afAdam.se

Känns väldigt behagligt att jag inte känt press över att behöva skriva här varje dag. Nu på senaste har det blivit en gång i veckan, vilket verkligen har passat mig alldeles utmärkt. Jag går miste om flertal mindre historier, men samtidigt lyckas jag också undanröja ett ”måste” från min vardag.

Ännu en vecka har passerat, eller närmare bestämt nio dagar! Det är nog något sorts rekord sen jag startade upp afAdam.se. Under de dagar som har passerat, så har jag faktiskt lyckas vara med om en del.
Under helgen mellan den 29 och 30 Oktober, så var jag, Petra och Nico över till min käre far i Åkersberga. Han fyllde år på lördagen, vilket gjorde att bet ihop lite och tog med min familj dit. Inte helt optimalt ska sägas, men samtidigt känner jag att jag måste börja försöka ge mig ut på lite äventyr då och då. Det blev en väldigt mysig stund med…

[Måste avbryta mitt skrivande mitt i, det gör just nu så jävla ont, och svider så in i helvete i såret... vet inte varför, men det gör riktigt, riktigt ont, fan också!]

Som du kan se i meningen ovan, så klarade jag helt enkelt inte av att sitta och skriva klart mitt inlägg igår. Istället blev det 90 minuters kamp mot en rejält svidande och smärtande rumpa. Jag lyckades få hyfsat bra kontroll över svedan efter den tiden, och somnade tillslut runt 00:30. Natten i sig blev som vanligt, med åtskilliga toalettbesök. Klockan 05:20 hade jag varit uppe fem gånger, och kände mig ganska trött i kroppen. Men nu fortsätter jag skrivandet där jag igår fick bryta.

…min ena del av familjen. Tanken var att vi också skulle göra ett besök hos Petras familj, men pga av lite otur och dålig tajming, så blev det rent av fysiskt omöjligt att träffa dem också den helgen.
Veckan i övrigt har sen bara rullat på som vanligt, vilket nu ska sägas inte är helt positivt. Vanligt för mig, är ju att jag inte mår bra, vilket är en extremt dålig grund till en ”vanlig dag”. Det ska inte vara normalt att man mår dåligt och har ont. Det normala är ju att man mår bra, men att det kanske inte händer superspännande saker, och sen är det dåligt när man mår lite sämre. Jag har ju bara vant mig vid att ha ont och genomlida långa perioder av bök och sjukskrivning.

Men även om min vecka var som vanligt med smärtor och sveda, så bestämde jag mig för att Petra skulle få träffa sin familj den helg som nu passerat (5 – 6 November). Jag mådde inte helt optimalt, och jag visste att jag inte skulle kunna gå på toa på det mest optimala sättet heller. Men det fanns något viktigare än att jag skulle ha det så smärtfritt som möjligt, och det var inte svårare än att Petra skulle få träffa sin familj, som hon faktiskt inte fått träffa på ett halvår. Ganska lång tid.

Så under torsdagen ringde jag till Lisa, som är gift med Petras bror Patrik, och frågade om de hade några stora planer för helgen. Det visade sig att de hade små planer på en födelsedagsfika, då Lisa trots allt fyllde år när jag ringde, vilket jag också visste om! Ha!
Vi bestämde att det skulle bli en dag tillsammans under lördagen, utan att egentligen superspika några övriga planer.
När helgen sen kom, så blev det inte helt och hållet som vi planerat, men samtidigt fanns det inget som helst behov av att följa en plan insprängd i berg. Patrik och Lisa som var iväg och badade med sin två barn Nova och Leon, hann inte hem till Vaxholm innan vi kom dit på lördagen, så istället för att besöka dem först, åkte vi istället till Petras mamma och pappas boning.
Det var ju ingen direkt hemlighet att jag inte mådde helt optimalt för att flänga runt så mycket, så min tid hemma hos dem blev mest till att ligga i soffan där det var som allra bekvämast för mig. Toalettbesöken blev inte någon jättestor del av besöket, vilket kändes ganska skönt. Däremot så gjorde det duktigt ont de gånger jag gick. Inte helt oväntat.

Vi var kvar hos dem till klockan 16 ungefär, varvid resan fortsatte hem till Patrik och Lisa.
Eftersom vi kom dit hyfsat sent ändå, så bestämde vi oss för att sova över, vilket gjorde att vi kunde få ännu lite mer tid tillsammans även på söndagen. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans som vanligt. Något de är duktiga på, är att få en att känna sig bekväm och hemma. Jag tycker ju normalt sett att man aldrig känner sig helt bekväm med att sova hemma hos någon annan, eftersom man inkräktar och tar plats i folks vardag. Men hemma hos Patrik och Lisa så känns det förvånandsvärt välkomnande.
Under söndagen så stannade vi kvar en bit in på den födelsedagsfika som de hade för Lisa, för att sen lämna Vaxholm runt 16-tiden.  Nu kanske man tror att vi hade planer på att åka hem till Västerås, men riktigt så blev det inte. Istället åkte vi hem till Erik och Jenny och våldgästade dem med våran direkta närvaro. Planen var ju att bara få lite extra bonustid tillsammans, innan det sen var dags att åka hem mot Västerås igen. Runt 21-tiden bestämde vi oss för att åka hem, men när jag satte mig i bilen, och kände hur min mage höll på (hade gått på toa minst 7 gånger hemma hos Erik och Jenny) så kände jag verkligen att en timmes resa till Västerås inte var det mest optimala. Jag ringde då istället upp min käre mor som enkelt nog bor bara 5 minuters bilfärd från Erik och Jenny. Mamma blev såklart väldigt förvånad när jag ringde klockan 21:16 på en söndag, och dessutom berättade att hela min familj skulle komma förbi. Planerna om att åka till Västerås flyttades fram till dagen efter.

På måndagen åkte vi hem igen och även om vi borde ha åkt raka vägen hem, så bestämde vi oss för att försöka göra en liten shoppingrunda på kvällen. Dessvärre gick det jättedåligt. Jag klarade verkligen inte av några längre stunder i butikerna och kände mig rejält försvagad i kroppen när vi knatade in i den tredje butiken. Jag kunde inte låta bli att tänka hur fel det är att må så uselt. Jag är ju van, men när jag tänker på hur vanliga människor mår och klarar av, så är det som ett enda stort skämt att jag mår som jag gör fortfarande.

Hälsa och sånt till trots, så är jag väldigt glad över helgen vi lyckades få till. Petra fick äntligen träffa sin kära familj och det var det enda viktiga den helgen.

Det är rätt fånigt av mig och lyfta fram den här veckan som ”bra”, när jag i själva verket har mått uselt till och från. Men det finns saker jag gjort under veckans gång, som tagit mig ett steg framåt. Vad det innebär mer exakt och förenklat, är att jag helt enkelt kommit ut från lägenheten. Visst, jag lämnar ju Petra på jobbet och Nico på förskolan rätt ofta, men att gå till bilen och rulla fram och tillbaks är ingen magi. Däremot är det lite magiskt att orka tvätta bilen eller att orka ta en vandringsrunda i skogen. Så här är lite saker jag lyckats göra under veckans gång, som jag är nöjd med, och som jag ser som ett steg i rätt riktning. Men först måste jag, tyvärr inleda med tråkiga saker, men det är enbart för att jag ska få avsluta med de glada nyheterna!

Dåliga saker denna vecka:

- Hunger och aptit fullständigt avrättade. Jag äter nu en tablett som heter Flagyl, vilken ger mig möjlighet att bli av med inflammationen som lurar i min kropp. Dessvärre ger denna tablett en kraftig smak i munnen som inte försvinner mer än någon minut när jag äter något. Den gör också att jag inte känner av någon som helst hunger eller aptit. Nu kan jag plötsligt vara helt ointresserad av mat, vilket klingar riktigt dåligt med mitt behov av att gå upp i vikt.
Smaken jag får i munnen är faktiskt så påträngande att jag ibland får svårt att somna om på nätterna för att den stör mig. Har några gånger tagit en halstablett eller motsvarande för att få bättre smak tills jag vaknar upp nästa gång.

- Sömnen. Min kropp får fan och skärpa till sig nu. Jag sover fantastiskt dåligt varje natt, med undantag för ett par få, där jag sover enbart lite uselt, men tyvärr är de som sagt väldigt få. (”fantastiskt dåligt” är alltså mycket sämre än ”lite uselt”, om det nu rådde några tveksamheter).
Varför sover jag så dåligt? Jo, jag vaknar ju nämligen upp hela tiden för att gå på toa, och eftersom mina toalettbesök inte bara innebär att slå en drill i porslinet, och vara klar med allt på 30 sekunder, utan istället måste sitta där och låta kroppen få sin tid, för att sen spola med vatten, torka med handduk, kladda salva både här och där, tvätta händer, torka händer och svära över min förbaskade smak i munnen.

- Blod. Bli inte rätt nu, men igår, lördag, så fick kroppen plötsligt för sig att det var dags för lite blod i toaletten. Jag ser det inte som något så mycket värre än näsblod, men för många andra skulle det nog isa till i magen om de fick se så mycket röd färg komma ur kroppen. Jag är dessutom väl medveten om att blod har en utmärkt förmåga att se så mycket mer ut.
Varför kom det blod?! Måste jag inte åka in akut direkt då?
Något akut är det inte, då blödningen kommer från det inflammerade området, vilket råkar vara just vid en så fin slemhinna. Precis som vi har slemhinnor i näsan, som är känsliga hos vissa, så har jag nu en inflammerad slemhinna som är känslig, och som ibland råkar få ett kärl spräckt. Det fina med slemhinnor är att de läker ihop ganska snabbt, så blödningen allt som oftast upphör inom kort.
Nu ska jag väl inte försköna blödningen jag hade igår, men jag vill bara lyfta fram att jag hade en, men samtidigt dämpa paniken som kan uppstå. Blödningen kom garanterat inte från själva reservoaren, utan från det tidigare inflammerade området.

- Svag och skakig. Det här är ju inget nytt, men ändå något som vissa dagar har varit nästan löjligt påtagligt. Idag är en sån dag, då jag känner mig sådär riktigt svag i hela kroppen. Jag klarar av att sitta vid datorn en stund, men tillslut blir t.om det för jobbigt, och jag måste lägga mig ner. Faktiskt en av de jobbigaste delarna för mig just nu. Det är extremt påfrestande att vara så svag i kroppen, fastän man kanske är klar i knoppen och känner att man skulle vilja göra roligare saker än att ligga i soffan.

Nog med tråkigheter! Jag har ju faktiskt lyckats med några roliga saker under veckan också, även om de inte har varit besvärsfria stunder, så har jag iaf fått det genomfört.

- Matti och Adrian på besök!
Som alltid, så var det riktigt roligt att mina två kusiner över (låter som om jag inte har fler kusiner, men oj vad fel det tolkas i såfall!) på ett litet besök här i Västerås. Jag hämtade dem direkt efter att jag hämtat upp Nico på förskolan, varvid vi sen brände raka vägen ut till CityGross för att inhandla middag och fika. Det var inte helt lätt att knata runt i butiken för min del, men samtidigt så höll våra konversationer mitt huvud sysselsatt med annat än att tänka på magen.
Hela dagen var bara allmänt skön och enkel med god fika och saftig pepparstek till middag.

- Egen vandring i skogen.
Det här ser jag faktiskt som veckans största bedrift. Jag var egentligen hungrig och skakig i benen, men kände ingen som helst aptit. Konstig kombo att vara hungrig utan aptit kanske, men så blir det när man knaprar mer tabletter i mängder.
Min kropp, och framförallt då mina ben, tyckte att ligga på soffan var den bästa lösningen, men jag visste ju själv att det var den kanske sämsta lösningen för att bygga upp min aptit. Jag drog fram en matlåda ur frysen, knöt på mig skorna, jackan, mössan och började gå ut i jogging-spåret precis utanför huset. En nästan tre kilometer lång sträcka som lämpar sig utmärkt för promenader. Visst kändes det i mina ben, men efter en stund så blev det lättare, och min svaga ben ersattes istället av ett trängade behov av att gå på toa. Jag kände verkligen stark dragning till att ta genvägarna direkt hem istället för att fortsätta hela slingan, men vid varje genväg valde jag att fortsätta den långa vägen. Jag vägrade låta min idiotiska kropp ta ifrån mig en runda i skogen.

Vet inte riktigt hur länge jag gick, men kändes ändå som jag höll ett ganska bra tempo. När jag kom hem hoppades jag på en större aptit än den jag faktiskt upplevde, men samtidigt kunde jag inte göra mycket mer, jag hade gett det hela ett seriöst försök. Tuggade i mig maten jag ställt fram innan jag gick, men fick bara i mig drygt hälften, fastän jag försökte vara duktig och pressa i mig.

- Shopping och biltvätt.
Det här var verkligen en utmaningens dag. Jag hade lämnat Petra och Nico på sina respektive platser, och börjat rulla hemåt, men ville sen inte köra raka vägen hem, utan valde helt sonika att skippa avfarten från motorvägen, och istället köra rakt på tills jag kom till CityGross. Exakt vad jag skulle shoppa visste jag inte, och varför jag ens ville åka dit istället för hem visste jag inte heller. Väl inne greppade jag en korg och en själv-scanningsapparat. Shoppade de saker som jag visste att vi skulle behöva köpa, samt en rejäl omgång satsumas, som nog var den enda riktiga anledningen till att jag kom dit. Jag var tvungen att sitta ner och vila någon gång under shoppingen, även om jag bara handlade max 7 varor. Väl ute i bilen igen, kände jag hur hela kroppen var svag. Klämde i mig en satsumas, och riktade in mig på nästa uppdrag, tvätta bilen!

Jag kände att jag ville testa på en ny typ av tvättställe, där man köper sig sju minuter tvättid, och då får tillgång till en högtrycksspruta som kan ställas om i olika program. Tvättningen gick bra, även om jag tyckte resultatet blev rätt uselt.

- Besöka Stockholm!
Igår, lördag, besökte jag och Nico min bror med familj. Allt hände väldigt plötsligt, då jag inte hade förberett mig på en resa till stockholm under lördagen, men min käre sambo hade det. Petra fixade allt som behövdes för att Nico skulle klara sig, och gav oss båda möjligheten att besök Stockholm under tiden som hon själv jobbade.
Det är nämligen som så att heldagar med Nico inte är någon hit för mig, eftersom jag sällan eller aldrig orkar göra annat än att vara just i lägenheten. För mig funkar det inte att springa efter honom ute i lekparken, vilket gör att han får pinas med att vara hemma hela dagen, något Nico hatar.
Påväg mot Stockholm, efter att ha lämnat av Petra vid jobbet, så ringde jag min bror och kollade vad de hade för planer, vilket visade sig vara i stort sett noll. Jag bjöd in mig och Nico på en liten visit hos dem, vilket kändes betydligt roligare än att bara sitta hemma och vänta på att döden ska komma en dag närmare.

Puh, det var den veckan. Nu vill jag bara få bättre aptit, gå upp i vikt, bli av med inflammationen och smärtorna i såret, få en stabilare mage och ork att ta hand om min familj innan Petra stupar.

De här dagarna som har gått, har varit allt mellan extremt lugna till mer spännande utmaningar. Nu kanske du gör misstaget och tro att jag med utmaningar menar något i stil med att hoppa utan fallskärm från 6000 meter eller åka pulka ner för Mont Blanc. Men då misstar du dig lite. En utmaning för mig i dagsläget är fortfarande att vara utanför lägenheten. Går jag ut och sätter mig på en vanligt bänk, så är det en utmaning. Märkligt, inte sant?

Hur som helst, så åkte jag och min fina lilla familj till min bror med familj, för att besöka dem i sitt nya hus, för första gången faktiskt. Resan i sig gick bra, även om jag och Petra blev läskigt irriterade på att det var så virrigt att köra runt i Arninge Centrum. Men faktum med så stannade det inte vid att bara vara rörigt bland parkeringarna, även butikerna i sig kändes extremt röriga och märkliga. Det tog oss inte mindre än 40 minuter att få tag på en vanlig sallad med lite gegg i. Jag stötte förresten på Alexander Nilson från ”Kniven mot strupen”, han stod och sålde in köttbullar med betydligt högre kötthalt än de ”vanliga”. Misstänker väl att han får ganska bra betalt för det hela, med tanke på att det nog är en hel del folk som känner igen honom numera. Givetvis var han lika intensiv i sitt snack där, som på tv. Det jag däremot tänkte, var om jag själv hade varit i samma sits. Bli känd på TV och sen hamna på ICA Kvantum i Arninge Centrum för att sälja köttbullar? Låter ju inte ens lite lockande. Men å andra sidan, så gör han ju bra mycket mer än bara stå i olika köpcentrum såklart. Kändes bara lite som ett antiklimax på något vis. Däremot ska han klart ha beröm för att han inte bara pratade om hur bra köttbullarna var, utan även upplyste folk om övrig mat, och hur de bör vara lite mer kritiska till vad som verkligen hamnar i kundkorgen.

Jag avskydde den där butiken för övrigt. Så mycket skyltar i gångarna och olika ”TITTA HÄÄÄÄÄR!!!”, så man blev både blind och dum mot allt som fanns i närheten av en. Jag hittade tillslut två trötta sallader som fick duga till lunch.
Vi rullade snabbt ifrån centrumet, hem till min bror och hans familj. För ca två månader sedan flyttade de för första gången till hus, vilket ju är ett ganska stort steg från en lägenhet. Framförallt känns det som ett givet steg, man vill ju verkligen få bo i ett hus, och inte i en lägenhet när man har barn. Så underbart att ha dörrarna öppna, med en trädgård som bara väntar att få lekas på. (Gjorde ett avbrott i texten för att se om jag kunde hitta någon villa till ett bra pris i Västerås, hittade inget).

Du kanske undrar hur jag kan åka iväg hem till min bror, eftersom jag inte kunnat åka någon annanstans på ett bra tag. Det hela handlar om en ren chansning faktiskt. Jag bara drog en rövare, och hoppades helt sonika på att jag skulle kunna vara hemma hos min bror utan problem. Det visade sig fungera utmärkt, allt tack vare det faktum att de faktiskt hade dusch och toalett i samma rum. Vad hade jag gjort om det inte funnits dusch vid toaletten? Jag vet inte, haha. Det är just det som är en del av chansningen, och sånt som man gör när man börjar tröttna på att vara sjukskriven.

Hemma hos Marco, Gabriella, Salma och Douglas kändes det familjärt. Huset kändes verkligen som deras, och dessutom rätt lagom. Kan ju låta hutlöst svenskt, men det är å andra sidan inte så konstigt, då de trots allt bor i ett, för stunden, rött litet hus med vita knutar (om jag nu inte minns helt fel, var tvungen att kolla på Google Maps, som eventuellt kan visa en äldre bild av huset).
Egentligen hade vi en liten plan på att först vara hos min bror, och sen dra vidare till Petras bror, som bor med sin familj bara några kilometer bort. Men eftersom planerna inte direkt var insprängda i berg, så blev det istället att vi stannade kvar på middag hos min bror. En riktigt god middag ska sägas också! Kycklingspett med klyftpotatis och yoghurtsmet. Vi hade det riktigt trevligt, och stannade så pass länge att vi nästan övervägde att sova över, men i sista stund bestämde jag att vi skulle ge oss på en resa hem istället. Anledningen var allra främst för att vi inte hade någonting alls med oss för övernattning, samt att jag inte hade tabletter nog för att överleva nästkommande dag på ett humant sätt.

Ja, det är faktiskt så att jag MÅSTE ha mina tabletter, annars blir hela min värld upp och ner, eller mer sammanfattat kan man säga att den blir skit, bokstavligt talat. Får jag inte i mig min dos med tabletter, så fastnar jag på toaletten, och om jag skulle vara utan tabletterna i sisådär två dygn eller kanske tre, ja då skulle jag inte vara människa längre. Skulle bli ett evigt sittande på toaletten med rejält svidande rumpa, sen skulle det ta flera dagar innan min kropp åter fick stabilitet igen, trots tabletter.

Det sista som gjordes innan vi lämnade min bror och hans familj, var att lassa ur surroundsystemet som jag så snällt fått låna av min käre bror. När jag innan avresa från Västerås hade konkat ner hela ljudsystemet från lägenheten, så hade det känts som en hel lägenhetsflytt. Jag bar ner förstärkare, två stora högtalare, fem satilithögtalare och en duktig baslåda, thats it, men för mig var det som att bära tio soffor, sju kulskåp och femton hundar, upp och ner för trapporna. Jag svettades som en gris och var tvungen att ta paus mellan varven! Bara slet av mig tröjan eftersom jag blev helt blöt av svett. Helt klart otrevlig upplevelse. Återhämtade mig ganska snabbt så snart jag fått ta en paus i soffan däremot. Men en sån sak får mig att förstå att det är så mycket mer med kroppen som måste bli bättre, än bara ett sår där bak. Ingen normal människa blir så slutpumpad av att bära några, om än rätt tunga, saker upp och ner för tre våningar. Lite trött kanske man kan bli, men inte få en nära-kollaps-och-förtidig-död-upplevelse.

STORT TACK Marco och Gabriella för en riktigt mysig dag! Vi kommer igen. Sen tackar Nico för besöket och hälsar till sina kusiner Salma och Douglas. Jag ser en ljus tid framför mig, där de kommer leka, skoja och ibland råka i luven på varandra. Kommer bli underbart!