Mättande som få

Igår så slängde jag ju ihop en bröddeg, som sen var tänkt att bakas under morgonen. För att jag inte skulle riskera att få degen alldeles överjäst, så ställde jag in den i kylen under natten. Varje gång jag vaknade under nattens gång, så gick jag även ut till kylskåpet för att kolla till degen, så den inte jäste för mycket. Men degen jäste knappt alls faktiskt, vilket passade mig utmärkt, då jag hade en teori om att den nog skulle ta rejäl fart när jag väl tagit ut den på morgonen, för att låta stå och jäsa sista tiden i rumstemperatur istället. Med en lätt stolthet, så såg jag att degen faktiskt gjorde precis som planerat, den reste sig och blev sådär härligt pöskladdig som jag hade räknat med.
Även om jag gärna hade velat få brödet klart till frukosten, så fanns det inga såna möjligheter alls, då degen behövde sin extra jästid för att fungera alls i ugnen sen senare. Jag skrapade ut degen på mjölat bakplåtspapper, och formade den som en limpa, för att sen lägga på en handduk och bara låta den jäsa vidare i ännu en 1,5 timme.
Mitt i min väntan på att få degen färdigjäst, så ringde det på min telefon, från ett nummer jag aldrig sett tidigare, och dessutom ett långt riktnummer. Svarade, och möttes som tur var inte av en ny bambukalsongsförsäljare, utan istället var det från företaget jag köpte min kniv av igår, eller rättare sagt som jag beställde av. Det visade sig att knivarna tagit slut på lagret, men att de skulle få in i slutet av januari istället. Jag fick själv välja om jag ville tabort ordern, eller bara vänta, vilket föll på det senare, då jag förmodligen skulle dra mig för att köpa något så dyrt igen. Psykologi på hög nivå.
Efter samtalet, så satte jag igång ugnen, drog upp den på 250°C, med plåtarna inne i ugnen. Den sista halvtimmen av jäsningen, så fick ugnen stå och brassa på så mycket den kunde. När degen såg bra ut, skickade jag ner den på plåten, och in i ugnen. Kastade även in några isbitar för att ge extra fukt. (Viktigt att man inte kastar in isbitarna direkt på ugnsdelen, utan i en andra, och oöm plåt istället, så starkt skiftande temperaturer kan få metall att bete sig lite underligt).

Brödet svällde ganska snabbt upp, och såg otroligt vackert ut. Efter lite mer än 30 minuter i ugnen, så tog jag tempen på mitten av brödet, och fick upp det till 95°C, vilket jag tyckte kändes alldeles utmärkt. Tog ut brödet, och upptäckte att det var ännu finare än jag först sett det inne i ugnen. Så glad man kan bli över lite bröd?
Jag lät brödet vila på galler, för att sen snitta upp en bit härligt nybakat bröd. Normalt sett vill man väl kanske ha massor av tillbehör på, men med det här brödet som hade både aprikoser och valnötter i sig, så räckte det med bara en smörklick, för att sen känna brödet smälta i munnen med de söta smakerna från aprikos och den minst sagt nötiga smaken från valnöt. Även Petra godkände brödet, och vi beslutade oss för att det fick bli dagens lunch istället för några toast.
På tal om toast, så ska jag ge mig på att försöka baka ett bra toastbröd också, inget som jag själv äter i några stora mängder, men Petra älskar det, så jag ska se till att få ihop ett gott sådant.

Längre än så har inte den här dagen sträckt sig för mig del, men på något konstigt vis, så känner jag mig rätt nöjd med det ändå. Kan ju bero på att jag inte har haft ens i närheten av möjlighet att genomföra sånt här tidigare, då magen har varit alldeles för jävlig i många stunder.