Det här inlägget kommer tillägnas min käre mor och sambo, och handla om de två dagar som nu passerat mitt liv. Utan min mors envisa påstridighet om att jag måste vila och sluta jobba så mycket (Något min kära sambo också sagt till mig ett antal gånger, men som först denna dag verkligen fick grepp om mig), hade jag än idag haft kvar de problem jag hade innan jag började lyssna och ta till mig det hon faktiskt sa.
Jag är halvt medveten om att jag har svårt att sluta jobba och köra på, och precis som tidigare i mitt liv, svårt att lyssna på vad min kropp verkligen behöver. För dig som inte alls har hängt med, finns det gott om inlägg som berättar mer om det hela (kategori: Sjukhus är nog dagens tips).
Men jag tar det hela från början, och backar tillbaks till gårdagen, dvs torsdagens morgon.
När klockan var omkring 08, så valde jag att gå upp. Min natt hade inte varit helt usel, men det var nog mest tackvare den morfintablett jag petat i mig innan jag gick till sängs. Inte för att morfinet i sig gjorde att några utav smärtorna i vare sig bröstet eller ”hemorrojden” försvann, utan för att jag helt enkelt blev lite sömnigare av morfinet i sig. De gånger jag gick upp på toa under natten, hade jag duktiga besvär som jag såklart svor åt, men som jag likt många gånger tidigare i mitt liv, hoppades på att de skulle försvinna av sig själv. När jag sen gick upp, så hade jag det klart svårare att gå, då det hela tiden sved och gjorde ont när jag gick. Jag satte mig ner vid datorn, då det var ett säkert sätt att få lite lugn och ro från all sveda, även om nu inte alla besvär försvann, så dämpades de tillräckligt för stunden.
På mitt schema stod det ”Jobb, 18:00, 9 lag”. För första gången på många år, kände jag hur det tog emot. Ett sånt arbetspass kunde komma att bli klart jobbigt. Jag skulle klara av det utan tvekan, men inte utan betydande besvär.
- Det är väl just här jag har svårt att sätta gränser. Givetvis har mina tidigare dagar varit rejält besvärliga de också, men jag väljer alltid att bita ihop, jag tycker inte det är allvarligt nog för att ge vika och kasta in handduken.
Med handen mot pannan, ägnade jag en hel del tid åt förmiddagen till att bara tänka. Jag kunde inte se mig själv som sjuk nog för att ge upp arbetspasset, men samtidigt kände jag verkligen hur ont och besvärligt det kändes i kroppen.
Petra och Nico begav sig ut på äventyr till Pinglan. Vädret visade sig vara på strålande humör, så de tog båda en liten promenad. Själv stannade jag hemma, även om jag gärna hade följt med till Pinglan. Hade däremot en del jobb att göra hemma, innan själva jobbet ute på fältet. Senare fram mot eftermiddagen, så ringde Petra till min käre mor. Jag har ju absolut ingen koll på vad hon sa, men jag kan tänka mig att hon berättade hur dum i huvudet jag var, som fortfarande tänkte tanken på att åka och jobba. Detta fick ju givetvis min mamma att reagera, och minuterna senare ringde hon upp mig, och berättade hur hon såg på saken. ”Du är otroligt ambitiös Adam, och det är bra, men inte i det här läget. Din kropp behöver VILA.” En mening som för mig inte kändes helt obekant såklart, men min älskade mor fortsatte prata om det, och vinklade mitt beteende på olika sätt. Jag satt ner i min stol, handen mot pannan, och med djupa suckar till andning. I slutändan så mer eller mindre krävde hon att jag skulle ring och sjukskriva mig, varvid jag mer eller mindre sjönk ner och vaknade upp. Hon hade rätt. Hon hade så fruktansvärt rätt.
- Vissa stunder kände jag mig ledsen under samtalet. Jag vill så gärna kunna köra på, orka med, överprestera. Men om och om igen får jag såna kraftiga bakslag att jag slutar upp på sjukhuset. Det handlar aldrig om att jag vill komma hemifrån, eller att jag bara bryr mig om pengar. Jag älskar att vara hemma med min familj, och jag bryr mig väldigt lite om pengar så länge jag har vad som krävs för att gå runt. Det är kraften, orken och förmågan att prestera som driver mig. Oavsett jobb jag haft genom mitt liv, så har jag alltid gett allt, rakt igenom. Historien återupprepar sig hela tiden. En tid i lumpen gjorde jag ju den största och mest ignoranta handlingen någonsin, då jag med kraftigt blödande tarm tog mig genom sex veckor av hård fysisk träning, som i slutändan blev ett platt fall. Med den blodförlusten jag hade, så gav kroppen upp, och jag likaså. Jag hade inte samma ork kvar när jag inom loppet av en halvtimme fick gå tre gånger på toa, och bara tömma blod. Jag ville framåt, jag ville inte till någon läkare, jag ville inte avbryta, jag ville inte ge upp, jag ville FAN inte misslyckas, jag ville klara det och bevisa att jag också kunde ta mig igenom en sån utbildning. Allt slutade med att jag efter tre månader på sjukhus, och 25 kilo lättare, kom tillbaks till regementet och inte kunde bära mina egna prylar tillbaks till förrådet. Det är drivet jag har, dumt eller inte, men jag ger mig inte förens jag på något sätt tvingas till det. Svaghet kan tyckas, jag vet inte.
Jag avslutade samtalet med min käre mor, och ringde efter en stund upp min kollega Per och berättade att jag inte klarade av mer, min kropp hade gett upp. Han förstod givetvis. Vi avslutade samtalet utan någon egentlig lösning på problemet med att jag inte kunde jobba. Efter bara en halvtimme ringde en annan kollega, Johan. Han ville stämma av och kolla hur det var med mig, och bekräfta det faktum att jag inte kunde eller ville jobba. Utan några större tankar på hur han skulle lösa det, så sa han sig bara kunna göra det. Jag tackade honom, och kände en lättnad, samtidigt som jag fick en konstig känsla av att ha sjukskrivit mig från ett arbetspass. Jag kunde inte minnas senast jag gjort det, eller vad det då var som gjorde att jag sjukskrev mig.
Istället för att tänka på jobbet, ändrade jag mina tankar till hur jag skulle bli av med besvären som fått mig sjukskriven. Jag diskuterade fram och tillbaks med Erik, och vi kom tillslut fram till att jag nog skulle åka in till akuten för att få hjälp. Egentligen ville jag få kontakt med min kirurg i Stockholm, men av någon anledning så visade det sig vara svårt att få fram min information. Jag hade fått en telefontid inbokad via en sköterska, den 13:e juni, vilket inte riktigt kändes som en rimlig tid för mig när jag i telefon begärt att snarast få prata med min läkare/kirurg, då jag fått smärtor i bröst och en smärtsam hemorrojd.
Plötsligt började min telefon ringa. Det visade sig vara VD:n för företaget där jag jobba. ”Tjena Adam! Hörde att du inte mådde bra? Får hoppas det blir bättre snart! Jag ville bara ringa och berätta vilket grymt bra jobb du gjorde på Lidingö. Jag fick ett mail idag där de var helt lyriska, och berättade att allt hade sköts riktigt professionellt med bemötande och bilder! Det är sällan jag får såna här mail, annars är det ju bara klagomålen som kommer fram. Enastående gjort av dig!”. Samtalet avslutades, och jag kände mig riktigt glad över att en sån åsikt lyckats tränga fram. Givetvis var jobbet inte genomfört av bara mig, utan av mina tre kollegor Nima, Linn och Nathalie också, vilket inte ska döljas på något sätt. Grymt jobbat av er!
Så, jobbet avbokat, kroppen inbokad. Akuten stod nu på schemat, och erfaren som jag är av sjukhus, förberedde jag mig med en varm tröja, en laddare till min iPhone, iPhone i sig och en iPad. Helt redo för timmar på akuten och sjukhuset i sig. Jag pussade Petra och Nico hejdå, och gick ner till bilen.
Färden bort till sjukhuset kändes inte speciellt märkvärdig, däremot kändes det speciellt när jag stannade bilen utanför den stora sjukhusbyggnaden, och bara tog en kort paus på några sekunder, med motorn avstängd. Det var lite som att se sin fiende i ögonen. Även om sjukhusen jag varit på har varit allt utom mina fiender, så är det ändå en kamp för alla människor att hålla sig borta från sjukhusen. Ingen vill till sjukhus, ingen. Så när jag tittade upp mot den gråa fasaden, tänkte jag något klassiskt i stil med ”då kör vi…”, och öppnade upp bildörren, låste bilen, gick till entrén för akutmottagningen och greppade min nummerlapp. Väntan började. Att få numret på lappen uppropat tog inte nämnvärt lång tid, men det i sig var ju bara en inskrivning av en sköterska, som tog personnummer och skrev in lite snabbt om vilka besvär jag hade. Sen efter det fortsatte min väntan i det tillfälliga väntrummet, som var i full gång med att byggas om. Jag satte mig ner med hörlurar i öronen och streamade filmer från min dator där hemma till min iPad. Kändes som om jag var den som var bäst förberedd på stället. Jag varvade med film, spel och slösurf. Efter en rätt lång väntan, så började jag se att alla människor som först var i väntrummet, hade bytts ut, till helt nya människor, dessutom var det många fler. Jag hörde en svag röst ropa upp någons namn, och insåg att jag mycket väl hade kunnat missa mitt namn under tiden jag haft hörlurarna i. Jag skrev samtidigt sms med Erik, som berättade om hur akuten har olika färgkoder för att avgöra hur pass akut det verkligen är, med rött som i ”skott i tinningen” och blått som i ”ärta i näsan”. Jag skrattade för mig själv när jag läste hans små lustigheter, och förmodade att jag nog hade en ganska så blåaktig ton på min färgkod. Om lila, så mer åt det blåa än röda hållet helt klart. Men för att vara helt säker på att jag inte missat min plats, knatade jag iväg till kirurgavdelningen som hade en lista på vilka som skulle komma in, och i vilken turordning. Kort efter det blev jag uppropad i väntrummet, och placerad i ett riktigt kallt rum, som tidigare tjänat som förråd. En säng rullades in, och en filt slängdes upp på sängen. Väldigt skönt att få lägga sig ner på en säng, istället för att sitta på en liten pinnstol ute i väntrummet.
Jag hann inte mer än göra en liten live-sändning och skicka några sms innan en läkare stormade in i rummet. Hon började ställa en del frågor och ville sen undersöka min hemorrojd. Efter en ganska kort stund sa hon att det nog inte var en hemorrojd, utan snarare en abscess, dvs en varböld. ”Det man gör åt en sånt är ju att punktera och sen spola rent så man får bort allt var. Det är då väldigt smärtsamt, så det sker under narkos”. Hade hon inte sagt det sista, hade jag sprungit ut från rummet med eller utan byxor och aldrig kommit tillbaks. Jag fick veta att jag skulle stanna över natten, och förmodligen opereras någon gång under den tiden. Läkaren gick ut, och jag ringde Erik för att prata om det hon berättat för mig. Det dröjde däremot inte många minuter innan en ny person kom in i rummet, och berättade att jag skulle flyttas över till ett annat rum. Man kan säga att jag hamnade i rummet ”Ja, ditt fall är akut”. Jag fick en namnlapp runt handleden, en nål i armen och tömdes enligt konstens alla regler på några rör blod. Redo för akutoperation med andra ord. Allt på akuten gick snabbare än jag trott, och innan jag ens hunnit bestämma mig för om den nya sängen var skönare än den förra, så stod det plötsligt en liten sköterska med rullstol framför mig.
Trots mina många år på sjukhus, så har jag aldrig tidigare åkt just rullstol, så det var ju lite av en händelse i mitt rika sjukhusliv. Hon rullade iväg mig till avdelning 6, som var just ett mag- och tarm-centrum. Jag kände rätt snabbt igen mig i den typiska sjukhusmiljön, och ännu tydligare blev det ju när jag slitit av mig kläderna och dragit på mig en klassisk operationsskjorta och ett par löst sittande sjukhuskalsonger. Jag fick dela rum med en äldre man, som sov när jag väl kom in i rummet. Några tider för operation fanns inte, utan jag fick nöja mig med ”kanske under natten, men troligtvis imorgonbitti”. Kvällen gick åt till att skriva sms med alla som blivit oroliga där hemma i Stockholm. Som vanligt hade jag ju varit extremt dålig på att informera min kära familj, och de enda ordet som träffat dem var ”Akut” och ”Operation” något som sällan klingar väl i familjemedlemmars öron. Efter mycket skrivande, så lyckades jag lugna familjen en del, och kunde istället lägga mig ner för att vila.
Vid midnatt somnade jag till en kort stund, för att sen åter vakna upp och behöva gå på toa. Med tanke på hur mycket det sved, och hur jobbigt allt kändes, så var jag glad över att jag kommit in på sjukhuset. Under natten blev det flertal besök på toaletten, och varje gång förbannade jag droppställningen som lyckades snurra in mina slangar på ett närmast magiskt vis. Kunde inte förstå hur slangarna hann lägga sig fem sex varv runt stången, när det enda jag gjorde var att gå upp från sängen och ut till toaletten, och varje gång snurrade jag dessutom upp allt. Någon gång under natten, så vaknade jag till och nere vid mina fötter stod det plötsligt en man i mörkret. Han hade yvigt grått hår, vitt linne och nätkalsonger från sjukhuset. ”Vem är du?” frågade han, och tittade sig omkring. Han såg ut att vara väldigt vilsen, vilket han nog också var, men det slutade bara med att han gick ut ur rummet och försvann.
Nattens sömn blev helt urusel, men trots det så kom fredagen ändå, och morgonen började nalkas. Min rumkamrat, Göte, vaknade plötsligt till och ropade ”fem komma sju!” för att sen ändra sig och istället ropa ”Sju i fem!”. Han lät lika förvirrad som alla tidigare gånger jag hört honom säga något, och tillslut avslutade han med ”fem i sju…”. Det var klockan han var ute efter, och det stämde ju ganska bra det sista han ropat. Jag själv låg bara och hoppade på att få komma in på operationen snarast möjligt.
Kirurgen och hans assistent kom in i rummet, vi pratade lite snabbt, och han fick spana in abscessen. Han behövde inte mer än titta lite snabbt för att känna sig nöjd. Innan de gick, så frågade jag när det kunde tänkas bli operation, svaret jag fick var ”idag”, samtidigt som assistenten gjorde en liten grimas för att förtydliga hur lite koll de hade på dagens operationsschema.
Kändes inte helt optimalt med tidsangivelsen ”idag”, jag ville ju bara bli av med skiten där bak snarast möjligt, och inte behöva gå fler gånger på toa innan operationen.
Tiden tickade på, och efter någon timme, så fick jag veta att min käre mor ringt till mitt ordinarie sjukhus i Stockholm, och berättat för dem att jag inte fått tag på min kirurg Mikael, och nu plötsligt fått vända mig till Västerås sjukhus istället. Det dröjde inte lång tid innan Mikael fick veta om mammas samtal, och han ringde upp henne, varvid hon berättade hur allt låg till. Mikael ringde mig direkt efter deras samtal, och ville prata med kirurgen som skulle operera mig. Inte av anledningen att de inte skulle ha koll på läget, utan för att jag tidigare har haft svåra komplikationer, som eventuellt skulle kunna vara anledningen till den abscess jag fått. Mikael skickade sitt direktnummer till mig via sms, och jag fick sen ge det till en sjuksyster som då skulle lämna över det till kirurgen. När klockan passerat 10 så kom sköterskorna och hämtade mig, det var dags!
Jag fick lägga mig ner i sängen och bara åka med ner till operationssalarna. Jag möttes av helt nya lokaler, och annorlunda upplägg från vad jag var van vid. På sjukhuset hemma i Stockholm, så hände det att jag själv fick ta min säng och knata iväg till operationssalen, då jag visste precis vart alla låg. ”Jaha, vilken sal har jag idag? Nummer fyra? Trevligt, då knatar jag dit”, kan låta som ett skämt, men det är sant.
Jag rullades in i ett förrum, där jag fick ligga och vänta ett rätt bra tag. Kirurgen Abbas kom förbi, han berättade att han pratat med Mikael och kommit överens om vad de skulle göra, samt att narkosläkaren kom in strax efteråt. Han var väldigt trevlig, och utan att lägga mer diskussion kring det hela, så fick jag känslan av att han nog var gay, vet inte riktigt varför, men det var något med hans reaktioner, kroppsrörelser och ansiktsuttryck som gav just den känslan. När han frågade om jag fått narkos tidigare, så blev svaret natruligtvis ”Ja, så många gånger att jag tappat räkningen”. Först trodde han mig inte riktigt, utan tittade och sa försiktigt ”Oj… det är sant alltså?”. Jag förklarade lite kort varför jag fått så mycket narkos i mina dagar, och han nickade förstående, samtidigt som han gjorde en av sina miner som sa ”stackars dig, usch så jobbigt”. Därefter ställde jag lite frågor som jag och min tandläkare haft diskussion om, och hela mötet förvandlades till en narkosutbildning där vi pratade om tidigare tekniker med eter som narkosmetod, till dagens metoder och hur/när de används. Därefter fortsatte min väntan, och först vid 11-tiden kom en sköterska in till mig och sa att det var dag. Men med tanke på den långa vänta, så hade jag hunnit bli kissnödig igen (tackvare allt dropp som skjutits in i mig). Hon erbjöd sig att hämta en urinflaska åt mig, men jag förklarade att det inte riktigt skulle fungera för mig, då hela mitt system är rätt koko. Hon förstod precis, och tog med mig ut i korridorerna, och bort till en toalett. Jag vet inte exakt vad det hela beror på, men faktum med, så känner jag mig aldrig riktigt kissnödig, utan det enda jag känner, är hur det spänner nere i magen. Inte helt rätt i systemet med andra ord, men det blir bara ett annat sätt att känna sig kissnödig på. Tyvärr har jag förlorat funktionen att bara ställa mig och kissa. Försökte en gång när min blåsa rent av smärtade, men det gick bara inte, var tvungen att gå på toaletten. Det hela beror antagligen på att kroppen inte har full koll på nervtrådarna där nere längre.
Hur som helst, så blev jag klar på toa, och fick sen knata in på operationssalen. Där kändes saker och ting mer bekanta, och jag fick ännu en gång lägga mig upp på ”operationsbordet”, som egentligen inte är så likt vare sig ett bord eller säng. En sköterska kom in med varma täcken, och dessutom stora ”strumpor” som hon drog över hela benen. Allt blev plötsligt väldigt varmt och mysigt. Vi småpratade allihopa som vanligt, och jag frågade om någon av dem hade blivit sövd tidigare. Alla svarade ”Ja!”, vilket verkligen förvånade mig. Det normala är att ingen, eller möjligtvis en har blivit sövd tidigare. Varför de hade blivit sövda fick jag aldrig veta, det var bara en som sa ”Ja har man blivit sövd, så har man ju blivit opererad för något”, jag anade att ingen ville berätta om vilka hemskheter de hade behövt gå igenom under diverse operationer. Men jag försvarade min fråga med ”Ja, eller så kanske man har extrem tandläkarskräck! Finns de som blir nedsövda då”. Det hade däremot ingen av sköterskorna hört talas om tidigare, så alla hade på ett eller annat sätt opererats för något. Tillslut så kom äntligen syrgasmasken på, och de tryckte in propofol i armen på mig, vilket gav effekt bara sekunder senare och jag vinkade hejdå till dem alla.
- ”Hjälp mig! hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig”
Min öron fångade in ljudet, och min narkosade hjärna försökte förstå vad det var för signaler som skickades till den hela tiden. Jag började vakna till, men ögonen var för tunga för att kunna hålla öppna mer än någon del av en sekund. Men det ständiga ljudet av en kvinna hördes om och om igen. Irritationen från den ständiga repetitionen gjorde att jag vaknade till snabbare, och tillslut förstod jag att det var en kvinna till höger om mig, som absolut inte ville ge upp tanken på att ropa ”hjälp mig!”. Men det var inte för att hon var ensam som hon ropade på hjälp, utan för att hon snarare blivit lite förvirrad av all narkos. Det kom ständigt fram personal till henne och frågade vad hon ville ha hjälp med, men något svar fick de aldrig fram, utan orden ”hjälp mig” bara repeterades om och om igen. Vissa stunder bröt hon in med ”Gud!” för att sen fortsätta med ”hjälp mig”. Personalen såg att jag vaknat till, och ringde upp till avdelningen för att be dem hämta mig. Tanten bredvid mig slutade aldrig med sitt ropande, och det kändes ganska befriande att få komma därifrån.
När jag sen kom upp på avdelningen, så visade det sig att de under operationen även hjälpt mig bli av med de två trådar som petat ut genom ett ärr i magen. Trådar som användes för att sy ihop mitt stomisår förra året. Men likt andra trådar som bryts ned av kroppen, så tillhörde dessa små trådar inte den typen. Därför behövde de snitta upp ärret lite fint, och klippa av trådändarna lite djupare ner. Jag bad dem göra det hela precis innan operationen, och snällt nog tog de sig tid att fixa det under min narkos.
Inte helt konstigt, så sved det en del där jag haft abscessen, men utöver det, kändes det rätt bra. Jag hade fått en ny PVK-nål i handen, som däremot gjorde mer ont än något annat på kroppen. En sköterska kom in på rummet, och frågade om jag ville ha något att äta. Som jag längtat efter att få höra det! Vid den tidpunkten, hade jag inte ätit något på över 23 timmar, så två skinkmackor och apelsinsaft gled ner rätt snabbt.
Kirurgens assistent dundrade så småningom in, och berättade lite vad jag behövde göra framöver, vilket inte var något jättespeciellt, mer än att jag skulle kladda på en salva för att få bukt med en spricka i huden. Jag slet av mig sjukhuskläderna, bad en sköterska rycka nålen i handen, och sen drog jag på mig mina egna kläder. Jag ville därifrån, snarast. Kroppen kändes mör, men ändå hyfsat återhämtad. Jag kände efter om jag klarade av att köra bil, och bedömde att det inte var några problem, då jag kände mig klar i huvudet. Narkosläkaren hade dessutom lovat att ge mig en ganska mild dos, så min återhämtning skulle bli snabb. Ett snabbt besök på apoteket där jag fick tag på min salva, och sen mot bilen. Ville bara hem.
Jag körde i godan ro hemåt, kände hur det spände nertill i magen. Kissnödig med andra ord, men ingen känsla alls av att vara kissnödig, bara en tryckande känsla hela tiden. Så snart jag kommit hem, till en tom lägenhet utan var sig Nico eller Petra, kastade jag av mig kläderna som luktade sjukhus, och flög in i en varm dusch. Hela kroppen kändes mörbultad, fastän jag inte gjort något jättestort ingrepp på sjukhuset. Handen var öm, det sved där bak, bröstet ömt, kroppen var stel och en begynnande huvudvärk kändes i huvudet. Kort efter att jag klivit in i duschen hörde jag Petra och Nico komma hem. Nico började genast ropa ”pa ppa, papa paa” och kröp fram till badrumsdörren, som han med bankande försökte öppna upp. Petra öppnade och en lycklig Nico fick syn på sin pappa. För en kort stund glömde jag allt det onda i kroppen, och såg bara de stora glansiga ögonen, fulla med bus och glädje.
Jag var åter hemma igen, efter en hyfsat snabb visit på sjukhuset. Det kändes klart skönt att ha fått komma hem, även om jag vid det laget fortfarande hade flertal besvär som var jobbiga att handskas med. Salvan jag fått utskriven visade sig vara ett kärlvidgande preparat, som därmed hade en imponerande lista av biverkningar. Mina favoriter är dessa, direkt tagna från bipacksedeln:
- Yrsel, svaghet i upprätt ställning, svimningskänsla, dimsyn och trötthet
- Allergiska hudreaktioner (kan vara allvarliga)
- Anafylaktoid reaktion (allergisk reaktion som kan vara dödlig med svullnad i ansikte, läppar, tunga eller svalg, andningssvårigheter, andnöd eller kollaps).
- Snabba hjärtslag eller hjärtklappning.
Med det avslutar jag detta rejält långa inlägg, och hoppas se mig själv i framtiden, läsa detta och bara skratta åt hur jävliga tider jag gått igenom.
Det är rätt lätt att glömma bort hur bra jag har det egentligen. Jag vaknade upp för 8 minuter sedan, kräktes som en absintfull flodhäst, och fick återigen tillbaks den fräna kräksmaken i munnen, samtidigt som den näshårskrullande stanken träffade min nos.
Då kan jag lätt göra misstaget och tänka att jag inte kan ha det värre. Men fan vad fel jag har. Allt kunde ha varit mycket värre! Hade räckt med att Mikael behövt göra ett extra snitt på magen, och allt hade varit mycket jobbigare. Då hade jag haft bra många fler slangar i kroppen, mycket mer smärta och avsevärt mer rörelsehindrad. Nu mår jag bara riktigt dåligt stundvis, och går på spruta efter spruta med morfin.
Det är lätt att glömma hur bra man har det.
Pust. Först nu har jag ork att sitta i sängen och skriva inlägg om den här dagen hittills. Har nämligen inte mått helt bra faktiskt, däremot har det inte varit någon direkt fara.
Jag vaknade runt 06 på morgonen av att jag kände mig konstig i magen. Som en blandning mellan hunger och övermätt.
Vid 08-tiden så fick jag besök av Mikael, dvs kirurgen. Han morsade mest lite och kollade läget. Jag drack två glas vatten och gick sen iväg för att få i mig frukost, även fast jag verkligen inte kände mig det minsta sugen på något alls. Tog ett glas juice och en tallrik med fruktyoghurt. Hade iPaden med mig för att läsa nyheter, men så mycket läsa blev det inte för istället ramlade det in fullt med frågor från flera olika personer, allt från personal till patienter. Och även fast några av dem till och med var aggresivt ointresserad av teknik, och inte alls tyckte det var spännande med avancerade telefoner eller annat, ville veta mer om iPaden. Det är verkligen imponerande hur Apple lyckas med sin marknadsföring. Alla känner till iPad, ett fåtal har sett den, men alla har frågor kring den. Alla verkar ha ett ha-begär utan att veta varför. Det imponerad på mig.
Frukosten då? Jo, jag åt lite, men bara halva tallriken, och halva glaset med juice. Aptiten var inte den bästa, och jag fick bara ont i magen för varje tugga. Gav upp tillslut, och hällde i mig ett glas vatten istället och gick tillbaks till rummet Kände mig lätt illamående och la mig ner. Jag hade fått in två alvedon tidigt på morgonen, men dessa hade jag aldrig tagit. Min tanke var att ta dem efter frukosten, men sen mådde jag så dåligt att jag helt enkelt inte kunde få i mig dem. Jag rullades in på ett annat rum runt 12-tiden och låg kvar i sängen. Försökte sova bort den märkliga känslan i magen, men ja, det gick ju sådär. Fällle ner sängen i liggläge istället, men det fick jag ångra snabbt, då misstaget snabbt resulterade i en kaskad-kräk-attack. Jag hann förflytta mig till handfatet inne på toaletten innan the real deal kom upp. Kräktes iallfall en halvliter med vatska, och den där fräna doften av kräk kom rakt mot mig. Sen gjorde det ju duktigt ont i magen också, från det fina lilla såret på sidan. Jag larmade på personal genom att trycka på en knapp. Inom rätt kort så kom det en sjuksyster in till mig. Jag gick tillbaks till min säng och la mig ner igen. En del av det onda i magen var borta men långt ifrån över. Sjuksystern ringde Mikael och berättade läget, varvid han ordinerade drop på nytt och alvedon intravenöst, samt ytterliggare smärtlindring. Det tog ca 30 minuter, sen måde jag larvigt mycket bättre. Och fick därmed ork att skriva inlägg om dagen hittills.
Problemet just nu är att mina tarmar inte startat igång ännu, vilket ibland kan ta lite tid. Därför ska jag ligga lite lågt med mat och dryck för stunden.
Snart är jag igång igen, på riktigt.
Jag säger det direkt. Operationen kan komma att bli mindre än planerat. Om jag har lite tur, så kommer jag kunna klara mig ifrån sjukhuset redan efter 2 – 3 dagar, om jag har tur vill säga. Har jag lite mer åt oturshållet, så blir det ungefär som vanligt. Imorgon klockan 07:30 ska jag vara på sjukhuset, ja precis, jag är inte på sjukhuset heller just nu. Sen opereras jag någon gång runt 09-tiden ungefär.
Men nu går jag tillbaks lite i tiden, och börjar vid morgonen.
Vet inte riktigt varför, men av någon anledning så vaknade jag tidigt och trodde att klockan var närmare 08, men i själva verket så var den inte mer än 04:30. Jag somnade om såklart, och vaknade sen till, enligt mig, runt 11, men klockan var i själva verket bara strax efter 08. Kanske var det en underliggande stress som gjorde att jag trodde klockan var mer, eller så var jag bara för trött för att förstå det hela rätt.
Jag, Petra och Nico åt frukost tillsammans med mamma, efter att hon hade lämnat Bobo vid tunnelbanan, och därefter köpt med sig färskt bröd hem. Det blev en lugn frukost, med färskt bröd, god skinka och Brämhults apelsinjuice. Riktigt gott.
Vid 11:00 skulle vi vara vid sjukhuset, då jag skulle skrivas in. Varför jag skulle vara där så tidigt visste jag inte, och det skulle senare framkomma att inte så många andra heller hade någon större förståelse för tidsangivelsen.
Vi åkte gemensamt in till stan, och kom fram strax efter 11. Jag hoppade av först, och tog med mig min rätt så välpackade väska. En packning, väl förberedd för minst en veckas vistelse på sjukhus. Den hade packats med erfarenhet från många tidigare operationer, så jag var absolut redo att få buken snittad efter en natt på sjukhuset.
När jag stormat upp till avdelning 5, så möttes jag direkt av ett bekant ansikte i receptionen, som genast sa ”Hej Adam! Då var det dags igen då!” Ja, det var tydligt att hon kände igen mig, fastän det var nästan två år sedan jag var där sist. Jag gick bort till väntrummet och satte mig ner där för att invänta personal. Mamma, Petra och Nico kom inte långt efter. Vi satte oss ner allihopa i väntrummet, och ja, gjorde det enda man kan göra i ett väntrum. Väntande.
Tillslut kom det en sköterska jag inte stött på tidigare. Hon visade mig vägen in till rum 12, där jag hade en säng stående. Jag fick först sätta mig på sidan av sängen, besvara några frågor som jag hört många, många gånger tidigare. ”Har du vårdats utomlands de senaste 6 månaderna?”, en odödlig klassiker, som alltid ställs. Därefter fick jag lägga mig ner på sängen, och sköterskan skulle ta blodprov på mig. Mina vener såg fina ut, och var rena rama motorvägarna, redo att skjuta ut blod i provrören. Tyvärr så gick det inte fullt så bra. Faktum med så kom det inget blod alls, så sköterskan gick direkt och hämtade en kollega. Hennes kollega kände jag igen sen många tidigare sjukhusbesök.
”Hej Adam! Är du snål på att ge blod?”
”Ja, det måste ha något med onsdagar att göra”
Hon testade att sätta nålen i den andra armen, i en mycket tydlig ven. Men tyvärr så rullade venen undan, och istället satte sig nålen i armen, vilken gör sådär obehagligt ont i hela armen. Hon avbröt och förberedde en ny stickning. Först tittade hon på händerna, men jag visade henne ett annat kärl som brukar vara väldigt populärt. Hon stack på nytt, i det kärlet jag tipsat om, och det gick, föga förvånande, åt helvete. Tre ordentliga plåster på armarna, och klockan hade inte ens hunnit bli 12. Jag skrattade åt det hela för mig själv, och funderade på hur resten av sjukhusvistelsen skulle bli med en sån start. Det sköna var att sköterskorna gav upp efter tre försök, och såg sig övermannade av mina envisa vener. I många andra fall, så har folk inte vågat se sig besegrade, och bara stuckit på tills venerna blivit stenhårda av nålstick. De skickade istället ner mig till labbet, där jag också varit många gånger tidigare. Påvägen ner för trapporna, så stötte jag på ett bekant ansikte från operations-salarnas slutna dörrar. ”Hej Adam!”, vi pratade mycket snabbt, och jag visade upp hur misshandlad jag blivit av nålarna i armarna. Hon skrattade och vi sa hejdå, varvid hon gick in genom den välbekanta dörren med texten ”OPERATION”.
Jag gick ner tre våningar, och kom till labbet, där de bara sitter och tar blodprover hela dagarna. Jag ryckte en nummerlapp, som visade 92. På skylten som visade vilket nummer som stucket för stunden, så var det 90. Märkligt såklart, eftersom jag var själv där. Ut genom en av dörrarna kom en blodprovs-sköterska. ”Kommer strax” sa hon, samtidigt som hon gick förbi mig. ”Jahapp..” tänkte jag för mig själv, och gick bort för att kasta nummerlappen jag dragit. Hon jag precis träffat på kom ut igen, samt en till. Jag fick gå med den där andra personen, och gick in i ett rum. Jag funderade lite snabbt på om jag varit i samtliga av eras blodprovtagningsrum, och svaret blev bestämt ”Ja”. Kvinnan som skulle ta mitt blodprov var inte den mest skojfriska personen jag träffat, då hon bara grymtade lite när jag sa något, för att sen säga ”och så vill jag se din legitimation”. Rutiner. Jag fick en snabb flash, och tänkte hur ofattbart tråkigt det måste vara att sitta där och bara ta blodprov på folk hela dagarna, från 08 till 16 varje dag. Jag fortsatte småprata lite med henne, i försök att få någon som helst kontakt med människan som strax skulle göra mig lite illa, och ta mitt blod. Men det var först när hon upptäckte en knöl på min arm som hon ville dela med sig själv av lustiga tankar och funderingar. Det visade sig emellertid att knölen var som vilken knöl som helst på kroppen, dvs alla har den om man viker armen på ett visst sätt. Hon tittade på min arm, och såg vart de hade stuckit mig tidigare. Hon tyckte de borde ha lyckats få ut blod utan problem, vilket jag ju gärna hade sett hända, men ja, så blir det inte alltid.
Nålen sattes mot armen, och stack in genom huden. Det sved som vanligt till lite, men sen hade hon fyllt upp fyra rör med blod. Jag tackade, och gick upp till avdelning 5 igen. Det enda som återstod då, var att invänta Mikael, dvs min kirurg. Jag bad dem kolla när han skulle ha tid, vilket visade sig vara någon gång runt 15-tiden, så jag sa åt personalen att jag och resten av min familj, skulle gå och käka i väntan på att Mikael skulle kunna komma. Jag, Petra, Nico och Mamma greppade våra grejer och åkte ner till entréplanet för att gå iväg och hitta något bra ställe att käka på. När vi precis gått runt sjukhusets ena husknut, så kom Mikael dundrade bakom oss. Han kom fram till oss, och bland det första han sa var ”Får man se underverket?” och syftade på Nico som låg i barnvagnen. Nico var tyvärr inte jätteintresserad av att prata med Mikael, utan tittade helst bort åt annat håll. Mikael hade inte sprungit ikapp oss för att prata, utan hade egentligen bara vägarna förbi, då han skulle käka lunch i närheten. Vi bestämde att ses någon gång runt 15.
Det blev en liten promenad ner på folkungagatan, där det kryllade av restauranger som kunde mätta våra magar. Vi valde så småningom en sushi/thai-restaurang, där de serverade oss goda maträtter. Nico röjde för fullt, och gjorde det bästa han kunde för att dra ner tallrikar, glas och bestick. Runt 13-tiden, så var vi klara med lunchen, och tog en promenad längs med gatan. Vädret var inte det bästa, men regnet hade iallafall gjort ett uppehåll, och vi kunde gå in i en barnbutik där vi hittade söta tallrikar och bestick åt Nico. De var lite mer anpassade för hans lilla mun, och hans bordsskick. Därför var det också en sugpropp under tallriken. Den givna färgen var ju såklart limegrön, en färg som genomsyrar flera små detaljer kring Nico. Så snart vi blivit klara där, kunde vi börja gå tillbaks till sjukhuset igen. Jag var ju ganska medveten om att Mikael inte skulle ha tid att komma vid just 15, men samtidigt så kändes det bra att vara på plats i tid ändå.
Vi kom fram till sjukhuset, åkte upp till avdelningen igen, satte oss i väntrummet, och började med väntan. Efter ca en timme, så kom narkosläkaren Bosse förbi. Ännu en av många personer på sjukhuset som känner till mig. Han såg lite förvånad ut, då han undrade vad jag egentligen gjorde på sjukhuset dagen innan operation. Jag svarade med att jag faktiskt inte riktigt visste varför jag var där, men att de hade skrivit så i pappret jag fått hem. Sen berättade Bosse något intressant. Nämligen att operationen i sig kunde komma att bli mycket mildare än jag någonsin vågat tro. Så mild att jag inte ens skulle behöva ryggmärgsbedövning! Det kan vara svårt för någon utomstående att förstå vidden av det hela, men om jag inte ens behöver ryggmärgsbedövning, så kommer smärtnivån vara mycket låg, vilket i sin tur skulle leda till en mycket kortare sjukhusvistelse, vilket i sin tur skulle leda till en avsevärt mycket kortare återhämtningstid. Bara bra nyheter för mina öron. Sen tyckte Bosse att det inte fanns någon anledning för mig att sova över på sjukhuset, då jag ju skulle vara på andra plats vid morgondagens operation, därmed skulle jag opereras först runt 09. Däremot så vågade inte han säga att jag verkligen kunde sova hemma, men han såg ingen anledning till att jag inte skulle kunna göra det iallafall.
Jag tackade Bosse för informationen, och han knatade iväg. Kort därefter kom en ny och en bekant sköterska in i väntrummet. De kontrollfrågade om jag ville sova hemma. Vilket jag ju ville göra om det var möjligt. De sa åt mig att invänta Mikaels tanke kring det hela, vilket ju lät vettigt. Det dröjer inte länge innan även Mikael dök upp. Han kom gående genom korridoren, och ropade högt ”KOMMER SNART!” åt både höger och vänster korridor. Folk ropade på honom från alla håll och kanter när de fick syn på honom. Han gick in till mig in väntrummet, och sa
M – ”Jag tar dig sist, för du har väl inget du ska göra eller hur? Jag har patienter att skriva ut innan osv”
A – ”Jag tänkte eventuellt dra hem, istället för att sova här?”
M – ”Jaså? Okej, men då tar jag dig först då, vi går bort hit”
Vi gick iväg till ett knallgult rum, och började gå igenom morgondagen. Jag hade ju givetvis fått lite mer förhoppningar kring en lättare operation, men var ändå försiktig med mina förväntningar kring operationsdagen. Mikael berättade lite mer hur det hela låg till, dvs med deras tillväga gångsätt. Han skulle försöka lägga ner stomin via det befintliga hålet som redan finns där för själva stomin, och på så sätt få ner tarmen igen. Men skulle det av någon anledning inte lyckas, så skulle han tvingas öppna upp buken ändå. Vilket jag tyckte lät helt okej, då jag redan räknat med att han skulle öppna upp hela magen på mig. Vi pratade lite mer kring just hur det skulle bli efter operation. Mitt i själva snacket, så knappade Mikael in på datorn, öppnade upp ett internetfönster, och skrev in Youtube i adressfältet. Han vill visa mig något roligt. Vilket blev klippet nedan.
”Jaha, vad är det som är så roligt?” Kanske du tänker. Det roliga ligger då i att det är Mikaels son som man ser springa hela maraton på 4 mil, jonglerandes! Haha. Mikael berättade lite mer kring historierna, och hur han först tyckt det hela var en ganska dum idé, men när han son sen fått med sig TV4 och Löplabbet som sponsor, så var han beredda att hålla tyst om sina åsikter kring sonens små påhitt. Mikael såg en tydlig koppling i lustiga påhitt mellan hans son och mig själv. Då vi båda ständigt vill filma och hitta på såna här konstiga idéer.
När vi kommit fram till allt vi behövde veta, så gick vi iväg och kontrollerade vilken tid som jag skulle befinna mig på sjukhuset under torsdagsmorgonen. Påväg genom korridorerna, så fick Mikael återigen bara storma förbi arbetsrummet och ropa ”KOMMER STRAX!”, då varenda själ försökte greppa tag i honom och få svar. En liten flash från TV-serien Scrubs kom upp i mitt huvud. En viss liknelse med Dr Cox, som vet allt, som alla vill fråga.
07:30 blev tiden för mig att infinna mig innanför sjukhusets väggar igen. En helt okej tid, även om det nu skulle bli en riktigt tidig morgon pga trafiken i Stockholm.
Jag kände mig faktiskt oväntat glad när jag tillsammans med Petra, Nico och Mamma, lämnade sjukhuset. En känsla av lite förvirring och glädje fanns där. Inget hade ju blivit som jag trott. Först hade jag tagit fel på dag, för att jag slarvigt läst igenom pappret från sjukhuset, sen visar det sig att jag inte ens behöver vara på sjukhuset den dagen, även om det nu säkert var bra för någonting, för att sen också braka av i en kaskad med nyheter om att jag kanske inte alls behöver får hela min mage kuttad i två delar. Så mycket bra nyheter har jag inte hört på bra länge. Visst, det finns ju en stor risk att jag ändå måste få magen delad i två, men bara själva tanken på att jag kanske inte alls behöver det, lättar ju upp en hel del. Även om det inte är just smärta och läketid som har varit mitt orosmoment, så är det ändå skönt om jag får slippa det hela. Kommer ha nog med att bara få tarmarna att fungera som de ska.
Imorgon är det alltså dags, klockan 09 ungefär blir operationen av, och då är det bara att gilla läget.
Jag har ju trott att det är idag som jag ska opereras, men för bara några dagar sedan upptäckte jag att jag varit lite väl ivrig när jag läst lappen från sjukhuset, då det stod ”påföljande dag opereras du”, dvs att jag opereras imorgon, och ska infinna mig på sjukhuset idag klockan 11:00.
Idag kommer det därmed bara bli lite inskrivning, någon eventuell genomgång osv. Kanske att de tar något blodprov, osäkert.
Men just nu sitter jag här hemma hos mamma & co. Vi har nyligen ätit frukost och ska strax göra oss iordning för att åka in till sjukhuset.
Jag kommer sova på sjukhuset i natt, om inget oväntat händer, och sen opereras i grisottan imorgon. Jag kommer hålla er alla uppdaterade, det lovar jag.
Den 3 November kommer bli det datum då jag återigen får magen uppkuttad, slicad och snittad, sprättad och styckad. Ja, man kan ju välja vilket ord man vill, men summan av getskiten är att jag kommer opereras då igen. En operation jag väntat på i över 1,5 år nu. Från början var ju planen att bara vänta ca 6 månader, men då rätt mycket gick fel vid senaste operationen, så tog det sin lilla mysiga tid innan jag kunde läggas upp på britsen igen och få mina organ skändade.
”Vad ska de göra nu då?!”
”Har något gått på tok?”
”Kommer du DÖÖ om du inte gör den här operationen?!”
”Får vi se en film sen när du blir uppsnittad?”
Svar på första frågan är: De ska nu ta bort min påse på magen, som jag haft sen min senaste operation. Det gör man helt enkelt genom att sy ihop den delen av tunntarmen som idag har ett snitt tvärsöver sig, vilket i sin tur kommer leda till att systemet återigen bli samman kopplat och jag kommer kunna gå på toaletten som ”vanligt” folk gör. Typ.
Svar på andra frågan: Näe, tvärtom, det har gått mycket väl! Bara det att jag nu vill köra igång med nästa del i raden av alla mina operationer. Jag har ju satsat riktigt mycket på den här sista operationen, dvs tagit mycket mer risker än om jag valt att ha en påse på magen bara. Däremot så finns fortfarande möjligheten till att få påse igen, trots att jag gör den här operationen. Så allt är inte satsat på ett kort, utan jag kan återgå sen. Även om det nu vore helt hysteriskt jobbigt, eftersom det skulle kräva ännu en operation av mig. Meeen det är mitt val jag gjort.
Svar på tredje frågan: Nej, jag kommer inte dö om jag inte gör den här operationen, däremot, så kommer jag aldrig få veta om det finns andra möjligheter än påse på magen, om jag inte gör den här operationen. Så därför vill jag genomgå ännu en tung operation med 25 cm snitt över magen.
Svar på fjärde, och sista frågan: Vem vet? Inte jag. Kanske ni får möjlighet att se en sån! Någon mer än jag som tycker sånt är intressant, om än lite läskigt såklart. Men förstå ändå hur få det är som har film på sig själva när de får vara med om en verklig Saw-film? Yeay! Några förmåner måste man ju ha när man opereras, haha.
Om du tillhör någon av de få som har följt bloggen sen dess begynnelse, så vet du att jag har tillbringat en hel del tid på sjukhus för ca 1,5 år sedan, eller mer korrekt under 5 års tid fram och tillbaks. Idag så var det återbesök på sjukhuset. Det här mötet var ett väldigt viktigt möte för min del, då det skulle visa på om jag var redo för nästa operation, en operation jag har väntat på i många år kan man säga.
Vid 07:00 ringde väckarklockan, jag myste med Petra, kollade på Nico som glatt låg och skrattade, jollrade och bara var helt underbar, som alla andra mornar. Gjorde mig iordning, packade allt möjligt bra, och pussade både Nico och Petra hejdå. Jag kastade mig på cykeln och drog ner till centralstationen, för att där hoppa på tåget mot Stockholm. Ja, du kanske undrar varför jag inte går till sjukhuset här i Västerås. Det beror helt enkelt på att jag har, sen fem år tillbaks, mitt specialistteam på Ersta Sjukhus med mig hela tiden. Min kirurg, medicinare, sköterskor och narkosläkare m.fl. Det är otroligt hjälpsamt, och skönt att alltid ha sitt team att vända sig till när något går på röven, vilket det har gjort några gånger för mig.
Därför åker jag alltid till mitt sjukhus när det gäller just denna sjukdom.
Det var tämligen kallt när jag cyklade, och var faktum med inte mycket varmare än 10 grader eller något i den stilen. Burr!
Väl nere vid centralen, så skulle jag försöka betala min biljett i den smarta lilla apparaten, vilket givetvis fuckade ur totalt direkt, och vägrade fungera ”försök igen!” var det enda som visades efter att den scannat av kortet. Testade apparaten bredvid, vilket fungerade perfekt. Givetvis fungerade den första apparaten för en annan person precis efter mig..
Hoppade på tåget, tuffade iväg och kunde i godan ro njuta av en tidning jag tagit med mig. En av två tidningar ska sägas, ville ju vara säker på att jag hade nog att göra under resan, även om den bara tar drygt en timme. Vid Enköping klev en kvinna på, hon satte sig i närheten av mig, ca 3 meter ifrån. Hon pratade i telefon, och var allvarligt upprörd, men på ett litet konstigt sätt, det lät som taget ur en film. Jag kunde inte riktigt avgöra vem hon pratade med, om det var en kollega eller hennes man, men arg var hon i vilket fall som helst. Hon avslutade samtalet med ”Smaka på den du!” och klickade personen i andra sidan.
Jag kunde därefter återgå till min tidning igen, äntligen.
Framme i Stockholm!
Intensiteten i huvudstaden var densamma som alltid, något jag på ett sätt gillar, och på ett annat sätt avskyr vissa stunder. Knatade ner till tunnelbanan, förbannade mig över maskinen som skulle låta mig köpa biljett till tunnelbanan. Den var alldeles för seg med touchskärmen, vilket ledde till att nästa menyval blev gjort, då jag tryckte två gånger, i tron om att den inte först förstått mitt första tryck. Av någon anledning så lyckades jag inte betala med kort på den första automaten här heller, inte för att kortet spottades ut, utan för att menyvalet ”betala med kort” aldrig kom upp, fastän det satt en mycket tydlig lapp på sidan som visade att VISA och MASTERCARD kunde användas i automaten. Klickade istället in samma saker på automaten bredvid, och fick då välja att betala med kort. Puckomaskiner. 30 balubas gick det på, och jag kom inom kort fram till Slussen, där jag fick hoppa på bussen och åka till Ersta Sjukhus.
När jag kom in på sjukhuset, greppade jag en kölapp. Framför mig hade jag en äldre tant som var först på tur. Jag fnissade lite i tanken åt att det stod ”Receptionisten” på receptionistens namnskylt. Varför i bestämd form? Som om det bara finns en enda receptionist. Under tiden som jag stod där och fnissade i mitt huvud, så kom en kvinna och bad om ursäkt för att hon behövde tränga sig, hon hade jättebråttom, och kunde absolut inte vänta. Hon försökte även tränga sig förbi tanten framför mig. Hon hade verkligen extremt bråttom.. Frågan jag ställde mig var ”varför bry sig om receptionisten, om man nu har så bråttom?” Det är ju inte så att man får en rallarswing i fejset om man glömt skriva in sig. Tanten blev klar, och kvinnan visade upp en legitimation som satt i ett snöre runt halsen, dessvärre visade hon upp baksidan, så, ja det hade kunnat stå ”Stoppa huvudet i en gris” eller vad som helst. Det första kvinnan sa var ”Jag hinner inte! Jag har jättebråttom!!” receptionisten tittade bara frågande på henne, och svarade ”Men vart.. ” kvinnan avbröt snabbt ”Jag hinner inte!” receptionisten, tog ett djupt andetag och försökte igen ”Men vart ska du någonstans?” Kvinnan svarade hyperstressat ”jag ska till hudkliniken!” receptionisten svarade snabbt ”Det är inte den här byggnaden…. det ligger över gatan…” Kvinnan suckade irriterat och försvann snabbt iväg. Jag gick fram, vi kommenterade kvinnans beteende, och sen kunde jag knata upp till Dagkirurgin.
Väl uppe på avdelningen, så möttes jag av ett bekant ansikte. Eftersom jag förut kom till dagavdelningen mellan två till tre gånger i veckan och sövdes ner, så kunde jag ju alla rutiner. Vi satte oss ner i väntrummet, gick igenom vanliga rutin-frågor. Plötsligt dök ett mycket bekant ansikten upp, nämligen min narkosläkare, som varit med mig många gånger vid operationer. Med henne var även en till läkare som också varit med ett antal gånger. Narkosläkaren frågade mig om jag fått barn, med stora frågetecken, hon hade ju hört om det tidigare, men inte fått höra om barnet kommit. Det visade sig att hon nu blivit farmor, vilket jag visste att hon skulle bli sen tidigare. Dessutom hade den andra läkaren blivit morfar. Jag visade bilder på Nico via min iPad. En till läkare dundrade in i rummet, och ville se bilderna. Hon imponerades däremot minst lika mycket av själva iPaden, som av de söta bilderna på Nico. Så det blev en del prat om barn, iPads och om hur jag mådde. Nu kanske du förstår min relation till det här sjukhuset lite bättre. Utöver de läkare som stormade in i rummet och pratade med mig, så gick flera förbi rummet och vinkade och ropade ”hej Adam!” Och då är det ändå ungefär ett halvår sen jag var där sist. Inte mycket att vara stolt över, men däremot så är det en härlig känsla på ett sånt ställe som sjukhus, där man sällan får vara med om något roligt.
Så snart alla hade gått, så fick jag ställa in mina grejer i mitt skåp, nummer 13 som vanligt, för att sen sätta mig ner i väntrummet och låta tiden gå med lite tidningar. Jag trodde det skulle vara ca 2 timmars väntan, då Mikael, dvs min kirurg, stod och hade fullt upp med något annat inne på operation. Men som tur var, så kom han redan efter ca 20 minuter, och hade blivit klar tidigare. Mikael fäste snabbt blicken på iPaden som låg på bordet bredvid mig. Vi hälsade, och sen satte han sig ner bredvid och greppade iPaden ”Såklart att du har den här med dig…” sa han och började pilla runt lite ”Haha, ja jag bryr mig ju inte om dig nu”. Jag visade honom bilderna på Nico och han smälte lite grand. Sen återgick vi till verkligheten igen, och pratade om undersökningen i mycket korta drag. Eftersom jag redan visste vad, varför och hur, så behövde han inte berätta mer än att vi kunde köra igång lite tidigare än planerat. Vi hälsade hejdå, ifall att vi inte skulle ses efteråt, då han skulle in på en långkörare sen efteråt igen. Det fick Mikael att komma på en story om en japan som han hade haft som patient för en lång tid sedan. Mikael hade under flera år gjort misstaget att säga ”Sayonara!” när han kommit in i rummet med resultaten till japanen. Problemet var ju bara det att ”Sayonara” betyder ”Hejdå!” på japanska, och inte ”Hej!” som Mikael hela tiden trott.
Jag gick därefter in och bytte om, och gjorde mig iordning för att vara redo inför nedsövning. Rullade iväg sängen tillsammans med en sjuksköterska, och stormade in på operationsavdelningen. Där stötte jag på ännu fler personer som jag träffat många gånger tidigare. Narkossköterskan som skulle sätta nålen i armen på mig hade bara träffat mig en gång förrut, för 5 år sedan, då jag kom in till sjukhuset akut och fick opereras snabbt. Hon kom ihåg det hela väldigt tydligt, då jag var minst sagt sjuk, men ändå vid väldigt gott mod. Hon hade imponerats lite över hur bra humör jag hade varit på, trots mitt tillstånd.
Först ville hon sätta nålen i handen på mig, men nej, jag ville ha den i armvecket. Jag har fått så mycket nålar satte i armarna att jag vet alla olika scenarion som kan dyka upp. Säger en sköterska ”Oj vilka fina kärl!” och sen efter att hon stuckit säger ”Nämen….” med en lång paus ”…vad märkligt” Då är knepet att dra ut nålen en rätt bra bit, så den lossnar från kärlväggen. Men de flesta gör fel, och drar bara ut en liten bit, så blodet aldrig strömmar till, vilket i sin tur leder till flera stick. Den här sköterskan ojade lite först, men drog ut nålen ordentligt, och fick till det riktigt bra. Därefter kom ett stort gäng sköterskor och instruerade mig hur jag skulle ligga uppe på operationsbordet, eller operationsstolen, svårt att avgöra vad det är egentligen. De kopplade in dropp och spände fast benen osv, precis som alltid. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag blivit nedsövd, men en gissning är väl runt 25 ggr kanske, eller mer troligtvis. Narkosläkaren som jag träffade tidigare i vänterummet dundrade in, och hade tjockt med sprutor i näven. Två av den fyllda med propofol, ja samma medel som sägs ha dödat Michael Jackson, jag vet. Efter någon minut, så fick jag första sprutan, och den flummiga känslan hoppade igång ganska omgående, varvid jag direkt efter fick propofolen, samtidigt som syrgasmasken lades på mitt ansikte. När jag kände att jag bara hade någon sekund kvar innan nedsläckning, så sa jag ”bye bye” och vinkade. Sekunden senare vaknade jag upp i ett nytt rum. Jag tror folk pratade med mig, ställde någon fråga, men det minns jag inte så noga nu i efterhand. Varm luft pumpades in under täcket, från en maskin bredvid mig. Det tog ett tag innan huvudet kändes klart nog för att kunna resa mig upp. Jag fick droppet bortkopplat, och kunde sen knata in till vilorummet. Som alltid så fick jag mackor och te serverat, samtidigt som jag kunde vila upp mig i en skön fåtölj med fotpall och allt.
Mikael kom in en snabbis, och vi gick iväg för att snacka lite. Allt hade sett bra ut under undersökningen. Givetvis handlade inte allt om undersökningen. Jag gratulerade Mikael in i 2000-talet, då han nyligen hade köpt sig en platt-tv! Haha. Ja, våra samtal skiljer sig en del från vanliga läkarsamtal misstänker jag.
Vi kom hur som helst fram till att jag var nu redo för att genomföra min, förhoppningsvis, sista operation! Fast det blir av först i November någon gång, då jag inte riktigt har tid just nu.
För att få ett 100% säkert svar på om jag kunde opereras, så behövde jag även genomgå en röntgen, då man vill veta helt säkert att tarmarna skickar innehållet åt rätt håll. Så när man tar bort stomin, och kopplar på flödet igen, inte råkar ut för totalt tvärstopp.
Mikael gjorde ett samtal ner till röntgen för att försöka fixa in mig direkt, så jag skulle slippa åka fram och tillbaks till Västerås bara för en röntgen, vilket han också lyckades med. Klockan 15:00 fick jag tid på röntgen, och gick ner dit för att köra igång. Det var lite bökig röntgen, men smärtfri, vilket fick anses okej.
Man var tvungen att ta bort påsen och sen trycka ner en slang i tarmen, vilket kändes märkligt. Man har ju ingen känsel i själva tunntarmen, men kroppen reagerar ändå. Jag kunde känna små stick längre upp i kroppen, och fick liknande känsla som när man har mycket gaser i magen.
Allt såg mycket bra ut, och flödet fungerade perfekt. Jag gjorde mig iordning igen, och kunde äntligen lämna sjukhuset för den här gången. Jag knatade iväg till bussen, hoppade på den, åkte till centralen, knatade iväg till hötorget, kikade in på bokhandeln efter en bok jag fortfarande inte fått tag i, och som jag behöver för mina studier. Vill gärna hitta den i butik och köpa direkt, men det visade sig omöjligt.
Käkade lite lunch, och gick sen iväg till Webhallen för att införskaffa mig ett stort minneskort till min kamera. Det var lika mycket folk som alltid, och jag imponerades lite över hur snabbt tur-numrena rullade på. Jag hade tagit fram vilket av alla kort jag ville ha, och visade upp det på min iPad. Man kan lätt tro att jag ville flasha med den, men faktum med så hade min telefon tvärdött av någon okänd anledning, och det kändes rätt segt att komma fram och säga ”Jo.. jag vill ha ett minneskort…” när det finns 38 olika varianter utav bara just den korttypen jag skulle ha (SDHC). Killen i kassan kunde däremot inte hålla sig, och började ställa fullt med frågor om iPaden. Han ville inget annat än få ta den ur händerna på mig och bara springa. Lyckligtvis så gjorde han inte det, utan gav mig mitt minneskort och tackade för alla tipsen jag hade gett honom under den korta tiden.
Jag började gå bort mot centralen igen för att hoppa på ett tåg mot Västerås. Kände mig lite osäker på om tåget skulle gå runt 17:50, eller 18:10. Det visade sig vara 17:53, vilket jag upptäckte när klockan var 17:51. Kändes lite smått stressigt, så jag fick börja älga som ett svin för att hinna. Eftersom jag även skulle köpa biljett i automaten innan också. En annan sak som gjorde det lite klurigare, är att de stänger dörrarna 30 sekunder innan avgång, så jag hade 1,5 minut på mig. Jag hade tur då det inte stod några i kö till automaterna, drog mitt kort snabbt som fan, hatade maskinen för dessa extreeeemt sega respons. Knappade in min destination, tryckte på ”Ung/Stud.” knappen, för att få rätt pris på biljetten, dvs 114kr, istället för 122. Men som VANLIGT så ändrade skitmaskinen priset när jag väl tryckte på köp-knappen. Så satans irriterande, även fast det bara är en skitsumma, så är det så galet irriterande att det först står 114kr för att sen ändras till 122kr när man trycker in köp-knappen. Det har hänt mig MASSOR med gånger. Vet inte vad jag kan tänkas göra fel, och oavsett om jag gör något fel, t.ex trycker försnabbt på köp-knappen efter mitt val, så är det helt URUSEL att den ändrar, oavsett vad.
Jag svor över hur länge texten ”skriver ut biljett” visades i displayen. ”MEN GE MIG DEN JÄÄÄVLA BILJETTEN DÅÅÅÅÅÅ!!” Ville jag skrika, men det hade knappast hjälpt. Biljetten ramlade ner i facket, och jag ryckte tag i den, för att direkt efter börja rusa mot tåget. Givetvis stod den inte inne på närmaste möjliga station, utan på en station längre bort, varvid jag var tvungen att runda en stor del, för att sen rusa ut halvvägs ut på perrongen. Vanan att springa till tunnelbanan satt i, och jag tvekade inte en sekund på mina snabba steg. Visslingen hördes tydligt, och dörrarna stängdes precis bakom mig när jag hoppade in i tåget. Några personer bakom mig missade tåget, då de inte lyckades röra sina tjocka lår snabbt nog.
Resan hem gick rätt snabbt, och precis i slutet av resan fångade jag bilden som syns överst i detta inlägg.
Återigen hemma i Västerås hoppade jag på min cykel och började trampa hemåt. En lång dag kändes det som.
På kvällen så kom Daniel och Sandra förbi, för att få se på film. Det fick bli den film som rullade på tv, vilket var Supersugen, eller Superbad som den egentligen heter.
Åh fy fan vilket långt inlägg, nu måste jag gå och lägga mig. Ska upp 05 imorgon igen, och jobba i Uppsala. Tack för idag!
Nu sitter jag här, dagen efter det tämligen långa akutbesöket från igår, eller ja, jag kom ju hem vid halv fyra, så det är ju samma dag, men hursomhelst.
Igår så åkte ju jag in med Daniel till akuten, efter att han fått dramatiskt ont. Som du kan läsa i det tidigare inlägget här, så fick vi sitta och vänta rätt länge på akuten innan det blev aktuellt att komma in och få träffa en läkare. Jag har ju varit med Daniel några gånger på akuten numera, så jag vet ungefär hur han reagerar när han har ont, och en av de typiska sakerna är att han blir rätt stressad, framförallt när man är hemma. Men oftast så har det lugnat ner sig lite när man kommer in på akuten, men den här gången så lugnade det aldrig ner sig. Så jag förstod ju att han verkligen hade ont precis hela tiden.
Vi satt med nummerlapp 814, och på nummerskylten så tickade siffrorna extremt segt. ca 3 nummer i timmen. Men plötsligt så blev det Daniels tur, han stapplade direkt iväg mot sköterskan som ropat upp hans nummer. Jag trodde att de skulle ta in honom i ett rum för att först gå igenom och skriva in honom, som de alltid brukar göra på den här akuten, men nu gick de istället raka vägen in på akutens vårdrum, dvs snurrade in bland labyrinterna av korridorer och olika rum. Eftersom Daniels telefon låg på laddning och jag hade en del lösa prylar runt om mig, så hann jag inte alls komma ikapp innan de var helt borta. Tröttsamt tyckte jag, eftersom jag inte kunde gå och slita upp varenda dörr för att se om Daniel var där. Jag fick istället gå igenom korridorerna som kändes mest aktuella. Jag uteslöt de som hade med ortoped att göra, samt de med medicin, då det Daniel hade borde leda till kirurgi. Hitta korridoren för kirurgi. Gick förbi alla dörrar som stod lite lätt på glänt, kikade in lite snabbt, hittade ingen Daniel. Suck.. Efter att ha kikat in genom ett 20-tal dörrar så hoppades jag istället på att få se sköterskan som Daniel sprungit iväg med. Givetvis såg jag henne aldrig mer.
Tillslut så valde jag att chansa lite, och tog den dörren som kändes mest trolig, och det visade sig vara rätt. Daniel förstod absolut inte hur jag kunde hitta rätt, men det hade han inte riktigt tid att tänka på, för det smärtade på rätt ordentligt. Daniel hade redan fått en nål i armen, lämnat blodprov, och fick även en namnremsa runt handleden. Han blev lite arg, varför skulle han behöva ha den skiten undrade han. Jag förklarade med att han högst troligt kommer läggas in. Blev inte alls glada miner när han fick göra det. ”Jag ska fan inte läggas in!”. Jag förklarade med att det inte spelar så stor roll vad han tänker, de kommer lägga in honom oavsett vad han anser vara bäst.
Tiden gick, klockan stannade, ja jag skojar inte, den som hängde på väggen stannade faktiskt när vi satt där. Efter kanske totalt 1 timme så kom en läkare in och frågade Daniel lite snabba frågor. Hon pratade om en möjlig torsion, vilket jag också hade tänkt på när Daniel var hemma hos oss tidigare på kvällen, samtidigt som jag tyckte det verkade så osannolikt att han skulle ha fått det också precis efter att ha fått den här inflammationen bara en vecka tidigare. Men samtidigt så har det ju hänt desto mer osannolika saker i vår värld. Läkaren gick iväg för att prata med en urolog. Hon kom sen tillbaks och det visade sig att urologen hade tänkt lite som jag själv, och hade tyckt att det vore ju helt osannolikt om han fått en torsion på testikeln nu också, så snart efter den förra incidenten. Men faktum med så gjorde det mindre skillnad, då det Daniel kunde tänkas ha, var en förträngning i blodkärlen efter en svullnad som uppkommer i samband med den inflammation han fått. Det i sig, kunde leda till vävnadsdöd, precis som torsion, så det gällde att agera snabbt sa läkaren. Sen sa hon något som jag tyckte lät väldigt konstigt. ”Efter 4 timmar bedömer man det som att det inte finns någon chans att rädda”. Jag vet inte varför hon sa det, eftersom Daniel fick ju lite lätt panik. Han blev ju klart ledsen, eftersom hon direkt sa att han troligtvis skulle behöva tabort ena testikeln. Jag blev lite irriterad på det hela, eftersom det givetvis är väldigt individuellt på hur lång tid det tar för vävnaden att börja dö. Jag stöttade Daniel och sa att vi skulle fixa det hela utan problem. Oavsett om han behöver tabort eller inte. Jag förklarade också lite med hur det hela fungerar, och att inget påverkas för att han tar bort den ena. Tiden tickade vidare, även om klockan på väggen ville inbilla oss annat. Även om de givetvis agerade snabbt, så kändes det inte som om det gick sådär väldigt jättesnabbt, eftersom det nog tog ytterliggare en timme innan Daniel faktiskt en började närma sig operation. Ganska kritiskt att ta ytterliggare en timme när vävnaden dör inom fyra, och man redan har väntat i ca fem. Hursomhelst så fick Daniel tillslut rulla upp till ultraljud. Ja han fick rulla, då det var rullstol som gällde. Sköterskan sa sig kunna få rejält med skit om han ramlade omkull, så det fick bli rullstolen. Ultraljudet skulle kunna avgöra om det fanns blodtillförsel fortfarande, eller om det blivit fullständigt blockerat. Redan här fick vi mötas av en god nyhet, det fanns flöde kvar. Allt gick otroligt snabbt sen. Narkosläkaren kom och mötte upp oss vid Ultraljudet, för att sen köra in Daniel direkt till operation. Jag fick givetvis inte följa med hela vägen, utan lämnades utanför en stor dörr. Daniel skakade precis som han brukar göra när han blir riktigt stressad. Jag önskade honom lycka till och sa att allt skulle bli grymt bra snart.
Själv fick jag sen börja leta mig ut från sjukhusets korridorer. Hittade tillslut akuten igen. Jag frågade dem vart jag kunde tänkas gå för att möta upp Daniel på uppvaket sen. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaks efter en timme, då operationen förväntades ta ungefär så lång tid.
Jag körde hem en snabbis, kastade i mig Oboy och mackor innan jag återigen hoppade in i bilen, åkte mot närmaste 24/7-öppna bensinmack, köpte skogsbärs-yoghurt som jag visste att Daniel tyckte om, och troligtvis skulle vara sugen på efteråt också.
Jag kom tillbaks till akuten vid 00:30, pratade med samma kvinna igen som en timme tidigare. Hon ringde runt till olika avdelningar för att leta reda på Daniel, eftersom ingen av oss visste vart han faktiskt befann sig. Det visade sig efter ca 20 minuter att han fortfarande var inne på operation. Jag tolkade det som att de inte borde ha behövt ta bort testikeln i såfall, eftersom att det borde gå betydligt snabbare att snitta av den och sy ihop än att faktiskt försöka rädda och göra någon sorts räddning. De på operation sa att han förväntades vara klar strax efter 02. Puh.. över en timmes väntan, men jag bestämde att jag ville vara med honom där uppe sen. Visade sig sen att jag inte kunde vara med när han vaknar upp, men däremot kunde jag träffa honom sen efter att han fått rulla in på avdelningen för att vila. De undrade om jag ändå ville vänta, mitt svar blev ”För min del så hade jag kunnat sova för flera timmar sedan, men jag vill vara där för hans skull”. De förstod mig, och lovade att ropa på mig när det var läge att gå upp på avdelning 5 där han så småningom skulle hamna.
Bedöm själv hur glad jag var över att ha med mig min iPad full med Family Guy och American Dad-avsnitt. Dessutom hade jag hörlurar och laddare med mig. Kunde vänta hur länge som helst. Tiden gick ovanligt fort för att vara på en akut, men jag kan ju inte säga annat än att ögonen var rätt tunga runt 02:15 när jag fick veta att det snart skulle vara dags. En Morgan skulle hjälpa mig komma hela vägen fram till avdelning 5, eftersom jag inte kunde ta mig förbi alla passager själv då det krävdes både kort och kod för att komma förbi dörrar, upp i hissar och genom ytterliggare några portar. På avdelning 5 mötes jag av en rätt trist sköterska som inte alls var på humör för någonting alls egentligen.
Jag kom in på rummet, som egentligen var kontor, men pga den höga belastningen så fick han ligga där inne. Trött och seg låg han där i sjukhussängen. Jag frågade vad de hade gjort, men Daniel visste egentligen inte mer än att de hade attackerat inflammationen och låtit testikeln sitta kvar. Det var en lättnad även för mig att det hade gått så väl. Hade tagit hårt på Daniel annars. Jag var inte kvar så länge, då både jag och Daniel kände oss tämligen trötta.
Påvägen ut från sjukhuset så var det inte nådigt bökigt att komma ut, då den lite tråkiga sköterskan inte tillhörde den delen av sjukhuset, så visste hon heller inte riktigt hur man kom ut. Så vi fick rycka i dörrar, gå upp och ner i trapphus, gå genom långa korridorer i hopp om att komma ut. Efter rätt mycket letande hittade vi tillslut ut, mer eller mindre. Jag gick nämligen själv bort till en dörr som så småningom skulle leda mig till akuten. Sent på natten, helt sjukhus-tyst. Jag ställde mig framför dörren, den var tvärlåst. Tryckte på en knapp som började blinka, men inte ett ljud hördes. Ingen kom, total tystnad. Jag väntade, väntade och väntade. Satte handen på dörrhandtaget. Väntande. BLAM! dörrarna öppnade. Jag höll fan på att skita ner mig totalt. Helvete va skrämd jag blev!! Gick ut till bilen, körde hem och däckade.
Det är ansträngande att vara på sjukhus, oavsett om man bara är där som sällskap eller som sjukling.
Som ”tur” är så är det inte jag själv som måste till akuten för att få hjälp. Men samtidigt så vill man ju aldrig att någon annan ska behöva åka in heller, faktum med så är jag glad att just jag fått genomlida all skit på sjukhus, och inte t.ex Petra eller någon annan väldigt nära. Men hursomhelst, så är jag och Daniel nu på akuten igen, efter att ha varit här för bara en vecka sedan ungefär.
Daniel fick nu på kvällen onödigt skitont när han var hemma hos oss. Återigen var det hans usla skrotum som krånglade till livet för honom. Han fick tillslut så ont att han hängde över toalettstolen för att kräkas. Vilket får ses som rätt högt på smärtstegen.
Först ville han inte ens in till akuten, men gav upp tillslut. Jag ringde Johan för att försöka fåtag på en bil lite snabbt. Johan svarade, han satt på jobbet och käkade. Samtalet tvärbröts innan jag hann fråga honom bil, skickade ett SMS lite snabbt och berättade vad jag ville, men att jag skulle fixa bil på annat sätt, eftersom han var på jobbet.
Daniel sa att hans syster hade bil, och faktiskt bara bor några hundra meter från oss. Jag greppade grejerna som kunde behövas ta med, så som tjocktröjor åt oss båda, då det alltid är kyligare på sjukhus. Tog även med mig Daniels hund och gick bort till hans syster, hon mötte upp mig och vi växlade hund mot bilnyckel. Jag hämtade upp Daniel och kollade telefonen. 3 missade samtal och sms. Folk hade fått höra om att vi behövde bil snabbt, och det fixade allt det underbara folket snabbt. Hanna fick ledigt direkt för att hämta upp Daniel, även om vi nu hann lösa det precis innan. Johan, Fredrik och Hanna hade snabbt löst det hela om vi inte fått tag på Daniels systers bil. Grymt kära vänner, imponerande rent av.
Nu sitter jag och Daniel på akuten. Vi har nummer 814 och när vi kom hit var det 804. Hittills har det tickat ungefär ett nummer var 20e minut. Pust.
I hörnet av väntrummet så sitter det en onödigt tjock tv. På den hördes det klonkande musik från skansen. Det blev lite märklig känsla när alla i väntrummet sitter tysta, i smärta eller sjukdom, och det samtidigt plingade med denna glada musik. Tänk lite Nordkorea som spelar glad musik fastän landet är helt trasigt i misär. Typ så.
Just nu sitter jag på sjukhuset tillsammans med Daniel.
Det hade varit lättare att förstå varför om jag nu hade publicerat mina inlägg om tidigare dagar, men nu har jag ju inte gjort det, så det får bli en lite förklaring.
Daniel, som en gång i tiden var inneboende hos mig och Petra, har nu fått ordentliga problem med värk. Han har tidigare operereat bort ett åderbråck, men nu fått ytterliggare ett bråck. Det i sig har lett till att han har fått rejält ont, och inte kunnat resa sig upp vissa dagar.
Imorse så fick jag ett sms från honom där han undrade om jag jobbade, eller om jag kunde följa med honom till akuten.
Givetvis kunde jag följa med honom, men jag hann inte riktigt göra mig iordning för att åka med den skjuts han fått av en kompis. Så vid 12-tiden hoppade jag på min cykel och drog iväg mot sjukhuset. 5km senare så var jag framme vid akuten, och dundrade in på rum 77 där Daniel skulle sitta, vilket han också gjorde.
Han sätt och hade det allmänt jobbigt och ont. Framförallt så hade han ont i ryggen, då den kändes tung och trött. En känsla jag känner igen väldigt väl.
Som vanligt blev det ju en hel del väntan, och lite provtagningar. Just nu vid 14:10 så sitter jag i ett väntrum och Daniel har precis fått komma in på ultraljudsmottagning. Jag vet inte mer exakt vad de gör eller vilka kontroller de kan genomföra genom ultraljud, men jag kan tänka mig att de nu i första hand vill vara säkra på att det inte är något knas med hans prostata.
Jag får nu i väntan roa mig med att skriva inlägg om gårdagen, som du kan se i livesändningarna innehöll både livemusik och eldshow.
© 2012 afAdam.se