Det finns ganska många olika nivåer i hur frustrerad man kan känna sig, eller hur lång stubin man har kvar under en dag. Just den här dagen, så hade jag en väldigt kort stubin, och en lika kort deadline att försöka hålla. För andra dagen i rad, så hade jag planerat att åka till Stockholm, så snart en bunt med bilder ramlat ner i brevlådan, bilder jag skulle behöva ha med mig för att ens fundera på att starta resan mot Stockholm.

Under gårdagen, dvs onsdag, så hade jag planerat att få hem bilderna på förmiddagen, alternativt runt 13-tiden i värsta fall. Jag hade även planerat in att träffa Erik och sen efter det besöka min käre kusin Adrian. Vad hände? Bilderna kom inte. Förvånande nog, eftersom jag var 85% säker på att de skulle dyka upp. Besviken fick jag gå och lägga mig i sängen, för att istället vakna upp till denna dag. Lustigt nog hade jag lyckats planera in en identisk agenda, där jag skulle vara i Stockholm innan 14:00, för att sen träffa Erik fram till ca 16-tiden, och därefter åka till kusinen Adrian för att spana in den nya lyan. Klockan passerade 10, 11 och 12. Jag blev rejält frustrerad. Hur var det ens möjligt att bilderna, som skickades förmiddag den 12:e inte kom hem till mig ens den 14:e? När det i ALLA andra fall har ramlat ner 2 dagar efter inskick. Nu var jag då inne på den tredje dagen från inskick. BLAM! Ett tungt och inplastat kuvert ramlade innanför dörren. Yes! Mina bilder! Slet upp plasten, drog upp bilderna. Fullständig besvikelse mötte mig, när jag upptäckte att det var den andra omgången av bilder jag beställt. Dvs bilder jag beställt dagen EFTER de ”riktiga” bilderna jag väntade på. Hur var det ens fysiskt möjligt?! Hur kunde de inte ha mina bilder med i samma leverans?
Jag ringde posten för att få lite tips, vilket visade sig vara ett dött lopp. Frustrerad och rejält irriterad fick jag helt sonika försöka fortsätta dagen. Stockholmsresan ställdes in, och ett samtal till Erik ringdes, då jag kände att han skulle förstå precis hur jävla arg jag var över det osannolika som hänt mig. Han förstod, och det lättade iaf lite på min kraftigt irriterade känsla i kroppen. Istället för att köra till Stockholm, skulle jag köra iväg Petra till jobbet, då hon började klockan 14:00. I samma veva som jag skulle köra till hennes jobb, tänkte jag att vi skulle ta med oss alla de grejer som skulle till återbruket. Några av grejerna var två mindre bord, där jag flitigt tejpat ihop de avmonterade bordsbenen, så de inte skulle flyga runt helt galet. När jag sen greppade borden med benen ovanpå, så bara sprutade det bordsben ner för hela trapphuset (okej, inte hela, men en våning ner), vilket jag verkligen försökte se från den roliga sidan, men det gick inte. Jag blev så jävla irriterad på mitt för stunden pissiga liv där det verkade som världens alla jävligaste krafter samlades mot mig för att låta mig själv ta hand om jobbet och bara hoppa från en balkong, allt eftersom de övermäktiga krafterna inte själva lyckats få min kropp att göra det fullt ut riktigt än, utan enbart fått mig att behöva operera bort en bunt tarmar och annan skit. Petra gillade inte alls min reaktion, och knatade ner för trapporna med Nico, och sa åt mig att lämna skiten där den låg. Givetvis kunde jag inte låta ett gäng bordsben vinna över mig helt och hållet, så jag greppade tag i alla de grejerna som skulle med, och lyckades riktigt väl. Men den djupa känslan av total besvikelse och misstro till livet hängde tungt över mig. Hatade dagen, hatade alla de osannolika saker som hände mig och förstod att det inte var normalt att känna sig så hatisk. Givetvis hade de tappade bordsbenen väldigt lite med min ilska att göra, istället förstod jag att det var en något djupare irritation från allt som hänt med min kropp den senaste tiden, som helt enkelt inte velat släppa. (Notera nu att jag vid det här laget mår bra mycket bättre, men för bara någon vecka sedan hade jag en kropp som var helt upp och ner).

Efter att jag lämnat Petra på jobbet, pussat henne och sagt förlåt för mitt lilla utbrott, rullade jag och Nico iväg till återbruket för att kasta av allt skräp, vilket gick tämligen snabbt. På vägen hem kände jag mig inte ett dugg sugen på att faktiskt åka hem och bara glo in i väggen, så jag styrde bilen mot Åsby. Innan jag hunnit lämna Västerås kom jag däremot på att det nog skulle vara trevligare om jag faktiskt hade med mig någon dit, istället för att åka själv med Nico. Ringde Daniel, som visade sig stå i duschen (men ändå svarade i sin nya iPhone? WTF?), jag förstod att han gärna skulle vilja åka med, men däremot visste jag inte exakt när han skulle börja jobba för dagen. Rullade hem till honom, ställde mig utanför, och inväntade ett slutgiltigt svar. I väntan så justerade jag Nicos bilbarnstol, som jag tyckte hade fått ett lite glappigt fäste. När jag var klar, kom Daniel ut och givetvis ville han med till Åsby. In i bilen, på med bälten och iväg. Resan tog strax runt 15-20 minuter, och vi båda knatade in med Nico i barnvagnen. Gulligt gaypar var nog den bästa liknelsen om man ska dra med sig alla sortens fördomar, behöver jag kanske nämna att Åsby är en inredningsbutik och blomsterhandel? Haha. Under våran lunch på stället, så småmobbade två män som båda var klädda i vita kläder, och med varsin baby i bärsele på magen. Såg helt enkelt väldigt ”lattepappor-aktigt” ut, och vi kontrade själva med att vi iaf såg ut som ett riktig gaypar, vilket ju var bra mycket coolare. Fånigheter, jag vet.

Jag letade runt efter något som jag kunde ge till Petra, eftersom jag varit så larvigt irriterad under morgonen. Hittade dessvärre inget som lockade att köpa. Hjärtan av alla möjliga slag, men att köpa ett hjärta med texten ”WC” eller ”Världens bästa farmor” funkade inte, och några skyltar med ”mamma” på fanns inte i över huvud taget. Att bara köpa något funkade inte heller, så beslutet blev att vi var klara på Åsby, vilket passade rätt bra, då Daniel skulle iväg till jobbet. Åter mot Västerås, lämna av Daniel och sen hem igen. Nico, som varit trött under hela resan, däckade stenhårt i bilen, vilket gjorde att jag valde att sitta kvar i bilen en stund, så jag slapp väcka honom när han sov så otroligt gott. Som tur var, så ringde min käre mamma och vi pratade på för fullt. Tiden gick, och Nico vaknade till, redo för äventyr! Jag beslutade mig för att låta honom springa runt själv ett bra tag, då han faktiskt bara fått sitta i bilbarnstolen, barnvagnen, barnstolen vid lunchen, barnvagnen och bilbarnstolen igen, klart han var uttråkad! Så snart jag släppt honom fri på gräsmattan tjöt han av förtjusning och hittade hundratals intressanta saker. Kändes helt underbart att bara observera honom och se honom leka runt i sin egna lilla värld. Jag hade ju ett preliminärt litet mål om att vi skulle kunna gå hem tillsammans, utan att jag skulle behöva bära honom, men efter 45 minuters snurr på gräsmattan och många andra ställen så insåg jag att vi inte skulle komma närmare än de 10 meter vi faktiskt kommit.

Kvällen blev lugn men ganska välplanerad från min sida. Eftersom Petra slutade rätt så sent, vid sisådär 20:15, så fick jag förbereda all mat så mycket det gick, samt göra Nico så redo för sängen jag kunde. Planen var ju sen att hämta Petra efter jobbet, åka hem och då bara kunna slita av Nico byxorna då han hade pyjamasen under, samt vrida på plattan för potatisen och såsen. Köttet stod redan i ugnen då det skulle ta ca 45 minuter att bli klart. Petra plockades upp, vi kom hem, Nicos byxor flög av, den redan färdigblandade vällingen värmdes upp och Nico kastades i säng. Under tiden Petra läste godnattsaga, så brassade jag på med käket. Nico däckade, maten blev klar och vi kunde tillsammans njuta av en riktig god middag, vilket kändes som evigheter sen.
Kände mig närmast stolt över hur bra jag fått till köttet just den här kvällen. En stor del var nog att jag lät köttet vila ut rejält efter grillningen i ugnen. Ska testa det nästa gång också, för hjälp vilket gott fläskkött jag fick till.

Imorgon kommer bilderna, eller?
Jo förresten, rubriken syftar till det sms jag skickade till Adrian, när jag insett jag inte skulle komma till Stockholm den här dagen heller. ”Idag hatar jag posten av hela mitt hjärta”.