Allt föll i rätt ordning iallafall

Våran tisdagskväll igår var lite smått kaotisk, och det berodde inte enbart på att Nico härjade runt och slet ut både böcker och pappåsar från skåpen, utan för att både jag och Petra var rätt mosiga i huvudet, framförallt så hade nog jag lite extra lågt blodsocker, och en mage som rullade för fullt, och gjorde hela min kropp obekväm.
Eftersom vi den här veckan har lyckats få till en förutbestämd matlista, så påbörjade jag den maträtt som stod på listan, nämligen köttfärsås och spagetti. Vattnet stod och kokade för fullt, men jag hade inte lagt i pastan, kände att det kunde vänta tills jag kommit lite längre med köttfärsåsen. När allt kött hade brynts, så gick jag och greppade den ensamma lilla förpackningen med krossade tomater. Normalt sett brukar vi ha ett gäng hemma, men nu hade vi lyckats ta oss ner till den absolut sista. Jag rev av kanten, och skulle precis hälla ner allt i grytan, när allt plötsligt bara försvinner ur mina händer, jag fångar förpackningen om och om igen, men den är så hal, och viker ihop sig så snabbt varje gång jag greppar den att jag efter fem iller-snabba försök ser den välfyllda förpackningen daska i golvet och bara spruuuta ut sina redan mosade tomater över precis hela köksdelen. (Se bild här)
Skåp, handdukar, diskho, spis, jag själv och Petra. Med min redan då överfrustrerade kropp, blev reaktionen att sparka till den förbannade förpackningen så den dängde in i köksdelen, varvid jag gick iväg på toa för att göra mig av med iallafall en del av frustrationen. Petra började torka upp i köket, och så snart jag kände att magen var lite lugnare igen, gick jag ut och planerade en ny middag, vilket var rätt enkelt, eftersom allt jag hade var färdig köttfärs i grytan. Vita bönor räddade kvällens middag, då jag istället slängde ihop lite chili con carne, även om jag normalt sett brukar ha krossade tomater även till den maträtten. Jag kunde ju åtminstone glädjas åt att jag inte kokat upp all pasta redan.
Middag blev räddad, och rent av klart godkänd, trots den uppenbara bristen på krossade tomater. (Se bild här) Efter middagen så började vi plocka in i diskmaskinen, och så snart vi var klara skulle Petra hälla i lite maskindiskmedel och ja, hon tappade förpackningen, varvid det givetvis kastades ut en stor mängd över det tidigare nersölade golvet. ”Jag tycker nog synd om Nico som får ärva våra extremt klantiga gener” sa jag, och fick ett medhåll från Petra. Är det bara vi, eller är det naturligt att vara såhär klumpiga? Snälla svara bullen!