Jag ville tydligt visa Nico hur viktigt det är att man faktiskt städar efter sig.
Archive | Nico RSS for this section
En actionfilm tidigt i sin linda
Nico ville gärna dela med sig av de senaste idéerna till hans kommande storfilm ”Crazy Cars”.
En dag med djupt rotad glädje
Idag var nog min första dag som jag stundvis kände mig lite stark i kroppen igen. Eller nej, jag kände mig ”inte svag” snarare. Även om just den känslan bara hörde till partier av dagen, så kände jag ändå att det var tecken på att något i min kropp förbättrats. Mer exakt vad vet jag inte, men kanske ett bättre näringsupptag och lite mer buffert med energi?
Petra började jobba vid 12-tiden den här dagen, vilket innebar att jag och Nico skulle ha en hel dag tillsammans. Det vanliga är att Nico är på förskolan under dagarna Petra jobbar, men eftersom vi var mitt inne i en söndag fanns inte det alternativet.
Efter en gemensam frukost med familjen åkte vi iväg allihopa för att lämna av Petra på jobbet. Jag gjorde sen en liten avstickare på vägen hem och stannade till vid Cykelringen för att spana in lite hantlar. Nico var redan då ganska trött, men han såg ut att klara av ett litet snabbt besök.
Vi dundrade in i butiken, som visade sig vara rejält stor. Runt om i HELA butiken stod det lådbilar av alla möjliga de slag. Jag har nog aldrig sett så många varianter på ett och samma ställe faktiskt. Nico som ju älskar bilar, började genast ropa ”BIII BIII!” med stor förtjusning. Han rusade fram till de han kunde nå och började genast känna och klämma.
Jag lät Nico själv springa runt och spana in alla de tuffa bilarna, eftersom det gav mig utmärkt med tid att spana in vikterna till hantlarna som de sålde.
Jag har givetvis tänkt på det hela i flera dagar, allt för att göra en bedömning om jag verkligen kommer utnyttja hantlarna, eller om de som för många andra, kommer vara extremt tunga dammslamlare i något hörn av lägenheten. Min bedömning är att jag kommer använda hantlarna i början, men sen övergå till att gymma, men vägen dit kan bli lång, så därför ger det mig lite extra möjlighet att motiveras under tiden. Sen ska det sägas att jag också fått lite inspiration av min käre kusin som en gång i tiden var precis lika smal som jag själv, men som idag är rejält vältränad och snygg om jag får säga det själv. Sist han och Adrian var förbi här i Västerås, berättade han hur han började sin träning med ett par hantlar hemma, och sen övergick till gymmet.
Skillnaden för mig i dagsläget är ju att jag har varit vältränad, men aldrig fått möjligheten att verkligen återhämta min träning under de nästan sju år som passerat sen sjukdomen slog ner i min kropp.
Jag bestämde mig för att köpa lätta vikter till hantlarna, allt för att undvika skador på min kropp. Så det blev 4st 1kg vikter, 4st 2,5kg samt hantelstänger med en vikt på 1,5kg. Därmed kan jag få till hantlar i flera olika viktklasser, allt eftersom jag känner att kroppen klarar av påfrestningen. Eventuellt kanske jag får ordna en stång också, men det känns som om jag kan klara mig utan, och vänta tills jag klarar gymmet istället.
Nico som rusade runt i butiken slutade aldrig imponeras över alla de vackra bilarna som stod uppställda. Han ville även upplysa personalen om vilka fantastiska skapelser som stod högt upp på hyllorna. ”Titta! Titta!” ropade han, samtidigt som han förtydligade och pekade upp på hyllorna. Personalen tittade och bekräftade att det var riktigt fina bilar. Nico blev så uppspelt över alla de fina bilarna, att han faktiskt lämnade lite presenter i blöjan åt sin pappa. Inte bästa läget att trycka ut chokladmousse, men jag hade lite tur, då det visade sig vara en bra omgång som inte smet utanför blöjan någonstans. Jag köpte hantlarna och vi rullade hemåt.
Även om jag nu inledde detta inlägg med att säga att jag kände mig stark under dagen, så var den här stunden inte riktigt en av dem. Faktum med så kände jag mig knäsvag när vi parkerade bilen här hemma, vilket heller inte gjorde livet lättare när jag sen skulle kånka upp tio kilo Nico och 17 kilo hantlar. Nico ville ju heller inte gå hem, utan sprang direkt åt motsatt håll. Pust! Men hem kom vi efter några skakiga steg upp för trapporna till lägenheten.
Väl hemma, så gjorde jag snabbt i ordning mat åt Nico, då han gissningsvis var riktigt hungrig, men efter bara två skedar, som dessutom var rejält svåra att få i honom, så visade han sig vara alldeles för trött för att orka äta. Jag lyfte upp honom i famnen, varvid han omedelbart la sig som en trött säl på min axel med armarna ned längs sidorna. Nico somnade mer eller mindre innan jag hann komma in i sovrummet! Jag la mig ner med honom på bröstet, och hörde genast snarkningarna komma. Rekord?
Nico fortsatte sova i inte mindre än 2 timmar, varvid jag sen gick in till honom och la mig bredvid i sängen. Nico klättrade då upp på mitt bröst, och somnade om på nytt. Han sov ytterligare en timme! Helt slut den lilla sötnosen. På något sätt så kändes det verkligen som om han behövde den sömnen, som om han tog igen förlorad sömn.
När han sen vaknade tillslut, så var han den kanske underbaraste lilla unge jag någonsin träffat. Han ville pussas, kramas och småbusa genom att bli pussad på halsen. Kiknande små skratt infann sig hela tiden och han bara strålade lycka när vi busade runt i sängen. Efter busandet satt vi båda och tittade ut genom fönstret i sovrummet, Nico pekade och poängterade att det fanns en bil utanför fönstret!
Jag fylldes verkligen av glädje under den här korta stunden tillsammans. Även om jag normalt sett också är väldigt lycklig när jag ser Nico, så var just den här stunden något alldeles extra. Jag kände mig verkligen som en lycklig, stolt och glad pappa. Allt det jobbiga med kroppen var som bortblåst och jag kunde inte annat än känna glädje när jag tittade in i Nicos ögon som bara sken av glädje och bus.
Först vid 16:30 var han och jag uppe igen, varvid vi kunde äta lite ”lunch” tillsammans.
En rekordlugn dag med Nico, som jag är rätt säker på att det kommer dröja innan jag får uppleva på liknande sätt igen.
Tappade räkningen fullständigt
Efter det att Erik och Jenny begett sig hem igen efter gårdagens mysiga heldag, så var hela familjen här hemma vaken, vilket innebär att Nico inte hade somnat om efter ett plötsligt uppvaknade. Kan för övrigt berätta att Nico gick vilse i det nymöblerade och mörka sovrummet, så han stortjöt mitt under kvällens gång, och stod alldeles ledsen mitt i sovrummet när Petra kom in till honom.
Haha, dumma Pappa som möblerat om!
Hur som helst, så var vi alla vakna och Nico var nog den som kände sig allra piggast. Han var på ett rejält bushumör, och hade massor av saker att berätta. Dessutom hittade han nya sätt att busa med mamma och pappa.
Som du förstår, så var det ju såklart hur underbat som helst att se Nico sitta och vara alldeles överlycklig. Så vi kunde givetvis inte låta bli att uppmuntra honom, vilket är dumt om man vill att ungen ska somna om någon gång. Men somna, ja det gjorde han tillslut. Även jag och Petra däckade tillslut, men det stora skillnanden under nattens gång var att Nico och Petra sov hyfsat ostört, medan jag själv fick springa så många gånger på toaletten att jag tillslut blev irriterad och tyckte det var närmast fånigt av min kropp att hålla på och väcka mig hela tiden. Jag har sen i fredags fått lida av två nya fistlar/abscesser som ploppat upp på nya ställen, så varje gång jag skulle upp, gjorde ont i hela rumpan på mig när jag reste mig upp ur sängen. Men varken fistlarna eller asbcesserna är ju förvånande eller konstiga, däremot så är det väldigt märkligt att det som kommer ur mig, är så välanpassat för att bara forsa ur mig? Det är som om mina tabletter inte har någon verkan. Faktum med så var jag t.om tvungen att ta en hel extra dos tabletter under natten, allt för att försöka hejda min extremt ”glada” mage. Det blev något bättre efter en extra dos tabletter, men långt ifrån det som jag är van vid. Märkligt och irriterande på samma gång.
Min gissning är att jag gick upp mellan 8 och 10 gånger under natten, eftersom jag tappade räkningen efter sisådär fem omgångar. Det jag minns tydligast är att det hela tiden var svart utomhus. Ingen hade tänt sina lampor i lägenheterna, vilket tydde på att jag vaknade med extremt korta tidsintervaller. Ibland så kort som 30 minuter mellan, vilket ju är svårt att få någon vettigt sömn utav.
Det som är segast med såna nätter, är att de blir så otroligt långa. Känns som om tiden står stilla vissa stunder. Som tur är, så tickar ju tiden på ändå, och plötsligt var det återigen en ny dag att ta tag i. Petra åkte till jobbet, medan jag och Nico stannade hemma. Planen just nu är att Malin ska komma över och sno Nico en stund, så han får komma ut och leka lite i parken tillsammans med David och Enzo. Känns väldigt bra.
Ett efterlängtat långbesök
Igår vad det en ganska fin dag. Solen hade sina små strålar framme stundvis, och värmen var något högre än normalt. Men det var inte bara vädret som var fint för dagen, utan även utsikterna för dagen var väldigt fina. Vi väntade nämligen besök från självaste Erik och Jenny denna dag.
Petra jobbade mellan 09:45 och 16, så på förmiddagen var det vanliga rutiner som gällde. När jag och Nico kom hem igen efter att ha lämnat Petra, så började jag städa, medan Nico glodde på barnprogram. Jag var ärligt talat ganska duktig, då jag röjde upp hela lägenheten, och dessutom, hör och häpna, möblerade om hela sovrummet! Haha. Även fast jag hade ont, och det faktiskt var rätt besvärligt, så kändes det skönt att få möblera om, då jag verkligen velat göra det hur länge som helst.
Vid 11:30 ungefär, så dök de båda gästerna upp. Kände verkligen roligt att få ha dem över igen, då det var rätt längesen vi hade någon alls på besök. Och eftersom jag nu har det rätt besvärligt med allt möjligt, så har det blivit väldigt lite umgänge med vänner och familj. Vi inledde med en härlig bullfika och stora glas med kall mjölk. Även Nico fick några bitar bulle, och han verkade, inte helt otippat, tycka om det. Efteråt så blev det istället högläsning ur boken som Nico precis fått av Erik och Jenny. Jag är övertygad om att Nico älskade den stunden. Vädret fortsatte vara ovanligt fint, så Erik, Jenny och Nico tog en liten tur utomhus. De lekte i parken och gick en liten runda i skogen. Jag själv? Ja jag däckade i soffan. Somnade ganska snabbt när jag väl lagt mig ner faktiskt. Var en välbehövlig powernap, då jag kände mig mycket piggare när äventyrarna sen kom hem igen.
Dessutom var det nog väldigt klokt att jag tog powernapen innan jag gick och nattade Nico för sin eftermiddagsvila. Hade jag inte sovit innan så hade jag antagligen däckat stenhårt tillsammans med Nico inne i sovrummet, och därmed lämnat både Erik och Jenny i vardagsrummet, i sämsta tänkbara umgänges-anda.
Kändes riktigt mysigt att ha dem båda över, då jag verkligen velat träffa folket från Stockholm. Kan inte låta bli att längta efter en tid, då jag inte längre är så begränsad av min usla kropps märkliga påhitt. Känns som att det borde vara dags snart.
När Petra sen kom hem runt 17-tiden, påbörjade vi middagslagning, som blev en lövbiffgryta med sambal olek, tydligt en maträtt som kändes typiskt mig enligt Jenny. Kan låta negativt, men det klargjordes att hon menade på det mest positiva sätt. Maten blev dessutom god, även om jag åt ganska dåligt.
Kvällen fick fyllas på med en film, vilket vi faktiskt inte brukar göra, eftersom det oftast är ännu mysigare att bara sitta och småprata. Men den här gången så passade det in bra, dels för att det nog var riktigt mörkt ute, men också för att vi kollade på en film som tillät småprat mellan varven. Hade man tagit en avgrundsdjup drama med bara tunga och dystra scener, så hade det inte funkat lika bra.
Stort tack Erik och Jenny för eran tripp hit till oss! Det var väldigt efterlängtat att få se er båda igen!