Lätt mosig söndag

Då jag och min familj var på äventyr i Stockholm under lördagen, och kom hem till kära Västerås igen vid 01 ungefär, så kände jag mig, trots sovmorgonen, lite småseg i kroppen.
Min plan för dagen var att jobba med Docere-projektet under förmiddagen, så jag kunde få iväg ett provtryck under måndagen. Därefter skulle jag iväg på ett fotojobb i Södertälje, vilket ligger södra Stockholm, och därmed innebär en liten resa.
Egentligen så är Docere-projektet i stort sett redo för tryck, men jag jobbar just med optimering, så själva läsupplevelsen blir den rätta. Så enligt min plan, satt jag och redigerade, justerade och finputsade. Klockan tickade på ganska snabbt, och innan jag visste ordet av, så var klockan redan 11. Min plan var att möta Nima vid Arosvägen klockan 11:30, vilket min mage satte stopp för ganska omgående. Jag hade inte en chans att bara springa ut och därmed ignorera magen. Resultatet skulle enbart bli att jag inte skulle klara av hela resan ner till Södertälje istället, vilket i sin tur skulle leda till stopp på vägen, osv osv. Jag blev 10 minuter sen till Arosvägen, men egentligen gjorde det inte speciellt mycket, då jag redan räknat in marginaler för bök och stök. När jag sen kom fram, lastade jag ur kameraväskan, och puttade in den i PDUn. Nima satt redan i bilen och väntade på mig. Jag satte mig bakom ratten och körde ner mot bensinmacken för att förbereda oss, med både bensin och tilltugg under resan. Nima köpte en skitäcklig köttbullsmacka, enligt honom själv, och jag valde att moffa i mig en hel godispåse med lakrits, vilket inte hör till det vanliga.
Resan ner gick tämligen smidigt, och vi var på plats ca 45 minuter innan fotograferingen skulle starta. Tältet restes, bordet monterades och kamerorna ställdes in. Vi var redo att köra igång!

På något mystiskt sätt så hade inga lappar delats ut till föräldrarna innan, men det kunde ju bero på att de kanske inte fått lapparna, eller att de kommit med alldeles för kort varsel. Hur som helst så blev det en del lappskrivande för de föräldrar som kom med sina barn. Vi hade totalt åtta lag att fotografera. Jag såg aldrig något schema för själva fotograferingen, men eftersom allt flöt på som det skulle så var det ju inga större problem. Det enda konstiga var att vi hade flertal pauser mitt i, som var mellan 10 och 20 minuter långa, vilket inte hör till det vanliga, då vi annars har 15 minuter per lag. Allt gick faktiskt utmärkt, och fastän vi hade några små regndroppar en stund, så lyckades vi undkomma ett helvetesregn, som annars kändes ganska nära.
När vi var klara med jobbet packade vi in allt i bilen igen, jag förberedde mig för efterarbete med laptopen i knät, och med kortläsare inkopplad. Fördelen med de längre resorna är att jag då kan jobba med att ställa alla bilderna, och i de flesta fall bli klar innan vi kommit till Västerås. Den här gången hade jag dessutom bilderna från jobbet dagen innan, då jag inte hunnit med att ställa dem eftersom vi drog till ett kalas i Stockholm. Så där satt jag och klickade och blippade runt i datorn med hundratals bilder, och Nima rattade bilen efter GPS:en som han ställt in på ”HEM”. Vi rullade ut på de stora vägarna, passerade en rejäl krock där en bil hade smällt rakt in i en lastbil. Trots att krocken var på andra sidan motorvägen, och vi själva låg på en tre-filig motorväg i andra riktningen, så blev de ändå köbildning. Precis ALLA vill se vad det är som händer vid dessa olyckor. När vi passerade så var det full action. Lastbilen som bilen hade krockat in i syntes inte någonstans, men bilen som krockat stod kvar och var helt mosad i fronten. Det syntes även tydligt att den som kört bilen smällt i huvudet i rutan. Otäckt såklart.

Bilderna nedan är från olyckan, och är tagna av fotografen David Hårseth

Vi rullade vidare, och jag fortsatte med mitt knappande. Plötsligt säger Nima ”Uppsala?”, jag tittar upp, och ser att vi kört en ganska lustig väg. Nima tittade på GPS:en, och såg att det stod ”ETA 18:03″ vilket var 10 minuter till, så hur man än skulle vända och vrida på allt, så skulle vi ALDRIG kunna vara framme i Västerås på den tiden. Vi stannade till vid sidan av vägen, Nima knappade in Västerås som destination, och suckade djupt när han såg att det var ännu en timme kvar! Jag skrattade, och dök sen ner i mitt jobb med datorn. Då vi plötsligt hade en aningen längre resa framför oss, fick det bli en sväng in på McDonalds och köpa lite att tugga på. Vi mötte en av McDonalds förmodligen gladaste medarbetare, då hon ständigt såg jätteglad ut, och hela tiden hade inställningen ”Inga problem!”. Min teori var att hon gick in i ett McDonalds-mode, där hon helt enkelt inte längre var sig själv eller ens människa, utan bara en medarbetare på McD som gjorde precis som hon skulle, enligt konstens alla svårskrivna regler.
Återigen igen rullade vi ut på vägarna, och även om det såklart var segt med en extra ressträcka, så gjorde den inte sådär magiskt stor skillnad. Vi kom hem rätt snabbt och innan jag visste ordet av, så satt jag i min egna bil, påväg hem.
Min tanke var ju såklart att jag skulle orka jobba vidare med Docere-projektet när jag kom hem, men efter att jag läst godnatt-saga för Nico, så däckade även jag själv i sängen, utan en chans till att orka fortsätta arbeta.