Ett vackert leende

Jag vet inte riktigt vad som fick mig att sova så otroligt dåligt under nattens gång. Jag svettades löjliga mängder, och kände mig allmänt obekväm när jag försökte få nattens många timmar att bara gå. Hade jag lidit av tandläkarskräck, så hade ju svaret på frågan varit enkelt löst, då jag hade en tid hos tandläkaren idag vid 12:20.
På morgonen så lät Petra mig ligga kvar i sängen, medan hon var uppe med Nico, som gärna ville stoja runt redan klockan 08 där någonstans. Även om jag inte riktigt lyckades få till någon behaglig sömn, så var det ju ändå skönt att ligga och få dra sig lite extra. Imorgon är det Petras tur, om jag inte lurar på henne en massage ikväll, för då är hon skyldig mig big time! Haha.
Hur som helst, morgonen körde igång, vi hade lite lätta planer för dagen, då Petra behövde shoppa presenter, och jag skulle som sagt till tandläkaren. Först var planen att jag skulle köra Petra och Nico till Hälla, på andra sidan stan. Tyvärr, så ville min mage annat denna morgon, och min dusch blev väldigt lång. Ja, jag stod alltså i duschen för att magen var väldigt jobbig, precis som de tidigare dagarna med ett envist tryck och mycket luft. Irriterande som få.
Så när jag väl kom ut från duschen, hade vi bara 25 minuter på oss, innan jag skulle vara hos tandläkaren, vilket resulterade i att Petra fick gå ner till källaren, ta fram barnvagnen, packa in allt i bilen, medan jag själv gjorde mig iordning och sen greppade Nico och gick ner.
12 minuter kvar. Suck.
Planerna ändrades lite snabbt, och det blev istället som så att Petra och Nico fick shoppa loss inne i stan, då det även där finns gott om bra butiker att bränna pengar i. Som vanligt kunde jag inte köpa någon biljett i parkeringsautomaten (va fan Skandia? Ärligt talat?), så Petra fick försöka istället, men även hennes kort (Skandia…) vägrade fungera. Som tur var, så hade Petra ett kort till (Swedbank fattar grejen) som löste ut biljetten efter lite knappande här och där, på en av världens kanske krångligaste automater. Ja jag kan nämnde det lite snabbt, då automaten helt klart var superhandikappanpassad, för folk med totalt förlamade ben och utan rullstol. För låååångt ner på automaten, satt det en liten dosa där man fick knappa in sin kod (what? sen när då?) till kortet. Alla redan hyfsat korta människor fick verkligen resa rumpan rakt upp i vädret, och de längre personerna, ja det fick väl helt enkelt inte ens ut någon biljett.

Jag knatade iväg till tandläkaren, då klockan var 12:18 när mitt kort visade sig fungera mycket dåligt.
På en liten dörr med ett uråldrigt och vackert handtag med sån där sladdrig respons. Ja du vet, man trycker ner handtaget, och känner inte av att något händer, utöver känslan att handtaget förmodligen kommer lossna vilken sekund som helst, men sen istället öppnar dörren. Jag kom in i ett extremt litet förrum, där det då fanns två dörrar tätt bredvid varandra. Jag valde smart nog den med texten ”Välkommen” på. Ett tydligt PLING PLING studsade runt i rummet jag kom in i, och jag möttes av en ytterst privat känsla i den lilla hallen, som ledde in till ett litet väntrum med två skinnsoffor. Från det rummet kunde man sen se klinikens andra rum, med tandläkarstol och allt. En kvinna vid namn Lill kom fram till mig med ett litet papper för hälsodeklaration.
Jag har alltid haft svårt för dessa deklarationer, då de har haft en tendens att dyka upp i mitt liv när jag börjat känna mig som en riktig människa igen, dvs en bra stund efter operationer eller kraftiga medicineringar osv. Jag minns första gången, och det var när jag och Erik skulle vaccinera oss hastigt innan avresan till Thailand, och jag hade legat månader på sjukhus, med kraftigt blödande tjocktarm, och inte fått äta på hela den tiden. Sjuk med andra ord. Men när jag fick upp den där hälsodeklarationen på vaccinationscentralen, så kände jag mig inte sjuk, och höll på att kryssa i ”Nej” på frågan ”Har du någon sjukdom”. Erik poängterade dock att jag nog skulle kryssa i ”Ja” trots allt.
Den här hälsodeklarationen blev då en i raden av många tidigare deklarationer. Även här hade jag såklart svårt att svara på vissa frågor som ”Hur är ditt hälsotillstånd nu” med alternativen ”God, Medel eller Dåligt”. I mitt huvud, så tänkte jag ”Haha, jag mår hur jävla bra som helst nu, eller iallafall om man jämför med för 4 månader sen..”, men sen blev jag lite mer ärlig, och kryssade i ”medel”. Borde jag inte ha gjort. Jag kan ju inte erkänna för min kropp att den drar ner mig i smutsen, har jag aldrig gjort! Nästa tandläkarbesök ska jag se till att kunna skriva en egen ruta och kryssa i ”Mycket god, klart över det normala”.
Margareta som tandläkaren hette, kom in i väntrummet där jag satt med min hälsodeklaration och funderade. Hon drog med mig in i behandlingsrummet, och berättade att hon fått höra lite kring min sjukdom av Petra, som var hos samma tandläkare dagen innan. Vi pratade igenom lite om min deklaration, och jag berättade för henne hur de olika ”medicinerna” påverkade kroppens olika delar. Så snart vi var klara, fällde hon ner stolen en liten bit, och petade in röntgenplattorna i munnen på mig. Som tur är så har jag ju en rätt stor käft, så för mig blev det inte sådär jättejobbigt att ha plattorna i munnen, men jag tänkte på hur enormt stora de måste ha varit i Petras mun, och ungefär 90% av övriga svenskars munnar. (Vid en lite snabbare check nu med Petra, så visar det sig att hon inte ens kunde stänga munnen med plattorna i, vilket inte var ett problem för mig, haha).
Efter röntgen, så fälldes stolen ner helt, och hon började krafsa runt bland mina tänder. Jag har varit väl medveten om ett hål i den övre tandraden rätt länge, men eftersom jag inte lidit av den på något som helst sätt, så har jag helt enkelt valt att ignorera det hela. Däremot var jag lite mer osäker på hur mina visdomständer mådde, då de trots allt spretar åt lite alla möjliga håll där längst bak i munnen. Men efter att hon krafsat runt där bak, kom hon fram till att mina tänder var väldigt fina, framförallt när jag poängterade att det var minst åtta år sen jag var hos tandläkaren sist. Och hålet jag hade i den övre tandraden, visade sig ha lagat sig självt, vilket inte var alls vanligt enligt henne. På något sätt så hade det bildats en tydlig emalj runt själva hålet, vilket t.om jag kunde se tydligt på röntgenbilderna. Så egentligen var jag inte i något större behov av att laga hålet, även om det såklart var bättre att göra det, än att vänta på problem som skulle kunna dyka upp, då det trots allt är svårt att få rent i ett hål. Jag bestämde mig för att laga hålet, men det var inget som vi gjorde direkt, utan jag fick helt enkelt boka in en ny tid för det i någon av de kommande veckorna. Efteråt så blev det att jag och Margareta pratade på om allt från att resa utomlands och jobba som au pair i USA, till att manipulera bilder i datorn. Det passade mig alldeles utmärkt att tillbringa lite extra tid där, då Petra rusade runt och letade presenter, något som min mage aldrig skulle låta mig göra en stökig dag som denna.
Så när säkert en halvtimme hade gått med lite prat, så tackade jag för mig, och gick ut mot bilen igen, varvid jag fick veta att Petra var klar med shoppingen och var påväg mot bilen hon också.

Eftersom vi lyckats genomföra alla våra ”måsten” för dagen, så rullade vi hemåt igen, med ett litet stopp vid matbutiken först. Jag hade svaga planer på att kanske svänga förbi Mamma & Co. i Stockholm, men så blev det inte sen, då vi faktiskt inte kände oss helt hundra.
Istället blev det lite familjetid här hemma, med en lunch bestående av en varsin välfylld baguette. Väldigt mysigt att bara ta fram allt pålägg på en stor skärbräda i trä, nymalda kryddor och sen göra sig en varsin mättande dundermacka.

Nu under kvällen, så har Petra ägnat sig åt sin scrapbook och jag har myst mig ner i fåtöljen i hörnet av vardagsrummet, med en rejält färskpressad Fototidning. (Har alltid avskytt ordet ”färsk” som ord för en nytryckt tidning. Passar helt enkelt inte in, det enda som kan vara rykande färskt, är bröd).