Archive | Spel RSS for this section
13 augusti 2011 

Dubbla överraskningar!

Det är ju inte jätteofta man blir överraskad här i livet. Visst, ibland blir man kanske förvånad eller så, men just överraskad är något som bara händer vid enstaka små tillfällen. Men så plötsligt, kom just den här lördagen, och gav mig just två överraskningar.
Den första överraskningen kom ganska tidigt på dagen, och bestod helt enkelt av ett nytt dataspel. Låter lätt trist såklart, men det var långt bättre än jag vågat hoppas. Klockan 11:30 låg jag i sängen, Nico skulle sova lite middag, och jag själv klickade runt på nyhetssidor för ny spännande läsning. Hittade då rätt snabbt att spelet Minecraft fanns ute till ett bra pris, då man fick två spelkonton till priset av ett. Total kostnad var 15€, så jag skulle därmed få betala 150kr för spelet. Men eftersom jag inte var så intresserad av att spela det helt själv, smsade jag Erik, och vi kom fram till att 75kr var för ett spel kändes klart godkänt på alla sätt. Jag köpte spelet direkt på deras hemsida, och körde igång omedelbart med en egen server på datorn, som för övrigt krävde lite trixande för att få det riktigt bra.
Så, varför var det här smått nördiga dataspelet så speciellt då? Överraskande dessutom?! Jo, jag hade länge haft det här spelet i huvudet, och även testat på en liten gratisversion där man fått hoppa runt lite i Minecraft världen, fast på ett mycket tidigt stadie och med tämligen tråkiga möjligheter. Trots mina erfarenheter i tidigare test, kände jag ett starkt sug att få prova på den riktiga köp-versionen. När jag sen kom igång med spelet, så var jag fast. Tror inte det är något annat spel som fångat mig på samma sätt. Visst, jag har spelat tv-spel i många, många timmar i sträck, men det här är det första spelet där jag verkligen fick känslan av att vara fri och kunna göra ”vad jag vill”.
Spelet i sig har ingen handling, eller ens ett mål för den delen. Det finns inga direkta bossar att döda, eller banor att klara. Spelet är helt enkelt en sandlåda, där du får skapa det du vill.

Jag startade upp servern på min dator, vilket innebär att jag i spelet skapade en värld där jag och Erik kunde börja röja loss totalt. Vi båda startade upp med en varsin gubbe, mitt ute i det vilda. Vi började knacka sönder lite träd för att se vad som hände, och poff så hade vi fått trä, som vi då kunde göra till plankor eller stavar, som i sin tur kunde bilda lådor och arbetsbänkar, som i sin tur, med kombination av sönderhackad sten och trästavar, blev stenyxor och hackor, som i sin tur gjorde att vi kunde bygga upp byggnader och vapen, som med tiden leder till att vi kommer kunna odla grödor och ha djur i inhängnader. Djur, så som kor, gris, får och ankor. Utav dessa kan vi sen göra skinkläder som skyddar bättre mot de attacker som vi råkar ut för av monster, som kommer till liv under spelets nätter. Kossorna kan mjölkas, fåren kan klippas och ankorna kan ploppa ut ägg. Börjar du förstå nu att spelet har en ganska lång saga att berätta? Men det tar inte slut vid att du kan ta hand om djur eller odla grönsaker, det är bara ett sätt att spela på. Du kan istället gräva dig ner i djupa gruvor, hitta kol och metaller, som du sen kan använda för att göra ännu bättre verktyg eller vapen, eller tågräls eller båtar. ”Men jag har sett det där spelet, det är ASFULT!” Haha, ja grafiken i spelet hör inte riktigt hemma i de mer vanliga kommersiella spelen, utan ser mer ut som något taget från sent 80-tal eller början på 90. Men faktum med, så spelar inte grafiken någon större roll, då känslan ändå finns där, och faktum med, så tror jag känslan kommer lättare till en, när det grafiska är så rent och enkelt, att det inte finns några häftiga detaljer i miljöerna att studera. Istället är det den fullständiga friheten att du faktiskt kan minera ner ett helt berg och göra parkering av det.


Det sista jag tänkte berätta om spelet, som också var en känsla jag aldrig haft i ett spel tidigare, var när jag blev dödad av några monster, och då fick starta om på ny plats i den värld där jag och Erik stojjade runt. Problemet var bara det att spelet i sig har inga mini-kartor eller översiktskartor. Därmed ”vaknade” jag upp på helt okänd plats, i en närmast oändlig värld. Jag gjorde mina små försök att hitta tillbaks till våran plats där Erik fortfarande byggde på det hus vi startat igång med. Jag klättade över berg, genom dalar, undvek djupa grottor pga av det illasinnade morrandet som hördes när jag närmade mig dem. Berg och dal försvann bakom mig, och jag vandrade istället genom öken. Plötsligt som från ingenstans, mitt i den enorma öknen, dök det upp ett gigantiskt hål i marken, och jag var väldigt nära att ramla rakt ner, vilket skulle leda till en säker död, och ännu ett nytt uppvaknande någonstans i den stora världen. Efter ganska lång tid, så gav jag upp sökandet av vårat gemensamma läger, och eftersom natten kom i spelet, vilket i sin tur drar fram monster som mer än gärna dödar en, fick jag snabbt hugga ner några träd, skapa mig verktyg som kunde hjälpa mig skapa en egen liten grotta i berget. Jag hade tur som hittade både kol och järn på platsen där jag hackade mig in i berget, vilket gjorde att jag kunde skapa mig facklor av träpinnar och kol, samt smälta ner järnet och göra stål till ett svärd. När solen sen gick upp igen, kunde jag fortsätta mitt letande.
Charmigast hade ju varit om jag fortsatt leta tills dess att jag hittat basen på egen hand, men för att inte förstöra spelkänslan helt, valde jag att ta fram x- och y-kordinater vilket man kan komma åt via spelets ”kontrollsystem”. För att inte behöva riskera att det hela skulle hända igen, byggde både jag och Erik en varsin säng i spelet, vilket gör att man vaknar upp vid sin säng efter att man råkat illa ut.

Jag blev därmed inte bara förvånad över hur mycket mer spelet hade att ge, utan jag lämnades istället med en rejält överraskad känsla. Trodde aldrig spelet skulle kunna ge så mycket.

Så! Vad kan då den andra överraskningen ha varit? Jo, det var ju lördag trots allt, så Petra hade storslagna planer för våran kväll. Hon kände sig märkligt sugen på tacos, och hade redan innan hon frågade mig om middagsförslag, bestämt att taco stod på kvällens middagsmeny. Dessutom var hon vansinnigt sugen på efterrätt också, så hon bestämde sig för att vi skulle äta äppelpaj med vaniljglass. Wow! Lät verkligen som en dunderkväll. Jag, nörden, var ju fast i mitt spelande, så jag såg aldrig någon överraskning komma, men fram mot kvällen, vid sisådär 19-tiden ringde det plötsligt på dörren. Det i sig var ju inte speciellt överraskande, då vi rätt ofta har oannonserat besök hemma hos oss. Min tanke var att det nog var Daniel som kom förbi lite spontant. Jag öppnade dörren och möttes av mina föräldrar?! Jag blev riktigt överraskad, och hade aldrig ens haft en fundering på att de kanske skulle kunna dyka upp rätt ”sent” på dygnet. Tar ju trots allt ca 1 timme att köra, och resan blir totalt 20 mil, så därför överraskas man ju extra mycket när de dyker upp vid middagstid. Kändes väldigt roligt att de kom förbi så ”spontant”. Givetvis hade ju min lömska sambo riggat hela överraskningen redan vid 09 på morgonen.

01 maj 2011 

Imponerande pixlar

”Superbrothers: Sword & sworcery EP” heter det här spelet som finns till iPad, iPhone och iPod Touch är klart imponerande snyggt för att vara byggt av så fåtal pixlar. Jag tänker då på figurerna i sig, som ser så pass levande ut, fastän antalet pixlar är otroligt begränsade.
Samtidigt som jag då sitter och imponeras över det här spelet, kan jag inte låta bli att minnas tillbaks på ett spel till Sega Megadrive som hette Flashback (Tack kusin Matti för snabbt svar, då jag glömt bort spelets namn. Matti var den som hade spelet när vi var små).
Flashback var väldigt läckert på sin tid, och man hade såklart svårt att tänka sig hur grafiken någonsin skulle kunna bli bättre. Våra föräldrar satt och spelade och utstötte då och då ”Vilket grafik! Det är helt otroligt!”.

Även om man nu inte riktigt kan jämföra dessa spel mot varandra, så är det ändå kul att minnas tillbaks på hur spelen var förr i tiden, men också se hur väl det fungerar än idag.

Spelet i videon högst upp hittar du via den här länken

21 november 2010 

Kinect-kväll och ego-boost-fest

Igår blev det verkligen en ny typ av dag för mig. Eftersom jag mer eller mindre varit instängd i lägenheten i snart en evighet, så kändes det verkligen som om det var hög tid för lite förändring.
Vid 14:19, så fick jag ett samtal från Sandra. Hon undrade om jag och Petra ville vara med på en lite game night, där vi kanske spelade lite brädspel, eller eventuellt Game Cube som Hanna råkade ha, och som tidigare lett till många roliga spelkvällar hos Daniel. Jag sa mig vara på, men att vi fick vara hemma hos oss, för jag kände inte riktigt att jag orkade vara hemma hos Daniel och spela, då magen antagligen skulle kaosa som vanligt. Men sen sa jag också ”Game Cube? Har ni inte fått in Kinect hos er på jobbet?” Då Sandra jobbar på en stor elektronikkedja. Sandra visste inte för stunden, men jag berättade att hon skulle kolla in Kinect, och sen höra av sig till mig om hon tyckte det verkade vara något för våran game night, då jag kunde köpa det för kvällen i såfall. Ganska kort efter att vi lagt på, så ringde Sandra upp igen ”Du! Det där Kinect du pratade om, det är ju asgrymt!” Vi bestämde att Sandra skulle komma och hämta upp Petra, så kunde Petra ta mitt betalkort, åka till butiken, köpa Kinect och sen komma tillbaks igen. Jag kände inte riktigt att jag skulle orka med att åka iväg till butiken själv.
Så vid 17:40 kom Sandra förbi, hämtade upp Petra, och de åkte iväg. Jag tog hand om Nico som inte hade velat somna innan Petra skulle bege sig, han tyckte ju det var rent av fånigt att sova sådär på eftermiddagen. Men runt 18:15 så gav även Nico vika, och somnade i sin säng. Petra, Sandra och Daniel kom hem igen runt 19:20 igen, och hade då shoppat med sig mat och ett Kinect.
TIll middag blev det sliskig pizza, vilket ju förvisso hör en game night till, men det gjorde däremot inte maten mycket godare, jag åt upp 3/4 pizzan, sen fick det helt enkelt vara nog. Faktum med, så var jag mer intresserad av att koppla in Kinect, än att äta pizza, vilket kanske hade en liten bidragande orsak till min dåliga aptit hehe.
Mina förväntningar på Kinect var lite kluvna faktiskt, jag har innan köpet läst och tittat mycket på vad folk har sagt om det hela. Flera har reagerat på ”lagg”, och det i sig låter ju extremt illa, men samtidigt så ville jag ju skaffa mig en egen uppfattning.
Att ställa in allt gick snabbt, och innan vi visste ordet av så var vi igång. Det var ju till en början inte helt enkelt att förstå det exakta upplägget i spelen osv, även fast de är otroligt lätt utformade, så har man inte Kinect-tänket från början med sig. Men efter några spelomgångar, så greppade man, och då började jag bli riktigt imponerad. Vissa stunder känns det nästan som om någon från Apples avdelningar har utvecklat vissa delar i Kinect, för det är sådär härligt enkelt. Är det en spelare som står och kör, och så kommer en till som vill spela, så delas spelet genast in i två, och Kinect identifierar den andra spelaren, väljer dennes avatar efter att han scannat av ansiktet, och så är man igång båda två. Sådär underbart läckert. Kontrollerna då? De är bra, vissa moment lämpar sig bättre än andra. När det t.ex kommer bollar flygandes mot en väldigt snabbt, så måste man ligga lite steget före, för att kasta sig plötsligt efter bollen funkar inte, utan man måste se till att göra det sekunden innan om det är sådär riktigt snabba bollar, men det lär man sig absolut. Roligast var spelen där man åkte längs med en hinderbana, och skulle hoppa, ducka sträcka sig efter mynt och annat.

Johan och Hanna joinade oss också, så det blev en fullspäckad kväll med gott om folk. Givetvis kunde jag inte låta bli att köra en livesändning av det hela, som tyvärr, av någon märklig anledning, inte hade något ljud när jag nu kollade i efterhand. Extremt irriterande. Men oavsett så ser det ju lite roligt ut ändå när folk hoppar och skuttar som vildar framför tvn hehe. Ett tips är att spola fram lite i live-klippet ovan, och se när de olika paren spelar, ser tämligen skoj ut!
Samtidigt som vi roade oss kungligt med Kinect, så pågick det även en annan skoj aktivitet, inte alls långt ifrån oss. Närmare bestämt borta på mitt jobb. Den stora Skolfoto-festen hade kört igång någon gång runt 19-tiden, och jag fick en del sms från kollegor som undrade om jag inte kunde komma förbi. Alla är ju medvetna om min tidigare operation, och hur bökigt det är för mig just för stunden. Men det fanns en sak jag verkligen ville vara med på, och det var när filmen skulle visas, ja den stora filmen jag skapat i Jönköping, som gått under namnet ”ExpressMaffia”. Johan hade varit förbi tidigare under dagen och hämtat filmen på ett USB, samt lämnat mig både choklad och blommor, samt ett krya-på-dig-kort, med lyckoönskningar från hela företaget. Otroligt gulligt av dem! Stort tack för det!

Johan ringde mig 22:38, och berättade att filmen skulle börja rulla igång strax. Jag frågade Sandra om jag kunde låna hennes bil, för jag bestämde mig för att en snabb tur förbi dem bara måste gå. Totalt sett så var det runt 20 – 25 kollegor där, och jag kände att jag inte ville missa chansen att faktiskt få träffa dem igen under en sån rolig tillställning. Visst, jag missade trerätters middagen, men samtidigt så var det inte det viktiga för mig, utan jag ville bara komma dit, hälsa på alla, och få visa upp vad jag, tillsammans med mina kollegor skapat i Jönköping under våran gemensamma tid där.
Sandra gav mig nycklarna till sin bil, och jag bytte om från mjukisbyxor till jeans för första gången på över 2 veckor. Jag gick ner till bilen, kände magens lätta oro, samtidigt som jag tänkte ”äh, ge upp, magjävel, det här klarar vi” Gled iväg i bilen, och överraskades en del över hur halt det verkligen var utomhus. 10 minuter senare var jag framme, knappade in säkerhetskoden till dörren, och stormade in. Det tog inte lång tid innan jag möttes av den första kramen. Johan fick såklart den äran, men även Ulf, dvs VDn för företaget. Jag gick upp till övervåningen, och där startade kramkalaset igång på riktigt ”ADAM!!” Folk stormade in från balkongerna, och andra rum, alla ville ha sin kram. Det var helt klart glädjande att mötas av så mycket omtanke. Alla ville veta hur det gått, och hur jag mådde. Det vanligaste jag svarade var nog ”Jag lever”. För att säga att det bara är bra, det vore helt fel, men samtidigt så mår jag ju inte direkt dåligt, då jag inte har ont konstant eller så, utan det är bara en hel del bök med magen som gör allt jobbigt, men inget som märks utåt i första taget.
Det blev inte bara kramar, utan också en hel del fina ord från många av kollegorna, folk som läst på min blogg och folk som först nu efter min operation fått veta vad jag verkligen gått igenom. ”Du är en sån jävla inspiration!” ”Shit, du är helt sjukt stark” ”Adam, du är verkligen imponerande!” och så fortsatte det. Jag är rätt kass på att ta emot såna otroliga komplimanger. Vad säger man? ”Ja det är jag” ? Haha.. jag tackade såklart, men inte utan att känna att ”nja.. riktigt så hjälteaktig är jag inte riktigt…”
Så snart alla fått sina kramar tilldelade, så körde Ulf igång med sitt stora tal. Låter kanske tråkigt, men Ulf är bra på tal, och han brinner verkligen för det som berättas. Givetvis handlade talet om det jobb vi alla utfört tillsammans. Hur viktiga vi alla varit, och hur grymt vi utfört vårat jobb, och hur jävla många osannolika ton kataloger vi levererat. Efter mycket skratt, och vi talet slut, så gick folk iväg för att ta sig en rök på balkongen igen, innan det var dags för min omgång, eller rättare sagt filmens.
Alla samlade återigen i rummet vid långbordet, med de många ölflaskorna, vinglasen och glada leenden. Jag hade egentligen inte planerat något direkt tal, då det bara var en film som skulle visas, men samtidigt, så ville jag passa på att säga några väl valda ord till folket framför mig, då det trots allt satt ca 25 pers där och väntade med stor spänning på att få se filmen som de hört rykten om i många månader.
Jag höjde rösten, och började prata på, inledde med att tacka alla för ett riktigt imponerande arbete som vi alla gjort tillsammans, samt hur glad jag var över att ha fått chansen att jobba tillsammans med så sköna människor. Folk applåderade, och skålade samtidigt som de ropade ut ”Det är vi också Adam! Stort tack ska du ha!”. Jag fortsatte sen berätta lite snabbt om filmen, och hur den verkligen uppkom. Hur tankarna gick i mitt huvud när allt skulle skapas, samt hur extremt tajt med tid vi hade vid skapandet, då vi bara hade en kväll för att få ihop precis hela filmens alla klipp.
”När man jobbar med så härliga människor som jag fått chans att göra, så skapas även inspiration hos mig, och när jag inspireras så vill jag gärna skapa, och då brukar det bli att jag uttrycker mig i film, eller bild.” Var ett ungefärligt citat från vad jag sa under talet.
Sen kördes filmen igång, och jag kände mig glad över att jag verkligen ansträngt mig för att få ihop till den där filmen. För den blev verkligen något alldeles extra.
Min plan är att du ska få chans att se den här på afAdam inom en inte alltför lång framtid, men du kommer se det tydligt, tro mig.

Under filmens gång kom det mycket applåder, skratt och utrop. Som när Superdodgen kom i bild blev det ett sus genom hela lokalen ”Doooooooodge!!” Haha. Det roliga med filmen, är att precis alla som satt med där, hade sitt egna förhållande till det som dök upp på skärmen. Bilarna, personerna och materialet.
När filmen så småningom var slut, tilltog applåderna rejält. Jag ställde mig upp och bugade. Folk var mäkta imponerade över filmen, då det tagit alla med storm. Ingen hade vågat tro på en så skön film. Alla kom fram och och ville ge ännu en kram och pratet om filmen svalnade aldrig riktigt. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att stanna kvar längre, då Sandra och Daniel ville åka hem, så jag passade även på att säga hejdå till alla.

Jag gick därifrån, och kände mig verkligen glad. Jag hade varit på årets ego-boost-fest. En fest som alla borde få åka på minst en gång om året.
Stort tack till alla er som var där, ni gjorde inte bara min kväll riktigt bra, utan även mig lycklig på djupet. Det betyder mycket. Tack!

30 maj 2010 

Nytt spel: Red Dead Redemption!

För den som har följt min blogg lite, lär veta om att jag har väldigt svårt för att bara sitta ner och spela varje dag. Men ibland händer det, och då brukar jag gärna spela hela dagen, sisådär 6-7 timmar eller mer i ett svep. Men jag har svårt att komma just dit, till att sätta mig ner i soffan och börja spela.
Igår, så blev det återigen dags för mig att spela av mig några timmar, och det är inget jag ångrar, för det här spelet är verkligen riktigt bra. Om man, som jag, gillar spel där man har tillgång till en stor och öppen värld, så lär du gilla det här spelet. Det är långt ifrån lika stelt som GTA, ja du läste rätt, som GTA. I det här spelet, så händer det saker precis hela tiden, och man får ständigt nya uppdrag att ta tag i. Att göra alla små sidouppdrag är verkligen helt underbart roligt, och ger en massor av extra speltid. Vet ännu inte om det finns något demo på detta spel, men om du finner ett, så ladda hem det, spela ut det, och köp sen spelet.

06 april 2010 

Vilken överraskning! Tack älskling!

Se vad min älskling kom hem med helt plötsligt! Jag är ju ingen som spelar direkt mycket på mitt Xbox, men just demot av Just Cause 2 har Petra fått höra om och om igen, så nu kände hon väl att det var dags för mig att få spela det riktiga spelet, och inte behöva börja om från början var 30:e minut haha! Jag vet inte hur många gånger om jag har kört, men minst 10 iaf. Får inte nog av att testa olika roliga funktioner och busigheter.

JÄTTETACK ÄLSKLING!

Older Entries »