Idag hände det! Jag fick äntligen se våran ny lägenhet i dess nya skepnad.
Du kanske har ett svagt minne av att min tossiga mamma och min minst lika tossiga moster kom över till Västerås för att måla om den? Hur som helst, jag hann aldrig se resultatet från deras vitmålning av lägenheten, innan det bar iväg till sjukhusets vitmålade väggar (konstigt nog upplevs väggarna HELT olika). Men inte nog med att jag idag fick se de vita väggarna, jag fick även se det nylagda golv som vi beställt. Ett klassiskt ekparkett-golv över hela lägenheten, med undantag för köket just nu, som ska fixas i mars.
Mina kräkningar på morgonen till trots, så kände jag mig redo för ett litet äventyr till den nya lägenheten, som ligger ca 500 meter från våran gamla om man är en fågel och kan ta den vägen. Men med tanke på mitt skick så fick det ändå bli bilen, då vi även skulle fixa med oss käk. Kebab inhandlades och vi knallade upp i lägenheten.
Wow! Den var precis så som jag föreställt mig. Stilrent snygg med ett behagligt golv att gå på. Nu har vi en perfekt grund för att göra en roligare lägenhet tillsammans.
Om inte alltför lång tid kommer jag garanterat ha mer ork i kroppen, för att inte tala om en längre tid, då jag kommer vara levande på riktigt! När den orken åter infinner sig, kommer jag vilja ta igen tid jag förlorat med min familj och skapa det vi inte kunnat skapa med mig som sjukling.
Nico sprang som en dåre mellan rummen. Han hade även en av sina stora sitt-bilar med sig som han sladdade runt med för fullt. Han älskade de nya ytorna som lägenheten gett oss alla. Jag ska dessutom se till att anpassa så han kan fortsätta få rejält med yta att röra sig på. Han ska kunna springa och busa som aldrig förr, utöver det får han nu ett eget rum, vilket jag hoppas han kommer älska.
Jag har nu varit hemma i en vecka. Inte helt sant kanske, eftersom jag fortfarande sov på sjukhuset för precis en vecka sedan, men sen kom helgen och jag fick permis över hela helgen. När jag sen besökte sjukhuset på måndagen, så träffade jag läkaren som skrev ut mig och det sista som höll mig fast till sjukhuset klipptes av. Ja namnbandet på armen alltså.
Hur har veckan gått nu då? Mjo, den har ju passerat, men det har inte varit en direkt dröm. Jag har haft problem med kramp i min fot, vilket nu äntligen har avtagit till stor del, samt att jag vissa mornar fått fäktas med illamående. Denna morgon så ledde det hela lite längre och jag kräktes upp precis hela frukosten. Damn! Gillar inte när jag nollar näringsintaget för en hel måltid. Jag fick återhämta mig med Cola, godissnören och två ballerinakakor.
Varför jag kräktes? Jo det är ju så att jag själv styr över min medicinering av magen, eller tarmen om man nu vill vara lite extra noggrann. Medicinerna jag tar är för att lugna tarmarna. Men tydligen så behöver jag justera mängden eller sättet jag tar dem på, då det inte är meningen att man ska kräkas som en gris minuterna efter att man ätit en väl godkänd frukost. Så nu har jag helt enkelt slutat med de tabletterna, och kommer i samma veva på att jag tackvare kräkningar och fullständiga rubbningar i vardagen, har glömt att ta mina viktigare tabletter korrekt. Idiot.
[Rusar iväg för att ta tabletterna snarast]
Ah! Sådär, nu har jag fått i mig dem. Även om det nu lett till att jag faktiskt missat en omgång idag. Men vad göra när man kräks upp allt som man svalt så girigt.
Utöver tabletter och annat, så har jag hela veckan haft besvär med ”träningsvärk” vilket snarare borde översättas till ”klen liten människa har gjort något alls”. Värken i vaderna fick jag dagen efter att jag gått upp för trapporna EN GÅNG. Underarmarna fick sig en törn dem med, eftersom jag lyft några kassar här och där. Nu har jag egentligen svårt att känna om det är lederna som är stela eller musklerna, men stel är jag iaf, som en riktigt gammal människa kan bli.
Allt sånt här blir tack och lov bättre med tiden. Ju mer jag ökar i vikt, och ju mer jag orkar komma ut och gå, desto bättre kommer mina leder och muskler och hela kroppen att må. Enkelt.
Jo just det, en av mina ”stämplar” som håller ihop ärret på magen fastnade i något under dagen, så jag var tvungen att trixa loss resten också, ja inte ALLA då, utan den som hade lossnat till viss del. Den satt förvånansvärt hårt fast i huden ska erkännas.
Ja det är sant, i fredag så åkte jag faktiskt hem på en helgpermission. Kändes riktigt skönt att få tillbringa tiden hemma istället för att bara vänta ut fredag, lördag och söndag på sjukhuset. Inte för att det är enklare att vara hemma, men det är så mycket lättare. Motsägelsefull mening? Det jag menar är att den enkla delen är att jag på sjukhuset kan få mat serverat genom att trycka på en röd knapp. Hemma är det inte så enkelt, men däremot är det lättare på så sätt att jag kan få mat jag är sugen på och faktiskt tycker om.
Jag har ju fortfarande problem med att äta. Förutom i lördags morse, då jag åt förmycket och kräktes upp yoghurten som blev boven i dramat. Hade jag bara låtit bli att pressa i mig den trots protester från magen, så hade jag klarat mig fint den morgonen. Men i övrigt så kan jag bli sugen på mat numera, men sen har jag svårt att få i mig större mängder, vilket såklart får kompenseras med näringsdrycker efteråt så jag ändå får i mig näringen som behövs.
I övrigt så har jag av någon anledning kraftig kramp i min högra fot, vilket jag ska försöka lindra med magnesium nu under kvällen. Jag har råkat ut för liknande vid tidigare sjukhusbesök, samt utanför sjukhuset, och blivit tydligt hjälpt med magnesium. Enligt vissa människor som anser sig vara experter, så lider jättemånga i Sverige av magnesiumbrist, sant eller falskt? vet jag inte.
Hur känns det i övrigt för mig då? Febern är kvar, den var uppe och skuttade på enastående 39,2 igår, men toppade aldrig över 40. Febern känns allmänt lite lugnare och hugger inte lika snabbt, blir heller inte lika våldsamt hög.
Ett stort tack till Alexis som utan protest genast hämtade mig från sjukhuset i fredags när jag behövde hjälp. Utan henne hade det blivit svårt att komma hem med all packning. Jag tog nämligen med mig allt från sjukhuset, så jag har numera inget rum kvar, eller säng för den delen.
Imorgon ska jag återbesöka sjukhuset en sväng, sen blir det högst troligt återfärd hem igen, om de inte promt vill att jag ska kasta mig upp på operationsbordet och amputera båda armarna pga tidigare okänd och aggressiv form av oklippta naglar.
Jag skrev aldrig om gårdagen (och många, många andra dagar på sjukhuset, vilket jag såklart får ångra, men äsch) då jag faktiskt hade min första permission från sjukhuset och kunde bege mig hem till min egna soffa, mitt kök och lite senare på eftermiddagen även få träffa min älskade familj.
När min kirurg stormade in på rummet för morgonens rond, så tyckte hon att jag kunde ta ledigt från sjukhusets väggar och åka hem en stund. Jag tyckte det var en riktigt great idé, så jag skickade sms till Daniel och frågade om han kunde hämta upp mig, vilket han ganska snart svarade ja på.
Jag började klä på mig mina civila kläder, vilket för en utomstående kan låta som något man alltid kan göra på sisådär 5 minuter eller mindre. Men då ska jag berätta för er att min verklighet på sjukhuset är en helt annan. Jag fick verkligen en utmaning att tampas med. Dels så är jag ju inte direkt smidig med ett jättelångt ärr på magen, som inte är det skönaste att ha när man t.ex ska dra på strumpor, byxor eller skor. Att böja sig fram är lika enkelt och smidigt som att försöka ta på sig en tröja med fötterna. Inte nog med att det är svårt och känns rätt obehagligt, det är kraftigt utmattande också. När man väl är påklädd efter alldeles för lång tid, så kan man känna en tunn hinna svett i pannan och över bröstet och ryggen.
Daniel hittade till slut rätt rum och våldade sig in. En nål/infart jag hade sittande i närheten av handleden var bra att slita bort innan jag åkte. Daniel försökte dölja sitt obehag genom att ”läsa” en random tidning när sjuksystern slet bort tejp och nål ur armen.
Allt klart och jag greppade allt jag behövde ha med mig, stomipåsar. Sen påbörjade jag min största utmaning sen operationen. Nämligen att klara av att gå hela vägen från avdelningen till entrén och sen vidare till Daniels bil. Den lilla vandringen gick bra, även om huvudet aldrig kändes 100% klart. Fram till bilen kom vi, och rullade iväg hemmåt. Men jag ville först göra ett stopp för att handla lite mat. Inte för att jag hade den blekaste om vad jag ville ha, men chansen att jag skulle bli sugen på något bland alla matvaror kändes ju iaf något större än om jag bara satt och fantiserade om olika maträtter.
”Va?! Åkte du och shoppade?!? FÖRSTA DAN?!” Ja, det gjorde jag. Givetvis rekommenderar jag inte det för någon som är ovan vid operationer. Det är mycket vanligt att folk tror det klarar bra mycket mer efter en omgång på sjukhus, men det är faktiskt väldigt lätt hänt att man tuppar av hej vilt. Jag tycker mig däremot vara så pass van vid hur kroppen funkar efter alla dessa år av operationer, så jag har blivit bra på att avgöra vad kroppen klarar av redan innan jag ger mig in på en utmaning av den här naturen.
Shoppingen gick bra, jag köpte allt möjligt. Dels var jag ju tvungen att köpa en del basvaror då det var svårt för Petra som befann sig på jobbet, att berätta exakt vad som fanns i kylskåpet.
Daniel blev inkallad på ett jobb, men vi hann precis upp till lägenheten med alla matvaror, innan Daniel rusade iväg till arbetet. Jag gjorde genast i ordning lite mat åt mig själv och kastade mig i soffan. Lägenheten var helt tom på familjemedlemmar, då både Petra och Nico var på sina respektive jobb. Men oj vad jag njöt av att få vara hemma igen. Min aptit var som förbytt och jag verkligen älskade maten jag fick i mig.
Runt 17-tiden kom Petra och Nico hem, och tempoväxlingen var inte helt otydlig. Nico rusade runt med bilar och traktorer, ropade ”mamma! mamma! mamma!” växlade snabbt till ”pappa!” och sen började det om igen.
För en som inte har barn själv kan det nog vara konstigt att man kan längta efter något sådant så mycket. Jag har fått så mycket videoklipp av Petra via telefonen, där jag fått se Nico göra alla möjliga bus. Jag har tittat på klippen om och om igen, och bara känt en så djup saknad efter min familj.
Jag och Petra fick egen tid motsvarande tiden det tar att äta upp en halv avokado med räkor och rom, för sen var det dags för mig att åka tillbaks till sjukhuset.
Runt 21-tiden var jag åter tillbaks på sjukhuset. Det kändes inte speciellt. Varken olustigt eller jobbigt. Anledningen var nog den att jag faktiskt inte är helt frisk i kroppen ännu, och är i behov av hjälp under nätterna fortfarande.
Jag svettas ju fortfarande på nätterna, och då är det verkligen guld värt när personal direkt kan forcera dörren med en bunt nya lakan som snabbt kommer på plats igen.
Jo förresten, bilden överst i inlägget är något jag hittade när jag kom tillbaks på kvällen. Tydligen hade de haft party utan mig?
Första dagen hemma sen operation! Kändes väldigt bra, ser verkligen fram emot att må bra igen.
Klockan är nu 26:16, jag har varje dag den jag fick tangentbordet av mina vänner, velat skriva långa inlägg om hur det går för mig på sjukhuset. Men på ett närmast obegripligt sätt, så har febern jag lider av verkligen lyckats sänka mig totalt.
Det är däremot ingen skillnad på den här dagen och de tidigare, jag har bara nu bestämt mig för att jag verkligen vill skriva, trots att svetten rinner över hela min kropp. Jag sitter bara i kalsonger och ett tunt linné, men det är som om jag sitter inlindad i åtskilliga duntäcken. Svetten från pannan måste jag torka bord med handduk, annars rinner det in i öron och ögon.
Vad är det som händer här på sjukhuset egentligen då? Inte sådär väldigt mycket. Jag är väldigt likt ett Dr House-fall. För er som inte sett tv-serien, så handlar det om en doktor som bara tar sig ann supersvåra fall med luriga diagnoser. Jag skulle behöva en Dr House nu, för den här febern vill inte ge med sig. Jag har förvisso fått en ny tablett vid namn Flagyl, som ska behandla den inflammation i reservoaren (min ändtarm, men en konstgjord variant av tunntarm, eftersom hela min tjocktarm och ändtarm är borttagna) som upptäcktes när jag genomgick en rektoskopi i veckan.
Läkningen av min buk fungerar fint, tarmarna fungerar fint och jag tar mig rätt enkelt upp ur sängen när jag känner mig pigg. Tyvärr är min aptit så fullständigt förstörd, att jag verkligen börjar få problem med att äta minsta lilla vissa stunder. Som jag upplever det, så beror min usla aptit mycket på febern.
Imorgon är det ny vecka, så jag hoppas det kan komma fram några nya smarta idéer om vad som kan göras min feber.
