Igår var det alltså Parken Zoo i Eskilstuna som gällde!
Det är ytterst få nätter jag sover utan Petra vid min sida, men mellan den här Stockholms-trippens lördag och söndag hände det. Under natten fick Nico först sova i den resesäng som jag monterat upp åt honom, men under nattens gång vaknade han till så otroligt ofta, att jag tillslut fick ändra mig och lyfta upp honom till min säng. Kändes som om hela huset vaknade varje gång Nico skrek till, vilket kanske inte riktigt stämde in på verkligheten, men några i huset lär ha vaknat till iaf.
När Nico sen fick sova bredvid mig, gick det hur fint som helst, han sov flera timmar utan att ens tänka på att pipa till. Någon gång runt 08-tiden vaknade vi till, och Nico var då utsvulten. Mamma som såklart var uppe och sprang fixade direkt välling åt honom, vilket gjorde att han sen somnade om på nytt.
Först någon gång runt 10-tiden drog sig både jag och Nico upp ur sängen, vilket ju såklart kändes väldigt skönt. Vi åt frukost tillsammans allihopa, och kunde se regnet ösa ner utanför. Vädret var helt klart på dåligt humör denna dag, så jag kunde ju bara le och vara glad över att ha egen bil nu när jag skulle åka hem till Erik.
Efter en varm dusch och lite deo under armarna, så rullade jag hem till Erik i spöregnet. Vi hade ju som sagt inte planerat något av det här själva, så vi bestämde oss för att bara chilla hemma hos honom och snacka skit. Vi spanade in det nya spelet L.A. Noire, som visade sig vara ett rätt härligt spel, men som jag inte riktigt vet om jag själv kommer orka spela igenom, är alldeles för dålig på att ta mig tid framför tv-spel.
Plötsligt ringde Petra mig vid sisådär 15:03. Visade sig att hon då var ensam på stan, medan Alexandra var iväg och kollade på hus. Petra var påväg mot tunnelbanan, och planerade att åka ut mot Hässelby för att antingen komma hem till Erik eller åka vidare till min mamma, där också Nico råkade finnas. Eftersom klockan var lunchdags, passade jag och Erik på att åka iväg till Vällingby för att få i oss en lunch, något vi bestämde tillsammans med hans käre sambo Jenny. Jag trodde sen att Petra skulle komma till oss i Vällingby, men hon ville ge mig och Erik så mycket egen tid som möjligt (totaly gay, huh? haha). Så efter att vi tre ätit lunch på ett litet fik, åkte vi hem till Mamma&Co för att umgås där en stund istället.
I normala fall så brukar vi nästan alltid stanna över på middag hos Mamma&Co, men jag tyckte det passade sig bättre med en tidigare hemresa. Då skulle vi komma hem innan 00, vilket alltid är skönt, framförallt för Petra som skulle jobba dagen efter. Så någon gång efter 20 hoppade vi alla in i bilen, vinkade hejdå till Mamma&Co, för att sen köra hem Erik och Jenny. Regnet öste ner precis lika mycket som tidigare under dagen. Hejdå-kramarna blev snabba när regnet öste ner över oss, och en snabb inbjudan till midsommar hann Erik få ur sig.
Under resan hem var Nico helt klart trött, vilket i sin tur ledde till hans underbar skrattattack i videon ovan. Kort efter skrattet däckade han som en liten ponny och sov gott hela vägen hem.
Förra veckan så hoppade Petra på mig i soffan och utbrast ”Jag har fixat barnvakt åt dig på söndag!”. Jag förstod inget alls, vad skulle hända på söndag? Och varför behövde jag barnvakt?!
”Ja Erik ville gärna vara barnvakt för dig, och under tiden kommer Farmor tahand om Nico. Jag ska sova hos Alexandra mellan lördag och söndag” Det var först då jag fattade lite bättre, och insåg att Petra hade pusslat ihop en ”Nico-fri dag” åt oss båda på söndagen. Kan ju vara elakt att kalla det hela just en ”Nico-fri” dag, då det egentligen bara handlar om att vi båda skulle få en egen dag, samtidigt. Så det Petra hade gjort var helt enkelt att boka in mig på en träff med Erik, och sen fixat så min egna käre mor kunde vara barnvakt åt Nico på just söndagen. Petra själv hade planerat att träffa sin barndomsvän Alexandra under både lördagen och söndagen.
Plötsligt var lördagen framför oss, och vi började göra oss i ordning för en liten Stockholms-tripp. Själva förmiddagen av lördagen ägnade jag åt att skriva inlägg. Ja det är sant, det tog flera timmar för mig att skriva klart de två inlägg jag låg efter med, vilket ju såklart kan låta fånigt, eftersom jag inte tjänar ens två ören på att skriva inläggen. Det jag däremot tjänar på att skriva inläggen är det roliga jag får efteråt i livet, när jag kan se tillbaks på i stort sett varenda dag i mitt liv från det att jag började skriva här. Varför det känns viktigt vet jag inte riktigt, men jag drivs stark av det hela, vilket räcker för att få mig att skriva om i stort sett varje dag.
Hur som helst, för mig försvann det flertal timmar av lördagen till skrivande här på afAdam. Petra som behövde köpa med sig lite cider från Systemet behövde fram mot eftermiddagen få skjuts av mig, men som tur var så dök Daniel plötsligt upp hemma hos oss, och jag lyckades övertala honom om att köra Petra till Systemet, så jag själv kunde ägna den tiden åt att skriva klart. Strax efter 14 brände Petra och Daniel iväg tillsammans med Nico i famnen. Det gav mig perfekt med utrymme för att hinna skriva klart, vilket jag precis hann göra tills de kom hem igen någon gång runt 15:30.
Jag gjorde mig själv i ordning, och runt 17 började vi rulla iväg mot Stockholm.
Då Petra skulle sova över hemma hos Alexandra fick resan till Stockholm bli lite annorlunda, vi körde helt enkelt rakt fram i Hjulstakorset, där vi annars brukar svänga av för att komma till Mamma&Co, men den här gången skulle vi först in till centrala Stockholm, eller närmare bestämt till Östermalm. Även om jag själv är Stockholmare och har rest genom Stockholms alla delar, så har jag bara kört bil i Stockholms innerstad ett ytterst fåtal gånger. Detta ledde såklart snabbt till frustration när jag körde fel på E4an, och hamnade helt åt helvete. Jag har av någon anledning väldigt svårt för att köra fel, dvs att jag blir rejält irriterad om jag tvingas köra omvägar, pga av att jag själv svängt av fel eller så. Men så snart jag stannat till och kontrollerat vägen, började allt rulla på betydligt lättare. Det är lite skillnad att köra med GPS i Stockholms innerstad, mot att köra längs med motorvägar. I Stockholm måste man många gånger veta om vilken fil man ska ligga i innan man kommer fram, och eftersom trafiken är minst sagt tjock, blir det ett extremt bufflande vissa stunder. Men efter lite snårig körning mellan husväggarna, kom vi äntligen fram till platsen där Petra skulle hoppa av. Nico blev dessvärre inte alls glad över att vi var framme, utan fattade direkt att hans älskade mamma skulle lämna honom alldeles ensam (Det är så Nico ser det iaf, han glömmer bort pappa eller vem det nu är som ska ha hand om honom).
Tårarna som rann ner längs Nicos kind torkade efter en liten stund, och byttes istället ut till glädjetårar när han fick träffa farmor och farfar!
När vi kom fram till Mamma&Co (vilket alltså är farmor och farfar för Nico, ifall du nu börjar känna dig förvirrad), så visade det sig att hela samfälligheten hade fått städmani. Den lilla väg som leder ner till samtliga hus, var sig inte längre lik. Mamma stod med högtryckspruta och putsade hela vägen ner. De andra rensade rabatterna, klippte buskarna, rev upp ogräs, målade gatlamporna och fixade alla andra små detaljer. Ett enormt projekt såklart, men som tur är så inser man aldrig hur stort det verkligen är, förens det är ”försent”.
Jag och Nico bestämde oss för att inte riktigt hjälpa till, utan knatade istället ner till huset och lekte med Salma (Nicos kusin, 2år) och Julia (Min syster) som också var hemma. Nico letade sig snabbt ut ur huset, och hittade den sandlåda mamma byggt ihop nere vid vattnet. Nico tyckte det var helt fantastiskt roligt att få sitta ner och kladda vilt med hinkar och små krattor.
Under kvällen så hade vi det bara allmänt mysigt hemma hos Mamma&Co. Sänggång blev det hyfsat tidigt ändå, då både Mamma och Bobo kände sig tämligen trötta efter en hel dag i all härliga kommunalarbetar-anda.
Som många andra människor känner av i livet, så är det såklart samma sak för mig, det går snabbt. Nu plötsligt har min käre lillebror, som en gång i tiden var en verkligt liten lillebror som älskade att springa runt i sin gåstol och äta jord ur de stora krukorna i vardagsrummet. Samma människa har nu plötsligt tagit sig igenom tolv år av skolgång, lärt sig livets sociala ”regler” och börjat sin första tid utan skolpliktens kall. Givetvis sätter det krav på en själv, om man vill komma någonstans utan att hamna i situationen att man vid trettio års ålder sitter hemma i föräldrarnas källare och spelar WoW.
Risken att Leo hamnar där ser jag inte framför mig, tvärtom, han kommer lyckas ta sig långt med något som verkligen intresserar honom.
Jag väljer att inleda hela det här inlägget med fokus på Leos stora dag, och avslutar därmed den här första delen med orden:
Grattis Leo! Jag ser fram emot att få se dig ta världen med storm!
Nu när det är sagt, så börjar jag inlägget på ny kula, och påbörjar där själva dagen i sig började. För min del var det också student på gång, men med skillnaden att jag istället skulle fotografera dem, istället för att själv springa runt i den klassiska vita hatten och den fruktansvärt varma kostymen.
För dig som har hängt med lite i mitt skrivande, så vet du mycket väl att jag för en tid sedan tog en rejäl och högst plötsligt break från jobbet. Det hela berodde på min kropp och dess fullständiga absurda behov av att jävlas med mig. Avbrottet gav mig möjlighet att dels åka till akuten och opereras, men också möjlighet till att varva ner igen och ge kroppen möjlighet att bara bli bra igen. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte med min kropp. Efter operationen hade jag det ganska jobbigt med sveda och annat skit, men med tiden blev det iaf lugnare.
Alla dagar jag egentligen hade inplanerade i min kalender spolades bort, utom en, den 10:e Juni. En dag så viktig att jag skulle behöva ett dödsattest för att hoppa över den, överdrift såklart, men en viktig dag hur som helst. Varför så viktig? Jo, vi är nämligen massor av fotografer, runt 40 stycken, som åker över precis hela Sverige och fotograferar studenterna på deras stora dag. Eftersom det sker just den 10:e Juni på väldigt många ställen i Sverige, så måste alla åka iväg samtidigt, vilket sätter just den 10:e på schemat som den viktigaste dagen att vara tillgänglig.
Så även fast jag inte kände mig fit-for-fight valde jag såklart att köra på och bara bita ihop lite för just den dagen. Från början skulle jag egentligen åka hela vägen till Åmål, men mina kära kollegor lyckades boka om mig, och ge mig plats i Avesta istället, vilket gav mig möjligheten att faktiskt både hinna åka iväg och jobba, för att sen bränna iväg till Stockholm och gå på min egen brors student!
Klockan 06:00, solen uppe sen länge, värmen slående redan då. Vid den tiden stod jag på en bensinmack, drog en fönsterskrapa fram och tillbaks över bilrutan. I väntan på att mina kollegor skulle dyka upp, så förberedde jag bilen inför dagens långfärd. Dels ville jag ha rena rutor, men utöver det kollade jag även upp däcktrycket och såg till att allt var så bra det kunde bli med hjälp av en pump och fönsterskrapa.
Kollegorna dök upp, de shoppade snabbt lite frukost. En tanke om att gå på toa dök upp i mitt huvud, men jag tyckte det verkade som en fånig tanke, då jag gått på toa precis innan jag lämnat hemmet. Samtidigt som jag tyckte det var en fånig tanke, visste jag att någonstans på vägen mot Avesta, skulle kroppen börja bli jobbig. Smällar man får ta.
Vi hoppade in i våra bilar och började rulla. En fördel med hela uppdraget var att jag faktiskt fotograferade på exakt samma plats förra året, vilka fördelar det ger kanske är svårt att se för en som inte jobbar med skolfoto, men det är helt enkelt extremt skönt att veta vad som väntar ibland.
Även om jag nu trodde mig veta vad som väntade, så hade jag ju såklart helt fel om den saken. Förra året fotograferade vi inomhus, och tydligen berodde det på att vädret var urusel det året, något jag verkligen inte kunde minnas när personalen på skolan började prata om att vi skulle fotografera studenterna utomhus. Skolans rektor visade vart de alltid brukade fotografera studenterna enligt tradition, och jag gillade det inte alls. Att fotografera utomhus var givetvis att föredra, men bakgrunden som jag ställdes framför var inte ett dugg rolig. Jag visste att några klasser var rätt duktigt stora, och på platsen jag fick utpekad gav mig inte alls utrymmet som behövdes. Till en början bara nickade jag och rektorn försvann. Jag är aldrig omöjlig, och försöker alltid tillmötesgå kunder, men samtidigt får man inte glömma bort att man faktiskt är ett proffs på det man gör, och därmed måste se till att ta beslut som är till fördel för slutprodukten. Jag försökte verkligen hitta på bra sätt att fota mot den bakgrund jag hade, men gav tillslut upp, och började reka efter nya områden, trots att vi bara hade 20 minuter kvar tills dess att första gruppen skulle dyka upp. Framför mig hade jag samtidigt mina lätt förvirrade kollegor som mer eller mindre inväntade ”order” från mig, samt vaktmästarna som stod frågande med ett gäng stolar, och undrade vart de skulle dumpa av dem. Jag fick syn på en plats längre bort som verkade schysst, sprang dit, tittade snabbt på detaljer och hur skuggorna skulle falla under solens rörelse. Platsen kunde komma att bli något för tajt senare under dagen, då ljuset skulle kunna bryta igenom, men samtidigt kunde jag inte föreställa mig en bättre plats någon annanstans. Jag rusade tillbaks till kollegorna och vaktmästarna, förklarade att jag bara skulle kolla med rektorn om jag kunde byta plats och därmed bryta deras mångåriga tradition. Hon svarade tveklöst ja, när jag snabbt förklarade att jag hittat en mycket bättre plats för att få vackra bilder. Jag gick återigen ut till kollegorna och vaktmästarna och förklarade vart vi skulle vara. Vaktmästarna såg väldigt förvånade ut och kommenterade direkt med orden ”Va? Fick du det genomfört så snabbt?! Han borde få anställning hos oss!”. Jag log, och knatade bort till platsen. Vi började rigga bord och ställa in kameror. Vid det här laget glömmer man bort att jag har problem med kroppen, eller hur? Det gör inte jag. Hela tiden tänker jag när jag ska få möjlighet att sätta mig ner, och när det kommer ges luckor att gå på toaletten. Hela tiden.
Inte för att jag absolut behövde gå på toa hela tiden, men jag hade däremot en tydligt påträngande känsla i stort sett hela tiden, utan minuterna efter ett toalettbesök.
Fotograferingen körde igång, och jag märkte snabbt att jag glömt bort vissa små detaljer och strukturer i hur allt det administrativa sköttes, då det skiljer rätt stort från vanligt sportfoto. Det räckte däremot med att jag fick se vad som gick fel med första gruppen, för att sen kunna korrigera det till nästa.
Nima smattrade på med porträttbilder, medan jag stod för de vackra gruppbilderna, till vår hjälp hade vi även Ludvig som skötte datorn och namnsättningen av varje gruppbild. Otroligt bekvämt att jobba just så, och närmast ett krav för att jag skulle kunna klara av arbetsdagen. Från klockan 08:00 till ungefär 12 körde vi på med fotograferandet. Så snart jag gavs en liten möjlighet att sitta ner tog jag den, men efter åtskilliga grupper räckte det inte längre med att bara sitta ner, min kropp blev så spänd och ansträngd att jag var tvungen att också ligga ner. Min kropp blir rent av utmattad av att inte få sitta ner och vila längre stunder när magen är jobbig.
När all fotografering sen var genomförd återstod bara mingelbilder och utspring från skolan. Jag hade däremot gjort en liten enkel deal med Nima att han skulle få fånga just de bilderna. Ett tämligen ”kravlöst” uppdrag, men som ändå måste göras. Eftersom jag själv hade en viktig student att gå på, så var jag helt enkelt tvungen att skynda mig hem mot Västerås, för att hinna komma till Leos mottagning vid 15:00.
Strax efter 13 kom jag till Västerås, Petra och Nico var färdiga för avfärd, medan jag själv behövde ta en dusch och göra mig i ordning lite snabbt. Givetvis hade jag inte lyckats fixa någon present till Leo under veckans gång, även om jag hade tänkt en hel del på vad för typ av present han skulle kunna tänkas få. Men jag kom aldrig på något som kändes som en bra present med lång livstid.
Hela familjen hoppade in i bilen, Nico somnade hyfsat snabbt och vi var plötsligt på väg mot nästa mål för dagen. Jag som precis bränt av 20 mil i bilen kände mig inte supersugen på att hoppa in bakom ratten igen, men samtidigt älskar jag ju att köra bil, så det var inte direkt med någon avsky jag la i växeln och drog på med gas, men det är ändå speciellt att köra många mil i bil, och sen bränna av ytterligare lika många till.
Under våran färd mot Stockholm, planerade vi in en liten sväng förbi Erik, då han också skulle komma på Leos student, men inte hittat någon bra present än. Planen blev tillslut att vi mötte upp honom i Vällingby, där jag snällt skickade ut Petra på uppdrag att hitta en present åt Leo. Kan ju låta väldigt opersonligt att jag inte ens själv letar efter en bra present åt min bror, men enda anledningen till att jag skickade Petra, var för att jag vet att hon tänker som mig, och därmed kommer hitta en present som jag själv också skulle känna var helt rätt. Tyvärr hittade hon ingen, och vi tog till nödlösningen, som samtidigt också var det som stod högst upp på Leos önskelista, pengar. Petra köpte ett roligt kort, rosa kuvert och tog ut femhundra pickalurvas från mitt konto. Det kändes som en okej lösning då Leo trots allt verkligen ville få in pengar till sin kommande resa. ”Men det är ju ingen present med lång livslängd!” Beror nog på hur man ser det. Leo kommer säkert inte minnas vad han köpte för just den femhundringen, men om den leder till att han kommer iväg på sin första egna resa utomlands, kommer femhundringen vara en del av ett evigt minne.
Vi kom fram till mottagningen hemma hos Mamma&Co, lastade ur oss själva och en söt Nico. Min enda tanke när vi kom innanför ytterdörren, var däremot inte att hälsa på alla som redan kommit, utan bara att få ta mig till en toa. Detta ledde till att min käre mor lurades i att bara Petra och Nico tagit sig till Leos mottagning, vilket i sin tur ledde till att hon blev väldigt överraskad när jag plötsligt dök upp ”från ingenstans” och ändå var där! Haha, Petra min älskling, du ska så få igen!
Då jag kände precis alla som var på mottagningen, blev det ett väldigt långt kramkalas och hejande på folk. Visst, det är ju något jag är van vid, då det ofta blir mycket folk så snart vi har någon sån här tillställning inom familjen, men på just en studentmottagning samlas det oftast en ovanlig bredd på vänner och bekanta. Jag vet inte exakt hur många de kunde tänkas vara mottagningen, men omkring 40 – 45 måste det ha varit.
Något som slog mig ganska sent, var att jag inte hade något som ens kunde liknas vid bra kamera med mig. Otroligt ovanligt att jag, afAdam själv, inte har en kamera i hand, redo att dokumentera och fånga stunden på bild. Jag tog till den inte helt roliga nödlösningen, mobilkamera. Tur nog är jag så pass förståndig fotograf att jag förstår att bilder har olika värden, och i det här fallet låg värdet inte i kvalitén på bilden i sig, utan i det rent dokumentära. (Förstod du inte den, kan jag absolut berätta det hela lite mer ingående i en kommentar sen senare).
Dagen som från början skulle leverera molnighet och kanske lite halvtrist väder, överraskade istället med smällhet sol, så varm att många gjorde valet att inte ens vara utomhus, även om nu inomhustemperaturen inte heller var helt snäll, så var den iaf snäppet mer barmhärtig än solstrålarna.
Timmarna fylldes med mingel bland massor av folk. Jag fick träffa flertal människor jag faktiskt inte fått se på åratal, vilket verkligen gjorde mig glad. Dels var det grannar från när jag var liten, men också vänner jag varit med uppe i Åre och åkt galet i off-pisten med. Hela eftermiddagen och kvällen fylldes av roliga samtal och historier.
Bobo höll även ett tal för Leo, något han verkligen utförde riktigt bra, och lyckades hålla levande rakt igenom.
När timmarna sen började närma sig sitt slut, började jag springa runt och krama folk hejdå. En sån process kan i sig lätt ta över en halvtimme att genomföra för mig. När Nico var redo, och jag hade sagt hejdå till alla satte vi oss återigen i bilen, och började rulla hem mot Västerås.
Hela dagen kändes bra.
I bilen på vägen hem kände jag en rätt stor längtan efter att få lägga mig i sängen och bara slappna av, vilket också blev av, efter ca en timmes körning med en bra podcast rullande i bakgrunden.
Stort grattis igen käre bror!
Igår fyllde min älskade mamma inte mindre än 52 år, vilket vi mer än gärna ville fira. Det fanns bara ett litet, litet problem, och det var att vi hade ju faktiskt åkt tillbaks till Västerås kvällen innan, eftersom Petra skulle jobba under måndagen. Men planerna ändrades plötsligt?
Måndag morgon, Petras mobil tjuter om och om igen, den var helt övertygad om att den gjorde ett bra jobb, men Petra var inte lika förtjust i oljudet. Vi hade hela familjen kommit hem ganska sent kvällen innan, och var dessutom lite trötta efter hela helgens firande av Nico.
Eftersom Petra klankade ner på telefonens tappra försök att väcka henne, valde den helt enkelt att sluta upp med tjutandet. Tyvärr ledde det hela till att Petra försov sig lite milt, och klockan var plötsligt 08:15, och hon började 09:00! Hela familjen slets upp ur sängen, Petra hoppade in i duschen, jag drog på mig kläderna och dukade fram en snabbfrukost åt oss. Några mackor och ett varsitt glas med Oboy, sen var vi redo. Nico fick sitta kvar i både morgonblöja och pyjamas. Vi hoppade alla in i bilen, brände iväg till Petras jobb, och lyckades vara framme strax innan hon skulle börja.
Jag och Nico rullade vidare i bilen, svängde förbi det återbruk som fanns precis i närheten av Petras jobb, men det visade sig att de hade tokstängt hela dagen, vilket förvisso inte förvånade sådär nämnvärt mycket, var ju trots allt nationaldagen. Ut på motorvägen igen, och färden inställd på hemmet. Pling Pling! Ett sms ramlade in i min telefon, jag tog upp den, och såg direkt texten ”Jag är tydligen ledig…”. Jag svängde av motorvägen, och vände om.
Det visade sig att Petra innan helgen frågat om hon kunde få ledigt på måndagen, eftersom det högst troligt inte skulle vara någon direkt succédag i försäljning. Svaret hon fick blev däremot ”Kanske, men då får du nog smöra lite grann under dan!”. Petra tolkade inte det hela som ett ja, och ville heller inte direkt tajta om ledigheten. Så när Petra kom in på morgonen, förstod de inte alls va hon gjorde där. Haha. Söt du är älskling.
Helt plötsligt hade hela dagen ändrat sig, familjen var ledig tillsammans! Man kan ju kanske tycka att vi borde ha gjort något otroligt roligt under dagen tillsammans, men faktum med valde vi att inte göra något alls, då vi som sagt var ganska mättade på äventyr efter helgens bravader.
Väl hemma igen fick jag ett sms från Daniel som undrade om vi kommit hem, han behövde nämligen peta i sig några värktabletter, vilket han inte hade själv hemma. Daniel kom förbi, tryckte i sig tabletterna och däckade på våran soffa.
Själv satt jag och redigerade bilderna från helgen, och skrev inlägg om de två dagarna vi firat Nico. Petra var en riktig husmor och lagade ihop lunch till oss alla, som vi sen åt tillsammans i köket. Daniel mådde bättre efter sin omgång tabletter, sovpaus och lunch.
Soffkuddarna slets ur soffan i sig, och kastades ut på balkongen, i all härlig white trash-stil. Eftersom jag och Petra kastat ut våra balkongmöbler, är det nu enda sättet att kunna utnyttja balkongens yta, utan att ligga direkt på cementen. Faktum med så gillar jag mer soffstilen på balkongen än några träiga pinnstolar som ger träsmak bara minuter efter man satt sig.
Under hela dagen så hade vi haft små planer på att överraska min mamma. Det fanns både för- och nackdelar med en överraskning. Fördelarna vägde däremot tyngre, och vi bestämde oss för att göra en snabb resa mot Stockholm. Jag smsade lite snabbt med Bobo för att se om de hade några planer själva för kvällen, om de kanske skulle ut på restaurang eller motsvarande. Men planerna var svaga och verkade mest innebära en mysig stund hemma med nygrillad mat och färskpotatis. Klockan 16:30 bestämde vi oss för att göra slag i saken, och helt enkelt bege oss. Kläderna i tvättmaskinen hängdes upp, soffdelarna på balkongen kastades in, väskorna packades ifall vi skulle vara för trötta för att köra hem och jag ringde till den butik som jag visste skulle kunna innehålla en lämplig present åt mamma. Nackdelen med den butiken var att den låg och andra hållet än vi skulle resa mot. Så det krävdes att vi kom iväg så snabbt det bara gick, då vi annars skulle komma fram alldeles försent. Hela familjen packades in i bilen, Daniel knatade hem med Killer och överraskningens stund började närma sig.
Efter ca 20 minuters körning kom vi fram till butiken, vi hade 30 minuter på oss innan de skulle stänga, vilket vi först tyckte var mer än gott och väl. Butiken i sig innehöll förvisso massor av fina saker, men jag kunde bara inte hitta ”the thing”, som verkligen skulle få mamma att älska sin present. Utöver det faktum att vi hade ont om tid, så var det även jobbigt med min mage. Jag stod faktiskt mest lutad i 90° hela tiden, då det lättar upp för mig en aning. Fem minuter innan stängning satt jag ner på en stol, mer eller mindre utmattad i kroppen för att magen varit så jävlig mot mig, och för att jag varit lite stressad rent allmänt kring att hitta en bra present. Men plötsligt så bara uppenbarade sig the thing, och jag reste mig genast upp, och såg två fina ljuslyktor med en klart udda design, men med helt rätt sådan! Jag slet ner den ena av dem, och frågade första bästa personal om jag bara kunde ta den som hängde. Visade sig att det faktiskt bara fanns två exemplar. Butiken började släckas ner, vi kom fram till kassan, räckte fram lyktan och två svalkande glassar. Under tiden som jag betalade packade Petra in presenten väldigt fint. Två ton papper runt om, och jag slet tag i massor av snöre för att i all hast krulla till det med en sax.
Äntligen hade vi hittat en present! Vi kunde nöjda och belåtna knata ut från butiken och genast dra iväg mot Stockholm. Nico var inte helt nöjd med tanken på att åka till Stockholm, men med lite glass, kex och fruktpuré gick han med på det hela.
Jag har alltid gillat att resa med min familj, älskar känslan av att hoppa in i bilen tillsammans, dra igång någon musik som vi sjunger till då och då, och bara glida fram längsmed vägarna. Allra mysigast är ju såklart andra vägar en motorvägar.
Klockan 19:20 var vi framme hos Mamma&Co, och vi kände oss klart nöjda med prestationen så långt. När vi kom in i huset, visade det sig att mamma låg nere i sjörummet och pratade med sin kära syster. Till en början stod vi uppe i hallen och väntade på att mamma skulle prata klart, men efter fem minuter hörde vi att samtalet inte skulle ta slut än på ett litet tag. Så under tiden väntade Petra och Nico ute på trädäcket, då Nico gärna gjorde små glädjerop som kunde avslöja oss. Jag själv knatade upp på toaletten då min mage var helt åt helvete under delar av resan. Plötsligt avslutades samtalet mellan mamma och hennes syster. Bobo ropade ner till mamma och frågade om hon slutat prata, och så snart hon svarat ”ja?”, så började vi alla sjunga. Mamma förstod inte alls vilka vi var som stod och sjöng till en början, då hon ju trots allt inte kunde se oss då hon låg i soffan. Hon kastade sig upp ur soffan och fick syn på oss som stod där och sjöng för fulla muggar.
Mamma blev rejält överraskad, då vi var de absolut sista hon trodde skulle dyka upp. Vi hade ju trots allt åkt hem sent kvällen innan. För dig som inte har koll på läget just nu, så bor vi alltså i Västerås, 10 mil från Stockholm, vilket gör att en överraskning som denna kräver 20 mils körning.
Hur som helst, så stannade vi över på en god middag och fika, för att sen återigen skutta in i bilen och rulla hemåt. Nico sov som en stock, medan jag och Petra samtalade under resan hem. Sista biten så började jag känna mig lite trött, men så länge jag och Petra pratade på kunde jag utan problem hålla mig klar i huvudet. Givetvis jävlades magen med mig, och gjorde de sista milen onödigt jobbiga. Förstår inte riktigt varför den har fått för sig att vara så här jobbig, hör inte alls till det tidigare normala.
Hela överraskningen kändes väl genomförd och lyckad.
Stort grattis mamma!
När man som jag och Petra har sina familjer i en annan stad, så krävs det lite specialplanering vid större händelser. På tisdag nästa vecka fyller Nico hela ett år, vilket för oss känns otroligt märkligt. Har det redan gått ett helt år från det att Nico föddes och var den där lilla ledlösa degklumpen?
För att lyckas fira Nico, så valde vi helt enkelt att fira honom helgen innan hans faktiska födelsedag. Därför valde vi helt enkelt att fira Nico först hemma hos Petras föräldrar, vilket blev under lördagen. Söndagen skulle sen tillbringas hemma hos mina kära föräldrar.
Födelsedagskalas, dag 1 – Lördag
Jag har vid det här laget inte skrivit om själva fredagen, men eftersom en del av det jag och Petra gjorde under fredagen, hann gå över till lördagen, så måste jag nämna det även här. Jag stod nämligen och bakade bullar runt midnatt, men när klockan sen var 01, och där med blivit lördag, så kastade jag HELA rasket. Ja det är sant, varenda bulle åkte ner i skräphinken, ugnen stängdes av, lamporna släcktes, täcket drogs över kroppen och jag somnade.
”VA VARFÖR?!” Är en vanlig reaktion. Bullarna var helt enkelt inte goda nog. Mer detaljerat kommer jag skriva sen senare, men bullarna höll inte måttet med andra ord.
På morgonen sen, så luktade det väldigt gott och nybakat i hela lägenheten. Enda fördelen med midnattens bullbak.
Petra var den som var duktig på morgonen, medan jag själv låg som en utslagen panda i sängen. Petra diskade upp allt helvete i köket, och gjorde i ordning en frukost för hela familjen. Inte konstigt att jag kände lite lätt som ett svin som somnat om i sängen, men oj vad mycket piggare jag blev efter den extra pausen. Enda anledningen till att jag verkligen låg kvar i sängen, var för att min mage, för en gångs skull, kändes lugn. Det är mig få förunnat att kunna ligga ner i en säng, helt utan känslan av att behöva gå på toa.
Efter våran frukost körde vi igång, och gjorde oss själva i ordning. Även fast vi inte skulle göra något speciellt under morgonen, utan bara göra oss själva i ordning och sen dra, så tog det ändå längre tid än vi vågat drömma om. Det kan ju dels bero på att jag stundvis sätter mig ner när magen är jobbig, och då inte gör något alls. Tanken var att lämna Västerås vid 12:00, men det blev istället 13:00. Jag behövde köpa mig ett par nya skor väldigt snabbt, samt ett par flipp-flopps, vilket förvisso gick duktigt snabbt, och krävde inte mer än 3 minuters testande. Däremot var kön mer tidskrävande. Faktum med så var kön så seg, så jag funderade på att låta Petra komma in och stå i kön i stället för mig. Haha, kan ju låta klart elakt, men min mage var inte i läge att klara av en långsam kö. Jag bet ihop en stund, och hade sen turen att det öppnades ännu en kassa, varvid jag snabbt kastade mig över dit, på ett inte helt schysst sätt, då det var andra som egentligen hade företräde till den kön. Jag tyckte däremot att en mycket osvensk stil passade bra för stunden.
Även om kön var lång, så gick hela shoppingen snabbt ändå, så innan Petra och Nico visste ordet av, var jag ute i bilen igen. Det sista vi gjorde innan vi återigen rullade ut på motorvägarna, var att köpa glass. Klockan tickade på, och när vi väl skulle lämna Västerås, så hade klockan hunnit bli 13:00. Vi hade en rätt bra bit att köra, då vi skulle hela vägen till Vaxholm, så att hinna till klockan 14:00 var inte att tänka på, men å andra sidan gjorde det inte sådär väldigt mycket om vi kom några minuter senare.
Vädret var strålande, vägarna inte helt fria från bilar, men långt ifrån så mycket trafik som man hade kunnat tro. Klockan 14:30 var vi framme, och kalaset körde igång direkt hemma hos Petras föräldrar. Egentligen var det väl inte sådär väldigt mycket kalas om man nu ska vara petig, utan mer ett vanligt firande av en familjemedlem. Skillnaden mellan kalas och vanligt firande? Ja jag tänker mig att det kommer mer folk utifrån om man har kalas, och när man firar så är det bara familjen plus någon nära släkting närvarande. Vi tuggade bullar och kakor, drack te och saft och njöt av det fina vädret. Nico fick sen packa upp sin riktigt stora present. Givetvis fick Nico hjälp av sina kära kusiner, som mer än gärna ville visa i vilka pappersflikar det var bäst att dra för att snabbt komma åt innehållet. Så snart paketet var uppackat, och visade sig innehålla en stor bil som Nico kunde åka runt på, började den monteras ihop och bara minuter senare satt Nico och stylade med sin nya bil. Inte helt otippat, var även hans kära kusiner väldigt intresserade av att få sitta på bilen också.
Jag mådde rätt bra under tiden vi var där, men blev sen lite senare otroligt trött, och fick helt sonika gå in och lägga mig på en soffa för att sova. Kändes verkligen underbart att ligga i soffan, även fast den var alldeles för kort för mina enormt långa ben. Osäker på hur länge jag faktiskt sov i soffan, men troligtvis 30 minuter eller nått sånt. Jag valde helt sonika att ligga kvar i soffan en större del av tiden vi var där, då jag faktiskt hade det brinnande behovet av att få ligga ner och bara slappna av. En annan som också blev trött med tiden var Nico, som då fick sova på mig. Han har, precis som jag själv, en förmåga att bli helt onödigt varm så snart han somnat in. Jag är precis likadan, och blir oftast så varm att Petra inte klarar av att ligga ens i närheten av mig när vi sover.
Hela dagen gick rätt snabbt enligt mig, och redan vid 19-tiden pratade Petra om att vi skulle åka iväg för att träffa Patrik och Lisa med sina två små också. När vi sen väl var påväg mot dem, så visade sig att både Nico och deras två hunnit bli rejält trötta, och inte längre ville hitta på något roligt. Därför svängde vi runt och styrde bilen mot Stockholm istället. Våran plan var ju såklart att åka hem till mina föräldrar istället, då Nico skulle komma att firas där under söndagen sen.
När vi kom fram till Mamma & Co, så visade det sig att de inte var hemma. Faktum med så var ingen alls hemma. Min mage tyckte det hela var en dålig idé, vilket tvingade mig till att gå över till grannarna Björn och Mia för att fråga om jag kunde få låna deras toalett. Lustigt nog, så var toalettbesöket inte det enda ärendet jag hade hemma hos dem. Då de båda bestämt sig för att gifta sig den 2:a Juli, och därmed velat få mig som bröllopsfotograf, så hade jag ju faktiskt ännu ett ärende. Men prio ett fick magen, och efter att den var klar, gick jag och pratade med Mia om själva fotograferingen. Vi pratade bara lite snabbt om upplägget i grova drag, då det inte bara var bröllop, utan också ett ”100års-firande”, då de båda fyllt 50. Jag tyckte det hela lät som ett roligt uppdrag och vi bestämde oss för att prata mer om det framöver.
Mamma och Bobo kom hem, vi konkade in alla grejer i huset, med allt från tårtor till den bil som Nico fått i present ute i Vaxholm.
I lördags så var det kalasdags på schemat, men det var också en omgång jobb för mig innan vi kunde åka iväg och ha en liten nöjes-tripp i Stockholm.
Jag och Nima hade ett jobb i Västerås vid 10:00, så när klockan var runt 09 möttes vi vid Arosvägen och skuttade glatt in i PDUn som vi nu fick ha, i väntan på att Dodogen skulle komma tillbaks i våran ägo. Vi brände iväg mot utkanten av Västerås, och kom fram till en plats där det för stunden var helst stendött. Jag spanade mest efter toalettmöjligheter, vilket det till en början visade sig vara ganska ont om. Vi hittade en plats där det både lämpade sig att vara när det fortfarande var molnigt, men också vid solsken. Molnigt är ju det absolut bästa läget för oss, medan sol kan ge fina bilder, men med mer jobb.
Folk började strömma in, och vi blev klara strax med allt strax innan fotograferingen skulle påbörjas. Tyvärr så hade inga barn fått sina namnlappar ifyllda i förhand, vilket ju är det klart optimala. Fördelen med dagen i sig var då att alla föräldrar var med, vilket ju enbart händer när man fotograferar yngre gäng. Så under tiden som Nima fotograferade porträttbilderna, satt föräldrarna och fyllde i namnlappar åt sina barn. Så snart Nima var klar med sitt första lag, tog jag över som vanligt, och ställde upp dem alla för en gruppbild. Vädret var perfekt, då det inte var jättekallt eller smällhett. Totalt sett så hade vi åtta lag att fotografera från början, men ett lag hoppade av, och några av de andra lagen blev försenade, då de spelade match precis vid tiden då vi hade fotografering. Så i väntan på att de sista lagen skulle dyka upp, så bjöds det på läsk och kakor, vilket jag tror är första gången någonsin.
”Men hittade du aldrig någon toalett?” kan kanske vara en fråga du ställer dig? Jodå, jag frågade kontaktpersonen om det fanns tillgång till någon toalett, så han fixade fram en nyckel till den byggnad som egentligen var klubbhuset, men som också hade en liten toalett som jag kunde låna. Totalt hann jag gå på toa tre gånger innan det var slut för dagen. Vi åkte tillbaks till Arosvägen, tackade varandra för en bra dag, och brände sedan iväg åt varsitt håll i respektive bil. Jag hade egentligen räknat med att vara klar innan 12, då vi bara hade sju lag, men eftersom de två sista lagen kom nästan en timme senare än planerat, så blev mina planer snabbt ändrade. Vid 13:30 kom jag hem, och då satt Nico vid matbordet och fick gröt av sin snälle mor. Jag bytte om och gjorde mig klar snabbt. Klockan tickade på, och när det var sisådär 14:30 hade vi allt klart och kunde bege oss mot Stockholm!
Kändes lika mysigt som alltid att få åka iväg med familjen på en tripp. Jag tycker verkligen om känslan när vi packar in oss i bilen och tillsammans åker iväg på små äventyr.
Kalaset som vi skulle åka till började vid 15:00, vilket vi inte riktigt lyckades passa, men 15:30 fick anses som en helt okej tid att anlända ändå. Så vart utspelade sig detta kalas då? Jo hemma hos Nicos kusin Leon! Han fyllde hela ett år den 9:e maj, och firades för fulla muggar. Även om man nu tänker sig att det borde bli ett småbarnskalas när någon firas på sin ettårsdag, så är det i verkligheten raka motsatsen. Eftersom det är ganska få ungar som har sådär väldigt många nära kompisar, som bara måste komma på kalaset, vid ett års ålder, så blir det automatiskt ett kalas för de äldre. Faktum med, så var det bara Nico som var i ålder med Leon på kalaset.
När vi först kom dit, så var det Petras familj som var på plats, för att sen bytas ut till Lisas familj istället (Dvs Leons mamma). I stort sett blev det två kalas för våran del, då vi först fick goda bakelser och annat gott när vi kom, för att sen med Lisas familj äta en middag tillsammans, och sen efter det återigen köra en omgång med goda bakelser! Jag kände mig ganska mättad på godsaker efter andra omgången!
Det var tydligt att vi alla hade det trevligt. Nico t.ex sov inte en enda gång mellan 15:30 och 23, vilket ju inte hör till det normala. Han hade fullt upp med att leka runt och stoja med Leon istället. Vi stannade som sagt till 23-tiden, varvid vi började rulla hem mot Västerås igen. Jag kände mig ganska trött när vi började resan, men eftersom Nico inte hade sovit på väldigt länge, så var det ingen konst för Petra att sitta fram i bilen tillsammans med mig, så vi kunde sitta och samtala, och där med undvika att jag somna vid ratten.
Stort tack för en trevlig dag med ett härligt kalas!
Dagen efter det stora och fina besöket från Stockholm, så hade jag och min kollega Nima jobbuppdrag i Dalarna, eller mer precist i Borlänge. Min plan var egentligen att jag skulle hinna åka iväg till tryckeriet för att fixa till några provtryck av det projekt som jag jobbat med, men det visade sig bli helt omöjligt.
Jag satt här hemma, hade precis packat ihop all utrustning efter en kontroll av batteriet i laptop och kameror. Allt var fixat, vi hade god marginal att göra till Dalarna, Nima hade fått sms från mig om att vi skulle mötas upp vid Dodgen inom 15 minuter, vilket han skulle göra så snart han skjutsat sin käre mor. Jag skulle precis greppa väskan och gå till bilen, varvid min andra kollega Per ringer och säger med lätt nedstämd röst att Dalarna är inställt. Vi avslutar och jag skickar direkt ett sms till Nima med texten ”STOP!”, bara minuterna efter att jag skickat att vi skulle bege oss. Efter sms:et ringde jag upp honom och berättade läget. ”Så kör din käre mor i lugn och ro du” var det sista jag hann säga innan vi la på. Minuten efter jag lagt på, ringer Per igen ”Ni har bråttom!! Ni ska vara i Norrköping inom två timmar!”. Vi avslutade snabbt, och jag ringde snabbt upp Nima igen, ”Vi har rejält bråttom nu! Ska vara i Norrköping snarast!”. Vi möttes upp snarast vid Dodgen, och sladdade iväg mot Norrköping.
Uppdraget som till en början kunde se vanligt ut, var egentligen mer av en räddningsaktion, då det visade sig att några andra kollegor egentligen skulle till platsen vi var påväg mot, men en av dem kunde inte, så vi fick båda rycka in och hjälpa till. Kollegan Linn som var själv i sin bil, och påväg mot Norrköping hade ett litet försprång framför oss, men med en ganska stark ton på litet, då hon fastnade i samma bilköer när vi väl kom till Norrköping. Hon var sen framme på platsen en eller två minuter innan oss, och vid det laget hade vi bara 15 minuter på oss att få allt på plats, vilket vi såklart löste utan större problem.
Den enda stora nackdelen med platsen vi var på, var att ledarna på plats redan hade bestämt vart vi skulle vara. Det blir väldigt sällan optimalt, då de själva inte tänker på hur solen rör sig, eller hur bakgrunden ser ut. Den här gången var inget undantag heller tyvärr, så bakgrunden fick bli rätt rörig med både klubbhus och spelplan i bakgrunden, och dessutom helt utan skugga med enbart motljus som enda lösning. Inte optimalt, men så är det när man jobbar som fotograf, platserna är sällan optimala, och det är där erfarenheten som fotograf kommer in, så man kan få ett bra resultat ändå.
Jag fotograferade egentligen inte så mycket den här gången, då Nima fortfarande behövde öva mer på porträtten, och Linn gärna ville lära sig mer om gruppfotografering. Jag själv flög mest mellan dem båda och gav tips och rättade till sånt som annars kunde bli fel. Jag såg aldrig bilderna efteråt, men hoppas på de alla blev av högsta superklass.
Totalt fotograferade vi sju lag, och blev klara ganska snabbt kändes det som. Min mage var inte riktigt min vän under fotograferingen, men toaletter fanns nära att tillgå. Däremot så var det mer glest med toaletter på hemvägen, och det var också då som magen visade sin riktigt bittra sida. Jag fick verkligen lida duktigt innan vi tillslut fick köra en liten mindre omväg för att kunna komma bort till Eskilstuna och jag äntligen kunde lätta på mina smått extrema besvär. Magjävel.
Hem kom vi hur som helst, och jag däckade ganska omgående.
Eftersom den fatalt misslyckades jakten på bil till Daniel misslyckades så hårt under onsdagen, ledde det till att jag och Daniel begav oss ut på en ny jakt i torsdags. Daniel hade rekat av lite fler bilar på nätet, och ville åka dit för att provköra dem, och förhoppningsvis hitta en bil att köpa.
Klockan 07:02 vaknade jag till och kände mig så pass pigg att jag inte behövde gå och lägga mig igen, istället valde jag att utnyttja den tidiga morgonen åt lite blogg-skrivande, då jag legat efter med flera inlägg som jag velat få publicerade. Någon gång runt 08:30 vaknade sen Petra och Nico, varvid jag passande nog var mer eller mindre klar med mitt skrivande.
Petra hade bokat in en play-date med Nina och Eaven, så hon och Nico skulle iväg till Pinglan och möta upp dem där. Nina ringde stressad vid 10-tiden och bad om ursäkt för att hon var försenad, men i själva verket var hon en timme tidig, då Petra fortfarande stod med håret ofixat och inte en tanke på att lämna lägenheten än på ett tag. De skulle nämligen ses vid Pinglan klockan 11, men Petra speedade på för att komma dit lite tidigare.
När både Nico och Petra var redo för en heldag, så körde jag iväg dem till Pinglan för att sen rulla hem igen och göra mig själv i ordning innan Daniel skulle komma förbi. Egentligen hade vi tänkt rulla vid 12-tiden, men istället drog vi iväg strax efter 11. Första målet var Kungsängen, ca åtta mil från Västerås, där det skulle finnas upp till tre intressanta bilar, men sen fanns det även en bil i Upplands-Väsby som intresserade Daniel.
När vi kom fram till Kungsängen och fått tag i en säljare, vid namn Sören, så visade han oss lite snabbt de bilarna de hade i sin hangar. Vi bara tittade på bilarna och jämförde lite miltal osv. Vi bestämde oss sen för att åka och kolla på bilen i Upplands-Väsby, då Daniel gärna ville se den då just den bilen råkade ha något färre mil än de andra bilarna. Enkelt nog så var det inom samma bilfirma, så Sören kollade upp bilen lite snabbt, och berättade att han gärna sålde den bilen åt Daniel också. Nähä?
Vi rullade iväg och kom fram till Upplands-Väsby och rullade in bland många glänsande bilar i svart och grått, samt en enda illröd. Daniel hittade snabbt sin bil på parkeringen med regnr ”JOG 816″ och gick in i butiken för att få provköra vrålåket. Först ville Daniel inte köra bilen, eftersom det var så intensiv trafik, men jag vägrade köra hans tilltänkta bil bara för att det var lite mer bilar än i Västerås, så Daniel greppade bilnyckeln och vi rullade ut på motorvägen. En varningstriangel lyste ilsket rött i instrumentpanelen, men det visade sig bara vara min dörr som inte var ordentligt stängd. Bilen rullade fint och hade inte helt oväntat en härlig komfort. Daniel gillade allt med bilen, utom en sak, och det var att själva panelen framför passagerarsätet var ”repigt”. Det syntes där emot bara när ljuset kom från en viss vinkel, så några riktiga repor var det aldrig tal om.
Vi var inte ute med bilen speciellt länge, och så snart vi återvänt till butiken igen, så valde vi att åka tillbaks till Kungsängen, för att där testa den enda svarta bilen i samlingen av bilar, Daniel var nämligen lite extra sugen på en svart då den trots allt var rätt fin. Som tur var fick han möjlighet att provköra den, vilket snabbt visade på att bilen inte alls var lika intressant längre. På något sätt så kändes den inte alls lika komfortabel, bromsarna tog inte riktigt som de skulle och bilen kändes rent allmänt mer nergången än den vi testkörde i Upplands-Väsby. Så efter den ganska korta turen återvände vi till bilbutiken, parkerade bilen, gick in till Sören, och förklarade att den andra bilen var mer intressant, eller rättare sagt, Daniel ville köpa den andra bilen. Sören blev nog glad att få höra det, för jag kan tänka mig att det är få kunder som är så enkla att de bara stormar in och köper bilen direkt.
Efter lite snack och pappersskrivande, så fick Daniel sin bil bokad. Ja, du kanske trodde han skulle få den direkt, men eftersom det måste föras över en del pengar hit och dit, så var Daniel tvungen att vänta till någon gång nästa vecka, vilket ju enbart är segt, men å andra sidan så får han då äntligen sin bil.
Jakten var äntligen över, och Daniel kände sig nöjd över sitt köp. Vi styrde kärran mot Västerås igen. Det blev en del prat om skillnaden mellan de två bilarna vi hade testat under dagen, och Daniel försökte smälta det faktum att han mer eller mindre köpt sig sin älskade bil.
När vi sen väl kom fram till Västerås igen, så rullade vi raka vägen till CarGlas då vi upptäckt en spricka i nederkanten på min framruta. Jag ville bara se vad kostnaden skulle bli, och hur lång tid det skulle ta att byta ut rutan. Snubben som satt bakom disken var riktigt trevlig och gav mig priset 2000kr för bytet, vilket var självrisken från mitt försäkringsbolag, det faktiska priset var 7800+, då jag har regnsensor och annat fluff på bilen.
Efteråt blev det en favorit i repris för min del, då vi valde att svänga in på PizzaHut för att ta oss en skön lunch där inne. Jag vet inte riktigt varför, men jag kände mig rent av sugen på den maten, vilket jag inte har gjort många gånger i mitt liv.
Dagens stora uppdrag var slutfört, och den galna jakten på en lämplig bil åt Daniel kunde äntligen bockas av som slutförd, även om hämtning av bil etc återstod såklart.
När Daniel vaknade igår morse (Onsdag), så hade han nog inga andra tankar i huvudet än tankarna på sin framtida bil. Den här dagen skulle han äntligen få börja åka runt och kolla på den Volvo han länge längtat efter, nämligen en V50. ”Men åh, alla har ju en sån!” Kanske du tänker, och du har förvisso helt fel, men däremot är det många som har en sån bil, men jag tror samtidigt att det finns en klar anledning till det också. Jag kollade själv på en V50 när jag letade bil, men släppte alla tankar på Volvo när jag sen började kolla efter bilar som inte drog lika mycket soppa, och som dessutom kunde tänkas finnas till ett pris som passade min och Petras plånbok. Vårat val blev en KIA Ceéd SW, och det valet ångrar jag inte en sekund idag. Att kunna köra Västerås – Stockholm, och ha en genomsnittlig bränsleförbrukning på 0,38-0,45 är helt underbart.
Men den här dagen så handlade det inte om min bil, eller min plånbok, utan om Daniels bil och hans framtida kärlek i Gör-Det-Själv-hallarna bland skvättande högtryckstvättar och gula skumsvampar.
Daniel kom hem till oss vid 11:29, men då var vi alla i duschen, ja precis, i en riktigt familjedusch. Nico sittande i badkaret, medan jag och Petra duschade bredvid honom. Mitt i duschandet tyckte jag mig höra ringklockan lite svagt, vilket gjorde att jag inte blev helt övertygad om att det faktiskt var ringklockan, då den brukar låta så högt att man får lock för öronen. Men jag greppade min handduk och gick ut för att se om det var Daniel som hade ringt på, sekunden efter att jag kommit fram till dörren, ringde min mobil, och inte helt förvånande så var det då Daniel som ringde. Jag svarade och möttes av en rejält sliten röst. ”Vart är du?” frågade Daniel, och jag förklarade att vi alla duschade för stunden, men att jag kunde låsa upp åt honom. ”Men det är låst” jag repeterade vad jag precis sagt, och Daniel kom upp till lägenheten igen.
Vi duschade klart och gjorde oss i ordning. Daniel visade sig ha haft en liten bortamatch, och såg duktigt sliten ut. Hans enda tanke på morgonen hade nog inte varit ”bil”, utan snarare ”Inte kräkas”. Hans egentliga tanken kvällen innan hade varit att bara ta två öl, men det slutade med något fler än så. Daniel gick hem till sig, duschade och fixade sig, för att sen komma hem till oss igen, något fräschare och piggare än tidigare.
Vi knatade alla ner till våran bil och började jakten efter Daniels framtida V50. Först blev det ett besök ut till Tunbytorp där ett flertal olika bilhandlare håller till. Vi svängde in på Bilia som där hade både Volvo och Renault. Efter en stunds tittande på begagnat avdelningen, så fick vi äntligen kontakt med någon säljare, som dessvärre inte hade tid, men som iaf kunde ge oss ett cirkapris på de bilar som stod i hallen. Visade sig vara gamla hyrbilar, så även fast de var av 2010-års modell, så hade gått inte mindre än 7000 mil, vilket ju är rätt extremt, och heller inte värt lägga pengarna på. Lite som att köpa en bil med 250 olika ägare, där 45% av dem har kört skiten ur bilen och växlat ovarsamt. Vi lämnade stället och siktade oss in på Eskilstuna, fem mil bort, då Daniel hittat en dieselvariant där nere som verkade klart intressant. Det blev ett litet snabbt avbrott för lunch innan vi slutligen åkte iväg. Stället vi skulle till låg hyfsat centralt, så efter lite snurrande inne i Eskilstuna, lyckades vi tillslut hitta fram, med besvikelse som resultat. Det enda vi hittade var en liten byggnad som mer liknande en liten lada, och på den byggnaden stod då företagsnamnet. Man kände även igen platsen från bilderna på bilarna, men det fanns inte en enda bil eller något som helst liv på platsen. På deras hemsida fanns heller ingen annan adress än den vi var på, som dessutom angavs som just besöksadress för att komma och kolla på bilarna. Vi försökte oss på en titt på en annan bilfirma, men där fanns det inte en enda Volvo. Det blev en snabb glasspaus, för att sen sätta fart mot en Bilia butik i utkanten av Eskilstuna. Jag behövde däremot ta en liten toalett paus innan vi kunde knata in på Bilia och spana bilar, och under tiden som jag kränkte McDonalds toaletter, så hittade Daniel flera intressanta bilar i Sala, vilket ligger nio mil ifrån Eskilstuna, men vi satte fart. Eftersom vi dessutom hade lite tidspress, då de skulle stänga vid 18:00, så fanns det inga alternativ annat än att bara ge järnet raka vägen. Så efter ca en timmes körning, kom vi äntligen fram till Sala och snurrade in på adressen där den stora bilbutiken skulle ligga. Tomt. Helt stendött och tomt! Haha, så otroligt osannolikt! På entrédörren stod det ”Vi har flyttat till Oriongatan 1″. **
Eftersom vi bara hade 10 minuter kvar innan de skulle stänga, så slängde jag upp telefonen och öppnade upp karttjänsten i telefonen, varvid det visade sig att gatan inte på något sätt existerade. Jag förstår faktiskt inte riktigt vad som har hänt med kartfunktionen i iPhone, den har blivit helt urusel på senaste tiden, och hittar i stort sett aldrig någonting för mig längre. Förra året jobbade jag enbart med kartprogrammet i iPhone, och den räddade mig så otroligt många gånger, då den vanliga Garmin-GPS:en inte hittade några som helst ställen jag skulle till, vilket ju inte förvånade, eftersom jag var ute och jobbade på platser mitt i ingenstans, och det var just då som iPhonen imponerade, eller rättare sagt Google Maps i kartprogrammet. Men numera är det helt meningslöst att försöka hitta några platser alls. Söker jag efter ett namn på företag, så får jag en miljard små pinnar utsatta på kartan, och inte en enda har någon koppling till det jag sökt efter. Så otroligt synd på en tjänst som varit guld värd innan för mig.
Därmed var det ju föga förvånande att rutan med texten ”Ingen träff” ploppade upp när vi hade bråttom att hitta Oriongatan 1 Sala. Sökte man däremot på bara Oriongatan 1 så dök Märsta, Sigtuna upp som enda träff, vilket är många mil fel.
Efter lite sökande på andra karttjänster på nätet, så hittade Petra Oriongatan, och vi brände iväg mot bilbutiken, men lyckades magiskt nog missa infarten, och när vi trodde att vi svängde runt hörnet för att komma till infarten, hamnade vi istället på en extrem raksträcka som ledde oss åt helvete, varvid vi alla bara vrålade ”ÄH SKITSAMMA!!” och tog fart mot Västerås igen.
Dagens jakt på bil lades ner stenhårt, och vi ville aldrig mer uppleva en så usel jakt. Men bara för att jakten i sig var dålig, innebar det inte att vi la ner jakten på bil. Redan när vi kom hem till oss igen, så börjde Daniel leta på nätet efter bra bilar, och hittade några intressanta i Kungsängen och Upplands-Väsby, vi bestämde oss för att påbörja en ny jakt dagen efter.
Daniel SKA ha en bil helt enkelt.
**
Daniels version på vad som hände efter att vi upptäckt att butiken flyttat
nemasproblemas tänkte vi, och slängde upp google map. För google map is the one and onley när det gäller att hitta platser , (men så klart, inget klår ju skolboken Atlas som man hade när man gick i skolan.) Vi började knappra in adressen i denna fiffiga manick….. meeeen neej!!!! Oriongatan fanns inte på denna planet enligt GM. men googlade man skiten så vips så fanns den där. Vart är atlas när man väl behöver den ??. vilket jävla chokladtomte på google bestämde sig för ” jag känner för att jävlas, jag raderar oriongatan från Google Map …SUCKERS!!!!.” och så klart kommer vi Svenssons där och ska just till den adressen…
© 2012 afAdam.se