Archive | Mat RSS for this section
18 januari 2011 

Mättande som få


Igår så slängde jag ju ihop en bröddeg, som sen var tänkt att bakas under morgonen. För att jag inte skulle riskera att få degen alldeles överjäst, så ställde jag in den i kylen under natten. Varje gång jag vaknade under nattens gång, så gick jag även ut till kylskåpet för att kolla till degen, så den inte jäste för mycket. Men degen jäste knappt alls faktiskt, vilket passade mig utmärkt, då jag hade en teori om att den nog skulle ta rejäl fart när jag väl tagit ut den på morgonen, för att låta stå och jäsa sista tiden i rumstemperatur istället. Med en lätt stolthet, så såg jag att degen faktiskt gjorde precis som planerat, den reste sig och blev sådär härligt pöskladdig som jag hade räknat med.
Även om jag gärna hade velat få brödet klart till frukosten, så fanns det inga såna möjligheter alls, då degen behövde sin extra jästid för att fungera alls i ugnen sen senare. Jag skrapade ut degen på mjölat bakplåtspapper, och formade den som en limpa, för att sen lägga på en handduk och bara låta den jäsa vidare i ännu en 1,5 timme.
Mitt i min väntan på att få degen färdigjäst, så ringde det på min telefon, från ett nummer jag aldrig sett tidigare, och dessutom ett långt riktnummer. Svarade, och möttes som tur var inte av en ny bambukalsongsförsäljare, utan istället var det från företaget jag köpte min kniv av igår, eller rättare sagt som jag beställde av. Det visade sig att knivarna tagit slut på lagret, men att de skulle få in i slutet av januari istället. Jag fick själv välja om jag ville tabort ordern, eller bara vänta, vilket föll på det senare, då jag förmodligen skulle dra mig för att köpa något så dyrt igen. Psykologi på hög nivå.
Efter samtalet, så satte jag igång ugnen, drog upp den på 250°C, med plåtarna inne i ugnen. Den sista halvtimmen av jäsningen, så fick ugnen stå och brassa på så mycket den kunde. När degen såg bra ut, skickade jag ner den på plåten, och in i ugnen. Kastade även in några isbitar för att ge extra fukt. (Viktigt att man inte kastar in isbitarna direkt på ugnsdelen, utan i en andra, och oöm plåt istället, så starkt skiftande temperaturer kan få metall att bete sig lite underligt).

Brödet svällde ganska snabbt upp, och såg otroligt vackert ut. Efter lite mer än 30 minuter i ugnen, så tog jag tempen på mitten av brödet, och fick upp det till 95°C, vilket jag tyckte kändes alldeles utmärkt. Tog ut brödet, och upptäckte att det var ännu finare än jag först sett det inne i ugnen. Så glad man kan bli över lite bröd?
Jag lät brödet vila på galler, för att sen snitta upp en bit härligt nybakat bröd. Normalt sett vill man väl kanske ha massor av tillbehör på, men med det här brödet som hade både aprikoser och valnötter i sig, så räckte det med bara en smörklick, för att sen känna brödet smälta i munnen med de söta smakerna från aprikos och den minst sagt nötiga smaken från valnöt. Även Petra godkände brödet, och vi beslutade oss för att det fick bli dagens lunch istället för några toast.
På tal om toast, så ska jag ge mig på att försöka baka ett bra toastbröd också, inget som jag själv äter i några stora mängder, men Petra älskar det, så jag ska se till att få ihop ett gott sådant.

Längre än så har inte den här dagen sträckt sig för mig del, men på något konstigt vis, så känner jag mig rätt nöjd med det ändå. Kan ju bero på att jag inte har haft ens i närheten av möjlighet att genomföra sånt här tidigare, då magen har varit alldeles för jävlig i många stunder.

17 januari 2011 

Måndagen med storshopping och rejält brödbak

Den här måndagen var inte sådär väldigt välplanerad, inte mer än att vi så småningom kom fram till att jag och Petra just nu inte klarar oss utan en förutbestämd matsedel på kylskåpet. Det har hänt alltför ofta att vi stått där ganska sent på eftermiddagen, och inte haft några som helst idéer till varken middag eller sen lunch. Funkar inte alls.
Så Petra satte sig ner vid datorn, knåpade ihop ett veckoschema med både lunch och middag inlagt. Lättnaden över att faktiskt ha ett klart schema, är lite som att redan ha kläderna inhängda i garderoben när man vaknar på morgonen, och inte kastade över hela sovrummet.

Påtal om morgon, så gick jag för ovanlighetens skull upp före Petra och Nico, då de två brukar skutta upp ungefär en timme eller så innan mig. Kan ju tyckas vara orättvist att jag får ligga och sova så mycket mer, men det beror helt enkelt på att det är just då jag får sova. Resten av natten är jag uppe och springer på toa, men när morgonen börjar nalkas, så är min mage så tom att den inte längre har något att jobba med, och därmed kan jag ligga kvar i sängen i mer än två timmar ibland. Guld värt för mig.

Men som sagt, denna morgon så gick det inte till så, nej, jag gick upp och började förbereda frukosten, samt gjorde rent köket ordentligt från disk och annat kladd. Ungefär en trekvart efter att jag gått upp, så kom en yrvaken Nico och en söt Petra in i köket.
Vi käkade frukost och startade igång dagen, som ju vid det här laget inte hade något alls på schemat. Men ju närmare eftermiddagen vi kom, desto viktigare blev det att verkligen få något gjort, för vi hade ju trots allt saker som kunde göras.
Jag påbörjade en bröddeg, som skulle få stå och jäsa i upp till kanske 10 timmar, för att därefter, eller mitt i det hela rättare sagt, käka lite gröt för att få ihop energi nog att orka fortsätta alls.
Efter att degen var sammanrörd, så gjorde vi i ordning oss allihopa, och knatade iväg till matbutiken. Vi hade en ovanligt lång inköpslista, och för första gången någonsin, så tog jag en kundvagn istället för korg. Klokt val.
Jag plockade på mig diverse nya saker jag behövde till framtida brödbak, samt ingredienser till alla de middagar som vi numera hade planerade inför resten av veckan. Shoppingen gick rätt snabbt, måste nog ha berott på att Nico hjälpte till att hålla den där påsen med äpplen så väldigt tryggt. Totalt blev det två tvärfyllda pappkassar och två flitigt fyllda plastkassar med råvaror av olika de slag. Det sköna med barnvagn är ju att man kan kasta in en del under vagnen, och därmed slippa få armarna dragna ur led påvägen hem till lägenheten igen.
Väl hemma igen, så vet jag inte riktigt vad som hände med oss. Både jag och Petra var helt slut på energi, och Nico likaså. Vi alla ville bara sova, vilket vi gjorde också, haha. Tyvärr så vaknade jag inte upp pigg och glad, utan snarare tvärtom, kände mig översprungen av två vilda elefanter. Jag och Petra tryckte i oss lite högsockerhaltig kräm så vi iallafall hade någon som helst chans att orka laga ihop en redan välplanerad middag. Fungerade ganska bra ska sägas, för sen påbörjade jag så småningom middagen, vilket fick bli något så enkelt som baconlindade kycklingfiléer med potatisgratäng och fetaost. Smakade absolut helt okej, men jag ska lura ut någon bra sås eller motsvarande till det hela också.
Efter middagen, så började det bli dags att kolla till degen jag haft på jäsning, vilken visade sig vara i alldeles utmärkt skick för att börja bakas på. Slevade ut hela degen på en handduk med rejäl mängd rågmjöl och började forma för att göra degen redo för ytterliggare 40 minuter jäsning i handduken.

Men eftersom det var så tråkigt att bara vänta på att degen skulle bli redo för ugnen, så påbörjade jag nästa bröddeg också, ett lite mer spännande bröd med både aprikoser och valnötter, vilket jag tyckte lät otroligt gott. Och visst ser det tämligen gott ut när man rör ihop allt?
Bilden du ser absolut överst i inlägget är det bröd som jag rörde ihop under morgonen, som jag och Petra sen testade att njuta av med en kopp te på kvällen. Brödet fick mycket godkänt, men precis som jag hade misstänkt, så skulle brödet ha fått vara inne lite, lite längre, då mittentemperaturen i brödet stannade vid 94 när jag mätte. Men ibland är man lite feg vid sina första brödbak, vilket jag var, och slet ut brödet ändå. Resultatet blev att jag fick en lätt degsmak, även fast det inte var degigt. Så nästa gång ska jag ha lite mer is i magen, och vänta ut brödet i ugnen.

Imorgon blir det aprikosbröd!

07 januari 2011 

Storbakaren ger järnet


Igår så började min dag med att vara den kanske slappaste genom alla tider. Jag låg verkligen i sängen till och från fram till 15-tiden ungefär. Helt absurt. Det dumma i det hela var väl att jag åt väldigt lite, men samtidigt så mådde jag så väldigt bra, eftersom magen höll sig så lugn när jag låg där i sängen, så jag kunde bara inte avbryta och gå upp för att återigen mötas av en arg mage.
Slapp start eller inte, jag var fast bestämd om att jag skulle baka bröd inför nästkommande dags frukoststund, så jag drog mig själv upp ur sängen, satte mig i köket, letade recept på paddan, och skrev ner dem i mitt ”testa-på-recept”-block, och kollade vad jag behövde inhandla för att kunna påbörja mitt första brödbak.
Lite felaktigt av mig, så tänkte jag ju att det här var första gången i mitt liv som jag skulle baka matbröd, men när jag satt där i köket och letade efter recept och ”hur fan gör man bröd”-instruktioner, så kom jag och tänka på att jag redan som liten, ja runt 10 – 12 år där någonstans, bakade bröd tillsammans med min kompis Isak. Vi tyckte då att det var jätteroligt att baka bröd, och på något väldigt konstigt sätt så lyckades vi faktiskt. Ett tydligt exempel på hur orädd man är för att misslyckas som liten. Nu satt jag där, och letade efter instruktioner, för jag hade ingen aning om vilka ”regler” som gällde för brödbak. För att återgå lite till den där tiden när jag var runt 10 – 12 år, så minns jag tydligt hur jag och Isak bakade bröd i hemlighet hemma hos honom. Hans föräldrar var borta då, och jag bara antar att vi inte fick baka bröd utan deras närvaro, vilket ju inte känns helt befängt. Men busiga som vi var, så bakade vi i hemlighet, och ställde undan den jäsande degen någonstans i huset, där föräldrarna inte skulle upptäcka det hela. Ja, man tänkte ju inte alltid så långt på den tiden, för brödet skulle ju fortfarande behöva gräddas i ugnen också, men dit hann vi aldrig innan det var dags för mig att åka hem. Dagen efter vårat busiga brödbak, så fick jag höra att brödet hade blivit jättegott! Isaks föräldrar hade då hittat den jäsande degen, och skickat in den i ugnen, så när jag kom dit dagen efter så fick jag smaka, och brödet var verkligen gott. Hur gjorde vi? Vad hade vi blandat i? Jäst, visste vi ens hur det fungerade? Nej, vi hade ingen större koll alls, vi bara blandade hej vilt, och skickade in i ugnen, och lyckades. Haha.

Någon sån vild chansning tänkte jag däremot inte göra den här gången, och allra minst göra det hela i hemlighet. Så när jag under gårdagen hade skrivit ner allt jag behövde shoppa, så började jag förbereda mig för att ens klara av en omgång till matbutiken, vilket innebär några toalettbesök på raken innan kroppen känner sig helt redo. Bylsade på mig varma kläder, och strax innan jag skulle gå så dundrade Daniel in genom dörren och ropade hej. Vi gick sen gemensamt bort mot matbutiken, även om han bara skulle hem. Våra vägar skildes strax innan jag forcerade skjutdörrarna till matbutiken, och började plocka på mig allt som behövde fyllas på där hemma. Givetvis var det inte bara bak-tillbehör, utan också blöjor och annat livsnödvändigt för att bibehålla en fräsch atmosfär där hemma. Jag köpte på mig penslar och t.om en ugnstermometer, eftersom det ibland krävs att man vet temperaturen på saker och ting för att verkligen få till bakningen. Jag har verkligen jättesvårt att avgöra om det är 92 eller 93°C i limpans mitten med bara fingret.
Att shoppa gick okej, men var en riktig pain in the ass, för kroppen kändes så tungjobbad, och ville inte alls vara med mig. Det fanns ingen risk att jag skulle behöva springa akut på toa, men känslan av att jag behövde det fanns där hela tiden. 734kr raderade från kontot, och så var jag påväg hem igen med två stora kassar. Väl hemma, så började jag ganska omgående med mitt första bakande, nämligen frukostbrödet.
Det var riktigt roligt, eftersom jag provade på att göra en kalljäst deg, vilket innebär att man låter brödet jäsa i kylskåpet, så det är redo att gräddas dagen därpå istället, riktigt smidigt. Blandningen gick bra, och degen blev fin, även om den inte alls känns om sådan deg som man låter jäsa i rumstemperatur.
När allt sen var inskickat i kylen, så kände jag inte riktigt att jag fått ut något av mitt bakande. Man vill ju gärna se lite resultat, smaka och känna dofterna. Därför bestämde jag mig för att ett stort bullbak passade perfekt, samtidigt som jag såg till att fixa ihop en enkel middag i form av thaisoppa med kyckling i.

Bullbaket kändes ännu roligare än det tidigare brödbakandet, främst för att jag för första gången någonsin fick använda mig av en maskin för att få degen knådad. Degen blev sådär galet perfekt med stora luftiga bubblor, rejält pösig och fluffig. Jag lät allt jäsa, bakade ut och lät jäsa igen, för att sen skjutsa in i ugnen och bara vänta på att få bullarna serverade. Samtidigt som jag fixade till soppan och bullarna, såg jag även till att min käre familj i Stockholm fick se en familjefilm från när vi hade varit i Thailand 1998. Jag streamade över den till dem via iChat, vilket fungerade galet bra, vilket gjorde att även jag och Petra kunde titta, samtidigt som vi käkade soppan. Jag hade däremot inte riktigt tid att se hela filmen, eftersom bullarna skulle slutföras också. Vid filmens slut, så blev bullarna klara, och ja, de blev riktigt bra. Sådär mjuka och saftiga som man vill ha dem. Mitt bakbegär var stillat, men intresset för morgondagens frukostbröd var fortfarande stort. Tänk om jag skulle lyckas få till riktigt gott frukostbröd bara sådär? Jag kollade till degen i kylen innan jag gick och la mig, och förvånades över hur mycket de faktiskt hade jäst i kylan.


Innan jag skickade in dem i ugnen, ja jag vet blir lite fel ordning på bilderna, då de är helt klara i bilden som är högst upp, men du är nog smart och förstår det hela ändå.

Morgon. Ja, denna morgon, denna fredagmorgon, så gick jag upp innan resten av familjen hade vaknat till, eller ja det är inte helt sant, Nico hade legat och sparkat på Petra från klockan 06, så de sov snarare bara tillfälligt igen. Hur som helst, så gick jag upp, tog ut plåten med deg från kylskåpet, satte igång ungen på 250°C, fixade i ordning köket och förberedde frukostbordet med hett tevatten och juice, samt tillbehör för frukostbrödet. Ugnen blev smällhet, och brödet skjutsades in. När det sen började dofta bröd tog jag ut dem. Mums! De såg riktigt goda ut, och visade sig vara det också, även om jag ser fram emot att baka ett ännu mer smakrikt bröd, så kände jag mig nöjd med mitt första brödbak.

04 november 2010 

Kan inte låtabli

Just nu ska jag äta lite jordgubbskräm, och som vanligt kan jag bara inte låtabli att kolla innehållet efter att jag läst på förpackningen.

Jag börjar väl med texten som står på sidan av förpackningen.

Rubrik: En njutbar historia

”Första fröet till Kivks Musteri såddes år 1888, då Henrik Åkesson planterade sina första äppelträd i Kivik. Sonen Ivar tog vid och byggde ett musteri mitt i äppelodlingen.

1950 tog barnbarnet Ingvar över och förvandlade med kreativitet, kraft och stor kärlek till det lilla musteriet till ett modernt företag.

Idag drivs Kiviks Musteri av fjärde generationen Åkesson, Bengt och Kristina.
Vi har samma passion för genuina, jordnära och Österlensk livskvalité som tidigare generationer.”

Att ord som ”kärlek” och ”jordnära” är otroligt viktiga i denna text. Jag bara väntade på att det skulle dyka upp någonstans när jag läste texten.

Nu när man läst den säljande texten, och fått känslan av att det står folk och gör jordgubbskräm med äkta kärlek till de vackra råvarorna som nästan har handplockats, så kikar man ju på innehållet för att hoppas på att enbart få se ”jordgubbar, vatten och socker” i innehålllsförteckningen, så blir man rätt besviken. Lagar du själv kräm så krävs det inte mer än de ingredienserna. Vill man ha det hela tjockare tar man i kanske pektin, som finns naturligt i apelsinkärnor.

Vatten
Socker
Jordgubbar (7%) (Say what? 7 procent??)
Stärkelsesirap
Äppeljuice
Druvjuice
Förtjockningsmedel E1442, pektin och E415)
Citronsyra
Vitamin C
Och sen sist, och kanske värst, jordgubbsarom. För ja kära läsare, denna kräm skulle inte smaka ett dyft jordgubb utan konstgjorda smakämnen. Känner du inte själv att det är lite fult av dem? De hävdar att du köper en jordgubbskräm, som är gjord med jordnära kärlek, men som i själva verket, är en ren soppa av andra ämnen för att få det att verka vara det du först sökt efter. Strunta i att det är ”farliga” E-nummer i, det är inte alls dit jag vill nå, utan om ärligheten till dig. Du luras att tro, att det här är en riktigt fin kräm, men sanningen är någon helt annan. Rätta mig om jag har fel, men jag förstår inte varför man får eller ens vill göra såhär?

14 augusti 2010 

En lugn jobbdag innan helgen

Av någon anledning så sov jag lite sådär under natten, men kände mig inte direkt trött när jag gick upp på morgonen vid 06:30. Jag har ofta svårt att minnas vad som hänt under natten, och minns bara att jag vaknat flera gånger av olika anledningar. Misstänker att Nico har ett mycket litet finger med i spelet.

Jag gjorde mig iordning inför en arbetsdag. Planen var att bli upphämtad av Per vid 07:30 ungefär, vilket blev lite fördröjt, så han kom runt 08:00 istället. Med i bilen satt även Adam och Linda.
Vi började genast åka mot Uppsala, där fotograferingen skulle ske på en skola. Även denna gång så var det enbart lärarfotografering, så arbetstempot skulle komma att bli betydligt lugnare än när man har hela skolans elever att fotografera.
När vi kom fram till skolan så träffade vi även på kollegorna Jenny, Therese och Ellie, som kommit fram strax innan oss. Vi bar in alla prylar i det klassrum där all fotografering skulle ske, och började rigga allt. Anledningen till att vi var så många var för att värma upp oss alla inför kommande veckorna. Jag gjorde ingen fotografering alls, eller ens dataknappande, men däremot såg jag till att hjälpa de som inte kunde allting riktigt, vilket ju uppstod både en och annan gång. Misstänker att jag kommer få en del samtal även under skolfotograferingarna.

Totalt så hade vi 6 grupper att fotografera, med mycket varierande antal människor i varje. Allt från bara 5 pers till över 20. Främst så var det ju gruppbilder som tog, men också ett fåtal porträtt.
Det roligaste som hände under jobbtiden var när kollegan Adam ställde upp ett stort gäng i en gruppbild, han tog några bilder, allt verkade bra. Adam säger sen helt plötsligt ”Du som sitter ned med kjolen, kan du sätta benen i kors” folk skreeeek av skratt. Jag skojar inte, det blev helt hysteriskt. Fanns inget mer Adam kunde göra än att vänta ut dem. Folk skrattade så de grät! Haha. Grymma leenden det skulle ha blivit om man fångat bilder vid just den tidpunkten. Det tog minst en minut innan folk kunde sansa sig lite, men skratten dök upp titt som tätt under fotograferingen.
För den som inte förstår ovanstående, så ville ju Adam att hon skulle sätta benen i kors så det inte skulle finnas risk för lite smått oanständiga tros-vinklar. Även om det nu inte syntes något den här gången, så var det ju helt rätt gjort av Adam, men det kom fram lite fel kanske. Haha.
Dessutom blev skrattet ett bra avslut, då de var sista gruppen för dagen. Efteråt började vi alla riva ner och ställa iordning rummet igen, vilket ju gick snabbt, med tanke på att vi var så väldigt många fotografer på plats.

När alla prylar var hoppackade, och inpackade i bilen, så rullade vi iväg mot Västerås igen, men med ett litet snabbt stopp vid en specifik mack, där vi nästan alltid stannar vid resor till/från Uppsala.
På hemvägen gjorde vi några snabba stopp för att köpa USB-kablar till våran utrustning, samt pennor och sånt som går åt under skolfotograferingar.
Vi lämnades alla av, och jag kom hem runt 13:30. Kändes ju tämligen skön att få komma hem så tidigt på dagen, och ändå ha jobbat.
Jag vet inte vad det var med mig när jag kom hem däremot. Mådde inte så där superbra, och hade någon extrem trötthet över hela mig. Jag kände mig lite lurig i magen, varken hungrig eller mätt, inte sugen på något alls, och absolut ingen ork till att ens äta ett äpple. Jag la mig så småningom på sängen och bara slockande direkt. Sov i 1,5 timme, och vaknade så mycket piggare och mer välmående. Det där med magen försvann efter att jag fått sova, och tröttheten likaså. Visst, jag kände mig ju inte superpigg, men det var en radikal förändring mot hur det var innan min lilla sovstund.
Fram mot kvällen, så blev Nico lite arg, så han fick nattas lite tidigare än normalt. Under tiden som Petra nattade Nico, greppade jag cykeln och drog iväg för att handla middag. Min plan var potatis och purjolökssoppa, som varmrätt, för att sen ha kräftor efter det, och en efterrätt med glass och bär.
Det blev två rätt stora kassar med mat hängande på min cykel hem. Kräftorna hade jag köpt redan innan min Jönköpingsresa, så de låg hemma i kylskåpet, perfekt upptinade.
Så snart jag kommit hem igen, körde jag igång med att hacka potatis och purjolök, skickade ner i kastrullen och lät koka upp rejält, nästan så potatisen fick koka sönder, men inte riktigt så länge. Körde ner med stavmixern, sen ner med en stor creme fraiche på 5dl (35% fett), fortsätte röra runt med stavmixern tills allt verkligen var soppa. Ställde på spisen igen, slängde ner lite buljong i, och började krydda med vitpeppar och örtsalt. Soppan klar! Hur enkelt är inte det?! Man ska förresten ha i rätt ordentligt med örtsalt i.

Nico hade somnat ganska lagom tills dess att maten var helt klar, så jag och Petra fick en middag för oss själva, vilket passade utmärkt denna fredagskväll. Eftersom soppan var rätt stadig, så åt vi båda bara en sopptallrik innan vi kände oss tillräckligt nöjda. Jag serverade då upplagda kräftor som jag förberett innan. Petra har aldrig varit någon storätare av kräftor tidigare. Faktum med så hade hon aldrig ätit kräftor innan hon träffade mig. Jag visade henne knepen för hur man på bästa brutala sätt kunde knäcka varje led och skal på kräftan för att komma åt dennes åtråvärda kött. Äntligen kräftor! Det är verkligen något jag kan gå och längta efter ibland, och nu äntligen hade jag fått i mig ett gäng.
Efterrätten glömde vi bort, då vi satte oss i soffan för att mysa efteråt, och inte hade en tanke på att trycka i oss ännu mer ätbart.

Osäkert när vi egentligen gick och la oss, men runt 24 skulle jag tippa på, för sen låg vi och myste hela familjen i sängen. Nico var på strålande humör när vi kom och la oss, och kastade iväg stora leenden hela tiden. Men givetvis var han egentligen rätt trött, och somnade så snart en tutte hade landat i ansiktet på honom.

Older Entries »