Archive | Sjukhus RSS for this section
05 februari 2012 

Ett svettigt inlägg

Klockan är nu 26:16, jag har varje dag den jag fick tangentbordet av mina vänner, velat skriva långa inlägg om hur det går för mig på sjukhuset. Men på ett närmast obegripligt sätt, så har febern jag lider av verkligen lyckats sänka mig totalt.
Det är däremot ingen skillnad på den här dagen och de tidigare, jag har bara nu bestämt mig för att jag verkligen vill skriva, trots att svetten rinner över hela min kropp. Jag sitter bara i kalsonger och ett tunt linné, men det är som om jag sitter inlindad i åtskilliga duntäcken. Svetten från pannan måste jag torka bord med handduk, annars rinner det in i öron och ögon.

Vad är det som händer här på sjukhuset egentligen då? Inte sådär väldigt mycket. Jag är väldigt likt ett Dr House-fall. För er som inte sett tv-serien, så handlar det om en doktor som bara tar sig ann supersvåra fall med luriga diagnoser. Jag skulle behöva en Dr House nu, för den här febern vill inte ge med sig. Jag har förvisso fått en ny tablett vid namn Flagyl, som ska behandla den inflammation i reservoaren (min ändtarm, men en konstgjord variant av tunntarm, eftersom hela min tjocktarm och ändtarm är borttagna) som upptäcktes när jag genomgick en rektoskopi i veckan.

Läkningen av min buk fungerar fint, tarmarna fungerar fint och jag tar mig rätt enkelt upp ur sängen när jag känner mig pigg. Tyvärr är min aptit så fullständigt förstörd, att jag verkligen börjar få problem med att äta minsta lilla vissa stunder. Som jag upplever det, så beror min usla aptit mycket på febern.

Imorgon är det ny vecka, så jag hoppas det kan komma fram några nya smarta idéer om vad som kan göras min feber.

30 januari 2012 

Dagen som förändrar allt?

Sen i torsdags förra veckan, då jag kom in på sjukhuset, så har jag mer eller mindre väntat på den här dagen. Bilden jag hade av denna måndag var att de kirurger som kommer ha hand om mig vid operation, och som också är de som tar beslut kring vad som ska göras med min usla kropp, skulle storma in i på mitt rum och gå igenom de olika möjligheterna.

Verkligheten blev däremot en annan. Det kom istället in en helt ny läkare jag aldrig sett, och som alltid ett helt team av sjuksystrar. Problemet var bara det att hon inte hade varken svar på en enda fråga eller någon större vetskap om mitt ärende. Hon var ju garanterat ingen dålig läkare eller något sådant, men hon fyllde ingen som helst funktion, och det var precis raka motsatsen till vad jag förväntat mig.

Det kändes nästan elakt att skicka in henne till ett så omfattande patientärende som mig. ”Du har fått någon liten fistel i ändtarmen?” frågade hon, och direkt tänkte jag ”Liten och liten, nog sällan de blir större och någon ändtarm har jag inte haft på många år..” Jag förstod att hon inte skulle ha någon som helst roll i det hela i det långa loppet, så jag svarade bara ja på frågorna, hon ville ändå veta vart vid buken som jag kände av fisteln, vilket hon fick veta rätt snabbt när hon tryckte lite på buken och jag fick ont. Kommer antagligen inte se henne igen.

Nu sitter jag här på mitt rum, jag har tagit en långdusch, samt ätit en rejält försenad frukost, eftersom man först inte visste om jag skulle få äta normalt eller inte under dagen.
Ett möte mellan kirurgerna ska hållas under dagen, därefter kommer jag få information om deras beslut. Hoppas bara att jag får möjlighet att träffa dem också, då man trots allt har en del frågor.

29 januari 2012 

Storbesök på sjukhuset!

Idag så visste jag att det skulle bli fint besök här på sjukhuset, då Matti och Git skulle dyka upp någon gång under dagen. Men inte nog med det, så kom även Petra, Nico, Daniel och Sandra på besök, med ett stort paket!

Det visade sig innehålla ett trådlöst tangetbort som jag kunde koppla till ipaden, något jag nämnde för Petra under veckan. Det funkar ju att skriva på paddan, men inte när man ska skriva så mycket som jag gör, eller så snabbt som jag vill skriva, då krävs det fysiska tangenter. Det är också hela anledningen till att jag har publicerat något alls här idag.

Ungefär en halvtimme efter att de dykt upp, så stormade Matti och Git in genom dörren också. De blev lite överraskade över alla som redan var här. Plötsligt var det fullt hus, vilket var väldigt trevligt. Jag höll på att hamna i en febertopp med kraftiga skakningar, men lyckades undkomma skakningarna genom att svepa i mig varmt te och linda in mig i en varm filt. Normalt sett så tar det ca fem minuter från att jag sitter helt normalt till att jag inte kan kontrollera kroppen längre pga väldigt kraftiga skakningar.

Nico röjde runt här, vilket jag älskade att få se. Petra skickar mig ofta videoklipp på honom via mobilen, och jag bara älskar att se honom göra alla sina bus, miner och tokigheter.
Vissa stunder så är det tanken på att få vara med Nico igen som motiverar mig till att orka lite extra.

Petra, Nico, Daniel och Sandra åkte någon gång runt 16:30, varvid Matti och Git fick lite egen tid med mig här på sjukhuset (eller omvänt, beror väl på hur man ser det).

Blev oavsett en väldigt trevlig dag, fastän min förmiddag var rent av piss. Vaknade med 39,7 i feber och kämpade hela morgonen med svettningar och utmattning. Imorgon måste det vara lite bättre.

Stort tack att alla ni kom! Tack för tangetbordet, kanelbullen, biskvin, tidningarna och för eran närhet. Tack!

29 januari 2012 

Närmar mig en vändpunkt

De senaste nio dagarna har varit en period av feber, feber och ännu mer feber. Det hela började på fredagen den 20:e Januari när jag och Nico var på en liten nöjes tripp till Stockholm. Tyvärr fick jag omedelbart feber och kraftiga svettningar på nätterna. Dagarna gick, febern höll sig kvar. Jag och Nico åkte hem igen mitt i veckan, men febern gav aldrig med sig.
Tanken var att jag dagen efter vi kommit hem igen, skulle åka till vårdcentralen, men jag var bara inte redo för sjukhus igen. Jag visste ju att det inte skulle stanna vid vårdcentralen, utan gå vidare till sjukhuset. Jag ”njöt” av en sista dag i hemmet, och åkte in till akuten på torsdagen. Möttes av en tämligen tråkig människa där, som tyckte det lät som att jag bara skulle ta några alvedon.

Jag skrevs tillslut in på sjukhuset, skickades upp till avdelning 6 där jag legat tidigare. Jag fick genomgå en skicktröntgen (CT) där de efter en noggrann koll kom fram till att jag fått en ny dunderfistel. Den nya fistel visade sig vara 15cm lång och går hela vägen från min bak till min buk. Dessutom är den tjock och väl utvecklad i storlek. Anledningen till mina buksmärtor började bli lite klarare.

Nu är det söndag kväll, och jag har fortfarande feber trots intensiv mängd antibiotika i två dygn. Man har med andra ord inte fått till någon förändring alls än så länge och imorgon kommer jag ha haft hög feber i 10 dygn.

Det tråkiga med hela den här historien är ju att jag kommer behöva lägga ner allt som jag kämpat för i så många år. Man kommer behöva operera fast en stomi igen och sen kommer det bli en hel del ingrepp för att få bukt med mina djävulska fistlar som löper genom kroppen.

Är väl ganska sannolikt att jag kommer må bättre med stomi, men självklart lite tungt eftersom jag ägnat närmare fyra år för att få till ett liv utan stomi. Enda fördelen är ju att jag vet att det gå väldigt bra att leva med, så den delen oroar mig inte.

Imorgon blir det ett möte med kirurgerna där vi kommer ta lite beslut om operationer och behandlingar. Ska bli spännande att se vad de har för planer. Jag hoppas bara så in i helvete att man kan operera upp en stomi utan att öppna hela min buk, det är verkligen vidrigt jobbigt med en öppen buk.

21 oktober 2011 

Ännu en operation har passerat

Nu dagen efter gårdagens operation känner jag mig som vanligt rätt mör i kroppen. Jag beskrev för Erik i ett sms imorse, att det känns som man ramlat ner för en slänt och tumlat runt okontrollerat. Jag har inte direkt smärtor, men jag är stel, seg och öm både här och där. Men låt mig ta det hela från början nu istället.

Igår, torsdag, var det alltså dags för mig att återigen åka in till sjukhuset för att få narkos, förlora all tänkbar kontroll över kroppen för att sen vakna upp på ett nytt ställe med en hyfsad baksmälla, men utan huvudvärken.
Vid klockan 12:00 hade jag fått tid på dagkirurgmottagningen. Jag var där ca 10 minuter innan, och möttes till en början av en väldigt stängd dörr som krävde att jag knappade in en kombination på knappsatset bredvid dörren. En röst hördes plötsligt, och jag berättade att jag skulle in och opereras, varvid hon släppte in mig genom den första dörren. Men säkerheten tog inte slut där, jag fick sen vänta på att en stor glasdörr skulle skjutas upp, för att där kunna anmäla mig. Jag fick sen sätta mig ner i väntrummet, vilket ju är standard oavsett vart man går på ett sjukhus. Alla ställen har väntrum.
Inne i väntrummet satt det en man i 60-årsåldern. Jag frågade ganska omgående vad han var där för, vilket visade sig vara ett ljumskbråck. Vi fortsatte samtala om lite allt möjligt. Jag berättade lite om min sjukhushistoria, då han själv var på sjukhus för första gången på ”riktigt”, dvs att han inte hade blivit sövd tidigare i livet, eller behövt uppsöka sjukhus för något annat allvarligt. Däremot visade det sig att hans son för ca fem år sedan hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka där en 18-årig grabb hade försökt köra om en bil och då mött hans son i den motsatta filen. Pang. 18-åringen klev ur sin bil utan skador, medan hans son fick hela kroppen mosad och låg i koma i flera månader. Straffet för 18-åringen blev 12 000 kronor i böter. Han fick behålla körkortet utan problem. Hela domen höll dessutom på att glömmas bort.
Hans son åker än idag regelbundet till sjukhuset och rehabiliteras. Vi fortsatte såklart diskutera det absurda i att straffet för att ha sabbat någons liv inte var värre, men plötsligt så var det hans tur att åka in på operationssalen och få ljumsbråcket fixat. Hoppas det gick bra för honom.

Väntetiden i rummet blev ganska lång för mig, då jag först runt 14-tiden fick komma in på salen. Gjorde mig inte speciellt mycket, eftersom jag hade en väl uppladdad iPhone i handen hela tiden.
En narkossköterska kom ut till väntrummet och hämtade mig. Naturligtvis blev det en del pratade kring min historia på sjukhus. Jag berättade även en detalj som fick henne att tänka till lite. Varje gång man blir nedsövd, så säger alltid narkossköterskan ”Ses vi snart igen!”, men jag förklarade att man aldrig någonsin minns när man vaknar upp inne på operationssalen, utan de första minnena kommer på uppvakningsavdelningen. Hon tyckte det hela var en rolig iakttagelse, och jag tipsade om att hon istället kunde säga ”Ses vi inte mer”. Haha. Jag skulle gärna höra den, enbart för att den är så sann.

Inne på operationssalen fick jag ligga i sängen bredvid operationsbordet. Det vanliga är ju att jag får lägga mig direkt på operationsbordet, men den här gången skulle jag opereras på det kanske mest ”kränkande” sättet, på mage! Får upp en så bisarr bild av hur jag ligger utslagen på mage och de står och grottar runt i min lilla bleka rumpa. Ungefär som om de skulle förlösa en ko eller något. Givetvis ska mina armar då hänga längsmed sidorna och ansiktet helt nedkört i en kudde eller bara helt platt mot britsen. Gärna lite dregel ur mungipan också!

Operationen i sig tog längre tid än jag trodde, då jag vaknade upp först runt 17-tiden. Men då hade jag nog också sovit rätt ordentligt efteråt, så jag kan inte riktigt säga hur lång tid det verkligen tog.

Vad gjorde de då? Jo, man skrapade rent inne i den fistelgång som bildats för länge sedan. Tanken var då att tabort allt var, och skrapa bort vävnad så det skulle bli ny frisk vävnad som klarar av att läka ihop igen. De snittade även bort lite hud på utsidan, då det inte läkt där heller.

Nu är det bara att hålla tummarna för att det läker ihop, hur troligt det nu är.

Older Entries »