de iväg en liten stund, men återkom sen igen. Det visade sig att de inte hade något betalkort, och undrade om jag kunde betala för dem, och få kontanter av dem. Jag tyckte absolut att det borde gå bra, så jag greppade min packning, gav en av väskorna till lillgrabben, som gärna drog med sig den. Vi gick bort till automaterna och började knappa in. Jag blev inte helt förvånad över resultatet, då det inte fanns ett enda tåg som hade platser kvar. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad de gjorde där vid den tiden. De hade ingen packning, och ville verkligen med ett tåg. Tyvärr kunde jag inte göra mer än att säga lycka till, för att sen börja knata bort mot min perrong.
Vid 19:17 kom tåget in till stationen. Det kändes underbart att äntligen få kliva ombord, även om det inte var det lättaste med så mycket bökig packning. Men ombord kom jag, först av alla faktiskt.
Nu sitter jag här på tåget. Det är ca 1,5 timme kvar innan jag når fram till Stockholm. Därefter återstår det bara 1,5 timme bilresa till Västerås också. Pust, kommer vara dödens imorgon, haha.
Många av mina inlägg kommer nu framöver innehålla jobbet. Det är helt oundvikligt, då jag faktiskt kommer jobba en hel del framöver, troligtvis mer än heltid.
Så givetvis innehöll även denna dag jobb. Närmare bestämt lärarfotografering i Avesta.
Klockan 07:00 ringde väckarklockan, larmade och tyckte att det var hög tid för mig att röra min bleka stjärt upp från sängen. Jag tyckte väckarklockan var lätt oförskämd, och tryckte på hans enda svaga punk, även kallad snoozepunkten. Väckarklockan föll direkt i koma, lika så jag själv.
Nico var riktigt pigg denna morgon, så även om jag tryckte in snooze, så sov jag inte direkt djupt, utan låg mest halvvaken och såg honom sprattla av iver. Gick även upp och bytte blöja på honom vid 06-tiden någon gång.
Petra låg och var helt fruktansvärt stekhet denna morgon. Hon hade absolut en släng av feber, vilket oroade mig lite. Ville ju inte gärna att hon skulle sitta hemma med 42 graders feber och en skrikande Nico i famnen. Men hon Petade i sig lite alvedon och såg glad ut.
Jag fick samtal från Per om att han var påväg, så jag knatade ut till vägen för att möta upp honom, vilket du kan se i live-klippet.
Vi brände iväg mot Avesta, och jag som trodde att även Adam och Linda skulle följa med, fick istället veta att de hade hoppat på ett annat uppdrag för dagen. Det utgjorde ju inget praktiskt problem för oss, bara att det hade varit roligare att vara ett ännu större gäng.
Resan till Avesta gick rätt snabbt och smärtfritt, och innan vi visste ordet av så var vi framme vid skolan. Jag och Per hade fotograferat studenterna här för inte så länge sedan, vilket fick en att tänka tillbaks på hur snabbt tiden gått. Kändes verkligen märkligt, vi hade ju precis fotat folket som gått ut ur skolan, och nu var det dags igen, fast med skolstart. Mycket besynnerligt.
Då det bara var fotografering av lärare och personal på skolan, så var vårat schema väldigt lugnt. Totalt 15 minuter per grupp, men då nästan ingen utav dem tar porträtt, så det var ju hur chill som helst.
Jag skötte den tekniska delen med dator och annat, medan Per fick fotografera gruppbilderna. Jag lyckades däremot sno åt mig hela två porträtt, av tre, haha.
Mitt i fotograferingen, så blev det däremot en liten lunchpaus på 1,5 timme, vilket vi ju inte kände att vi behövde riktigt, då det bara var ett gäng till efter lunch, men det fanns inte mycket annat att göra, än att helt enkelt börja käka lunch.
Jag tog på mig uppdraget att gå iväg och leta reda på mat. Var inte helt lätt att veta vart jag skulle gå, då det runt om mig bara var små hyreshus, villor och träd. Kändes inte som stället där man plötsligt skulle stöta på en Thairestaurang med buffé. Jag tog upp min iPhone, kollade kartan, och hittade ett område på kartan som såg ut att kunna ha en hel del restauranger att shoppa lunch på. Givetvis kom jag rätt, efter att ha gått runt och letat lite olika alternativ. Det slutade med att jag valde Fläskkarré, med potatis, gräddsås och äppelmos. Mumma. Även om jag inte är något big fan av Fläskkarré, så var köttet mört och gott.
Efter lunchen körde sista fotograferingen igång, och det var ett rätt stort gäng med människor, men egentligen blir det inte mycket svårare för att det är så mycket folk, tar bara lite längre tid.
Ibland glömmer man bort hur mycket utrustning vi verkligen har med oss, framförallt under skolfoto, då det är massor av blixtar, kameror, stativ, bakgrunder, paraplyer, datorer och mycket, mycket mer. Det tar därmed sin lilla tid att packa ihop allt, även fast vi vet precis vad vi ska göra.
På hemvägen så vägrade bilen ge ifrån sig någon som helst kyla, vilket i sin tur resulterade i att vi båda satt helt matta vägen hem. Kyla kom först när vi kommit hem till Västerås igen, och kunde veva ner rutorna då vi inte längre låg i 110.
Vi körde till Skultunavägen där jag tog över förarsätet, och även bilen i sig såklart. Eftersom jag och Linda ska fotografera under morgondagen, så var det bäst att jag hade bilen med all utrustning i.
Väl hemma igen hos familjen, så blandade jag ett glas oboy och mig och Petra, för att sen kila ner till källaren för att sätta ihop den Schäslong jag ska försöka sälja. En viss Carl hade nämligen mailat mig under dagen, och undrat hur den såg ut, så jag fick röja runt rejält för att slutligen kunna få till en bild. Har jag lite tur så kommer han och köper den, så vi får lite, lite, lite mer plats i källaren. Så mycket saker som måste rensas ut där nere.
Jag och Erik spelade lite hederligt Rainbow Six Vegas 2 tillsammans. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt att jag börjat spela mer på senaste tiden, men faktum med så är det nästan det enda sättet för mig att umgås med min bäste vän Erik, då vi har riktigt roligt när vi spelar tillsammans. Dessutom hade jag Nico i knät eller precis bredvid mig när jag spelade, han är däremot ingen som gör spelandet lättare, snarare tvärtom, haha. Men jag kan inte på något sätt bli irriterad eller tycka att det är jobbigt med honom i min famn samtidigt.
Nico hjälpte mig flitigt genom att ge mig kraftiga sparkar i magen när jag var nära att göra något fel, men också för att hjälpa mig skjuta på fiender. Han gjorde det med stor inlevelse, då han varje gång skrek och tjöt ilsket.
En stund efter det att jag och Erik slutat spela, så fick Nico ligga och gymma lite på golvet. Givetvis blev han efter ganska kort tid rätt arg, och bestämde sig helt sonika för att visa sitt bästa trick, nämligen vända från mage till rygg, fast helt okontrollerat, haha. Likt första gången han gjorde det, så blev han väldigt paff den här gången också, och började tjuta högt när han vänt runt. Det här var andra gången i livet som han gjorde det! Otroligt imponerande!
Ojsh, vilken hård rubrik, men det lockar ju säkert till läsning, vad vet jag.
Denna morgon så vaknade jag inte alltför tidigt, men tidigt nog för att känna mig lite morgontrött. Nico och Petra låg bredvid mig och sov väldigt sött. Några små pipljud från Nico kunde höras när jag reste mig upp och gick ifrån sängen.
Efter att jag duschat och gjort mig iordning till stor del så vaknade Petra och Nico upp. Vi åt frukost tillsammans. Jag ringde sen Per en liten snabbis vid 09:45. Jag hade trott att han skulle kunna hämta upp mig, så vi kunde åka till Bellevue tillsammans, då alla vi fotografer skulle samlas där, men han hade bråttom till just Bellevue för att betala reservationen av den stora sporthallen där vi skulle befinna oss under dagens övningar.
Jag hoppade därför på min cykel istället, och började glida bort mot Bellevue. Tog inte speciellt lång tid att cykla, och var dessutom rätt skönt då vädret var på gott humör. Väl framme så hade de som var där, redan rest upp bakgrunder och blixtar m.m. Något som jag inte behövde vara med på, då jag ju gjort det hela åtskilliga gånger. Faktum med så sysslade jag enbart med att lära andra hur kameror och mjukvara i datorerna fungerade. Skapade även lite kaos för att låta de felsöka problem som kan uppstå ute på fältet, vilket jag tror kan vara väldigt vettigt för alla att känna till. De som ville öva på fotograferingen fick göra det, och resten fick agera ”skolelever”.
Ja, jag kanske ska berätta vad det hela handlar om? Jo, det är ju som så att jag och 9 andra fotografer ska nu köra igång med årets stora skolfotografering, som kommer vara extremt intensiv, och hålla på hela vägen till November(!!!). Eftersom en del av fotograferna fortfarande är nya på det hela, så hade vi den här förmiddagen till att testa och prova på.
Runt 12-tiden så var vi klara, och kunde börja riva ner all utrustning. Även om vi nu var klara med förmiddagen, så återstod en del jobb. Vi var nämligen 6 stycken som skulle ner till Jönköping under eftermiddagen, närmare bestämt jag, Jimmy, Viktor, Adam, Jenny och Therese. Jimmy och Viktor kom tillbaks från ett förmiddagsuppdrag i Falun, och vi bestämde oss för att börja åka till Jönköping vid 16-tiden. Eftersom fotograferingen skulle ske först dagen efter, så var det ingen hets med att komma ner, men däremot ville vi ju inte komma ner allt för sent, då det ändå är 30 mil att åka.
Jag cyklade återigen hem, packade klart det sista, och passade på att vara med Petra och Nico. Runt 14-tiden så kom Daniel förbi, han skulle lämna hunden, då han hade en litet date med en kompis nere på stan under eftermiddagen. Ganska kort efter att Daniel kommit, så ringde det på dörren, varvid Alexandra och Niklas stod utanför. De hade kommit förbi från Stockholm, och hade lilla hunden Dixi med sig. Daniels hund Killer och Dixi flög stundvis runt som två små kaniner, även om Killer nu var lite mer bussugen än Dixi, som trots allt är 3 år gammal, jämfört med Killers 15 veckor.
Vi fikade och hade det allmänt trevligt, och innan jag visste ordet av, så var klockan 16, och Jimmy ringde mig. Han skulle hämta upp mig, så jag greppade min packning, pussade Petra och Nico hejdå, sa åt Nico att inte vara elak mot mamma, sa hejdå till Alexandra och Niklas (Daniel hade redan gått) och gick ner till vägen för att möta upp Jimmy. Vi timeade varandra tämligen bra, vilket gjorde att jag väntade i ca 45 sekunder innan han kom.
Vi körde iväg till Skultunavägen, fixade med utrustningen, hjälpte Per och Johan med att bära lite tunga försändelser som kommit tillbaks från Posten, för att sen, slutligen, bränna iväg mot Viktor för att hämta upp honom. När vi alla tre satt i bilen, så körde vi till närmaste matvarubutik, köpte på oss färdkost, och hoppade återigen in i i bilen. Givetvis hade klockan lite mer bråttom än vi själva, och visade 16:52 när vi var helt klara att lämna Västerås. Som tur var så påverkade det ju ingenting alls, då vi som sagt hade fotografering först morgonen efter.
Resan började, jag satt shotgun och styrde därmed musiken. Länge leve Spotify? All musik rakt ner i mobilen, nästan fånigt bra när man tänker på det. Tack folket bakom denna tjänst!
Under resans gång, så stannade vi till några gånger, dels för att göra rent bilrutans insida, en andra gång för att göra rent utsidan (regnade när vi gjorde rent insidan), då bilens framruta var det kanske skitigaste en ruta kan bli.
Efter en stunds bilfärd, så satte jag tillslut upp min iPad i bilrutan, drog fast den med eltejp, kopplade in ljudet i bilstereon, och startade igång American Dad. Som gjort för långa bilresor. Vi satt alla tre och tittade på avsnitt efter avsnitt. Kanske inte det säkraste sättet att åka i bil, men ändå.
Plötsligt runt hörnet, så upptäckte vi den kanske starkaste regnbågen jag någonsin sett. Hela regnbågen var däremot inte stark, men just där den gick ner i backen strålade samtliga färger ovanligt starkt. Visst kunde man ana sig till en andra regnbåge också, men det var just styrkan i färgen som imponerade på mig. Jimmy stannade bilen efter en liten stund, hoppade ut med en 5D Mark II i högsta hugg och började skjuta av bilder. Eftersom det regnade, så satt jag och Viktor kvar och kikade på American Dad, och jag körde även iväg en livesändning.
Av någon anledning, så kändes den här resan extremt lång. Det kunde inte bara ha att göra med våra stopp, då de varit rätt korta. Resan kändes minst lika lång som ner till Göteborg, vilket ju är nästan dubbelt så långt.
Efter timmar av resa, så kom vi tillslut fram. Trötta i våra små späda kroppar, men lättade över att äntligen vara framme.
Vi checkade in på hotellet, för att så snart vi lämnat alla prylar på rummet, återigen knata ner på Sibylla för att käka. Den som har läst här tidigare, vet ju att jag inte gillar den här typen av mat, men vad gör man? Sibylla låg precis utanför hotellet, och jag ville inte mycket annat än kasta i mig något för att sen sova. Då kan det ju tyckas vara lite korkat att jag och Jimmy sen satte oss ner i lobbyn på hotellet, med iPad och laptop för att spana bilder, och redigera lite av de regnbågsbilder han tagit under bilfärden. Vi spanade igenom hans tidigare projekt, och snackade bild och foto i största allmänhet. Även om vi satt en gräns på att bara hålla på till klockan 23:00, så blev klockan faktiskt 23:25 innan vi gav upp och gick upp till våra rum igen. Jag ringde Petra en snabbis för att säga god natt, och för att höra hur det gick med Nico. Allt hade gått rätt bra, även om han varit en liten djävulskaka under eftermiddagen. Skrik och sura miner hade hållit i sig längre än Petra önskat.
Jag somnade någon gång runt 00:30. Vilket får anses som alldeles för sent, då jag skulle upp klockan 05:30. Men äsch, 5 timmars sömn är okej, men inte mer än så.
Idag så var det dags för lite jobb igen. På något konstigt sätt så kändes det som om jag inte hade jobbat på jättelänge, men då har jag ändå varit iväg och själv fotograferat några uppdrag här och där. Antar att det beror på vissa förändringar i arbetssättet.
På morgonen så kom Daniel förbi, då jag skulle skjutsa honom till sitt jobb, eftersom jag trodde att jag skulle hämta upp min kollega Jenny på vägen, men det visade sig att vi hade missuppfattat varandra, så jag åkte till fel OKQ8-mack. Efter ca 5 minuter, så fick jag reda på mer exakt vart Jenny var, så jag brände iväg till rätt mack, hämtade upp henne och körde iväg till jobbet där vi skulle samlas innan avfärd till Uppsala.
Eftersom vi var hela 10 fotografer, så krävdes det två bilar för att åka upp allihopa. All utrustning packades iordning, och vi var redo att åka efter en ganska kort stund. Nu kanske du tror att vi skulle fotografera helt sinnessjukt mycket folk, eftersom vi var ofattbara 10 fotografer, men riktigt så var det inte. Det vi skulle fotografera var lärare för en skola, och en anledningen till att vi var så många, var för att flera av fotograferna behövde lära sig mjukvaran vi använder under fotograferingen. Jag hade lärt mig den redan under genomgången, men däremot så lärde jag mig mer om felsökning när vi fotograferade. Vilket kan vara ganska bra om jag kan.
Resan till Uppsala gick rätt snabbt, och fotograferingen på plats gick ännu snabbare. Jag fotograferade aldrig, men som sagt, jag lärde mig istället felsöka programmens svagheter, då det faktiskt hände en hel del strul under tiden vi fotade. Totalt så fotograferades kanske omkring 10 grupper med folk, vilket ju inte är någonting alls i stort sett.
När jag sen kom hem igen vid 16:30, så kände jag mig rätt trött, fastän jag inte jobbat speciellt hårt. Åkte iväg för att lämna tillbaks bilen som jag fått låna av Sandra i flera dagar. Så snart bilen var tillbakalämnad, så shoppade jag middag på matbutiken, och knatade hem.
Nu sitter jag här, är rätt trött, och ska verkligen sova djupt i natt, hoppas jag. Malin och David var förbi en stund för att hämta upp lite filmer de ville se, så det blev bara ett litet snabbesök den här gången, men nästa gång kanske det får bli till att se film här hemma hos oss.
Imorgon bär det av till Jönköping för att fota en hel del, ska bli spännande att se hur det går.
Att den här lördagen skulle bli intensiv, det visste jag redan innan jag stängde mina ögon på fredagskvällen, men att det skulle bli fullt så mycket som det tillslut blev, hade jag ingen aning om.
Klockan 07:30 ringde min väckarklocka, vilket låter väldigt omodernt, givetvis var det min iPhone som larmade, och inte en liten sketen fyrkantig klocka med skränigt ljud. Jag var egentligen lite väl trött för att orka ta mig upp, men jag hade inget större val, då helgens bil skulle komma levererad till mig inom 15 minuter från det att jag vaknat. Drog på mig kläder, fick samtal från chauffören i bilen. Jag gick ner, mötte upp chauffören. ”Wow” kanske du tänker nu, vilken jäkla service, måste kosta multum att få en bil framkörd till sin dörr klockan 07:45 en lördagsmorgon. Men den enda kostnad som har betalats är Sandras vänlighet, då hon lånat ut sin bil till oss. Däremot så var det inte Sandra som körde, nej, det var Sandras mamma som satt bakom ratten. Hon hade jobbat hela natten, och sen lovat att köra bilen till oss, hämta upp mig och sen köra hem för att där hoppa av bilen, och då ge den till mig istället. Mycket smidigt såklart.
Den enda nackdelen med det hela var att gå upp tidigt, vilket får ses som en närmast löjlig nackdel. Helt underbart för oss att kunna låna Sandras bil hela helgen utan problem. Givetvis fanns det också en stor fördel med att gå upp så tidigt, och det var att dagen kunde starta igång på riktigt vid 08-tiden, istället för att vi skulle ligga kvar i sängen, vilket är tämligen lätt hänt när man har ett barn som sover djupt och mysigt bredvid sig.
Påvägen hem, efter att ha lämnat av Sandras mamma, så körde jag till närmaste mack för att köpa oss lite frukost i form av mjölk och skogbärsyoghurt.
När jag sen kom hem, så startade vi genast igång dagen faktiskt, väldigt duktigt tycker jag.
Vi hade ett mål för morgonen, och det var att komma iväg innan 11, vilket i sin tur krävde att vi verkligen gick upp vid 08-tiden, annars skulle vi vara helt körda. Då hade vi dessutom packat lite kvällen innan, haha.
Under frukosten fick Nico hoppa mellan oss båda, så vi kunde få i oss frukosten snabbt nog. Därefter var det Nicos tur att äta frukost. Nico var rätt snäll den här morgonen, och gjorde livet så lätt han kunde för sina kära föräldrar.
Vi gjorde oss alla iordning, packade ner mer prylar i väskorna, och samlade allt vi skulle ha med oss, vilket blev lite smått ofattbart mycket grejer. Visst, man ska ju ha med sig en hel del i grunden, men vi hade rejält med bonusprylar att ta med till Stockholm. Så grejer vi skulle ha med oss enligt listan som skrivits var:
Nico
Blöjor
Bodys
Napp
Dinglis (snuttepryl)
Hundsäng (japp, han sover i den)
Pyjamas
Mössa
Strumpor
Byxor
Petra
Tröjor
Tandborste
Underkläder
Shorts
Deo
Smink
Plattång
Amningsskydd
Ammningsbehå
Stumpor
Hårspray
Cash
Varm tröja
Adam
Stomigrejer
Tandborste
Kalsonger
Varma kläder
Kalla kläder (haha låter fånigt)
Deo
Strumpor
Ansiktscreme
Hårvax
Övrigt
Salmas present
Gits bakgrejer
”Lisas” kläder (två STORA kassar med kläder)
Barnvagn
Liggdel
Bärsele
Skötväska (och alla tusentals grejer i den)
Laddare
Bilbarnstol
Ha nu i åtanke att vi skulle pressa in oss i en Audi A3, haha. Men faktum med så var bilen som gjord för oss, vi fick med oss allt! Strax innan 11 så började jag packa in i bilen, medan Petra fixade ihop det sista. Klockan 10:57 rullade vi ut på gatan, och kunde alla tre känna oss mycket nöjda med att ha fått med oss precis allt, med humöret i behåll.
Färden mot Stockholm började, och tog inte speciellt lång tid. Förvånandsvärt nog så vaknade Nico till efter ca 3/4 delar av resan, vilket han aldrig brukar göra.
Vårat absolut första mål var att åka till Erik och Jenny. Vi hade som mål att vara där någon gång runt 12-tiden, vilket vi lyckades hålla. Klockan 12:13 så hade vi parkerat och var påväg mot porten till Erik och Jennys hyreshus. Erik dundrade ut med soppåsar i högsta hugg, vilket ju var perfekt, eftersom han ändå behövde komma ner och öppna åt oss, då dörren där är låst dygnet runt. Erik fick en liten Nico kastad i famnen samma sekund som han kom inom 1 meters radie. Nico trivdes bra hos farbror Erik, såklart.
Uppe i lägenheten så stötte vi även på Jenny och hennes bror med flickvän. Hennes bror skulle iväg på Sonisphere tillsammans med sin flickvän. Vi hann ganska precis hälsa och sen säga hejdå. Erik och Jenny hade stora planer inför vårat besök, och hade förbrett sig med en riktigt god ost och skinkpaj som nästan gick åt helt och hållet. För att kunna glänsa lite extra mycket, så hade de även gjort sig egen glass, vilket var ofattbart gott, och mäktigt. Mäktigt på två sätt, dels för att de hade lyckats göra egen glass med så utmärkt resultat, men också för att glassen var helhjärtad gräddglass, med ganska stark betoning på grädde. Jag blev osannolikt mätt, dels för att jag smackade i mig två rätt stora portioner av glassen, ganska snart efter att vi ätit oss mätta på ost och skinkpaj. Glassen var gjord med hallon i botten, samt krossade, hemgjorda maränger i glassen, och givetvis hela maränger på toppen. Ofattbart gott.
Något jag däremot inte tänkte på när jag smällde i mig så mycket godsaker, var att jag, Petra och Nico, skulle på 2-års kalas hos min brorsdotter Salma vid 16:00. Tror du jag var sugen på tårta, efter att ha ätit så mycket grädde, att det måste anses som ett brott mot samtliga mjölkkossor.
Även om det blev ett ganska snabbt besök hos Erik och Jenny, så hade vi det väldigt trevligt under de nästan 4 timmarna. Vet inte varför man inte skulle ha trevligt, bara för att man är där en kort stund, men hur som helst. Vi lämnade dem, mätta och glada, och styrde bilen mot nästa sociala bombnedslag. Nämligen till min bror med familj. Eftersom Salma nu skulle fylla hela 2 år, så var det ju givetvis stort kalas. Jag tror det var närmare 40 än 30 pers iallafall, men jag vågar inte riktigt säga exakt. En stor del var ju givetvis släkten. Inte helt konstigt, så var Salma lite blyg av sig, men vem hade inte varit det vid bara 2 års ålder, och så mycket folk runt om, varvid alla kommer fram och ropar ”HEEEJ SALMA!!”.
Jag gav Salma paketet, vilket var stort och sockersött rosa, med tre fina band runt om, och en stor bullig rosett ovanpå. Givetvis inte jag som packat in. Petra fick den uppgiften under fredagskvällen. Jag själv hade inte haft en chans att få ihop det så fint, även om jag blivit lite, lite, lite bättre på att packa in presenter till folk.
Salma greppade sitt paket, och la det i den redan stora högen av andra paket. Hon brydde sig inte så där värst mycket om paketen till en början, eftersom hon visste att hon inte fick packa upp dem innan mamma Gabriella sagt till.
Jag gick runt och hälsade på folket som var där. Några som man inte hade sett på väldigt länge, främst då Marcos kompisar, varvid en utav dem inte ens visste att jag och Petra väntat barn, så han blev ju mäkta förvånad när han hörde talas om det.
Likt många andra kalas, så var det konstant mingel, mycket prat och umgänge med folket. Flertalet där fick se Nico för första gången, vilket var efterlängtat. Salma fick så småningom börja slita i paketen. Något som förvånade mig när hon gjorde det, var att hon faktiskt var lite intresserad av att ta reda på vad paketet innehöll. Vilket ju var något helt nytt från när hon fyllde 1 år, otroligt stor skillnad. Nu så slet hon själv ut innehållet, och vek gärna upp kläderna för att se hur de såg ut, eller ville utforska leksakerna hon fått. Däremot så fastande hon inte vid en sak, utan fortsatte så snart hon sett vad presenten bestod av. Presentpappret sprutade åt alla håll, och paket efter paket slets upp.
Hon fick allt från vackra små halsband till Mimmi-pigg tröjor. Jag, Petra och Nico gav Salma ett stort paket fyllt med Duplo, eller Lego, som många nog är mer bekanta med. Skillnaden är bara den att Duplo är den där varianten som är mycket större, och mer anpassad för små barn.
Jag hade valt att köpa ett stort paket med helt lösa delar, då det är så mycket roligare om Salma får bygga sina fantasiprylar själv, än att hon har gubbar och hästar klara redan från början, vilket ju också fanns att köpa. Men barn har ju så pass livlig och gränslös fantasi, att bara en av de där klossarna kan agera flygplan eller bil, utan att de behöver ha detaljerade dekaler eller rörliga delar, för att själva se det framför sig. Precis den typen av fantasi vill jag hålla vid liv, med enkla leksaker där hon kan bygga och skapa sig en egen liten värld. Hmm.. undra om Lego kommer citera mig på det där?
Jag är lite osäker på hur länge vi verkligen var kvar på kalaset, men någon gång runt 19-tiden tackade vi alla för oss, och började rulla iväg med bilarna.
Då jag och Petra bestämt oss för att sova över i Stockholm, för att under söndagen kunna åka till Vaxholm och hälsa på hennes familj, så rullade vi hem mot min käre mamma. Däremot så skulle vi inte komma att sova där själva, nej, för mormor och morfar var faktiskt på besök i Stockholm, och hade givetvis varit med även på Salmas kalas, de sov också hemma hos Mamma & Co. Som tur var, så fanns det ju tämligen gott om plats där, så sängplatser behövde ingen utav oss oroa sig för.
Nu kan man kanske tro att kvällen var slut, och vi bara skulle tacka för oss och gå till sängs, men där tar du fel. Kvällen var helt klart ung!
Mamma och mormor hade åkt iväg till någon matbutik för att shoppa middag, och Bobo brassade på med eld i badtunnan, för att lyckas få upp den i lämplig badtemperatur, dvs runt 37°c. När m&m kommit tillbaks, så började matlagningen. Då kvällen var ung, men lite små sen, så stod carbonara på menyn. En perfekt maträtt att dra ihop när man har lite smått bråttom, eller inte har lust att stå och göra den stora steken av sin favoritgris.
När vi sen satt och åt den helt utsökta maten, så började blixt och dunder ske utanför. Det var inga grannar som bråkade eller så, utan det var helt enkelt oväder på gång, ett ganska rejält sådant dessutom. När vi satt nere i matrummet, så släkte vi ner totalt en liten stund för att se skådespelet på himlen. Givetvis, som alla andra gånger man släcker ner för att se blixtar, så försvann ju varenda liten blixt samma sekund som man blåste ut sista ljuset.
Klockan tickade sig in runt 23-tiden, så förklarade Bobo att tunnan nu nått en alldeles utmärkt temperatur. Jag var direkt på att bada, Petra lika så. Mormor tyckte det kändes lite otäckt med alla blixtar som slog hej vilt i närheten, så hon hoppade över nattbadet. Morfar däremot tyckte det lät som en bra idé. Mamma ville bara titta på Nico när han sov uppe i sängen, så både hon och mormor fastande där under hela tiden vi låg i badet.
Efter kanske en 30 minuter i badet, så började ovädret komma väldigt nära inpå, rent av rakt ovanför oss. Kändes väldigt läckert att sitta i en varm tunna med vatten, samtidigt som det regnade kalla droppar. Dessutom fick vi ett enormt skådespel av blixtar runt om oss. Man kan nog tycka att vi var idioter som badade i en tunna full med vatten när det blixtrade så mycket. Men ärligt talat, vad är oddsen för att en blixt verkligen skulle slå ner i just tunnan? Tänk efter nu, oavsett om man är troende eller inte, så måste man ju tänka ”det var helt enkelt meningen”. Jag var inte det minsta orolig, utan njöt fullt ut av det som skedde på himlen. Mäktigt, nästan lika mäktigt som den glass jag åt hemma hos Erik och Jenny.
Runt 01 på natten så gick vi och la oss. Somnade som två stenar bredvid Nico, som redan somnat vid 21:30. En otroligt mysig dag, som jag vill tacka alla för. Går inte att rabbla upp alla namn som passerat oss idag, utan att glömma minst ett, så stort tack ALLA!
I måndags så var det dags för mig att jobba en liten snabbis. Ganska skönt att ta mindre arbetspass i Västerås, även om det skulle komma att bli lite annorlunda än jag räknat med från början.
Måndagens väder levererade en hel del att önska, så med andra ord så regnade det en del. Inget helvetesregn, men tillräckligt med droppar i tät följd, för att vara mer än duggregn. När jag vaknade så kunde jag ju iaf glädjas åt att det jobb jag skulle göra senare på eftermiddagen, skulle ske inomhus. Men såhär i efterhand är jag osäker på om det verkligen var så mycket bättre.
Själva förmiddagen och lunchtiden var jag hemma och tog det lugnt. Eftersom vädret var sådär lagom roligt, så satt jag och Erik framför RDR och spelade. När klockan började närma sig 15, så var det dags för mig att hoppa på cykeln och dra iväg till jobbet. Även om jag skulle börja fotografera först vid 18, behövde jag åka iväg till jobbet för att hämta ut blixtar, kameror och annat, innan kollegorna där skulle dra.
Vädret lämpade sig ändå rätt bra för en cykeltur, och jag kunde njuta av en eftermiddagstur mot jobbet. När jag kom fram så träffade jag på Peter och två andra kollegor. Jag samlade ihop grejerna jag behövde, och lastade in i företagsbilen. Så snart jag var klar rullade jag hemåt för att klä mig lite varmare. Drog på mig långkalsongerna, och en jacka. ”Va?! Var det så kallt ute plötsligt?!” Nej nej, jag skulle ju vara inne och fotografera. ”Ja? Är det inte smällhett med långfisingar då?!” Jo kanske om du är i en vanlig inomhuslokal, men det här var ett undantag, det här var nämligen en hockeyrink! Ja, precis, IS! Svinkallt! Jag hade klätt mig helt rätt, på nästan alla sätt, utom ett. Mina skor. Ett par converse må vara snygga, och de må vara helt perfekta till nästan alla kläder, men de är långt ifrån rekommenderade att knata runt på isen i flera timmar med. De är nästan som gjorda för att leda kylan rakt in i foten. Vilket ju hände mig. Osäker på varför jag ens tog på mig de där skorna? Jag visste ju att det skulle bli kallt. Jag bara antar att det tog emot att dra på sig vinterkängorna i Augustimånad, även om jag visste att det skulle vara inomhus. Fånigt av mig kanske.
Jag var på plats redan vid 17-tiden, då jag fått för mig att fotograferingen skulle börja vid just 18, men jag hade tydligen fått lite fel information, så allt började vid 19 istället, eller lite tidigare till och med. Min kontaktperson gled ut på isen vid 18:40 och snackade med mig. Johan hette han förresten, och jag gillade hans stil. Den var inte riktigt militärisk, men nästan. Han gillade raka svar, tydliga och enkla riktlinjer. Jag hade inga problem alls med att ge honom det.
Här gör jag ett litet avbrott i texten, och sätter lösenord för en del, det är enbart i syfte att fel information, inte ska komma ut till allmänheten. Däremot så kan du som är medlem i facebook-gruppen afAdam hitta lösenordet och läsa om det hela. Eftersom gruppen i sig kräver inbjudningar eller godkända förfrågningar, så har jag betydligt bättre koll på vilka som läser den låsta delen av inlägget.
Den första tre grupperna som kom, var på hutlösa 40 pers, plus tränare. Även om du aldrig har sysslat med sån här fotografering, så kanske du förstår att det inte är jätteenkelt att på så kort tid som möjligt, sätta upp en snygg gruppbild. Alla spelarna hade dessutom blandade färger. Röd, grön och gul. Jag valde helt sonika att dela in raderna i färger, och började peka ut. Till råga på allt, så snackade långt ifrån alla svenska, nej, många var bara finsktalande faktiskt. Men jag var rätt tydlig med mina direktiv, så oavsett språk, förstod de rätt omgående. Dessutom vill jag berömma flera av ledarna som jobba mycket tillsammans med mig och hjälpte till. De gjorde hela mitt arbetspass minst en miljon gånger lättare. Johan som jag nämnde tidigare, var också en riktig klippa som snabbt var på plats när jag behövde honom.
Fotograferingen i sig tog en stund, längre än jag trodde från början. Kanske för att det var betydligt fler bilder att ta än jag trott. När de sista bilderna togs, så hade jag absolut ingen känsel i mina fötter. Jag gick av själva rinken och ut på isfri yta, varvid det kändes ännu lite läskigare, då jag verkligen inte kände något alls! Som isklumpar båda fötterna.
När jag kom ut från hallen, så möttes jag av äkta tropisk värme. Då var det bara 18 grader ute. Men jag upplevde det som att jag landat med planet i Laos snåriga djungler. Jackan åkte av rätt snabbt ska sägas.
När jag kom hem så gick jag igenom bilderna på min dator, lättade upp ljus och fixade lite, innan jag la över allt färdigt material på ett minneskort. Arbetsdagen slut.
Var rätt skönt att jobba igen ska sägas, och det kommer bli mer av den varan inom mycket kort, närmare bestämt nästa vecka, då jag börjar jobba för fullt. Hela månaderna är fullbokade med fotojobb.
Regn, blåst och obefintligt med sol. Ja, så kan man ju sammanfatta det hela, men nej nej. Det hände faktiskt lite mer saker än så.
Under hela gårdagen, dvs Lördag, så funderade jag på om jag skulle och köpa ett nytt Xbox 360. Varför? Jo, för att mitt nuvarande har ett tungt fel på grafikkortet, vilket gör att det ser ut som man kör något sorts epilepsitest hela tiden. Allt flimrar i olika färger och ser ut som skit i störta allmänhet. Men eftersom jag är lite snål mot mig själv, så har jag låtit det vara, och spelat på ändå. Lite smått svårt när det blir natt i spelen, och överallt så flimrar det i rött, grönt och blått, och mitt i havet av flimmer ska man försöka urskilja någon motståndare, som givetvis har sett mig för längesen, och även satt ett skott i pannan på mig, samt ett i benet som varning och lite på skämt.
Jag, Petra och Nico kom upp runt 09:30 från sängen, då Nico så småningom blev väldigt arg, fick jag ta upp honom, köra igång musik i vardagsrummet och sen dansa runt sjungandes med honom i famnen. Då spelar det nästan ingen roll vilket humör han är på innan, han blir alltid lugn när jag sjunger med i ”Wild World” med Cat Stewens. – 
Nico slumrade till lite smått igen efter min lilla dans och sång. Givetvis sov han inte länge, utan vaknade ganska snart igen, lagom tills dess att vi skulle äta frukost. Så han fick träna lite morgongympa, dvs ligga på mage och lyfta nacken. Det här var inte något som passade Mr Nico denna morgon, så det fick istället bli ett träningspass för mamma, genom att hålla honom i famnen samtidigt. Vi hade en stor plan för dagen, och det var att städa upp här hemma. Planer kommer, planer går, och idag så gick planerna i krash direkt. Det fick istället bli en långpromenad bort till Erikslund, en promenad på ca 1 timme, eller närmare bestämt ungefär 4-5km. Jag frågade om Daniel ville hänga med på promenaden, och det ville han. Hans hund Killer kunde behöva en långpromenad.
Så vid 15-tiden möttes vi upp utanför porten. Regnet hade ännu inte visat sin närvaro, men man kunde tydligt känna hur det hängde i luften och bara väntade på rätt tillfälle att attackera oss. Kan väl säga som så att regnet inte direkt misslyckades heller, då det faktiskt började sippra ner redan i början, bara som en varning såklart.
Vi knatade på så duktigt det bara gick. Nico tröttnade på att åka i vagnen, vilket förvånade lite. Han brukar älska att ligga i vagnen och guppa runt, men den här dagen passade det sig inte alls. Jag tog så småningom upp honom från vagnen, då man kunde höra på skriken att det inte var läge för honom att ligga kvar längre. Jag drog upp min tjocktröja, och höll honom mot mig, för att sen dra igen tröjan igen. Där trivdes han, rejält. Men det var inte helt lätt att bära runt på honom inne i tröjan, även om jag gjorde det en längre sträcka, så skulle det aldrig fungera hela vägen hem sen också.
Eftersom jag och Petra har letat efter en bra bärsele till Nico, så bestämde vi oss för att köpa en direkt. Orkade inte leta runt längre, vi visste ju ungefär vilken vi ville ha. Så det fick bli till att gå in på närmaste barnbutik och köpa en Baby Björn Synergy Bärsele. Något som förvånade mig var att Nico blev på rekorddåligt humör när vi väl kom in i butiken. Han tyckte precis ingenting var roligt. Vi bara gick in, valde bärselen, och gick ut igen. Ja vi betalde ju såklart, men allt gick snabbt. Så snart vi kommit ut från butiken, så blev Nico lugn. Det var verkligen något speciellt med den där butiken, som han bara avskydde och hatade. Vi knatade vidare till nästa ställe, nämligen där jag tänkte köpa ett nytt Xbox 360 Slim. Det kalaset gick på 2399kr, vilket fick duga. Under tiden som jag jagade runt efter Xboxet, så fick Petra knata iväg med Nico till kundtoaletten och försöka amma honom lite snabbt, då han inte slutade skrika så snart vi kommit in även i denna butik. Jag shoppade min nya leksak, och gick bort till toaletten. Kunde tydligt höra Nico skrika på mamma. Petra öppnade upp efter några minuter, och Nico började lugna ner sig. Han gillade tydligen inte toaletten heller. Även om han varit lugn vid amningen, så sprack det helt när Petra bytte blöja på honom, haha, Nico, Nico… Ditt lilla monster.
Påvägen ut från butiken så gjorde jag ett snabbt och tappert försök i att försöka förstå mig på hur bärselen fungerade. Men tålamodet höll inte riktigt för att få ihop delarna snabbt nog, så vi struntade i det hela, och la ner Nico i vagnen och började gå. Tog inte lång tid innan Nico tydligt visade på att det INTE skulle vara aktuellt att ligga ner i barnvagnen hela vägen hem! Så samtidigt som vi gick i duggregnet försökte jag förstå instruktionerna, testade att dra på mig allt, varvid det mesta föll snabbt på plats. Hela konstruktionen var rätt logisk, om än fylld med möjligheter som gjorde det lite klurigare att få till allt precis som man ville. Men efter en liten stund lyckades jag, så Nico fick istället hänga runt i bärselet, om han gillade det? OM han gjorde! Haha, han nästan däckade direkt när han fick ligga mot pappas bröst och bara njuta av att gunga med. Fungerade som en dröm! Underbart. Jag struntade helt i att allt inte satt perfekt för min egna komfort, det kunde jag leva med.
Efter ca en timmes promenad, så kom vi hem, men allt var inte riktigt klart för att lägga sig på soffan, näe inte riktigt än. Jag och Daniel behövde nämligen gå till matvarubutiken för att köpa oss middag och lite sånt där nödvändigt. Petra fick gå upp i lägenheten och börja amma Nico istället. Petra hade även önskat sig Korvstroganoff till middag, vilket det också fick bli. Regnet tilltog på riktigt när vi gick det korta sträckan mellan hemmet och matvarubutiken, såklart.
Vi var alla helt slut när vi satte oss i soffan och bara pustade ut. Lång promenad. Blöt promenad. Härlig promenad.
Under kvällen så tittade vi på Kick Ass, som visade sig vara en så otroligt mycket bättre film än jag vågat tro. Trailern hade ju sett lite smårolig ut, men jag trodde absolut inte att den skulle vara så rå och med en så pass skön story. Jag hade mer förväntat mig något av det vanliga, så som några ungdomar som ger sig in i lite fight och löjlar sig, typ. Men den här filmen kan jag faktiskt rekommendera att se. Kanske inte helt lämplig för barn faktiskt, även om den kanske ger sken av det. Beror iofs på vad man tycker att ens barn ska se, men att skjuta folk i huvudet så blodet sprutar är rätt vanligt förekommande i filmen.
© 2012 afAdam.se