Öm i baken…

Nu kanske fantasin svävade iväg rejält bara för att jag skrev den rubriken. Men historien bakom den ömma baken är att jag idag, för första gången på väldigt länge, äntligen fått chansen att cykla på min kära cykel igen!

Dagens första mål innan jungfruresan på cykeln blev ett snabbstopp i Alvik, vid Alvikscykel. Idag invensterade jag i en ny hjälm, då min gamla inte håller måttet längre, pga gammal frigolit. För dig som tror att en cykelhjälm håller i all evighet, så är det helt fel, cykelhjälmar är i stortsett färskvara, och det ska du noga hålla koll på, om du är tuff nog för att våga bära en cykelhjälm, så måste den också vara av bra kvalité och inte torr som mariekex på huvudet. Du kan ju tänka dig själv hur bra lite ihoplimmade kexbitar skyddar vid ett ordentligt fall mot den hårda asfalten. Nog om cykelhjälmar. Jag köpte även en liten smidig pump samt olja och vattenflaska. Kloka invensteringar!
Det blev däremot inget cyklade direkt efter, utan istället en liten rundvandring med Erik, Kostas och Andrew i Vällingby C. Smällde i mig nästan en hel kebab.. Tröttnade så infernaliskt hårt på smaken.
Jag och Erik gick sen hem från Vällingby C, och chillade en kort stund på balkongen. Sen kunde jag inte hålla mig längre. Började pumpa cykeln, justera hjälmen och även leta fram alla mina cykelkläder jag använt tidigare. Efter några minuter satt allt på plats. Cykelskor, cykelbyxor med vadering, långa cykelbyxor, cykeltröja, hjälm och givetvis glasögon. Packade ihop min lilla ryggsäck med pump, olja, nycklar, telefon, näringsdrycker och fyllde vattenflaskan innan jag satte fast den på cykeln. Redo. Så sjukt jävla redo! Peppad som bara den på att få komma ut och testa cykeln igen.

Åkte ner alla 8 våningar, satte första foten på pedalen, hörde det välbekanta ljudet när skon klickade fast i SPD-pedalen, tog fart med vänsterbenet och började rulla iväg, klickade fast även vänsterfoten, och växlade upp ett snäpp innan jag tryckte till med benen. Vilken fart! Cykeln vägde mycket mindre än jag kunde minnas. Jag bara flög fram längs med den grusiga asfalten och tog de snäva kurvorna samtidigt som jag trampade på. En bil svängde upp framför mig, och jag kände igen känslan när jag låg och hetsade bakom bilen. Så som jag alltid gjort förrut. Tävlat med bilarna. Inte för att jag på något vis tror att jag ska kunna ha någon chans, utan för att jag ser själv hur roligt det måste se ut när cyklisten bakom hänger på trots att man gasar på upp i 50km/t och dåren bakom en ger inte upp utan kämpar allt han kan, oavsett om det är uppför eller nerför.
Mitt mål blev till att svänga förbi hemma hos mamma. En lagom sträcka att bränna av på hojen när jag nu precis börjat cykla och vill känna in cykeln lite. Allt flöt. Som en dröm. Men inte utan ansträgning ska ju tilläggas. Jag låter mig näsan aldrig vila. Det är inte så att jag glider i nedförsbackarna precis, utan det är nästan då jag tar ut mig som mest. Pressar allt jag kan, växlarna bara smattrar på när jag hela tider hökar motståndet och ständigt pressar mig själv. Älskar det. Får inte nog.

Jag kom nyligen hem från Mamma & Co. Käkade middag där, vilket var otroligt trevligt. Grillade och käkade första middagen utomhus. Underbart det med.
Cyklade hem igen, något kallt, men hade förberett med armhävningar innan så jag var varm i kroppen. Det känns att min kropp får jobba en del, men jag tror och hoppas att det är positivt. Pressade rejält påvägen hem, i en lång nedförsbacke, så när jag nu kom upp till lägenheten så kände jag hur benen blev som spagetti haha.. Älskar den känslan också. Lite skakig i kroppen efter att man cyklat är bara så rätt det kan bli.

Jag är igång.