Igår så åkte ju jag, Petra och en allt mer växande Nico till Stockholm!
Vi hade välplanerade timmar framför oss, då det första stoppet skulle innebära att vi kastade oss in i ett dop för min brorson, sen var planen att vi skulle åka vidare ut till Vaxholm för att fira Petras syster Pernilla som fyllde hela 20 år.

Här hemma i Västerås så skyndade jag och Petra oss med att få allt klart innan avfärd. Nico förstod ju inte alls vad som hände, men flängde runt som en vante i all iver. Det är alltid själva slutklämmen som man måste få till så bra, för att lyckas med en sån här sak. Säg att vi skulle glömma ge Nico mat eller inte hinna låta honom sova en extra gång innan avfärd, skulle det kunna leda till en mindre bekväm resa med en arg Nico, vilket ju aldrig är önskvärt. Men vi fick till det hela rätt bra, även om vi påvägen till Stockholm hade hoppats att han skulle somna lite snabbare, och inte 10 minuter innan vi var framme vid kyrkan.
Räddningen från att ha med en trött och arg Nico att göra, var ju såklart alla människor vi mötte. Finns inget bättre för Nico än när han får umgås med massor av människor, och vara i absoluta centrum. När han får den uppmärksamheten, ja då kan han minsann dansa, munprutta och göra hela sin repertoar av tricks (som att skaka snabbt på huvudet, en klar favorit just nu).

En stor del av min släkt var på plats, även om det likväl fattades en nästan lika stor del också, men oavsett så blev det rätt mycket folk. Kyrkan i sig var rätt liten, men fyllde klart sin funktion ändå, och trots dess rätt tråkiga betong och metall-utseende på utsidan, så levde insidan upp när Gabriellas kusiner Lovisa och Sofia, smällde av rejält med sina sångröster, ackompanjerat av Marcus på gitarr. Det är klart läckert att höra när någon verkligen kan sjunga, och får göra det i en kyrka, som verkligen ger ljudet möjlighet att expandera och fyllas ut ordentligt i rummet.
Du kan ju gissa dig till vad jag gjorde under hela dopet, precis, fotograferade. Trots min kameras fullständigt galna fel och konstigheter, så bestämde jag mig för att ta med kameran, då jag inte hade kunnat leva utan den i mina händer, när så många fina möjligheter till bra bilder ges på en och samma gång. Trots det tekniska strulet med en ständigt skiftande bländare och enbart manuell fokus, så lyckades jag få till några bilder som var värda att plocka ur och behålla.

Likt alla andra dop, så var det en fika eller kanske rättare sagt en lunch direkt efteråt, där vi alla samlades och fick lite mer tid att prata tillsammans. Nico var till en början klart förbannad, mest pga av hunger, men sen efter att han fått lite tutte, så kunde han leka runt rejält bland folket. Vet inte hur många som fick gå med krökta ryggar för att han ville knata runt (vilket han ju inte kan, om man inte sträcker ner två hjälpande händer till honom), men oj vad glad han var när han fick rusa runt. Jag blir lika glad varje gång jag får se Nico tillsammans med någon i min släkt, för det är precis som jag tänkt mig att det ska vara. En stor familj där alla glatt tar emot Nico och leker runt med honom, för att sen slussa vidare när orken tagit slut, men hela tiden finns det någon där som vill greppa tag i honom och bara få lite Nico-tid. Det är så en släkt ska vara.

Efter att vi smällt i oss paj med tillhörande sallad, samt fika med stor och super-turkos tårta, så påbörjade iallafall vi våran resa till nästa ställe. Resan ut till Stockholms norra delar gick rätt snabbt, men när vi väl var framme, så kände jag verkligen ett kraftigt energi-fall. Jag blev duktigt trött och var tvungen att sätta mig ner i soffan hemma hos Petras föräldrar, och bara luta bak huvudet med stängda ögon. Hade kunnat somna samma sekund, men jag valde en inte helt optimal tid att vilja sova, då en fläskpannkaka visade sig ha blivit klar i samma veva, och det vankades middag. På något sätt så räckte det däremot med den lilla stunden i soffan, för att jag skulle känna mig avsevärt mycket piggare, även om jag efter middagen återigen la mig på mitt lataste sätt i soffan igen.
Vi stannade inte kvar i Vaxholm speciellt länge, utan åkte redan runt 19:30, vilket dels berodde på att vi skulle åka förbi Åkersberga en snabbis också, då min käre far hade leksaker till Nico, eller mer precist så hade han jättelego åt Nico. Så trots våran tidiga avfärd från Vaxholm, kom vi inte hem till Västerås förens 22-tiden.

Väl hemma, så fick Nico packa upp den dop-present han fått av min käre mormor och morfar. Nej, du har helt rätt, Nico är inte döpt, men mormor och morfar tyckte minsann att Nico ändå skulle få en present, vilket inte är något man ska få bara för att man döps.
Presenten som visade sig vara ett fotoalbum i klassisk dop-stil, har vi nu fungeringar på vad vi ska fylla med. Jag och Petra gillar ju att göra saker lite annorlunda, så kanske blir det ett album på Nicos släktingar, och inte bara massa bilder på honom själv. Men det återstår att se! Sen var det ännu en bonuspresent till Nico, som visade sig innehålla ett par likadana sockor som jag själv fått i samma veva av mormor! Haha. Stort tack mormor! (och morfar också såklart, men jag misstänker att din del i stickandet av de rosa sockorna var något begränsad, haha!).