Något besvärande arbetsdag

Lördag, valborgsmässoafton och fint väder, om än lite blåsigt.
Jag gick upp tidigt, även om jag fuskade och snoozade lite för att få några minuter extra bredvid Petra. Men strax efter 06 gick jag upp, ställde fram en kastrull med gröt som fick koka på låg värme, tog en dusch under tiden som gröten kokade upp, och gjorde mig klar ganska kvickt.
Petra och Nico vaknade och gick upp strax innan jag skulle åka, så de fick båda två pussar nog för att klara sig hela dagen.
Vid 07:15 fick jag sms från Sara som skrev att hon väntade med bilen nedanför. Jag var klar i perfekt tajming, och gick ner, hoppade in i bilen och vips så var vi iväg på nya uppdrag.

Den här lördagen så skulle hon och jag fotografera Mälarenergi Cup i Västerås. En kupp med sisådär 100 lag, och runt 1500 – 2000 spelare. Vårat schema såg minst sagt tajt ut, iallafall om precis alla tänkte komma och fotografera sig på just sin tid. Det är nämligen så att alla lag får en flyer med sin tid tryckt, samt ett erbjudande från oss, där de får fotografera sig gratis, samt får alla bilderna gratis på en cd-skiva, och utöver det också en medicinväska samt gruppbilden tryckt i A4-storlek. Kostnadsfritt alltihop.
Enligt schemat då, så hade vi ungefär ett nytt lag varannan eller var fjärde minut. ”WHAT?! Hinner man verkligen fotografera ett helt lag så snabbt?” Nej, det gör man inte. Även om det går väldigt snabbt för oss, så krävs det lite mer än två minuter för att ett lag ska hinna fylla i namnlappar på alla spelare, fotograferas enskilt och sen i grupp. Men strax under 15 minuter tar det kanske, och ännu snabbare om det dessutom är lag på kö.
Det första problemet vi möttes av när vi kom tillplatsen, var solsken. Typiskt att man ska behöva klaga på solen nu när den äntligen är framme. Första laget vi fotograferade hade vi lite problem med, då solen nådde precis över allt i rummet där vi var, men sen justerade vi om hela bakgrunden och allt, och fick till ett solsäkert område där inga solfläckar eller genomlysning av bakgrunden förstörde.

Om du undrar vem jag pratar med senare i videon, så är det kommentarer som dyker upp i telefonen, i det här fallet Petra som ställer lite frågor.

Hela dagen började bra, och vi fotograferade finska lag efter finska lag. Nästan så man kunde tro att det inte fanns annat än finska lag, men fram mot lunchtid, så försvann alla finnar och ersattes av svenska lag istället. I samma veva som klockan närmade sig lunchtid, så började min mage bli jobbig på riktigt. Visst, den hade varit jobbig även under förmiddagen, men det slutade inte jävlas. De sista timmarna på jobbet, så blev jag sådär utmattad i kroppen för att den hela tiden kändes ansträngd. Jag ville tillslut inte göra annat än bara ligga ner så jag kunde få känna min kropp vila en liten stund. Det i sig blev ju inte riktigt möjligt förens fotograferingen lugnade ner sig lite. Visst, Sara hade ju kunnat ta allt själv, men jag ville inte sätta den pressen på henne. Ett lag fungerar ju fint att hantera helt själv, men ofta så blir det som så att andra lag kommer samtidigt som man fotograferar, och då blir det rejält svettigt om man är själv. Så jag lät min kropp hållas, och fick istället springa på toa riktigt ofta. Vissa stunder blev det mellan varje lag, vilket ju var lite väl extremt. Men så kom äntligen min räddning, en paus, en möjlighet till att lägga mig ner.

Haaallelulja!! Kändes som om man satte min kropp i energiladdaren och bara drog på högsta effekt. Allt det där jobbiga rann ur min kropp och jag fick verkligen en helt annan energi tillbaks efter bara fem minuter. Visst, magen var ju jobbig efteråt också, men jag blev av med just den där överansträngda känslan som gjorde mig rent av dåsig och matt.
Dagen i övrigt, om man ska bortse från min mage, var riktigt skön. Jag och Sara jobbade bra ihop, även om Sara kanske fick göra lite mer jobb än mig, då hon tog emot alla människor och fick springa lite extra, men det gjorde inte mig värdelös, utan jag satt och skrev in alla de spelare vi fotograferat i datorn, vilket i sin tur gjorde att vi sparade rejält med tid sen efteråt.
I slutet av dagen, så hade vi fotograferat strax under 400 personer, skrivit in alla dessa personer i datorn, vilket är ett ganska omfattande arbete. Allra jobbigast blir det såklart när man ska skriva in de finska adresserna. Vissa stunder så känns namnen som rena skämten, för man ser ingen koppling mellan bokstäverna, utan bara klickar hejvilt över hela tangenbordet, för att slutligen se något i stil med ”Pikäntanhuankatu 12″. Att bara adresserna är lite lustiga eftersom man inte kan finska är ju en sak i sig, men problemet med dessa adresser är ju när smågrabbar i 11-års åldern ska skriva sin adress på lappen, och man själv sen ska försöka tolka vad de har skrivit, för tro mig, det är svårt nog att i vissa lägen urskilja ett namn som Tom eller Max. Att då får ihop gatunamnet Pikäntanhuankatu är därmed en ren konst, och ja, Pikäntanhuankatu är ett riktigt gatunamn.

Arbetsdagen tog slut vid 18:30, och då var jag hemma igen. Jag trodde jag skulle vara ännu tröttare när jag väl kom hem, men den här gången så var jag bara mysigt trött och hade enbart mindre ork att göra kreativa saker. Tanken under dagen hade ju varit att gå ut och se någon brasa, men Nico var inte alls på humör för något sådant, och ville enbart gå och lägga sig. Så vid 20-tiden låg han i sängen och sov. Kändes svårt att smita hemifrån och låta honom ligga själv här hemma.