Tre riktigt tunga dagar

För mig är det verkligen viktigt att kunna få tid att skriva om mina dagar här på afAdam, men ibland så blir det fysiskt omöjligt känns det som. Inte av anledningen att jag får skrivkramp eller plötslig hjärnödem, utan för att jag helt sonika somnat när jag väl kommit hem. Och då kan det inte bli mycket svårare att skriva längre.

Jag har gjort några tappra försök att få till inlägg medan jag jobbat, men dessa har inte på långa vägar kunnat återge mina dagar i någon större omfattning. Nu sitter jag då här, onsdag kväll, Nico har lagts i sängen för att sova, han piper fortfarande, och har inte riktigt kommit till ro. Petra ska strax iväg och sola tillsammans med Daniel, och jag, ja jag ska ge mig ann några inlägg innan jag somnar vid tangentbordet, för annars kommer mina dagar aldrig att skildras, utan istället fullständigt glömmas bort av mig själv i första hand.
Hade jag bara nöjt mig med små enkla inlägg med text som ”jag jobbade” eller ”jag handlade, lagade mat, sov” så hade det varit en baggis, men min bestämda uppfattning är att jag vill i framtiden ha dessa långa och väl tilltagna texter i en bok, där jag kan läsa om mina vardagar, upplevelser och utveckling. Så nu gör jag en stor ansats, och börjar skriva ihop fullständiga inlägg för dagarna som varit. Håll till godo nu, och läs med vetskapen om att jag kämpat som ett djur för att få till varje ord, utan att somna.

Onsdagen, den tredje dagen.
Jag inser nu att mer än halva veckan har passerat. Imorgon är det Torsdag, och det är helt ofattbart, vart tog veckan vägen?! Jag insåg detta egentligen först under bilresan hem från Åkersberga. Märkligt vad tiden kan försvinna ibland.

Klockan 04:45 ringde min väckarklocka imorse, jag kände mig rätt mosig, men tog mig upp, duschade, skippade frukosten, för jag hittade absolut ingenting som lockade mig. Pussade Petra flera gånger om, och Nico likaså. Greppade fotoryggan, och började stånka ut till bilen. Nattsvart. Jag tittade upp, och kunde se en stjärnklar himmel. ”Wow, det måste vara definitionen på ett tidigt arbetspass” tänkte jag för mig själv, samtidigt som jag kände den svala luften mot mitt ansikte. Klev in i bilen, startade igång motorn med ett vrål, snirklade mig ut från parkeringen med den enorma dodgen. Brände iväg för att hämta upp Sara.

Det är en speciell känsla att sätta sig i en bil när det är alldeles nattsvart ute, köra igång radion på hög volym, sträcka sig upp till instrumentpanelen i taket, knäppa igång högtalarsystemet bak i bilen, och sen bara vräka på med musik för att komma igång med dagen, som inte alls känns som en dag, för det är minsann midnatt enligt solen.
Sara blev upplockad, och vi började rulla mot Åkersberga. En ganska lång resa när man åker från Västerås. Motorvägarna började redan vid den tidiga morgonen att fyllas upp med bilar, och ju närmare Stockholm vi kom, desto mer tydligt blev det att en storstad låg nära angränsande. Jag kände mig rätt såsig när jag satt och körde i slutet av resan, men kände mig inte så trött att jag skulle somna vid ratten eller något, men ovanligt trött för att vara på morgonen. Oftast blir man ju bara trött när man kör på kvällen, eller iallafall blir jag det.

Vi hittade ganska omedelbart till skolan där vi skulle in. Dels för att jag hade lite tur, som råkade svänga av och parkera ca 500 meter från skolan, utan en aning om vart den låg till en början, mer än ”Åkersberga”. Vi rullade fram till skolan. Klockan 06:42 var vi utanför, och på parkeringen stod det endast en liten blå bil, helt ensam. Jag dundrade fram med dodgen till entrén, parkerade och andades sen ut. Kände mig fortfarande duktigt mosig i kroppen, och inte helt redo för att börja konka på tung utrustning. Men redo eller ej, dörren var öppen, så vi stormade in med alla prylar. Vi ställde allt innanför entrén, och började sen kolla efter folk i skolan, som var rätt stor, men vi såg inte en käft. Helt livlöst, eller, nej, inte helt, längre bort i korridoren, och in i ett stort matsalsrum, så hördes musik från radion. Vi gick lugnt bort mot lokalen, och jag kunde inte låta bli att få associationer till en random zombie/skräck/hoppa-fram-och-skrämmas-film.
Hade ju varit så typiskt i en film att en kille och en tjej, som mycket väl vet om att det finns zombies precis ÖVERALLT, skulle gå sakta in mot en lokal där en närmast makabert glad och ”hopp om framtiden” musik spelas, med touche av 60-tal. Givetvis skulle de ropa ”Hallå?” inte bara en, eller två gånger, utan iallfall tre gånger, varvid de ropar med lätt panik i rösten, och ungefär där tar deras saga slut, för tro det eller ej, det var ZOMBIES i lokalen! Vem hade kunnat ana?!
Okej, åter till verkligheten. Det fanns inga zombies i lokalen, men det var nog främst för att vi inte ropade ”HALLÅ!” tre gånger om. Faktum med så hittade vi ingen alls. Vi gick igenom det större matsalen, och ut till en annan korridor, inte en själ, bara radiomusik. Vi gick sen tillbaks till entrén för att se om vi kunde hitta någon mer info, varvid vi plötsligt hörde skrammel från stora matsalen? Hur var det möjligt? Vi hade ju letat igenom den precis? Vi gick försiktigt tillbaks till matsalen, ingen syntes till. En städvagn stod däremot vid en av toaletterna, jag gick närmare, skrammel hördes igen, jag kom närmare ZOMBIE! näe, men en städare med sydamerikanskt ursprung däremot, vilket inte är ens i närheten av en zombie. Han hjälpte oss mer än gärna med att komma rätt.
Jag och Sara hade fått två rum tilldelade oss, varvid båda två var rätt små, framförallt så var gruppbilds-rummet litet, eftersom hela 30 pers skulle trängas in där i varje bild ungefär. Faktum med så var bredden så liten, att jag inte ens behövde tre stativ, vilket annars är standard när bakgrunden sätts upp. Min bakgrundsduk var lika bred som hela rummet var långt! Litet med andra ord. Som om det inte räckte med att vara litet, så stod det dessutom STORA bord där inne, som genast såg rätt tunga ut att få ordning på. Helt kvadratiska jättebord, samt stora stolar runt om. Eftersom det var platsen vi blivit tilldelade, och för att det stod överallt i deras papper som skickats ut till varje klass, så körde vi på de rummen.
Jag startade igång direkt, och började riva runt borden för att få plats ordentligt. Efter ca 30 minuter var hela rummet rent från möbler, och grunden till fotoprylarna var riggat. Ungefär då stormade hon som hade hand om det hela in i rummet. Hon mer eller mindre ångest för att jag hade gjort iordning hela rummet själv. Jag poängterade att vi alltid gjorde iordning allt själva, och inte väntade in annan personal att göra det åt oss. Hon ville däremot promt hjälpa mig på något vis, och såg till att förse mig med stolar från klassrummet där Sara höll till.

[Bilden med hajen och apelsinerna var en bild jag hittade inne i en sal i skolan. Jag gillade bilden skarpt för dess fantasifulla kombination där personen satt två bilder bredvid varandra, och sen sammanfört den genom att lägga en egen teckning ovanpå. Enkelt och snyggt. Framförallt annorlunda. Om du är ägare till bilden, så får du mer än gärna säga till!]

Vid 08:20 kom första klassen, och dagen var genast igång. Vi hade lite tur med schemat, då vi fått hela 20 minuter var per klass, dvs totalt 40 minuter på oss för varje klass totalt. Normalt sett så har vi bara 20 minuter på oss totalt, för både gruppbild och porträtt, vilket är tajt, men långt ifrån omöjligt.
De först klasserna gick rätt snabbt, och jag hade fått till en hyfsad lösning med bakgrunden och allt, men långt ifrån perfekt, då det skulle komma att krävas en del redigering i efterhand för att få det snyggt. Jag fick ändra om mina uppställningar i gruppbilderna också, så istället för att låta de korta sitta, mellan stå, och långa stå på bänk bakom, så fick jag sätta långa ner, ställa mellan i mitten och korta upp på stolar bakom. Detta pga av att rummet hade så lågt i tak att det precis gick att ha de kortaste stående på stolar utan att de slog i taket, och därmed skulle komma utanför bakgrundens ram.
Även om vi nu hade det rätt lugnt tidsmässigt, så blev det aldrig riktigt någon paus, utan klasserna kom hela tiden flödande in i rummet och bytte av varandra i lagom takt. Det berodde inte alltid på att jag tog hela 20 minuter på mig för mitt arbete, utan för att nästa klass oftast kom 5 – 10 minuter tidigare än enligt schemat, men var jag klar med första klassen, så kunde jag ju lika gärna köra igång direkt med nästa också.
Vi bjöds på lunch i den, tidigare mycket läskiga, matsalen. Köttfärslimpa, potatismos, brunsås och lingonsylt stod på menyn. Jag tog en onormalt stor portion, och hade på så mycket av allt att det knappt fick plats. Dessutom tog jag en extra tallrik bara för sallad, och fyllde upp även den. Hungrig. Och då hade jag ändå köpt tre mackor i cafét innan också.

Efter lunchen så fortsatte vi i samma anda som tidigare. Jag hade några fler fotograferingar än Sara, så hon fick fånga vimmel och fasadbilder på skolan också. Något som behövs för katalogerna vi ska trycka sen efteråt.
Jag kunde inte låtabli att blunda en stund mellan varje klass. Hade jag haft bara 2 minuter att ligga i en säng, så hade jag gjort det utan att tveka. Kände en sån konstig trötthet i nästan hela kroppen. Och inte var det brist på näring, för jag hade verkligen moffat i mig rejält med lunch. Bristen på sömn fick helt enkelt bli förklaringen, även om det inte kunde vara den enda, då jag trots allt sovit hyfsat bra, om än lite kort varje natt senaste veckan.
Dagen blev lite tyngre än nödvändigt pga min seghet i kroppen, men ändå försvann den bara ur händerna på mig, och plötsligt så var klockan runt 15, och vi hade fotograferat sista klassen.
En omedelbar rivning startade igång, samt återställning av rummen såklart. Jag fick under dagen otal samtal om saker som fattades eller var fel från tidigare arbeten. Svår att avgöra vart det kan ha gått fel, men det mest kunde iallafall ordnas upp rätt snabbt, genom att bara kopiera över nödvändiga filer från min dators backup-hårddisk.
Jag och Sara blev så småningom klara, och hon som kommit in till mig under morgonen och haft ångest över att inte ha hjälpt mig röja upp i rummet, kom återigen och fick ångest på nytt när hon såg att vi redan gjort klart allt igen! Haha, jag förklarade för henne återigen hur ovanligt det är att någon hjälper oss med något alls, så vi krävde absolut inte att hon skulle hjälpa oss återställa rummet.
Uppdraget i Åkersberga var slutfört, och vi kunde börja rulla hemåt. Vi gjorde ett snabbt stopp på en matvarubutik för att köpa dricka och något att tugga på. Jag var så fånigt törstig att jag köpte mig en 2 liters vattenflaska. Sen ville jag givetvis ha något mer än bara vatten, och kände mig sugen på yoghurt. Det kändes bara så ofattbart tråkigt att köpa yoghurt, eftersom det numera inte finns någon som är utan fattiga aromämnen, förtjockningsmedel, surhetsreglerade medel och mindre än 1% bär/frukt. Piss. Man bara dricker gegga med massa bindande kemikalier. Värdelöst.

Resan mot Västerås fortsatte, och påvägen hem spelades rock på hög volym, med humöret på topp hos oss båda. Vi fastnade i en del långa köer och fick sakta staka oss fram, men vad gjorde det? Vi var ju mer eller mindre lediga, och skulle bara ta oss hem.
Jobbet lämnades av i Västerås, och vi förberedde oss inför nästkommande dag, nämligen en mixad torsdag i Västerås.
När jag kört hem Sara, så åkte jag själv hem, och hade planer på att åka iväg för att hämta ut mitt jättepaket från Apoteket. Men eftersom jag även väntade på att få hem brev från min bank, så jag kunde få min pinkod till det nya bankkortet, så åkte jag hem först, för att se om det anlänt, eftersom jag måste hämta ut pinkoden på posten som rekommenderat brev. Men inget hade kommit, och givetvis gick luften ur mig mer eller mindre. Jag hade ingen ork alls att göra något som helst ansträngande som att åka iväg och handla mat eller hämta stora tunga paket. Jag gick istället ner igen till bilen, parkerade om den och gick sen upp igen. Det kändes dessutom viktigare att få lite vaken tid med Nico innan han däckade totalt, eftersom jag inte sett honom vaken på 2 dygn i stort sett, bara några små trötta ögon innan jag åkt till jobbet.

Skönt, nu har jag fått klart EN dags skrivande. Bara 4 som återstår. Pust! Kommer aldrig hända antagligen, eftersom jag nu ska laga mat, och klockan är redan 21:30, och jag ska upp tidigt imorgon igen för att påbörja en ny arbetsdag. Därmed måste jag i säng tidigt, annars kommer jag inte kunna leverera ordentligt imorgon.