Det stora och oväntat långa besöket

Äntligen!

För en tid sedan så ploppade ett litet chattfönster upp när jag klickade mig runt på Facebook. Det visade sig vara min barndomsvän och klasskamrat Linda. Hon hade fått sig en riktigt bright idé, och ville dra med ett par av våra gemensamma vänner hit till mig i Västerås. Några datum planerades in, men det hela fick planeras om ett par gånger, innan vi tillslut fick till en tid där det äntligen gick! Söndagen den 8:e maj fick det bli. Nu plötsligt har det datumet passerats, och jag sitter här den 10:e maj, och kan blicka tillbaks på den härliga dagen jag fick tillsammans med Linda, hennes dotter Elvira, Tuulikki, hennes dotter Billie-Li och Erik.

Söndagsmorgon, jag och familjen äter en frukost tillsammans, samt planerar vilka grejer jag ska inhandla medan Petra städar upp lägenheten lite fint. Runt 11:30 skulle hela gänget komma, så jag åkte iväg till matbutiken runt 11-tiden, vilket kanske kan anses vara lite sent med tanke på den rätt långa listan av saker jag skulle lägga i varukorgen. Tidigare än så gick tyvärr inte, då min mage var alldeles för jobbig och gjorde mig helt utmattad innan jag ens lämnat lägenheten. Utmattad eller inte, så åkte jag iväg till matbutiken, och tog mig igenom hela shoppingrundan, även om det vissa stunder var helt magiskt jobbigt, så fick jag ändå till det, och hade tre rejält tunga matkassar med mig ut från butiken. Jag hade även planer på att försöka hitta en snygg picknick-korg, men något sådant lyckades jag givetvis inte hinna få tag i. Väl hemma igen, och med bilen parkerad, så hade alla kommit hem till oss, vilket ju var alldeles perfekt, då Erik kunde komma ner och hjälpa mig bära en av kassarna.
Stort kramkalas utbröt när jag kom upp till lägenheten och äntligen fick träffa mina kära vänner som jag faktiskt inte fått se på flertal år. Kändes otroligt bra att få krama om dem, och äntligen få träffa deras barn som jag faktiskt aldrig träffat tidigare, utom Elvira, som jag träffade när hon döptes, men som man kan förstå, så var hon då väldigt liten, och långt ifrån den lilla luriga och roliga fyraåring hon nu hunnit bli. Precis i början så var hon ju givetvis väldigt försiktig, och ville knappt ta en kaka från fatet jag höll fram åt henne, men efter en liten stund började hon känna sig lite mer bekväm med allt folk, och då dröjde det inte länge innan mobbnings-ramsorna flög ur munnen ”Adam Fabian, Adam Padam, Adam Padam!”.
När alla varor var urplockade ur kassarna, så började jag blanda ihop pannkakssmet så det skulle räcka till oss alla. Efter lite felberäkningar och misslyckade stekningar, så började pannkakorna äntligen formas och läggas upp på fat. Till pannkakorna serverades det flertal olika sylter och vaniljglass! En riktig vinnare ute i värmen på balkongen. Det härliga med mina kära vänner, är att man verkligen bara kan slappna av, och inte känner att något måste hända. Vi skiftade stekare av pannkakorna och käkade dem under tiden som det stektes på nya. Linda övade på att vända pannkakorna i luften, vilket oftast resulterade i att pannkakorna landade i pannan, men däremot kanske inte riktigt fick behålla sin fina runda form. Men det var ju såklart mer smetens fel än Lindas talanger.
All smet gick åt, och jag är ganska säker på att alla blev rätt trötta på pannkakor, vilket är det vanligaste att man blir, för det är sällan man äter sig riktigt mätt på dem. Efter våran lilla lunch, så blev det bara ett härligt balkonghäng en stund, innan det var dags för oss alla att gå ner till lekparken. Syftet med lekparken var ju inte att vi själva skulle få tid att kasta oss runt i klätterställningar, utan mer för att vi skulle få ligga ner på gräsmattan och samtidigt få se de små krypa runt. Billie-Li bubblade på med sitt prat, medan Nico hittade massor av godsaker i både gräsmatta och grushögar. Elvira satte sig ner vid sandlådan och började baka sandkakor och bygga slott.
På något sätt så var det avsevärt skönare att ligga ner på gräsmattan, i jämförelse med att vara uppe på balkongen. Det berodde väl mest på att vindarna faktiskt nådde fram till oss, så vi inte bara blev helt sönderstekta i värmen från solen. När jag sen passade på att fotografera Billi-Li och Elivira när de gungade, så hörde jag plötsligt rop från Petra att Nico tagit sina första steg. Givetvis hade jag svårt att tro på det hela, men det visade sig vara sant. Nico hade förflyttat den ena foten framåt, och sen försökt med nästa fot, men då ramlat ihop. Jag är osäker på om det hela får räknas som ett första steg egentligen, men visst, den 8:e maj tog Nico sitt första steg, nästan samma datum som hans käre kusin Leon, men Leon lyckades däremot göra det dagen innan!
Efter en längre tids slappande nere i parken, så började vi knata upp i lägenheten igen. Av någon anledning så började Linda fundera på om hon skulle flytta bilen som stod nere på parkeringen, eftersom man bara får stå där i tre timmar. Hon bestämde sig för att kila ner och flytta bilen, men möttes då av ett bittert problem. Bilen var helt död. Lamporna på bilen hade stått på, och därmed sugit ut all kraft ur batteriet. Det ena ledde till det andra, och plötsligt så hade hon även fått sin bil bötad med 400kr, vilket ju inte precis höjde glädjestämningen. Nu var det ju inte så att det blev en jättebitter stämning bara för att bilen dött och en dyr lapp fastnat under vindrutetorkaren, men vi hade gärna klarat oss utan den lilla detaljen den här dagen.
Jag påbörjade middagen, vilket skulle bli en helstekt fläskkotlettrad i ugn med potatisgratäng, egenhändigt hopvispad sås och givetvis svartvinbärsgelé. Vi njöt alla av middagen, och lyckades återigen trycka i oss rikligt med mat. Klockan rusade ifrån oss alla, och plötsligt visade den 20:00, varvid det började bli läge att få liv i bilen igen. Jag och Erik gick ner för att koppla in startkablar och se om det kunde fungera, men det visade sig vara helt omöjligt. Därför plockade vi istället ur batteriet och satte det på laddning i strax under 2 timmar, med tanken att vi kanske skulle lyckas få liv i bilen med startkablarna efter det. Tyvärr visade sig våran plan fungera sådär lagom bra. Det enda liv som hördes från startmotorn var en fjuttig sekund av ”Vrrr…” sen hördes inte startmotorn av mer. Plan B körde igång, och den innefattade hjälp från Enar som befann sig ca 1 timme och 20 minuter ifrån oss. Han skulle då komma förbi med ett helt nytt batteri. Kanske låter konstigt att just Enar skulle behöva åka hela vägen för att ge oss ett nytt batteri, men bilen som Linda hade var lånad från just Enar, och han var i brinnande behov av bilen dagen efter, så alternativen blev ganska få.
I väntan på att Enar skulle komma fram, satte vi oss alla ner i soffan, knäppte på Pippi Långstrump och dukade fram äppelpaj med vaniljsås. Så trots den långa kvällen, som sen blev natt, hade vi det väldigt trevligt allihopa. Enar kom strax innan midnatt, och bilen var igång strax efter midnatt. Trött som dom alla var efter en heldag här hos oss, hoppade de alla in i bilarna och åkte hemåt igen.

Den här dagen blev en av de mysigaste jag haft i Västerås, och jag ser verkligen fram emot att få träffa er alla snart igen. Stort tack till dig Linda för att du lyckades driva igenom det hela, och stort tack till er alla för att ni tog er hit!

Nu blir det en hel del bilder på rad här, som fint beskriver dagen i stort.