Bisquit är här – Andra dagen

Nu sitte jag här på sjukhuset. Framför mig ligger Petra på sidan, med Bisquit vid bröstet. Vi har precis lyckats få honom att ammas ordentligt, efter ca 2,5 timmes kämpande Med att klämma, luta, flytta, luras och några tårar. Det är verkligen inte alltid lätt, men vad annat kan man förvänta sig? Vi harbju trots allt med en mycket liten och vilse varelse att göra. En varelse som faktiskt inte vet någonting mer än det som hans reflexer säger åt honom att göra. Hur många stater USA har, vart Eifeltornet står uppställt eller vad ens Mamma heter, vet han inte ännu. Men det behövs heller inte, för de övermäktiga föräldrarna finns ju alltid här, runt om honom. Iaf i några år, tills dess att Bisquit själv inser att Mamma och Pappa inte kan allt, och inte alls är några allsmäktiga gudar. Som tur är, så dröjer det ett tag till. Även om det kommer uppfattas som en tid i form av en blinkning eller ett åsknedslag, när jag väl är där.

Nu ligger Bisquit alldeles tyst och nöjd, även om det varvas med små gnäll och tjut.
Vad händer nu då? När kommer vi hem? När kan ni börja besökare oss?
Just nu, så tar vi verkligen bara dagarna som de kommer, inget annnat är aktuellt. Vi måste stanna kvar på sjukhuset t.om tidigast imorgon. Kan också bli aktuellt att åka hem på torsdag. Sånt som påverkar är framförallt amningen, går den bra, så finns det inga direkta hinder.

Besök kommer vi se till att styra upp så gott vi kan. Många som vill komma på besok, och givetvis ska de få göra det också, bara vi får krasha i sängen där hemma först, och låta bisquit undersöka sin nya hemmiljö.
Så snart kan ni få se honom i verkligheten. Fram tills dess, så får livesändningar och bilder på bloggen räcka till. Påtal om bilder, så ska ni snart få många fler!