iPhone avrättade intresset

Under dagen när jag hade lite tid över på Petras jobb, så spanade jag lite på de nya mobilerna som kommit. Tänkte tillbaks på tiden då iPhone inte fanns, hur otroligt intresserad jag var av mobiltelefoner. Köpte alltid tidningen Mobil, och läste om alla nya tekniker. Sen kom år 2007, och allt förändrades dramatiskt. Sen dess har jag varit rent av ointresserad av andra mobiler, och den inställningen ändrades inte efter att jag pillat på de nya ”värstingarna” som de olika tillverkarna tagit fram. Alla mer eller mindre kopior av iPhone. Det märks tydligt än idag, hur stor påverkan Apple haft på mobilmarknaden, och hur farligt det är för ett företag att inte våga säga nej. Alla tillverkare idag har börjat ta fram mobiler som högst troligt inte hade funnits idag, om det inte vore för vad som lanserades 2007. De svettpärlor som syntes i pannan på Nokia, SonyEricsson, HTC och många andra, var den givna reaktionen på deras egna insikt, om hur de produkter de själva hade ute på marknaden, inte alls motsvarade vad de egentligen klarade av att prestera. Ingen på något av företagen hade vågat säga ”NEJ, det här duger inte, vi kan bättre!”.
Istället för att hamna längst fram i utvecklingen, hamnade de alla på efterkälken. Många svor åt att de inte själva vågat satsa.
Jag, en tidigare mobilnörd, med ett brinnande intresse för mobiler sen 13 års ålder, välkänd i skolan och bland vännerna som killen som visste allt om mobiler, tappade allt intresse. Jag hade haft dem alla, de dyra, teknikpackade, enkla och väldesignade. I flera år hade jag haft ”internet” i mobilen, då jag alltid hade en smartphone i stil med SonyEricsson P1i. Det jag såg presenteras i San Francisco 2007 var inte bara en ny telefon att sukta efter, det var ett helt nytt sätt att se på mobilmarknaden. Jag förstod att alla de stora tillverkarna, som givetvis också tittade på samma keynote som jag själv, kände nervositet. Ingen av dem ville se en iPhone presenteras.
Jag vandrade längs med hyllkanten av mobiler, knäppte igång varenda en, klickade mig in i menyerna och sög in detaljerna så gott jag kunde på den korta tiden. Stress. Ordet som beskriver alla tillverkares mobiler bäst. Efter 2007 fanns det inte tid längre, alla, inklusive supergiganten Nokia behövde visa att de också hade muskler nog att få ut en mobil med ett revolutionerande gränssnitt och design. Problemet med att revolutionera är att man inte kan göra samma sak som man gjort åren innan, dessutom är det extremt kostsamt att ta fram något helt nytt, och faktiskt kasta det gamla som man så länge byggt på. Men det största problemet av dem alla var inte att våga tänka nytt eller ens pengar för den delen. Något som alla tillverkare plötsligt hade fått slut på, var tid. Tid att ta fram sitt egna revolutionerande system.
Inte en enda av telefonerna längs med hyllkanten, gav mig känslan jag fått när jag för första gången greppade iPhone. Jag längtar efter dagen då jag återigen får känna den känslan.