Ett mycket speciellt uppdrag

Att den här dagen skulle innehålla lite speciella moment visste jag redan innan jag ens somnat kvällen innan. Men det var ändå svårt att i förväg föreställa sig hur det skulle bli.
Även fast jag hade sovmorgon denna dag, så valde jag att gå upp vid 08 på morgonen. Kändes bättre än att ligga kvar i sängen, för att sen stressa upp senare på morgonen. Utöver de vanliga sysslorna, så hann jag även sitta och redigera lite bilder som jag nu kastat upp här på sidan. Givetvis ville jag ju hinna redigera ännu mer, och fixa ännu mer, men nej, tiden försvann ur mina händer, och det var bara att ge sig iväg mot nya äventyr, ja det vill säga jobbet.
Som lite omväxling, så skulle jag denna dag jobba med kollegan Therese, då jag och Jenny, som annars jobbar med Therese, hade bytt plats just denna dag, då Jenny skulle iväg på röntgen senare under dagen, och inte kunde åka till Uppsala på uppdrag. Jag hämtade upp Therese strax efter 10:30, och vi började genast rulla iväg mot Uppsala.
Jag visste att vi skulle till en skola, men mer exakt visste jag inte. Hade googlat lite efter det, och hamnat på Fyrisskolan, men jag mindes samtalet med Johan under måndagen, då han tyckte det lät konstigt, och hade för sig att skolan jag skulle till låg någon helt annanstans. Jag bestämde mig för att köra till Fyrisskolan först, vi gick in, pratade med dem i receptionen, som hänvisade oss vidare till en plats längre ner på gatan. Ottelinskolan hette skolan, vilket jag ju visste innan, men av någon anledning så gav alla google-träffar mig svaret ”Fyrisskolan”. Men vi åkte ner mot Ottelinsvägen, vilket ju kändes helt klart vettigt, svängde av upp mot en byggnad som visade skyltar om ”Säravdelningen”. Ja just det, jag har glömt nämna det, vi skulle fotografera en särklass, dvs ungdomar som har svåra utvecklingsproblem. Så jag svängde in vid byggnaden, vi stormade in, och frågade ”fotografering idag?” alla såg ut som frågetecken. Vi hade kommit fel, vi skulle lite längre upp på gatan, där en annan säravdelning låg, och ännu bättre, Ottelinskolan, med stora bokstäver vid ingången. Jag kunde inte förstå hur det kom sig att det låg hela tre sär-behandligsställen så nära varandra.
Therese fick studsa in och kolla läget, för att se om jag kunde parkera på något smart ställe, för att komma så nära det tilltänkta foto-lokalen som bara möjligt. Hon kom ut efter någon minut, och jag ställde bilen precis utanför ingången, för att genast börja lasta ut alla grejer.
Vi skulle enbart ta gruppbilder, vilket ju var lite av en lyx såklart. Bakgrunden började riggas, och blixten sattes upp, datorer startades igång, och kameran var på plats med batteri och minneskort.

Eftersom vi hade gott om tid innan fotograferingen skulle starta igång, så kunde vi roa oss kungligt med lite medicinbollar som låg spridda överallt i rummet. Therese försökte sig på balansövningar, som gick lite sådär ibland, men någon face plant blev det aldrig, tyvärr. Hade varit guld värt att få med på bild.
Men säg den glädje som vara för evigt, vi fick plötsligt besök av de första eleverna, som plötsligt strömmade in i rummet.
Det bästa sättet för att få till en bild snabbt och smidigt, var genom att helt enkelt prata väldigt tydligt, och bara vara väldigt len i rösten. Vissa av dem ville gärna prata mycket, medan andra inte sa ett ord och helt inte ville vara med på bild alls. Grupperna vi fotograferade skilde sig rejält, ibland rullade det in elever som var helt beroende av mer avancerade rullstolar. Vissa ville prata som bara den, och ställde massor med frågor, några rusade ut ur bilden konstant och andra blev arga, satte sig på golvet och mer eller mindre skällde på sina kamrater. Så knepet blev helt enkelt att berömma dem varje gång vi började fotografera.

Lösenord här tack

Jag tyckte själva fotograferingen i sig var lättare än jag först trott. Faktum med så blev den riktiga utmaningen att få med personalen på bild sen, då de var alldeles för många i förhållande till storleken på rummet, närmare bestämt över 30 pers i en och samma grupp.
Per ringde mig när klockan var omkring 15:20, och var lite fundersam på om vi verkligen skulle hinna tillbaks till Västerås igen, då han och jag hade en till fotografering där vid 17:00, och behövde vara på plats iallafall 30 minuter innan. Jag kunde rätt snabbt konstatera att något sådant inte skulle bli möjligt, då jag hade ännu en grupp kvar att fotografera, trodde jag. Tre av ungefär 20 pers kom till den andra gruppbilden, så vi ställde in den, och packade istället ihop all utrustning så snabbt vi kunde, kastade oss in i bilen, och brände iväg ut på de stora vägarna igen. När jag ringde Per och berättade att vi var påväg, så hade han redan fixat in Linda som understöd, men det ändrade inte mina planer på att åka dit ändå, då jag hade en del jobb med datorn att fixa.
Så det blev en lite mindre hetsig färd tillbaks till Västerås, varvid jag släppte av Therese innan jag sen rullade vidare till idrottshallarna, där Per och Linda redan hade riggat upp och stod redo.
Jag började jobba med att köra backup på minneskorten som vi använt under veckan, samt slutföra dagens arbete. Det blev faktiskt någon extra timmes arbete, mer än jag först trott såklart, men å andra sidan var det tvunget att bli slutfört också.
Elitlaget i handboll kom sen förbi och fotograferades lite snabbt, med både gruppbild och porträtt. Totalt så var det bara två lag, så fotograferingen gick undan. När vi var klara med allt, så hade jag slutfört mitt arbete också, och kunde tryggt och lugnt rulla hemåt igen.

Hemma i den lugna stugan, så väntade Petra, Nico, Daniel och Killer. Killer blev jättearg, och skällde ut mig, men då ska man också veta att Killer är en liten hund på ca 2 kg, så jag blev ju inte väldigt rädd.
Min nya kamera jag beställt hade kommit, samt vidvinkellinsen och likaså en ny upplaga av Fotosidans tidning! Wooohooo.
Jag fick dessutom äran att natta Nico, för att sen visa Daniel hur man jobbar i Photoshop. Han får lite intensivkurser av mig då och då, så han kan lära sig jobba med programmet själv så småningom, men det kräver ju viss träning.