Nu i helgen som var så hade jag det äntligen lite trevligt utanför lägenheten. Jag börjar må snäppet bättre nu, men fortfarande problem som gör mig lite mer isolerad än önskat. Ja, vem fan vill vara isolerad Fritzel-style? Önskar bara att kunna röra på mig lite friare, kanske kunna påbörja en LÄTT träning och justering av kosten så jag kan få gå upp i vikt.
Men innan jag ger mig in i de tankarna, så ska jag berätta lite snabbt om helgen!
Klockan 10:21 på lördagmorgonen fick jag ett sms från min käre mor. Hon undrade om vi ville komma förbi på en liten enkel kräftskiva, vilket lät väldigt lockande såklart. Det var däremot inte helt självklart att vi skulle åka, då Petra under fredagen varit sjuk och känt sig rätt seg, samt att Nico varit i precis samma skick. Jag själv mådde däremot ”bra”, och eftersom det var just till Mamma&Co vi var bjudna på kräftskiva, fanns det betydligt större chans för mig att klara det hela utan att bli sönderkörd. Jag är alltså fortfarande beroende av att kunna spola med vatten när jag går på toa, då såret annars inte blir rent, och då blir det en hel del problem. Hemma hos Mamma&Co kan jag då spola med vatten, vilket gör den platsen till en av de få jag åker till just nu.
Runt 13-tiden bestämde vi oss för att åka dit, men vi kom iväg bra mycket senare, närmare bestämt runt 17. Det i sig gjorde att vi kom fram ganska sent, men å andra sidan gjorde det inget, eftersom vi ändå skulle sova över. Påvägen dit ringde jag till Erik, då han var hemma hos sin mamma och firade sin syster. Jag bjöd in honom till kräftskivan om han inte hade något bättre för sig under kvällen, vilket var ganska sannolikt då Jenny, hans sambo, befann sig på helt annan ort. England om jag inte minns fel?
Hur som helst! Vi kom fram till Mamma&Co och möttes där av min familj samt familjen Schneidler. De satt alla och mumsade på vattenmelon, precis som vilken sommardag som helst. Det unika just den här dagen var ju att den var som en sommardag, trots att det var sent i augusti. Förmodligen bland de sista riktigt varma dagarna innan hösten börjar bita sönder de gröna löven.
Kräftskivan körde igång, vilket min mage också uppfattade och körde igång den med. Mindre önskvärt, men det funkade helt okej ändå. Kräftskalen knäcktes, kött ur klor och stjärtar slets ut, spadet sörplades flitigt och de allra mest klassiska nubbevisorna fick stämbanden att vibrera. En kräftskiva helt enkelt.
Något senare fram mot kvällen, kanske runt 20:30 eller något sådant, så tillbringade jag inte helt ovanligt lite tid på toaletten. Just under den tiden råkade Erik smita in och ta plats kring bordet, så när jag själv kom ut efter ett lyckat toalettbesök satt han där. Det tog inte lång tid innan Erik fick uppdraget att sjunga nästa nubbevisa, vilket till en början blev ett uppdrag han inte riktigt kunde lösa, men tackvare teknikens enorma framsteg kunde han ta fram en bra visa i sin iPhone. Visan nedan fick han köra solo:
Melodi: Emil i Lönneberga
Till spritbolaget ränner jag,
och bankar på dess port.
Jag vill ha nå’t som bränner bra,
och får mig skitfull fort.
Expediten sade goda’,
hur gammal kan min herre va’.
Har du nåt leg, ditt fula drägg,
kom hit igen när du har fått skägg.
Nej, detta var ju inte bra,
jag skall bli full ikväll.
Då plötsligt en ide jag fick,
de har ju sprit på Shell.
Många flaskor stod där på ra’.
Så nu kan jag bli full och gla’.
Den röda drycken åkte ner,
nu kan jag inte titta mer.
Erik genomförde det hela med bravur och alla svepte sina nubbar. Kvällen fortsatte sen i med fika och allmänt mysig stund tillsammans. Sent på kvällen satt vi alla nere i badhuset och pratade om allt från gigantiska husspindlar stora som hundar, till otäcka sjukdomar som kol. Givetvis hamnade Erik mitt skottgluggen när det kom till att förklara diverse sjukdomar, eller namnet på huvudstaden i Sydsudan. När det gällde just namnet på huvudstaden, så var det Bobo som kastade ur sig frågan ”vad heter huvudstaden i Sydsudan” varvid en tystnad la sig tungt som en blöt handduk över badhuset. ”Erik?” klämde Bobo tillslut ur sig, ”Jag visste det! Bara väntade på att du skulle säga det..” ropade Erik ut. Alla skrattade, men något svar kom inte i första taget, utan först långt senare ville alla veta vad huvudstaden hette. Jaba fick vi veta, vilket genast fick alla oss som under våra unga dar sett Star Wars, att tänka på Jabba the Hut. Just uttalet ”Jaba” verkar däremot inte stämma, då staden heter Juba, men det är ju bara detaljer såklart. Sen är det ju ganska stor chans att huvudstaden dessutom blir förflyttad. Nog om det.
Någon gång runt 01 slutade kalasandet. Jag körde hem Erik till sig, och la mig sen för att sova med min underbara lilla familj. Däremot sov jag ganska uselt hela natten pga av att min mage hela tiden kändes mäktigt jobbig. Kanske dags att amputera hela magen snart?
Krånglig mage eller ej, kräftskivan var underbart trevlig att vara med på, så ett stort tack för den gemensamma dagen!
Nu är det femte dagen jag och Nico befinner oss i Stockholm, och än är det inte riktigt slut på vistelsen. Huvudorsaken till att vi faktiskt befinner oss i Stockholm, är för att jag helt enkelt fick det alldeles för jobbigt ensam hemma med Nico. Det fungerade ju fint sålänge Petra också var ledig, men så snart Petra skulle börja jobba igen, blev det helt enkelt inte möjligt för mig att ta hand om både mig och Nico. Hur dagarna hade sett ut om jag stannat hemma i lägenheten, är inte speciellt svårt att visualisera, då jag enbart hade klarat av att vara inne i lägenheten, med en arg bebis till följd av den trista miljön. Varför jag bara skulle sitta inne i lägenheten? Jo, jag har ju nu ett rejält snitt bak i rumpan, som gör att saker som att gå, sitta och röra mig blir bra mycket jobbigare och mer omotiverat än normalt. Att då springa runt efter en liten ettåring som vill upptäcka världen funkar helt enkelt inte.
I tisdags hämtade mamma och Bobo mig och Nico. Vi åkte i två bilar, dvs att mamma tog våran bil, medan jag åkte med i deras bil, som Bobo körde. Vi kom fram till Stockholm under kvällen, varvid det blev en middag tillsammans, för att sen helt sonika somna.
Onsdagen kom, och den bar med sig en hel del överraskningar. Eftersom jag inte planerat själva resan mer än att bara komma till Stockholm, så visste jag ju faktiskt inte alls vad som skulle kunna hända den första lediga dagen. Det visade sig däremot att många andra hade stora planer för vad som kunde tänkas hända under just denna onsdag. Först så ringde min kusin Adrian mig, han hade precis tänkt köpa tågbiljetter till Västerås, för att kunna hälsa på mig, men det vore ju såklart fånigt. Jag berättade den roliga nyheten att jag befann mig i Stockholm, och vi bestämde att han skulle komma hem till Mamma&Co. Inte långt efter det att jag pratat med Adrian, kom det sms från Erik, där han undrade om han och Jenny också kunde få kika förbi och träffa oss, vilket de såklart fick göra.
Inom loppet av bara några minuter, var dagen plötsligt uppbokad, vilket passade mig utmärkt. Vädret som egentligen hade regn på schemat, ändrade sig och slängde fram en brännande sol, med stundvis fluffiga moln som gjorde det lättare att faktiskt vara utomhus. Adrian dök upp, kramkalas, Erik och Jenny dök upp, mer kramkalas. Vi ägnade tiden tillsammans åt att prata och chilla nere i badhuset. Plötsligt fick Jenny ett sms, där Sandra och Anders berättade att de var påväg mot ”klipporna”, ett ställe dit de brukar åka för att sola och bada. Jag tyckte de kunde komma till oss istället, vilket Jenny också skrev. Kanske en timme senare, dök både Sandra och Anders upp. På bara några timmar hade hela den oplanerade dagen, fyllts med underbart sällskap. Vi fortsatte vårat chillande och badande, även om jag själv inte kunde bada pga av såret, men det var ändå härligt att bara slappa vid vattnet. Eftersom kvällen närmade sig så krävdes det en mindre planering, vilket helt enkelt resulterade i att vi alla skulle grilla tillsammans. Sandra och Jenny drog iväg med bil till affären för att handla, medan vi andra stannade kvar i sommarvärmen. När de sen kom tillbaks efter en kort stund, påbörjade vi en mysig grillkväll, där Erik och Anders grillade kött, majs och sparris på ett högst professionellt vis. Inne i köket stod sen Adrian, Sandra och Jenny, där de på bästa sätt satte ihop allt från sallad till en god tzatziki. Jag själv var givetvis duktigt passiv, och kunde bara njuta av att se maten bli klar. Lyxigt kan ju tyckas, men det krävs ett ganska högt pris för att få förmånen att bara titta på, i mitt fall ett rejält snitt i rumpan.
När maten sen var klar, dukades det på och vi alla kunde sätta oss ner och njuta av en riktigt god middag tillsammans. Underbart! Jag gillade hela dagen så skarpt, och det sällskap jag hade runt om mig, att jag utbringande en skål för dem alla, och ett tack för att jag hade dem som mina vänner. Kände mig verkligen glad när jag tänkte på vilken tur jag haft i livet på just det planet, att jag fått mig så väldigt många vänner, som jag både kan lita på och ha roligt med. Kvällen slutade inte efter middagen, utan rullade vidare in på småtimmarna. Däremot så ramlade några av dem bort. Adrian var den som först kastade in handduken, vilket inte var så konstigt, då hans flickvän satt själv hemma i lägenheten. Sandra och Anders drog ännu lite senare, då Anders skulle upp och jobba tidigt dagen efter. Sist kvar var då Erik och Jenny, som tillsammans med mig, mamma och Bobo, njöt av en sen kväll med allmänt trevligt snack.
Jag uppskattade nog den här sommardagen mer än många andra, men det berodde helt enkelt på att jag inte fått träffa och umgås med mina vänner så mycket som jag en gång gjorde. När jag nu bor i Västerås så ses vi betydligt mer sällan, vilket inte bara har en negativ effekt. När vi väl ses, så förstår man att det är riktiga vänner, som inte ”gnäller” om att det var länge sen, utan istället uppskattar stunden man fått tillsammans.
Tack kära vänner för den här dagen! Uppskattades stort, som ni kanske har förstått vid det här laget.
Det finns ganska många olika nivåer i hur frustrerad man kan känna sig, eller hur lång stubin man har kvar under en dag. Just den här dagen, så hade jag en väldigt kort stubin, och en lika kort deadline att försöka hålla. För andra dagen i rad, så hade jag planerat att åka till Stockholm, så snart en bunt med bilder ramlat ner i brevlådan, bilder jag skulle behöva ha med mig för att ens fundera på att starta resan mot Stockholm.
Under gårdagen, dvs onsdag, så hade jag planerat att få hem bilderna på förmiddagen, alternativt runt 13-tiden i värsta fall. Jag hade även planerat in att träffa Erik och sen efter det besöka min käre kusin Adrian. Vad hände? Bilderna kom inte. Förvånande nog, eftersom jag var 85% säker på att de skulle dyka upp. Besviken fick jag gå och lägga mig i sängen, för att istället vakna upp till denna dag. Lustigt nog hade jag lyckats planera in en identisk agenda, där jag skulle vara i Stockholm innan 14:00, för att sen träffa Erik fram till ca 16-tiden, och därefter åka till kusinen Adrian för att spana in den nya lyan. Klockan passerade 10, 11 och 12. Jag blev rejält frustrerad. Hur var det ens möjligt att bilderna, som skickades förmiddag den 12:e inte kom hem till mig ens den 14:e? När det i ALLA andra fall har ramlat ner 2 dagar efter inskick. Nu var jag då inne på den tredje dagen från inskick. BLAM! Ett tungt och inplastat kuvert ramlade innanför dörren. Yes! Mina bilder! Slet upp plasten, drog upp bilderna. Fullständig besvikelse mötte mig, när jag upptäckte att det var den andra omgången av bilder jag beställt. Dvs bilder jag beställt dagen EFTER de ”riktiga” bilderna jag väntade på. Hur var det ens fysiskt möjligt?! Hur kunde de inte ha mina bilder med i samma leverans?
Jag ringde posten för att få lite tips, vilket visade sig vara ett dött lopp. Frustrerad och rejält irriterad fick jag helt sonika försöka fortsätta dagen. Stockholmsresan ställdes in, och ett samtal till Erik ringdes, då jag kände att han skulle förstå precis hur jävla arg jag var över det osannolika som hänt mig. Han förstod, och det lättade iaf lite på min kraftigt irriterade känsla i kroppen. Istället för att köra till Stockholm, skulle jag köra iväg Petra till jobbet, då hon började klockan 14:00. I samma veva som jag skulle köra till hennes jobb, tänkte jag att vi skulle ta med oss alla de grejer som skulle till återbruket. Några av grejerna var två mindre bord, där jag flitigt tejpat ihop de avmonterade bordsbenen, så de inte skulle flyga runt helt galet. När jag sen greppade borden med benen ovanpå, så bara sprutade det bordsben ner för hela trapphuset (okej, inte hela, men en våning ner), vilket jag verkligen försökte se från den roliga sidan, men det gick inte. Jag blev så jävla irriterad på mitt för stunden pissiga liv där det verkade som världens alla jävligaste krafter samlades mot mig för att låta mig själv ta hand om jobbet och bara hoppa från en balkong, allt eftersom de övermäktiga krafterna inte själva lyckats få min kropp att göra det fullt ut riktigt än, utan enbart fått mig att behöva operera bort en bunt tarmar och annan skit. Petra gillade inte alls min reaktion, och knatade ner för trapporna med Nico, och sa åt mig att lämna skiten där den låg. Givetvis kunde jag inte låta ett gäng bordsben vinna över mig helt och hållet, så jag greppade tag i alla de grejerna som skulle med, och lyckades riktigt väl. Men den djupa känslan av total besvikelse och misstro till livet hängde tungt över mig. Hatade dagen, hatade alla de osannolika saker som hände mig och förstod att det inte var normalt att känna sig så hatisk. Givetvis hade de tappade bordsbenen väldigt lite med min ilska att göra, istället förstod jag att det var en något djupare irritation från allt som hänt med min kropp den senaste tiden, som helt enkelt inte velat släppa. (Notera nu att jag vid det här laget mår bra mycket bättre, men för bara någon vecka sedan hade jag en kropp som var helt upp och ner).
Efter att jag lämnat Petra på jobbet, pussat henne och sagt förlåt för mitt lilla utbrott, rullade jag och Nico iväg till återbruket för att kasta av allt skräp, vilket gick tämligen snabbt. På vägen hem kände jag mig inte ett dugg sugen på att faktiskt åka hem och bara glo in i väggen, så jag styrde bilen mot Åsby. Innan jag hunnit lämna Västerås kom jag däremot på att det nog skulle vara trevligare om jag faktiskt hade med mig någon dit, istället för att åka själv med Nico. Ringde Daniel, som visade sig stå i duschen (men ändå svarade i sin nya iPhone? WTF?), jag förstod att han gärna skulle vilja åka med, men däremot visste jag inte exakt när han skulle börja jobba för dagen. Rullade hem till honom, ställde mig utanför, och inväntade ett slutgiltigt svar. I väntan så justerade jag Nicos bilbarnstol, som jag tyckte hade fått ett lite glappigt fäste. När jag var klar, kom Daniel ut och givetvis ville han med till Åsby. In i bilen, på med bälten och iväg. Resan tog strax runt 15-20 minuter, och vi båda knatade in med Nico i barnvagnen. Gulligt gaypar var nog den bästa liknelsen om man ska dra med sig alla sortens fördomar, behöver jag kanske nämna att Åsby är en inredningsbutik och blomsterhandel? Haha. Under våran lunch på stället, så småmobbade två män som båda var klädda i vita kläder, och med varsin baby i bärsele på magen. Såg helt enkelt väldigt ”lattepappor-aktigt” ut, och vi kontrade själva med att vi iaf såg ut som ett riktig gaypar, vilket ju var bra mycket coolare. Fånigheter, jag vet.
Jag letade runt efter något som jag kunde ge till Petra, eftersom jag varit så larvigt irriterad under morgonen. Hittade dessvärre inget som lockade att köpa. Hjärtan av alla möjliga slag, men att köpa ett hjärta med texten ”WC” eller ”Världens bästa farmor” funkade inte, och några skyltar med ”mamma” på fanns inte i över huvud taget. Att bara köpa något funkade inte heller, så beslutet blev att vi var klara på Åsby, vilket passade rätt bra, då Daniel skulle iväg till jobbet. Åter mot Västerås, lämna av Daniel och sen hem igen. Nico, som varit trött under hela resan, däckade stenhårt i bilen, vilket gjorde att jag valde att sitta kvar i bilen en stund, så jag slapp väcka honom när han sov så otroligt gott. Som tur var, så ringde min käre mamma och vi pratade på för fullt. Tiden gick, och Nico vaknade till, redo för äventyr! Jag beslutade mig för att låta honom springa runt själv ett bra tag, då han faktiskt bara fått sitta i bilbarnstolen, barnvagnen, barnstolen vid lunchen, barnvagnen och bilbarnstolen igen, klart han var uttråkad! Så snart jag släppt honom fri på gräsmattan tjöt han av förtjusning och hittade hundratals intressanta saker. Kändes helt underbart att bara observera honom och se honom leka runt i sin egna lilla värld. Jag hade ju ett preliminärt litet mål om att vi skulle kunna gå hem tillsammans, utan att jag skulle behöva bära honom, men efter 45 minuters snurr på gräsmattan och många andra ställen så insåg jag att vi inte skulle komma närmare än de 10 meter vi faktiskt kommit.
Kvällen blev lugn men ganska välplanerad från min sida. Eftersom Petra slutade rätt så sent, vid sisådär 20:15, så fick jag förbereda all mat så mycket det gick, samt göra Nico så redo för sängen jag kunde. Planen var ju sen att hämta Petra efter jobbet, åka hem och då bara kunna slita av Nico byxorna då han hade pyjamasen under, samt vrida på plattan för potatisen och såsen. Köttet stod redan i ugnen då det skulle ta ca 45 minuter att bli klart. Petra plockades upp, vi kom hem, Nicos byxor flög av, den redan färdigblandade vällingen värmdes upp och Nico kastades i säng. Under tiden Petra läste godnattsaga, så brassade jag på med käket. Nico däckade, maten blev klar och vi kunde tillsammans njuta av en riktig god middag, vilket kändes som evigheter sen.
Kände mig närmast stolt över hur bra jag fått till köttet just den här kvällen. En stor del var nog att jag lät köttet vila ut rejält efter grillningen i ugnen. Ska testa det nästa gång också, för hjälp vilket gott fläskkött jag fick till.
Imorgon kommer bilderna, eller?
Jo förresten, rubriken syftar till det sms jag skickade till Adrian, när jag insett jag inte skulle komma till Stockholm den här dagen heller. ”Idag hatar jag posten av hela mitt hjärta”.
Under gårdagens nattliga uppvaknanden, så kände jag hur min kropp blev allt obekvämare för varje gång jag gick upp och besökte toaletten. Jag kände av en sorts stelhet som jag inte haft tidigare. Mina leder och muskler uppförde sig inte alls som de brukade, och jag kunde framförallt känna hur ryggen jävlades flitigt med mig. Ju närmare morgonen natten kom, desto mer ont fick jag i hela kroppens alla leder. När morgonen sen var igång, så kändes det helt absurt hur jag fått ett helt nytt besvär så extremt snabbt. Jag gjorde vad jag kunde för att ignorera det hela, och hoppades på att det bara var något temporärt infall från min kropp.
Ont eller inte, morgonen var hur som helst väldigt vacker, och bjöd på underbara solstrålar. Då vädret var just så fint, bestämde jag och Petra att hon skulle ta med sig Nico i barnvagnen under sin promenad till jobbet, så kunde jag sen hämta upp Nico med bilen. Petra och Nico åt sin frukost, och påbörjade sen morgonens lilla vandring till jobbet.
Du kanske tycker det låter onödigt, men nej, det är istället en perfekt kombo, där Petra får ut och gå med Nico i vagnen, och därmed få lite extra tid med honom nu när hon jobbar 100%. Dessutom kommer Petra ut på en härlig morgonpromenad som varje gång hon går den, tar henne närmare ett mål om att komma i form igen.
Att jag sen hämtar Nico med bilen beror givetvis på att jag själv inte är helt fit for fight.
När klockan började närma sig 11, skickade jag ett sms till Erik, ”Känner mig som 200 år gammal.”. Jag hoppade in i bilen och brände iväg mot Petras jobb. Kunde verkligen känna hur lederna fortsatte jävlas och med tiden bara blev något värre. Eftersom min kärra gick snäppet snabbare än Nicos barnvagn, så råkade jag komma fram innan Petar och Nico till jobbet, men det var inte bara för att jag råkade vara snabb, Petra var nämligen lite försenad, och kom fram precis innan hon skulle börja jobba. En liten miss i planeringen bara.
Jag lastade in Nico och barnvagnen i bilen, och brände lite otippat iväg till Media Markt för att se om de kunde ha den kamera jag spanat in. Nu kanske du tänker att jag ska köpa en ny trettiofemtusen-kronors-kamera, men då har du helt fel, jag var faktiskt på jakt efter en av marknadens billigaste kameror, eller rättare sagt två. Under tiden som jag rekade av utbudet, sprang Nico runt barfota och slet i det mesta som låg löst. Jag hittade kameran jag letade efter, och greppade, vad jag trodde två svarta, men som senare skulle visa sig vara silver, vilket förvisso spelade mindre roll. 1398kr fattigare åkte jag iväg till Petras jobb, då de råkade ha det minneskort jag ville ha, fast lite billigare än på Media Markt. En snabb parkering, ur med Nico som precis slocknat, bad om ursäkt för att jag slet upp honom ur stolen när han sov så skönt. Väl inne i butiken greppade jag tag i de två kort jag skulle ha till kamerorna. Lite blippande i kassan och sen raka vägen ut till bilen och hem igen.
Givetvis kunde jag inte genast börja packa upp kamerorna, då Nico under morgonens färd blivit oändligt hungrig, vilket blev högsta prio. Utöver hans hunger, blev han även extremt trött, vilket sällan är en bra kombo när han ska äta. Men efter mycket ögongnuggande, gröt över allt och med en hel del pipande, fick jag honom både mätt och i säng på samma gång.
Någon gång under den lilla mat-och-sova-rushen med Nico, så såg jag att Erik skickat mig inte mindre än fyra sms, som sammanfattat handlade om att han tänkte komma till Västerås helt plötsligt! Han sista sms var mest en fråga om det var okej att han dök upp, eftersom han inte kände sig jättesugen på att åka till Västerås om det inte passade. Det enda jag skrev var ”Haha, åååååk!”, vilket jag tyckte var tydligt nog. Givetvis stod inte Erik och väntade på mitt svar, han satt redan på tåget, och var faktiskt framme 40 minuter senare. Då Nico somnade strax innan han kom fram, kunde jag inte åka ner och hämta honom utan att antingen lämna Nico ensam i lägenheten, eller dra upp honom ur sängen, och leva med en sur bebis resten av dagen.
Vädret som var så fint, gjorde att Erik utan problem kunde knata hela vägen hem till oss istället. Han köpte med sig en varsin 30-centimetare från Subway, vilka vi glufsade i oss som grisar. Under tiden som jag och Erik satt i köket och snackade, råkade en mycket lite varelse plötsligt dyka upp i dörröppningen till köket. Nico stod plötsligt där, yrvaken och rosig om kinderna. Aldrig tidigare har jag varit med om att han själv klättrat ur sängen och gått ut från sovrummet, så jag blev minst sagt förvånad när han stod där och tittade med nyvakna ögon, och undrade hur det kom sig att Erik plötsligt satt där i köket.
Även fast jag kände att min kropp var den kanske elakaste på jorden, så tyckte jag vi skulle göra en lite tur till Vallby Friluftsmuseum, då jag gärna ville att Nico skulle få se alla de djur som de råkar ha på platsen. Nu låter det ju som om djuren vore uppstoppade med tanke på ordet ”museum”, men riktigt så tråkigt är inte stället. Det unika där är istället att de har levande djur som hör till ”svenska lantdjur”, så som kossor, hästar, grisar osv, men med den stora skillnaden att nästan alla hör till akut utrotningshotade arter.
Mitt mål att komma dit har funnits rätt länge, men jag har aldrig orkat med hela äventyret att åka dit själv med Nico under min pappaledighet. När vi bestämt oss för att åka, började vi packa och förbereda för en liten tur bland djuren. Jag skickade även ner de nya kamerorna i väskan, så jag och Erik kunde köra med varsin kamera. Givetvis fanns det ett syfte med det hela, och det var ju för att se hur väl kamerorna fungerade i verkligheten. (Vilket visade sig vara okej, men inte mer. Ja du ser själv på bilderna nedan).
Färdigpackade och redo knatade vi ner till bilen och brände iväg till Vallby, som smidigt nog bara var ca 4 minuters resa bort med bil. Väl framme fällde vi upp barnvagnen, satte ner Nico och gick mot ingången. Jag är lite osäker på hur de finansierar själva museet, då det varken var inträdesavgift eller några som helst kostnader alls för att komma in, vilket ju passade oss alldeles utmärkt såklart. Redan efter någon meter hittade vi de första djuren bakom ett högt staket. Det var getter med stora horn som stod och tuggade i godan ro, något som Nico aldrig någonsin tidigare ens hört talas om, så han stod och höll i Erik med ett krampaktigt tag, samtidigt som han stirrade ut getterna bakom staketet. Vi knatade vidare genom parken och hittade ett litet hus där det visade sig finnas små lurviga kaniner, något som Nico inte tyckte var alls roligt, då han valde att mer eller mindre rusa ut från huset, och sen saxa över den extremt höga tröskeln som var vid dörren, han skulle absolut inte vara kvar där inne.
Rundvandringen fortsatte, och vi fick se djur som gäss, nordsvenska hästar, stora grisar med rejäl borst, kossor och stojjiga små får. Eftersom parken i sig inte hade så där väldigt många djur, blev det istället en fika för att förlänga vistelsen. Nico fick sig en svinkall calippo, medan jag och Erik tryckte i oss en varsin TipTop.
Var riktigt mysigt med en liten utflykt, men det som var allra bäst med utflykten var det faktum att jag inte upplevde några problem med magen. Visst, när jag stod upp och kollade på djuren blev magen lite jobbig, men jag gick inte på toa en enda gång, och hade heller inget behov av det direkt. När Nico kände sig klar med fikan, så gick han iväg på egna äventyr, vilket mest innebar att springa ut på gruset i närheten och tugga i sig så mycket det bara gick.
Efter fikan kände vi oss nöjda med dagens lilla utflykt, och rullade åter igen hemåt, men för att inte bara gå raka vägen upp till lägenheten och på så vis fastna i en miljö där jag redan varit tillräckligt mycket, så satte vi ner Nico i sandlådan precis utanför huset, och lät honom leka runt själv. Jag och Erik satt som två snygga föräldrar och observerade Nicos små spadtag. Inte långt efter att Nico fått sätta sig ner i sandlådan, kom det en annan pojke på fyra år, och frågade om han kunde få låna spaden. Nico fick stora ögon och släppte inte pojken med blicken, han var mäkta imponerad och ville lära sig allt som pojken visade sig kunna göra med spaden, vilket var att gräva ett stort hål i sandlådan. Nico satte sig nära, och gjorde vad han kunde för att hjälpa till, vilket resulterade i att han gled ner med fötterna i hålet och kanske inte riktigt bidrog med så mycket utgrävning som han först tänkt. Efter en liten stund i gungan också, gick vi upp till lägenheten och gjorde i ordning så vi kunde chilla ute på balkongen. Nico gillade helt klart idén, och kastade sig upp i balkongsoffan.
För att vi skulle kunna äta middag tillsammans allihop, inklusive Petra, så åkte jag själv iväg och hämtade henne efter jobbet. Erik och Nico stannade kvar hemma, och Erik fick själv kämpa med att klä på Nico hans pyjamas.
Hela dagen kändes som en otroligt bra dag, trots att jag faktiskt hade helt söndertrasade leder i kroppen. Fram mot kvällen blev det dessutom sämre, vilket gjorde att jag inte ens kunde böja mig ner till marken utan att ryggen högg till med bestämd kraft.
Det kändes verkligen skönt att Erik hade kommit förbi och funnits där för mig när det blev tungt med Nico. Han blev den räddande ängeln när helvetet verkligen grep tag i min kropp.
Det är ytterst få nätter jag sover utan Petra vid min sida, men mellan den här Stockholms-trippens lördag och söndag hände det. Under natten fick Nico först sova i den resesäng som jag monterat upp åt honom, men under nattens gång vaknade han till så otroligt ofta, att jag tillslut fick ändra mig och lyfta upp honom till min säng. Kändes som om hela huset vaknade varje gång Nico skrek till, vilket kanske inte riktigt stämde in på verkligheten, men några i huset lär ha vaknat till iaf.
När Nico sen fick sova bredvid mig, gick det hur fint som helst, han sov flera timmar utan att ens tänka på att pipa till. Någon gång runt 08-tiden vaknade vi till, och Nico var då utsvulten. Mamma som såklart var uppe och sprang fixade direkt välling åt honom, vilket gjorde att han sen somnade om på nytt.
Först någon gång runt 10-tiden drog sig både jag och Nico upp ur sängen, vilket ju såklart kändes väldigt skönt. Vi åt frukost tillsammans allihopa, och kunde se regnet ösa ner utanför. Vädret var helt klart på dåligt humör denna dag, så jag kunde ju bara le och vara glad över att ha egen bil nu när jag skulle åka hem till Erik.
Efter en varm dusch och lite deo under armarna, så rullade jag hem till Erik i spöregnet. Vi hade ju som sagt inte planerat något av det här själva, så vi bestämde oss för att bara chilla hemma hos honom och snacka skit. Vi spanade in det nya spelet L.A. Noire, som visade sig vara ett rätt härligt spel, men som jag inte riktigt vet om jag själv kommer orka spela igenom, är alldeles för dålig på att ta mig tid framför tv-spel.
Plötsligt ringde Petra mig vid sisådär 15:03. Visade sig att hon då var ensam på stan, medan Alexandra var iväg och kollade på hus. Petra var påväg mot tunnelbanan, och planerade att åka ut mot Hässelby för att antingen komma hem till Erik eller åka vidare till min mamma, där också Nico råkade finnas. Eftersom klockan var lunchdags, passade jag och Erik på att åka iväg till Vällingby för att få i oss en lunch, något vi bestämde tillsammans med hans käre sambo Jenny. Jag trodde sen att Petra skulle komma till oss i Vällingby, men hon ville ge mig och Erik så mycket egen tid som möjligt (totaly gay, huh? haha). Så efter att vi tre ätit lunch på ett litet fik, åkte vi hem till Mamma&Co för att umgås där en stund istället.
I normala fall så brukar vi nästan alltid stanna över på middag hos Mamma&Co, men jag tyckte det passade sig bättre med en tidigare hemresa. Då skulle vi komma hem innan 00, vilket alltid är skönt, framförallt för Petra som skulle jobba dagen efter. Så någon gång efter 20 hoppade vi alla in i bilen, vinkade hejdå till Mamma&Co, för att sen köra hem Erik och Jenny. Regnet öste ner precis lika mycket som tidigare under dagen. Hejdå-kramarna blev snabba när regnet öste ner över oss, och en snabb inbjudan till midsommar hann Erik få ur sig.
Under resan hem var Nico helt klart trött, vilket i sin tur ledde till hans underbar skrattattack i videon ovan. Kort efter skrattet däckade han som en liten ponny och sov gott hela vägen hem.
Den här dagen kunde ha blivit hur som helst, eftersom varken jag eller Nico hade skrivit in något i våran kalender för dagen. Petra åkte till jobbet som vanligt, medan jag och Nico roade oss med en liten dusch efter frukosten. Nico var förvisso inte helt sugen på att bada (vilket alltså är det han gör när vi duschar, hum), men heller inte fientligt inställd, jag såg bara på honom att han inte tyckte det var lika roligt som det annars brukar vara.
Själv kände jag av hur min mage rörde runt, och gjorde att jag kände mig mer eller mindre matt redan vid morgonduschen. Efteråt drog jag på Nico lite snygga kläder, och mig själv inte fullt så fina kläder, då jag faktiskt inte har ens i närheten så fräscha kläder som Nico.
På något konstigt vis, så blev både jag och Nico ganska duktigt trötta redan vid 09:20, vilket i sig ledde till att Nico faktiskt tvärdäckade och jag själv likaså. Normalt sett brukar Nico sova i ungefär 30 minuter, ibland en timme. Den här gången sov vi tre(!) hela timmar, totalt utslagna båda två. Dessutom var Nico inte ens speciellt pigg och glad när vi väl gick upp, vilket dels kunde förklaras med att han var hungrig.
Erik ringde, och vi började prata samtidigt som jag fixade en lunch åt Nico. Vi pratade en stund, och jag kollade också efter hur länge vi hade pratat, smått hutlösa 2 timmar 18 minuter visade det sig, haha. Ofattbart att tiden kan gå så snabbt!
Jag hade en liten sak jag var tvungen att göra nere på stan, så samtalet avslutades och vi skulle åka ner på stan, jag och Nico. Men precis som många gånger tidigare behövde Nico plötsligt göra något helt annat än jag planerat. Sova. Förstod inte hur han kunde vara så trött igen, kändes som om vi inte gjort något annat än sovit hela dagen, men han skulle promt sova igen, så ja, jag la mig i sängen med honom bredvid mig, poff! vi sov båda två. Tog iofs lite längre tid för mig, då jag låg och läste lite, men efter en kort stund var det så galet ansträngande för ögonen (tack vare den medicin jag äter), att jag helt sonika valde att sova istället.
När både jag och Nico sen vaknade upp, drog jag på oss båda jackor och skor, knatade ner till bilen, brände ner mot stan. Efteråt var tanken att åka till IKEA och möta upp Daniel. Jag själv hade inget jag vill shoppa, men Daniel däremot hade en mindre lista med prylar som han ville skulle pryda hans hem. Något som däremot lockade mig lite, var att åka till IKEA för att käka, då klockan började nära sig mattid. Eftersom varken jag eller Nico hade kommit på någon jättebra idé om middag, så passade IKEA-restaurangen utmärkt.
Någon gång runt 17:30 kom vi fram till det gigantiska bygget, Daniel satt och väntade på oss utanför entrén. Det är få saker som Daniel tycker om så mycket som att få bära runt på Nico, och därmed låtsas vara en riktigt DILF. Man kan ju tycka att det är fånigt eftersom det säkert inte funkar, men med en supersöt Nico i famnen får man garanterat folk att titta och kommentera. I matkön sen, så hörde jag en mycket bekant röst säga ”Hej Nico!”. Visade sig vara Nina, som Petra allt som oftast umgås med när hon åker iväg på play-date med Nico. Lustigt nog råkade även Daniel känna någon i kön, vilket han nu i efterhand inte minns ett dugg av (okej, efter att jag berättat exakt hur hon var klädd och exakt vilka platser vi såg henne på, kom han efter 5 minuter på att det var Mikaela, vilket i sin tur råkar vara hans brorsas ex).
Hur som helst! Vi käkade, och drog sen iväg på en liten snabb shoppingrunda. Jag hann göra två toalettbesök innan vi ens kom iväg för shoppandet, och fick sen jaga sittplatser under tiden som Daniel letade efter växter, krukor, tavelramar och annat pynt för sin lägenhet. Själv greppade jag bara en liten låda med skruv och plugg, vilket alltid känns skönt att ha hemma. Själva shoppingdelen var mest lite dryg för min del, då magen bara var jobbig hela tiden, och inte alls rolig att ha och göra med. Som tur var shoppade Daniel inte speciellt mycket, utan nöjde sig med exakt 16 prylar.
Passande nog, visade det sig att Petra skulle sluta jobbet ganska precis efter att vi var klara på IKEA, så jag och Nico hoppade in i våran batmobil och brände iväg mot mamma-Petras arbetsplats. Klockan 18:59 stod vi utanför, och klockan 19:00 slutade Petra jobbet. Perfekt!
Då jag och Nico redan bockat av dagen middag, fick vi åka en liten sväng till McD och köpa Petra lite svettiga kycklingbitar med currysås. Det märktes ganska tydligt att Nico då var trött igen, eftersom han blev arg för minsta lilla motstånd, och dessutom spände sig och försökte ta sig ur famnen på mig. Tur att man har lärt sig lite knep för att få honom och tänka på annat i några sekunder, så man kunde komma ut till bilen utan ett fullständigt krig.
Väl hemma kände jag mig ganska mosig i kroppen, då magen inte gjorde några större ansträngningar för att lugna sig, vilket såklart tog allt mer på krafterna.
Daniel kom förbi runt 21-tiden, hade med sig film, men inget gott att tugga på, vilket han sen insåg och åkte iväg för att shoppa, under tiden som jag och Petra jobbade för att få Nico att somna in i sin säng. Visade sig sen att Daniel redan sett delar av filmen, men på något sätt blivit distraherad av den han tittat på filmen tillsammans med, hum hum?
Just nu i skrivandets stund, så är min mage fortfarande lika elak. Jag känner mig trött och vill inget annat än bara lägga mig i sängen, samtidigt som jag återigen känner mig hungrig, och nog borde proppa i mig lite mat också.
Sova. Varför så extremt trött?
Som många andra människor känner av i livet, så är det såklart samma sak för mig, det går snabbt. Nu plötsligt har min käre lillebror, som en gång i tiden var en verkligt liten lillebror som älskade att springa runt i sin gåstol och äta jord ur de stora krukorna i vardagsrummet. Samma människa har nu plötsligt tagit sig igenom tolv år av skolgång, lärt sig livets sociala ”regler” och börjat sin första tid utan skolpliktens kall. Givetvis sätter det krav på en själv, om man vill komma någonstans utan att hamna i situationen att man vid trettio års ålder sitter hemma i föräldrarnas källare och spelar WoW.
Risken att Leo hamnar där ser jag inte framför mig, tvärtom, han kommer lyckas ta sig långt med något som verkligen intresserar honom.
Jag väljer att inleda hela det här inlägget med fokus på Leos stora dag, och avslutar därmed den här första delen med orden:
Grattis Leo! Jag ser fram emot att få se dig ta världen med storm!
Nu när det är sagt, så börjar jag inlägget på ny kula, och påbörjar där själva dagen i sig började. För min del var det också student på gång, men med skillnaden att jag istället skulle fotografera dem, istället för att själv springa runt i den klassiska vita hatten och den fruktansvärt varma kostymen.
För dig som har hängt med lite i mitt skrivande, så vet du mycket väl att jag för en tid sedan tog en rejäl och högst plötsligt break från jobbet. Det hela berodde på min kropp och dess fullständiga absurda behov av att jävlas med mig. Avbrottet gav mig möjlighet att dels åka till akuten och opereras, men också möjlighet till att varva ner igen och ge kroppen möjlighet att bara bli bra igen. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte med min kropp. Efter operationen hade jag det ganska jobbigt med sveda och annat skit, men med tiden blev det iaf lugnare.
Alla dagar jag egentligen hade inplanerade i min kalender spolades bort, utom en, den 10:e Juni. En dag så viktig att jag skulle behöva ett dödsattest för att hoppa över den, överdrift såklart, men en viktig dag hur som helst. Varför så viktig? Jo, vi är nämligen massor av fotografer, runt 40 stycken, som åker över precis hela Sverige och fotograferar studenterna på deras stora dag. Eftersom det sker just den 10:e Juni på väldigt många ställen i Sverige, så måste alla åka iväg samtidigt, vilket sätter just den 10:e på schemat som den viktigaste dagen att vara tillgänglig.
Så även fast jag inte kände mig fit-for-fight valde jag såklart att köra på och bara bita ihop lite för just den dagen. Från början skulle jag egentligen åka hela vägen till Åmål, men mina kära kollegor lyckades boka om mig, och ge mig plats i Avesta istället, vilket gav mig möjligheten att faktiskt både hinna åka iväg och jobba, för att sen bränna iväg till Stockholm och gå på min egen brors student!
Klockan 06:00, solen uppe sen länge, värmen slående redan då. Vid den tiden stod jag på en bensinmack, drog en fönsterskrapa fram och tillbaks över bilrutan. I väntan på att mina kollegor skulle dyka upp, så förberedde jag bilen inför dagens långfärd. Dels ville jag ha rena rutor, men utöver det kollade jag även upp däcktrycket och såg till att allt var så bra det kunde bli med hjälp av en pump och fönsterskrapa.
Kollegorna dök upp, de shoppade snabbt lite frukost. En tanke om att gå på toa dök upp i mitt huvud, men jag tyckte det verkade som en fånig tanke, då jag gått på toa precis innan jag lämnat hemmet. Samtidigt som jag tyckte det var en fånig tanke, visste jag att någonstans på vägen mot Avesta, skulle kroppen börja bli jobbig. Smällar man får ta.
Vi hoppade in i våra bilar och började rulla. En fördel med hela uppdraget var att jag faktiskt fotograferade på exakt samma plats förra året, vilka fördelar det ger kanske är svårt att se för en som inte jobbar med skolfoto, men det är helt enkelt extremt skönt att veta vad som väntar ibland.
Även om jag nu trodde mig veta vad som väntade, så hade jag ju såklart helt fel om den saken. Förra året fotograferade vi inomhus, och tydligen berodde det på att vädret var urusel det året, något jag verkligen inte kunde minnas när personalen på skolan började prata om att vi skulle fotografera studenterna utomhus. Skolans rektor visade vart de alltid brukade fotografera studenterna enligt tradition, och jag gillade det inte alls. Att fotografera utomhus var givetvis att föredra, men bakgrunden som jag ställdes framför var inte ett dugg rolig. Jag visste att några klasser var rätt duktigt stora, och på platsen jag fick utpekad gav mig inte alls utrymmet som behövdes. Till en början bara nickade jag och rektorn försvann. Jag är aldrig omöjlig, och försöker alltid tillmötesgå kunder, men samtidigt får man inte glömma bort att man faktiskt är ett proffs på det man gör, och därmed måste se till att ta beslut som är till fördel för slutprodukten. Jag försökte verkligen hitta på bra sätt att fota mot den bakgrund jag hade, men gav tillslut upp, och började reka efter nya områden, trots att vi bara hade 20 minuter kvar tills dess att första gruppen skulle dyka upp. Framför mig hade jag samtidigt mina lätt förvirrade kollegor som mer eller mindre inväntade ”order” från mig, samt vaktmästarna som stod frågande med ett gäng stolar, och undrade vart de skulle dumpa av dem. Jag fick syn på en plats längre bort som verkade schysst, sprang dit, tittade snabbt på detaljer och hur skuggorna skulle falla under solens rörelse. Platsen kunde komma att bli något för tajt senare under dagen, då ljuset skulle kunna bryta igenom, men samtidigt kunde jag inte föreställa mig en bättre plats någon annanstans. Jag rusade tillbaks till kollegorna och vaktmästarna, förklarade att jag bara skulle kolla med rektorn om jag kunde byta plats och därmed bryta deras mångåriga tradition. Hon svarade tveklöst ja, när jag snabbt förklarade att jag hittat en mycket bättre plats för att få vackra bilder. Jag gick återigen ut till kollegorna och vaktmästarna och förklarade vart vi skulle vara. Vaktmästarna såg väldigt förvånade ut och kommenterade direkt med orden ”Va? Fick du det genomfört så snabbt?! Han borde få anställning hos oss!”. Jag log, och knatade bort till platsen. Vi började rigga bord och ställa in kameror. Vid det här laget glömmer man bort att jag har problem med kroppen, eller hur? Det gör inte jag. Hela tiden tänker jag när jag ska få möjlighet att sätta mig ner, och när det kommer ges luckor att gå på toaletten. Hela tiden.
Inte för att jag absolut behövde gå på toa hela tiden, men jag hade däremot en tydligt påträngande känsla i stort sett hela tiden, utan minuterna efter ett toalettbesök.
Fotograferingen körde igång, och jag märkte snabbt att jag glömt bort vissa små detaljer och strukturer i hur allt det administrativa sköttes, då det skiljer rätt stort från vanligt sportfoto. Det räckte däremot med att jag fick se vad som gick fel med första gruppen, för att sen kunna korrigera det till nästa.
Nima smattrade på med porträttbilder, medan jag stod för de vackra gruppbilderna, till vår hjälp hade vi även Ludvig som skötte datorn och namnsättningen av varje gruppbild. Otroligt bekvämt att jobba just så, och närmast ett krav för att jag skulle kunna klara av arbetsdagen. Från klockan 08:00 till ungefär 12 körde vi på med fotograferandet. Så snart jag gavs en liten möjlighet att sitta ner tog jag den, men efter åtskilliga grupper räckte det inte längre med att bara sitta ner, min kropp blev så spänd och ansträngd att jag var tvungen att också ligga ner. Min kropp blir rent av utmattad av att inte få sitta ner och vila längre stunder när magen är jobbig.
När all fotografering sen var genomförd återstod bara mingelbilder och utspring från skolan. Jag hade däremot gjort en liten enkel deal med Nima att han skulle få fånga just de bilderna. Ett tämligen ”kravlöst” uppdrag, men som ändå måste göras. Eftersom jag själv hade en viktig student att gå på, så var jag helt enkelt tvungen att skynda mig hem mot Västerås, för att hinna komma till Leos mottagning vid 15:00.
Strax efter 13 kom jag till Västerås, Petra och Nico var färdiga för avfärd, medan jag själv behövde ta en dusch och göra mig i ordning lite snabbt. Givetvis hade jag inte lyckats fixa någon present till Leo under veckans gång, även om jag hade tänkt en hel del på vad för typ av present han skulle kunna tänkas få. Men jag kom aldrig på något som kändes som en bra present med lång livstid.
Hela familjen hoppade in i bilen, Nico somnade hyfsat snabbt och vi var plötsligt på väg mot nästa mål för dagen. Jag som precis bränt av 20 mil i bilen kände mig inte supersugen på att hoppa in bakom ratten igen, men samtidigt älskar jag ju att köra bil, så det var inte direkt med någon avsky jag la i växeln och drog på med gas, men det är ändå speciellt att köra många mil i bil, och sen bränna av ytterligare lika många till.
Under våran färd mot Stockholm, planerade vi in en liten sväng förbi Erik, då han också skulle komma på Leos student, men inte hittat någon bra present än. Planen blev tillslut att vi mötte upp honom i Vällingby, där jag snällt skickade ut Petra på uppdrag att hitta en present åt Leo. Kan ju låta väldigt opersonligt att jag inte ens själv letar efter en bra present åt min bror, men enda anledningen till att jag skickade Petra, var för att jag vet att hon tänker som mig, och därmed kommer hitta en present som jag själv också skulle känna var helt rätt. Tyvärr hittade hon ingen, och vi tog till nödlösningen, som samtidigt också var det som stod högst upp på Leos önskelista, pengar. Petra köpte ett roligt kort, rosa kuvert och tog ut femhundra pickalurvas från mitt konto. Det kändes som en okej lösning då Leo trots allt verkligen ville få in pengar till sin kommande resa. ”Men det är ju ingen present med lång livslängd!” Beror nog på hur man ser det. Leo kommer säkert inte minnas vad han köpte för just den femhundringen, men om den leder till att han kommer iväg på sin första egna resa utomlands, kommer femhundringen vara en del av ett evigt minne.
Vi kom fram till mottagningen hemma hos Mamma&Co, lastade ur oss själva och en söt Nico. Min enda tanke när vi kom innanför ytterdörren, var däremot inte att hälsa på alla som redan kommit, utan bara att få ta mig till en toa. Detta ledde till att min käre mor lurades i att bara Petra och Nico tagit sig till Leos mottagning, vilket i sin tur ledde till att hon blev väldigt överraskad när jag plötsligt dök upp ”från ingenstans” och ändå var där! Haha, Petra min älskling, du ska så få igen!
Då jag kände precis alla som var på mottagningen, blev det ett väldigt långt kramkalas och hejande på folk. Visst, det är ju något jag är van vid, då det ofta blir mycket folk så snart vi har någon sån här tillställning inom familjen, men på just en studentmottagning samlas det oftast en ovanlig bredd på vänner och bekanta. Jag vet inte exakt hur många de kunde tänkas vara mottagningen, men omkring 40 – 45 måste det ha varit.
Något som slog mig ganska sent, var att jag inte hade något som ens kunde liknas vid bra kamera med mig. Otroligt ovanligt att jag, afAdam själv, inte har en kamera i hand, redo att dokumentera och fånga stunden på bild. Jag tog till den inte helt roliga nödlösningen, mobilkamera. Tur nog är jag så pass förståndig fotograf att jag förstår att bilder har olika värden, och i det här fallet låg värdet inte i kvalitén på bilden i sig, utan i det rent dokumentära. (Förstod du inte den, kan jag absolut berätta det hela lite mer ingående i en kommentar sen senare).
Dagen som från början skulle leverera molnighet och kanske lite halvtrist väder, överraskade istället med smällhet sol, så varm att många gjorde valet att inte ens vara utomhus, även om nu inomhustemperaturen inte heller var helt snäll, så var den iaf snäppet mer barmhärtig än solstrålarna.
Timmarna fylldes med mingel bland massor av folk. Jag fick träffa flertal människor jag faktiskt inte fått se på åratal, vilket verkligen gjorde mig glad. Dels var det grannar från när jag var liten, men också vänner jag varit med uppe i Åre och åkt galet i off-pisten med. Hela eftermiddagen och kvällen fylldes av roliga samtal och historier.
Bobo höll även ett tal för Leo, något han verkligen utförde riktigt bra, och lyckades hålla levande rakt igenom.
När timmarna sen började närma sig sitt slut, började jag springa runt och krama folk hejdå. En sån process kan i sig lätt ta över en halvtimme att genomföra för mig. När Nico var redo, och jag hade sagt hejdå till alla satte vi oss återigen i bilen, och började rulla hem mot Västerås.
Hela dagen kändes bra.
I bilen på vägen hem kände jag en rätt stor längtan efter att få lägga mig i sängen och bara slappna av, vilket också blev av, efter ca en timmes körning med en bra podcast rullande i bakgrunden.
Stort grattis igen käre bror!
Efter en nästan magiskt lång natt för min del, så var det äntligen dags att gå upp på riktigt. Jag hade under den tidiga morgonen varit upp tre gånger på toa, och varje gång hade det utomhus varit otroligt ljust. Det kändes alltid som om klockan var 07-någonting, men mer korrekt var snarare 04. Men som sagt, tillslut var det dags att gå upp på riktigt.
Morgonen började inte helt otippat med en mysig frukost, för att sen omvandlas till att förbereda inför Nicos kalas. Även om jag själv inte upplevde att jag bjudit in så många, så lyckades det ändå bli en ganska imponerande gästlista med totalt 25 pers. I mitt huvud såg det snarare ut att bli typ 5 – 6 pers, även om jag nu var medveten om att det såklart skulle komma bra många fler.
Huset städades upp lite snabbt, och sen var det bara att göra sig i ordning inför folksamlingen. Jag och Petra gjorde en liten snabb räd nere vid matbutiken, då det saknade några viktiga delar inför kalaset. Lagom tills dess att vi kom tillbaks från butiken igen, hade ett helt gäng med gäster stormat in. Kalaset var igång med andra ord, även om det fortsatte strömma in fler gäster med tiden.
Kakor, dricka och en tiger-tårta dukades fram. Jag kuttade meloner tills fingrarna blödde, vilket såklart är en klar överdrift, men melonskivorna jag la i den stora skålen hann försvinna innan jag ens hunnit greppa nästa melon. Totalt gick det åt sex meloner!
Vädret som enligt rapporterna skulle vara mer eller mindre uruselt, visade sig leverera mer än lovat. Det var inte smällhett, utan istället låg det ett perfekt dis framför solen, som gjorde att det blev otroligt mycket lättare att ha alla småbarnen ute. Som gjort för barnkalas!
Efter en längre stunds fikande och umgänge med folket, så var det tillslut dags för paketöppning. Den här gången hade Nico också hjälp med just den delen, av riktigt proffs dessutom. Kusin Salma som är en riktig paketöppnar-mästare slet snabbt tag i ett paket och rev ut innehållet, hennes iver fick däremot dämpas lite, så Nico själv hann se vilka paket som öppnades upp. Paketpapper flög runt tillsammans med snören och gratulationskort. Innan man förstod att det hela hade startat, så var det rent av över, haha. Nico fick otroligt många fina presenter, med allt från poliströja, solstol, en grym bobby-car och bra många fler saker! Ska försöka ta en bild på Nico med sina presenter sen.
Kalaset fortsatte i samma anda efter paketöppningen, och vi alla fortsatte trycka i oss godsaker. Jag vet sen inte var tiden tog vägen, men ett flertal av gästerna åkte hem och klockan visade sig vara nästan 19. De sista gästerna kvar var Matti, Erik och Jenny, som också begav sig när klockan visade sig ha rusat iväg.
Ganska strax efter att alla åkt hem, så gick jag ner och la mig på en säng, där jag tillslut somnade in väldigt skönt. Planen var däremot inte att sova över hemma hos Mamma & Co, då Petra skulle börja jobba vid 09:00 dagen efter, men jag behövde verkligen få sova och dra på mig lite extra energi. Under tiden som jag låg och slappade på sängen, fixade Bobo ihop egna hamburgare åt oss alla. Jag sov förmodligen i ungefär 30 – 45 minuter, varvid Petra sen kom och pussade på mig tills jag vaknade upp som en liten prinsessa. Kände efteråt att jag verkligen hade gjort rätt som tagit en liten powernap. Hamburgarna var urgoda, och slukades tämligen snabbt. Rätt så snart efter middagen började vi göra oss i ordning för avfärd tillbaks till Västerås. Klockan hann bli 22:30 innan vi slutligen kom iväg i det svaga kvällsljuset. Nico däckade snabbt i bilen, medan jag och Petra satt och småpratade som vanligt. De sista fyra milen hem till Västerås, var min mage en liten djävul och gjorde den delen av resan mindre rolig. Väl hemma i Västerås stannade jag till utanför porten, för att direkt gå upp på toa, och därefter börja lasta ur bilen på alla de jättefina presenter Nico fått under helgen. All packning vi hade med oss hem krävde att jag gick flera gånger upp och ner till lägenheten.
Hela familjen somnade sen riktigt gott, alla hyfsat utmattade efter helgens firande.
Stort tack till alla er som kom på Nicos ettårskalas! Presenterna var alla otroligt fina!
Det här inlägget kommer tillägnas min käre mor och sambo, och handla om de två dagar som nu passerat mitt liv. Utan min mors envisa påstridighet om att jag måste vila och sluta jobba så mycket (Något min kära sambo också sagt till mig ett antal gånger, men som först denna dag verkligen fick grepp om mig), hade jag än idag haft kvar de problem jag hade innan jag började lyssna och ta till mig det hon faktiskt sa.
Jag är halvt medveten om att jag har svårt att sluta jobba och köra på, och precis som tidigare i mitt liv, svårt att lyssna på vad min kropp verkligen behöver. För dig som inte alls har hängt med, finns det gott om inlägg som berättar mer om det hela (kategori: Sjukhus är nog dagens tips).
Men jag tar det hela från början, och backar tillbaks till gårdagen, dvs torsdagens morgon.
När klockan var omkring 08, så valde jag att gå upp. Min natt hade inte varit helt usel, men det var nog mest tackvare den morfintablett jag petat i mig innan jag gick till sängs. Inte för att morfinet i sig gjorde att några utav smärtorna i vare sig bröstet eller ”hemorrojden” försvann, utan för att jag helt enkelt blev lite sömnigare av morfinet i sig. De gånger jag gick upp på toa under natten, hade jag duktiga besvär som jag såklart svor åt, men som jag likt många gånger tidigare i mitt liv, hoppades på att de skulle försvinna av sig själv. När jag sen gick upp, så hade jag det klart svårare att gå, då det hela tiden sved och gjorde ont när jag gick. Jag satte mig ner vid datorn, då det var ett säkert sätt att få lite lugn och ro från all sveda, även om nu inte alla besvär försvann, så dämpades de tillräckligt för stunden.
På mitt schema stod det ”Jobb, 18:00, 9 lag”. För första gången på många år, kände jag hur det tog emot. Ett sånt arbetspass kunde komma att bli klart jobbigt. Jag skulle klara av det utan tvekan, men inte utan betydande besvär.
- Det är väl just här jag har svårt att sätta gränser. Givetvis har mina tidigare dagar varit rejält besvärliga de också, men jag väljer alltid att bita ihop, jag tycker inte det är allvarligt nog för att ge vika och kasta in handduken.
Med handen mot pannan, ägnade jag en hel del tid åt förmiddagen till att bara tänka. Jag kunde inte se mig själv som sjuk nog för att ge upp arbetspasset, men samtidigt kände jag verkligen hur ont och besvärligt det kändes i kroppen.
Petra och Nico begav sig ut på äventyr till Pinglan. Vädret visade sig vara på strålande humör, så de tog båda en liten promenad. Själv stannade jag hemma, även om jag gärna hade följt med till Pinglan. Hade däremot en del jobb att göra hemma, innan själva jobbet ute på fältet. Senare fram mot eftermiddagen, så ringde Petra till min käre mor. Jag har ju absolut ingen koll på vad hon sa, men jag kan tänka mig att hon berättade hur dum i huvudet jag var, som fortfarande tänkte tanken på att åka och jobba. Detta fick ju givetvis min mamma att reagera, och minuterna senare ringde hon upp mig, och berättade hur hon såg på saken. ”Du är otroligt ambitiös Adam, och det är bra, men inte i det här läget. Din kropp behöver VILA.” En mening som för mig inte kändes helt obekant såklart, men min älskade mor fortsatte prata om det, och vinklade mitt beteende på olika sätt. Jag satt ner i min stol, handen mot pannan, och med djupa suckar till andning. I slutändan så mer eller mindre krävde hon att jag skulle ring och sjukskriva mig, varvid jag mer eller mindre sjönk ner och vaknade upp. Hon hade rätt. Hon hade så fruktansvärt rätt.
- Vissa stunder kände jag mig ledsen under samtalet. Jag vill så gärna kunna köra på, orka med, överprestera. Men om och om igen får jag såna kraftiga bakslag att jag slutar upp på sjukhuset. Det handlar aldrig om att jag vill komma hemifrån, eller att jag bara bryr mig om pengar. Jag älskar att vara hemma med min familj, och jag bryr mig väldigt lite om pengar så länge jag har vad som krävs för att gå runt. Det är kraften, orken och förmågan att prestera som driver mig. Oavsett jobb jag haft genom mitt liv, så har jag alltid gett allt, rakt igenom. Historien återupprepar sig hela tiden. En tid i lumpen gjorde jag ju den största och mest ignoranta handlingen någonsin, då jag med kraftigt blödande tarm tog mig genom sex veckor av hård fysisk träning, som i slutändan blev ett platt fall. Med den blodförlusten jag hade, så gav kroppen upp, och jag likaså. Jag hade inte samma ork kvar när jag inom loppet av en halvtimme fick gå tre gånger på toa, och bara tömma blod. Jag ville framåt, jag ville inte till någon läkare, jag ville inte avbryta, jag ville inte ge upp, jag ville FAN inte misslyckas, jag ville klara det och bevisa att jag också kunde ta mig igenom en sån utbildning. Allt slutade med att jag efter tre månader på sjukhus, och 25 kilo lättare, kom tillbaks till regementet och inte kunde bära mina egna prylar tillbaks till förrådet. Det är drivet jag har, dumt eller inte, men jag ger mig inte förens jag på något sätt tvingas till det. Svaghet kan tyckas, jag vet inte.
Jag avslutade samtalet med min käre mor, och ringde efter en stund upp min kollega Per och berättade att jag inte klarade av mer, min kropp hade gett upp. Han förstod givetvis. Vi avslutade samtalet utan någon egentlig lösning på problemet med att jag inte kunde jobba. Efter bara en halvtimme ringde en annan kollega, Johan. Han ville stämma av och kolla hur det var med mig, och bekräfta det faktum att jag inte kunde eller ville jobba. Utan några större tankar på hur han skulle lösa det, så sa han sig bara kunna göra det. Jag tackade honom, och kände en lättnad, samtidigt som jag fick en konstig känsla av att ha sjukskrivit mig från ett arbetspass. Jag kunde inte minnas senast jag gjort det, eller vad det då var som gjorde att jag sjukskrev mig.
Istället för att tänka på jobbet, ändrade jag mina tankar till hur jag skulle bli av med besvären som fått mig sjukskriven. Jag diskuterade fram och tillbaks med Erik, och vi kom tillslut fram till att jag nog skulle åka in till akuten för att få hjälp. Egentligen ville jag få kontakt med min kirurg i Stockholm, men av någon anledning så visade det sig vara svårt att få fram min information. Jag hade fått en telefontid inbokad via en sköterska, den 13:e juni, vilket inte riktigt kändes som en rimlig tid för mig när jag i telefon begärt att snarast få prata med min läkare/kirurg, då jag fått smärtor i bröst och en smärtsam hemorrojd.
Plötsligt började min telefon ringa. Det visade sig vara VD:n för företaget där jag jobba. ”Tjena Adam! Hörde att du inte mådde bra? Får hoppas det blir bättre snart! Jag ville bara ringa och berätta vilket grymt bra jobb du gjorde på Lidingö. Jag fick ett mail idag där de var helt lyriska, och berättade att allt hade sköts riktigt professionellt med bemötande och bilder! Det är sällan jag får såna här mail, annars är det ju bara klagomålen som kommer fram. Enastående gjort av dig!”. Samtalet avslutades, och jag kände mig riktigt glad över att en sån åsikt lyckats tränga fram. Givetvis var jobbet inte genomfört av bara mig, utan av mina tre kollegor Nima, Linn och Nathalie också, vilket inte ska döljas på något sätt. Grymt jobbat av er!
Så, jobbet avbokat, kroppen inbokad. Akuten stod nu på schemat, och erfaren som jag är av sjukhus, förberedde jag mig med en varm tröja, en laddare till min iPhone, iPhone i sig och en iPad. Helt redo för timmar på akuten och sjukhuset i sig. Jag pussade Petra och Nico hejdå, och gick ner till bilen.
Färden bort till sjukhuset kändes inte speciellt märkvärdig, däremot kändes det speciellt när jag stannade bilen utanför den stora sjukhusbyggnaden, och bara tog en kort paus på några sekunder, med motorn avstängd. Det var lite som att se sin fiende i ögonen. Även om sjukhusen jag varit på har varit allt utom mina fiender, så är det ändå en kamp för alla människor att hålla sig borta från sjukhusen. Ingen vill till sjukhus, ingen. Så när jag tittade upp mot den gråa fasaden, tänkte jag något klassiskt i stil med ”då kör vi…”, och öppnade upp bildörren, låste bilen, gick till entrén för akutmottagningen och greppade min nummerlapp. Väntan började. Att få numret på lappen uppropat tog inte nämnvärt lång tid, men det i sig var ju bara en inskrivning av en sköterska, som tog personnummer och skrev in lite snabbt om vilka besvär jag hade. Sen efter det fortsatte min väntan i det tillfälliga väntrummet, som var i full gång med att byggas om. Jag satte mig ner med hörlurar i öronen och streamade filmer från min dator där hemma till min iPad. Kändes som om jag var den som var bäst förberedd på stället. Jag varvade med film, spel och slösurf. Efter en rätt lång väntan, så började jag se att alla människor som först var i väntrummet, hade bytts ut, till helt nya människor, dessutom var det många fler. Jag hörde en svag röst ropa upp någons namn, och insåg att jag mycket väl hade kunnat missa mitt namn under tiden jag haft hörlurarna i. Jag skrev samtidigt sms med Erik, som berättade om hur akuten har olika färgkoder för att avgöra hur pass akut det verkligen är, med rött som i ”skott i tinningen” och blått som i ”ärta i näsan”. Jag skrattade för mig själv när jag läste hans små lustigheter, och förmodade att jag nog hade en ganska så blåaktig ton på min färgkod. Om lila, så mer åt det blåa än röda hållet helt klart. Men för att vara helt säker på att jag inte missat min plats, knatade jag iväg till kirurgavdelningen som hade en lista på vilka som skulle komma in, och i vilken turordning. Kort efter det blev jag uppropad i väntrummet, och placerad i ett riktigt kallt rum, som tidigare tjänat som förråd. En säng rullades in, och en filt slängdes upp på sängen. Väldigt skönt att få lägga sig ner på en säng, istället för att sitta på en liten pinnstol ute i väntrummet.
Jag hann inte mer än göra en liten live-sändning och skicka några sms innan en läkare stormade in i rummet. Hon började ställa en del frågor och ville sen undersöka min hemorrojd. Efter en ganska kort stund sa hon att det nog inte var en hemorrojd, utan snarare en abscess, dvs en varböld. ”Det man gör åt en sånt är ju att punktera och sen spola rent så man får bort allt var. Det är då väldigt smärtsamt, så det sker under narkos”. Hade hon inte sagt det sista, hade jag sprungit ut från rummet med eller utan byxor och aldrig kommit tillbaks. Jag fick veta att jag skulle stanna över natten, och förmodligen opereras någon gång under den tiden. Läkaren gick ut, och jag ringde Erik för att prata om det hon berättat för mig. Det dröjde däremot inte många minuter innan en ny person kom in i rummet, och berättade att jag skulle flyttas över till ett annat rum. Man kan säga att jag hamnade i rummet ”Ja, ditt fall är akut”. Jag fick en namnlapp runt handleden, en nål i armen och tömdes enligt konstens alla regler på några rör blod. Redo för akutoperation med andra ord. Allt på akuten gick snabbare än jag trott, och innan jag ens hunnit bestämma mig för om den nya sängen var skönare än den förra, så stod det plötsligt en liten sköterska med rullstol framför mig.
Trots mina många år på sjukhus, så har jag aldrig tidigare åkt just rullstol, så det var ju lite av en händelse i mitt rika sjukhusliv. Hon rullade iväg mig till avdelning 6, som var just ett mag- och tarm-centrum. Jag kände rätt snabbt igen mig i den typiska sjukhusmiljön, och ännu tydligare blev det ju när jag slitit av mig kläderna och dragit på mig en klassisk operationsskjorta och ett par löst sittande sjukhuskalsonger. Jag fick dela rum med en äldre man, som sov när jag väl kom in i rummet. Några tider för operation fanns inte, utan jag fick nöja mig med ”kanske under natten, men troligtvis imorgonbitti”. Kvällen gick åt till att skriva sms med alla som blivit oroliga där hemma i Stockholm. Som vanligt hade jag ju varit extremt dålig på att informera min kära familj, och de enda ordet som träffat dem var ”Akut” och ”Operation” något som sällan klingar väl i familjemedlemmars öron. Efter mycket skrivande, så lyckades jag lugna familjen en del, och kunde istället lägga mig ner för att vila.
Vid midnatt somnade jag till en kort stund, för att sen åter vakna upp och behöva gå på toa. Med tanke på hur mycket det sved, och hur jobbigt allt kändes, så var jag glad över att jag kommit in på sjukhuset. Under natten blev det flertal besök på toaletten, och varje gång förbannade jag droppställningen som lyckades snurra in mina slangar på ett närmast magiskt vis. Kunde inte förstå hur slangarna hann lägga sig fem sex varv runt stången, när det enda jag gjorde var att gå upp från sängen och ut till toaletten, och varje gång snurrade jag dessutom upp allt. Någon gång under natten, så vaknade jag till och nere vid mina fötter stod det plötsligt en man i mörkret. Han hade yvigt grått hår, vitt linne och nätkalsonger från sjukhuset. ”Vem är du?” frågade han, och tittade sig omkring. Han såg ut att vara väldigt vilsen, vilket han nog också var, men det slutade bara med att han gick ut ur rummet och försvann.
Nattens sömn blev helt urusel, men trots det så kom fredagen ändå, och morgonen började nalkas. Min rumkamrat, Göte, vaknade plötsligt till och ropade ”fem komma sju!” för att sen ändra sig och istället ropa ”Sju i fem!”. Han lät lika förvirrad som alla tidigare gånger jag hört honom säga något, och tillslut avslutade han med ”fem i sju…”. Det var klockan han var ute efter, och det stämde ju ganska bra det sista han ropat. Jag själv låg bara och hoppade på att få komma in på operationen snarast möjligt.
Kirurgen och hans assistent kom in i rummet, vi pratade lite snabbt, och han fick spana in abscessen. Han behövde inte mer än titta lite snabbt för att känna sig nöjd. Innan de gick, så frågade jag när det kunde tänkas bli operation, svaret jag fick var ”idag”, samtidigt som assistenten gjorde en liten grimas för att förtydliga hur lite koll de hade på dagens operationsschema.
Kändes inte helt optimalt med tidsangivelsen ”idag”, jag ville ju bara bli av med skiten där bak snarast möjligt, och inte behöva gå fler gånger på toa innan operationen.
Tiden tickade på, och efter någon timme, så fick jag veta att min käre mor ringt till mitt ordinarie sjukhus i Stockholm, och berättat för dem att jag inte fått tag på min kirurg Mikael, och nu plötsligt fått vända mig till Västerås sjukhus istället. Det dröjde inte lång tid innan Mikael fick veta om mammas samtal, och han ringde upp henne, varvid hon berättade hur allt låg till. Mikael ringde mig direkt efter deras samtal, och ville prata med kirurgen som skulle operera mig. Inte av anledningen att de inte skulle ha koll på läget, utan för att jag tidigare har haft svåra komplikationer, som eventuellt skulle kunna vara anledningen till den abscess jag fått. Mikael skickade sitt direktnummer till mig via sms, och jag fick sen ge det till en sjuksyster som då skulle lämna över det till kirurgen. När klockan passerat 10 så kom sköterskorna och hämtade mig, det var dags!
Jag fick lägga mig ner i sängen och bara åka med ner till operationssalarna. Jag möttes av helt nya lokaler, och annorlunda upplägg från vad jag var van vid. På sjukhuset hemma i Stockholm, så hände det att jag själv fick ta min säng och knata iväg till operationssalen, då jag visste precis vart alla låg. ”Jaha, vilken sal har jag idag? Nummer fyra? Trevligt, då knatar jag dit”, kan låta som ett skämt, men det är sant.
Jag rullades in i ett förrum, där jag fick ligga och vänta ett rätt bra tag. Kirurgen Abbas kom förbi, han berättade att han pratat med Mikael och kommit överens om vad de skulle göra, samt att narkosläkaren kom in strax efteråt. Han var väldigt trevlig, och utan att lägga mer diskussion kring det hela, så fick jag känslan av att han nog var gay, vet inte riktigt varför, men det var något med hans reaktioner, kroppsrörelser och ansiktsuttryck som gav just den känslan. När han frågade om jag fått narkos tidigare, så blev svaret natruligtvis ”Ja, så många gånger att jag tappat räkningen”. Först trodde han mig inte riktigt, utan tittade och sa försiktigt ”Oj… det är sant alltså?”. Jag förklarade lite kort varför jag fått så mycket narkos i mina dagar, och han nickade förstående, samtidigt som han gjorde en av sina miner som sa ”stackars dig, usch så jobbigt”. Därefter ställde jag lite frågor som jag och min tandläkare haft diskussion om, och hela mötet förvandlades till en narkosutbildning där vi pratade om tidigare tekniker med eter som narkosmetod, till dagens metoder och hur/när de används. Därefter fortsatte min väntan, och först vid 11-tiden kom en sköterska in till mig och sa att det var dag. Men med tanke på den långa vänta, så hade jag hunnit bli kissnödig igen (tackvare allt dropp som skjutits in i mig). Hon erbjöd sig att hämta en urinflaska åt mig, men jag förklarade att det inte riktigt skulle fungera för mig, då hela mitt system är rätt koko. Hon förstod precis, och tog med mig ut i korridorerna, och bort till en toalett. Jag vet inte exakt vad det hela beror på, men faktum med, så känner jag mig aldrig riktigt kissnödig, utan det enda jag känner, är hur det spänner nere i magen. Inte helt rätt i systemet med andra ord, men det blir bara ett annat sätt att känna sig kissnödig på. Tyvärr har jag förlorat funktionen att bara ställa mig och kissa. Försökte en gång när min blåsa rent av smärtade, men det gick bara inte, var tvungen att gå på toaletten. Det hela beror antagligen på att kroppen inte har full koll på nervtrådarna där nere längre.
Hur som helst, så blev jag klar på toa, och fick sen knata in på operationssalen. Där kändes saker och ting mer bekanta, och jag fick ännu en gång lägga mig upp på ”operationsbordet”, som egentligen inte är så likt vare sig ett bord eller säng. En sköterska kom in med varma täcken, och dessutom stora ”strumpor” som hon drog över hela benen. Allt blev plötsligt väldigt varmt och mysigt. Vi småpratade allihopa som vanligt, och jag frågade om någon av dem hade blivit sövd tidigare. Alla svarade ”Ja!”, vilket verkligen förvånade mig. Det normala är att ingen, eller möjligtvis en har blivit sövd tidigare. Varför de hade blivit sövda fick jag aldrig veta, det var bara en som sa ”Ja har man blivit sövd, så har man ju blivit opererad för något”, jag anade att ingen ville berätta om vilka hemskheter de hade behövt gå igenom under diverse operationer. Men jag försvarade min fråga med ”Ja, eller så kanske man har extrem tandläkarskräck! Finns de som blir nedsövda då”. Det hade däremot ingen av sköterskorna hört talas om tidigare, så alla hade på ett eller annat sätt opererats för något. Tillslut så kom äntligen syrgasmasken på, och de tryckte in propofol i armen på mig, vilket gav effekt bara sekunder senare och jag vinkade hejdå till dem alla.
- ”Hjälp mig! hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig”
Min öron fångade in ljudet, och min narkosade hjärna försökte förstå vad det var för signaler som skickades till den hela tiden. Jag började vakna till, men ögonen var för tunga för att kunna hålla öppna mer än någon del av en sekund. Men det ständiga ljudet av en kvinna hördes om och om igen. Irritationen från den ständiga repetitionen gjorde att jag vaknade till snabbare, och tillslut förstod jag att det var en kvinna till höger om mig, som absolut inte ville ge upp tanken på att ropa ”hjälp mig!”. Men det var inte för att hon var ensam som hon ropade på hjälp, utan för att hon snarare blivit lite förvirrad av all narkos. Det kom ständigt fram personal till henne och frågade vad hon ville ha hjälp med, men något svar fick de aldrig fram, utan orden ”hjälp mig” bara repeterades om och om igen. Vissa stunder bröt hon in med ”Gud!” för att sen fortsätta med ”hjälp mig”. Personalen såg att jag vaknat till, och ringde upp till avdelningen för att be dem hämta mig. Tanten bredvid mig slutade aldrig med sitt ropande, och det kändes ganska befriande att få komma därifrån.
När jag sen kom upp på avdelningen, så visade det sig att de under operationen även hjälpt mig bli av med de två trådar som petat ut genom ett ärr i magen. Trådar som användes för att sy ihop mitt stomisår förra året. Men likt andra trådar som bryts ned av kroppen, så tillhörde dessa små trådar inte den typen. Därför behövde de snitta upp ärret lite fint, och klippa av trådändarna lite djupare ner. Jag bad dem göra det hela precis innan operationen, och snällt nog tog de sig tid att fixa det under min narkos.
Inte helt konstigt, så sved det en del där jag haft abscessen, men utöver det, kändes det rätt bra. Jag hade fått en ny PVK-nål i handen, som däremot gjorde mer ont än något annat på kroppen. En sköterska kom in på rummet, och frågade om jag ville ha något att äta. Som jag längtat efter att få höra det! Vid den tidpunkten, hade jag inte ätit något på över 23 timmar, så två skinkmackor och apelsinsaft gled ner rätt snabbt.
Kirurgens assistent dundrade så småningom in, och berättade lite vad jag behövde göra framöver, vilket inte var något jättespeciellt, mer än att jag skulle kladda på en salva för att få bukt med en spricka i huden. Jag slet av mig sjukhuskläderna, bad en sköterska rycka nålen i handen, och sen drog jag på mig mina egna kläder. Jag ville därifrån, snarast. Kroppen kändes mör, men ändå hyfsat återhämtad. Jag kände efter om jag klarade av att köra bil, och bedömde att det inte var några problem, då jag kände mig klar i huvudet. Narkosläkaren hade dessutom lovat att ge mig en ganska mild dos, så min återhämtning skulle bli snabb. Ett snabbt besök på apoteket där jag fick tag på min salva, och sen mot bilen. Ville bara hem.
Jag körde i godan ro hemåt, kände hur det spände nertill i magen. Kissnödig med andra ord, men ingen känsla alls av att vara kissnödig, bara en tryckande känsla hela tiden. Så snart jag kommit hem, till en tom lägenhet utan var sig Nico eller Petra, kastade jag av mig kläderna som luktade sjukhus, och flög in i en varm dusch. Hela kroppen kändes mörbultad, fastän jag inte gjort något jättestort ingrepp på sjukhuset. Handen var öm, det sved där bak, bröstet ömt, kroppen var stel och en begynnande huvudvärk kändes i huvudet. Kort efter att jag klivit in i duschen hörde jag Petra och Nico komma hem. Nico började genast ropa ”pa ppa, papa paa” och kröp fram till badrumsdörren, som han med bankande försökte öppna upp. Petra öppnade och en lycklig Nico fick syn på sin pappa. För en kort stund glömde jag allt det onda i kroppen, och såg bara de stora glansiga ögonen, fulla med bus och glädje.
Jag var åter hemma igen, efter en hyfsat snabb visit på sjukhuset. Det kändes klart skönt att ha fått komma hem, även om jag vid det laget fortfarande hade flertal besvär som var jobbiga att handskas med. Salvan jag fått utskriven visade sig vara ett kärlvidgande preparat, som därmed hade en imponerande lista av biverkningar. Mina favoriter är dessa, direkt tagna från bipacksedeln:
- Yrsel, svaghet i upprätt ställning, svimningskänsla, dimsyn och trötthet
- Allergiska hudreaktioner (kan vara allvarliga)
- Anafylaktoid reaktion (allergisk reaktion som kan vara dödlig med svullnad i ansikte, läppar, tunga eller svalg, andningssvårigheter, andnöd eller kollaps).
- Snabba hjärtslag eller hjärtklappning.
Med det avslutar jag detta rejält långa inlägg, och hoppas se mig själv i framtiden, läsa detta och bara skratta åt hur jävliga tider jag gått igenom.
Det vanliga är att man i mitt jobb är två stycken som jobbar, men ibland så dyker det ändå upp stunder då man jobbar fyra pers, eller två patruller om man så vill. Söndag blev en sån dag, och den lyckades mycket väl dessutom.
Klockan 07:30 hade jag bestämt att vi alla fyra skulle samlas vid Arosvägen, för att sen åka gemensamt ut till fotplatsen, som ovanligt nog låg på Lidingö. Min mage spökade lite som vanligt på morgonen, men jag lyckades ändå komma iväg, och vara på plats. Även om vi nu skulle åka gemensamt, så blev det två bilar, av den enkla anledningen att jag inte fått tillbaks min älskade Dodge, som annars hade varit en perfekt bil att åka i allihopa.
Dagens fotografer var då jag, Nima, Linn och, Nathalie. Alla klart peppade för att lyckas med det lilla specialuppdraget vi hade för dagen. ”Specialuppdrag?” Ja, jo, det här uppdraget hade lite annat upplägg än det vanliga, främst för att vi inte skulle namnsätta några gruppbilder via datorn, eller fotografera lappar mellan varje grupp som kom och lite såna små detaljer. Man kan säga att den största skillnaden var att vi under det här uppdraget kunde mata på utan att behöva hålla någon större struktur på bilderna.
Strax efter 07:30 lämnade vi Västerås, och rullade ner mot Stockholm. Gemenskapen på vägarna bröts dock kvickt, då Linn och Nathalie blev vrålhungriga ca 10 minuter efter avfärd, och svängde därför av motorvägen och köpte sig frukost. Jag och Nima däremot rullade vidare i samma takt. Motorvägarna gick det snabbt på, och det märktes ganska tydligt att vi reste på en söndag, utom när vi kom in till själva Stockholms citykärna, för där var det lika tjockt med bilar som vilken annan dag som helst. GPS:en visade sig ha blivit uppdaterad någon gång på 1200-talet, så alla vägar i Stockholm var mer eller mindre ombyggda, och det enda GPS:en tjatade om var ”håll höger, håll vänster, håll höger, håll höger… beräknar ny rutt”, blev helt hopplöst att följa den, så jag fick istället lita mer på skyltarna längsmed vägarna. Klockan 09:20 var vi framme vid Lindingövallen, platsen där fotograferingen skulle ske. Linn och Nathalie kom minuterna efter oss, och vi gick alla gemensamt in för att hitta en bra plats att fotografera på. Till en början såg det lite mörkt ut gällande bra fotoplatser, men sen hittade jag ett område där det var både gräsmatta och täta buskar i bakgrunden. Eftersom vi inte kunde komma in med bilarna genom den mycket låsta grinden, så fick vi vänta några minuter innan kontaktpersonen kunde möta upp oss vid en bom, som trots sin tydliga uppgift att hålla obehöriga ute, åkte upp av sig själv om man visste vilket knep man skulle använda. Bommen flög upp, och vi rullade in med våra båda bilar, och parkerade längs med den lilla gräsmattan där vi skulle fotografera. Bara sekunder efter att jag parkerat bilen kom en annan bil rullande upp på sidan av våran, och en man började skälla ut oss för att vi fick fan parkera på utsidan sen! Hans ton var inte precis lagd och det trevliga hållet, och gav heller inte riktigt det välkomnande man brukar få för att man kommer till en plats och ska ta fina bilder. Mannen ändrade dock tonfall när han såg att vi alla var fotografer och faktiskt hade jobb att utföra på platsen. Han mumlade någon förklaring om varför han brukar vilja att folk parkerar utanför, men rullade iväg innan han egentligen avslutat sin mening.
Även om jag från början hade tänkt fotografera under det här uppdraget, så blev det raka motsatsen. Jag tog faktiskt inte en enda bild, utan höll istället i allt det administrativa. Jag och kontaktpersonen höll hela tiden kontakten, så flödet med ungar från fotbollsskolan hela tiden höll i sig. Eftersom vi fotograferade rätt små ungar, som i mycket få fall visste någonting alls om vart de bodde eller hade för adress, så blev det viktigt att få fram alla namnlappar som ungarna skulle ha med sig. Totalt skulle vi fotografera 200 små ungar, både porträtt och ställa upp dem för gruppbilder, på strax under nittio minuter. Det som tar tid under såna här uppdrag, är att få tag på namnlappar till alla ungar. Finns alltid minst 4 ungar som inte har lappar med sig, och som heller inte kan fylla i en ny själva. Därmed var det ju en konst att se till så föräldrarna också dök upp, och kunde hjälpa till med att få lapparna klara. För att sen ha koll på vilka som hade fotograferats, och vilka som skulle slussas vidare till gruppbilden efter porträtten, så blev det automatiskt så att jag fick hoppa över fotograferandet, och bara koncentrera mig på att få allt att rulla. Efter första timmen så hade vi lyckats fotografera 100 ungar. Kontaktpersonen var klart imponerad, och tyckte det var riktigt snyggt jobbat. Vi fick ungefär 15 minuters paus innan nästa rusch kom. Allt flöt på imponerande bra, och innan vi visste ordet av, så var vi faktiskt klara. Kontaktpersonen kom, tacka för ett riktigt bra jobb, och såg fram emot att få dit oss nästa år igen. Härligt!
Vi packade ihop alla grejer, och var precis redo att åka, när jag får samtal från kontakpersonen, som visade ha hittat ett lag som gömt sig bakom någon byggnad, och därmed inte blivit fotograferade. Han undrade om vi hunnit packa ihop allt, vilket vi ju hade, men jag förklarade att det inte var några problem alls att skicka iväg gruppen till oss, så fixade vi allt snabbt och enkelt.
Precis som jag hoppats, så gick fotograferingen rejält snabbt av den sista gruppen. Innan vi visste ordet av, så var vi klara och kunde bege oss ivägmot nästa uppdrag.
Linn och Nathalie hade ett till uppdrag i Norrköping, medan jag och Nima hade ett litet uppdrag i utkanten av Västerås. Då Nima gjort bedriften att supa sig full dagen innan, innebar det att jag fick köra hem sen också, vilket iofs hade mindre betydelse då jag inte hade några bilder att fixa till under hemresan. Resan hem gick även den snabbt och smidigt, och innan vi körde igång med nästa jobb, så satt vi i bilen och bara njöt av värmen och den lätta brisen som kom in genom fönsterrutorna på bilen. Det visade sig sen vid fotograferingen att laget enbart ville ha gruppbild, vilket innebar att hela jobbet gick extremt snabbt. Klick klick, klart. Eftersom vi sen var i utkanten av Västerås, gick det ju tämligen snabbt att komma hem.
© 2012 afAdam.se