Heldag i Märsta

Under helgen som nu varit, så hade jag och min kollega Nima en del jobb att genomföra på lite olika platser i Sverige. Nu låter det iofs som om vi skulle resa mellan Luleå och Malmö kanske, men nej. Vi hade jobb på två olika platser i Stockholmsområdet, och under själva lördagen, så hade vi jobb i Märsta, som förvisso ligger precis utanför själva Stockholms län… aja..

Fotograferingen skulle börja vid 10:00 i Märsta, och det innebar en uppstigning ur den sköna sängen vid sisådär 06:30. Däremot så hade jag seriösa problem att få min mage lugn på morgonen. Stunden i duschen blev därför längre än jag hade tid med, och toalettbesöken blev fler än jag planerat. Trots min goda marginal på morgonen, lyckades jag ändå inte riktigt komma iväg i tid. Känns aldrig rätt att lämna hemmet när magen verkligen vänder och vrider på sig, vilket den ibland kan göra just under morgonen, men det är samtidigt något som brukar gå över efter att jag startat igång.
Stök och bök i magen eller inte, jag åkte iväg, mötte upp Nima, och vi rullade vidare ut mot Märsta. Det normala är ju att jag kör till våra fotojobb, och han sen kör hem, så jag då kan jobba med bilderna vi tagit under hemvägen. Tyvärr blev det inte riktigt så, då jag kände mig helt matt efter morgonens bravader med magen. Till min förvåning, så somnade jag t.om i bilen, något som händer mig väldigt sällan, då jag verkligen har svårt att sova i bilar, flygplan m.m. När jag sen vaknade till, så var vi mer eller mindre framme. Nima såg alldeles uppskrämd ut, och berättade om vägarna han fått köra på. Små, små skogsvägar med bara en fil, och ingen plats för möte med andra bilar, kurvigt och helt ute i skog och mark. Han hade känt sig minst sagt osäker på om vi verkligen var på rätt väg, men inte riktigt velat väcka mig för att få sällskap under sin ensamma skräckresa. Jag skrattade bara åt honom, och åt det faktum att jag kunnat sova samtidigt, med tanke på de usla vägarna.
När det bara var någon minut kvar innan vi skulle anlända till platsen, så var vi verkligen ute på åkrar och öde platser. Men från ingenstans, ploppade plötsligt en enorm idrottsarena upp, med en läcker BMX-bana, amerikansk fotbollsplan, vanlig fotbollsplan, och sen bortom det hann jag aldrig spana in vad mer som fanns, men det fanns flertal andra typer av sportområden. Området var med andra ord riktigt stort, och låg mitt ute i ingenting.
Jag ringde kontaktpersonen, som snabbt svarade, och kom bort för att möta upp oss. Jag följde med honom in på fotbollsplanen, och kollade runt hur det såg ut. Egentligen var jag bara intresserad av en enda sak. Toalett. Men man måste ju vara lite professionell, och helt enkelt bita i, tills det finns utrymme att smita iväg. Jag hittade efter en ganska snabb titt, ett område som kändes mest intressant. Tidigare så verkade de ha blivit fotograferade mot någon stor husfasad, men det är ju verkligen något man tar som sista utväg. För att inte behöva konka på all våran utrustning, så fick vi vänta en stund på att någon vaktmästare skulle komma och öppna upp den stora grinden in till fotbollsplanen, och därmed ge oss möjlighet till att rulla in med bilen och ut på plan.
Även fast vi från början haft en god marginal, så började det bli kort med tid inför första laget. Däremot så krävs det verkligen extremt kort med tid för att vi inte ska kunna köra igång. Då vi alltid börjar med porträtten först, ger det oss möjlighet att starta igång på max 1-2 minuter, därför tvekar jag aldrig när de första lagen frågar ”hinner ni nu?”, utan ger alltid svaret ”Absolut! Vi kör precis som planerat!”. Det är heller inte så ovanligt att folk kommer fram och hävdar att vi ligger efter schemat, när vi i själva verket ligger före eller perfekt med schemat. Det vanliga är ju helt enkelt att folk inte själva vet hur schemat ser ut.
Jag och Nima rullade ut på planen, och stannade precis vid sidan av den, då planen i sig skulle användas för att spela på. Vi drog snabbt upp vårat stora tält, och ställde in kamerorna, och var redo strax innan 10:00. Av någon märklig anledning, så kom det inget lag, fastän vi båda fått höra en något stressad stämma hetsa oss att det inte var alls långt kvar innan deras lag nu skulle komma. 10:10 kom första laget, så jag och Nima satt och bara väntade på dem.
Något som jag inte räknat med under dagen, var att schemat skulle visa sig vara helt konstigt, i jämförelse med vad vi annars är vana vid. Totalt skulle vi fotografera ca sju lag, vilket för oss tar ca 1,5-2 timmar. Men den här dagen, så var det pauser mellan varje lag, på inte mindre än 30 – 45 minuter! Vi förstod inte från början hur seg dagen skulle kännas, men fick redan efter första laget en viss smak på det hela.

Mitt under fotograferingen av det första laget, så höll hela tältet på att blåsa bort, när det plötsligt kom rejält starka vindar. Det i sig slutade med att vi knöt fast hela tältet i bilens fälgar, och i det mål som stod precis bredvid. Nima smattrade porträtt, och jag byggde och fotograferade gruppbilder, precis som vanligt. Jag kände mig nöjd med platsen jag valt för fotograferingen, men hade inte riktigt räknat med att vi faktiskt skulle vara kvar på samma plats i flera timmar. ”Vadå? Vad spelar det för roll?”, jo det är såhär, när man kommer till en ny fotoplats, så börjar man genast se vart solen håller hus, och sen räkna med en viss rörelse under de ca två timmar som man kanske fotograferar. Händer nämligen rätt mycket med ljuset under en sån tid, och för att inte få sidoljus på gruppbilden, så måste den kunna vridas eller på annat sätt anpassas efter dagsljuset. Ett av knepen är ju att fotografera rakt motljus, vilket också var knepet jag använde på plats, men med tanke på de otroligt långa pauserna, så hann solen göra kraftiga rörelser från min utgångsplats, vilket gjorde att jag löpte allt större risk att få ett stark sidoljus på alla i gruppbilden. (Sidoljus är precis som det låter, ljus från sidan, och när det blir ljus från sidan mitt på dan, så blir det också en stark skugga på andra sidan ansiktet, vilket får alla att se ut som Two-Face i Batman, typ.
Jag hade tur under dagen. Ganska väl tajmat med att en gruppbild skulle tas, så kom det också små söta stackmoln och la sig framför solen. Detta hände flera gånger, och det gjorde verkligen mitt jobb galet mycket lättare! Däremot hade jag inte riktigt samma tur hela dagen, utan fick tillslut ge mig, och placera ut gruppbilden på planen, och fotografera mot en något tråkigare bakgrund. Däremot ska det sägas att jag även där hade lite tur, för det var bara ett lag jag behövde fotografera ute på planen i rakt motljus, med rörig och tråkig bakgrund, men just det laget som jag fotograferade då, var rejält många, vilket gjorde att bakgrunden ändå inte blev så rörig och tråkig.
Någon gång runt 15:30 var vi äntligen klara med all fotografering. Medan jag hjälpte lagledarna skriva in alla namnen i datorn, så plockade Nima ner tält och allt. Kändes rätt skönt när vi väl var på rull, och bara kunde sikta nosen hemåt. Trots dagens väldigt slappa schema, så kände vi oss båda rätt matta. Solen och all blåst var nog en kraftigt bidragande orsak till den matta känslan.

När jag väl kom hem igen, så ledde ett långt smsande till att jag och Erik tröttnade på att knappa på våra små iPhones, och istället satte oss och snackade via Skype/iChat resten av kvällen.