Dags att köra?

De här dagarna som har gått, har varit allt mellan extremt lugna till mer spännande utmaningar. Nu kanske du gör misstaget och tro att jag med utmaningar menar något i stil med att hoppa utan fallskärm från 6000 meter eller åka pulka ner för Mont Blanc. Men då misstar du dig lite. En utmaning för mig i dagsläget är fortfarande att vara utanför lägenheten. Går jag ut och sätter mig på en vanligt bänk, så är det en utmaning. Märkligt, inte sant?

Hur som helst, så åkte jag och min fina lilla familj till min bror med familj, för att besöka dem i sitt nya hus, för första gången faktiskt. Resan i sig gick bra, även om jag och Petra blev läskigt irriterade på att det var så virrigt att köra runt i Arninge Centrum. Men faktum med så stannade det inte vid att bara vara rörigt bland parkeringarna, även butikerna i sig kändes extremt röriga och märkliga. Det tog oss inte mindre än 40 minuter att få tag på en vanlig sallad med lite gegg i. Jag stötte förresten på Alexander Nilson från ”Kniven mot strupen”, han stod och sålde in köttbullar med betydligt högre kötthalt än de ”vanliga”. Misstänker väl att han får ganska bra betalt för det hela, med tanke på att det nog är en hel del folk som känner igen honom numera. Givetvis var han lika intensiv i sitt snack där, som på tv. Det jag däremot tänkte, var om jag själv hade varit i samma sits. Bli känd på TV och sen hamna på ICA Kvantum i Arninge Centrum för att sälja köttbullar? Låter ju inte ens lite lockande. Men å andra sidan, så gör han ju bra mycket mer än bara stå i olika köpcentrum såklart. Kändes bara lite som ett antiklimax på något vis. Däremot ska han klart ha beröm för att han inte bara pratade om hur bra köttbullarna var, utan även upplyste folk om övrig mat, och hur de bör vara lite mer kritiska till vad som verkligen hamnar i kundkorgen.

Jag avskydde den där butiken för övrigt. Så mycket skyltar i gångarna och olika ”TITTA HÄÄÄÄÄR!!!”, så man blev både blind och dum mot allt som fanns i närheten av en. Jag hittade tillslut två trötta sallader som fick duga till lunch.
Vi rullade snabbt ifrån centrumet, hem till min bror och hans familj. För ca två månader sedan flyttade de för första gången till hus, vilket ju är ett ganska stort steg från en lägenhet. Framförallt känns det som ett givet steg, man vill ju verkligen få bo i ett hus, och inte i en lägenhet när man har barn. Så underbart att ha dörrarna öppna, med en trädgård som bara väntar att få lekas på. (Gjorde ett avbrott i texten för att se om jag kunde hitta någon villa till ett bra pris i Västerås, hittade inget).

Du kanske undrar hur jag kan åka iväg hem till min bror, eftersom jag inte kunnat åka någon annanstans på ett bra tag. Det hela handlar om en ren chansning faktiskt. Jag bara drog en rövare, och hoppades helt sonika på att jag skulle kunna vara hemma hos min bror utan problem. Det visade sig fungera utmärkt, allt tack vare det faktum att de faktiskt hade dusch och toalett i samma rum. Vad hade jag gjort om det inte funnits dusch vid toaletten? Jag vet inte, haha. Det är just det som är en del av chansningen, och sånt som man gör när man börjar tröttna på att vara sjukskriven.

Hemma hos Marco, Gabriella, Salma och Douglas kändes det familjärt. Huset kändes verkligen som deras, och dessutom rätt lagom. Kan ju låta hutlöst svenskt, men det är å andra sidan inte så konstigt, då de trots allt bor i ett, för stunden, rött litet hus med vita knutar (om jag nu inte minns helt fel, var tvungen att kolla på Google Maps, som eventuellt kan visa en äldre bild av huset).
Egentligen hade vi en liten plan på att först vara hos min bror, och sen dra vidare till Petras bror, som bor med sin familj bara några kilometer bort. Men eftersom planerna inte direkt var insprängda i berg, så blev det istället att vi stannade kvar på middag hos min bror. En riktigt god middag ska sägas också! Kycklingspett med klyftpotatis och yoghurtsmet. Vi hade det riktigt trevligt, och stannade så pass länge att vi nästan övervägde att sova över, men i sista stund bestämde jag att vi skulle ge oss på en resa hem istället. Anledningen var allra främst för att vi inte hade någonting alls med oss för övernattning, samt att jag inte hade tabletter nog för att överleva nästkommande dag på ett humant sätt.

Ja, det är faktiskt så att jag MÅSTE ha mina tabletter, annars blir hela min värld upp och ner, eller mer sammanfattat kan man säga att den blir skit, bokstavligt talat. Får jag inte i mig min dos med tabletter, så fastnar jag på toaletten, och om jag skulle vara utan tabletterna i sisådär två dygn eller kanske tre, ja då skulle jag inte vara människa längre. Skulle bli ett evigt sittande på toaletten med rejält svidande rumpa, sen skulle det ta flera dagar innan min kropp åter fick stabilitet igen, trots tabletter.

Det sista som gjordes innan vi lämnade min bror och hans familj, var att lassa ur surroundsystemet som jag så snällt fått låna av min käre bror. När jag innan avresa från Västerås hade konkat ner hela ljudsystemet från lägenheten, så hade det känts som en hel lägenhetsflytt. Jag bar ner förstärkare, två stora högtalare, fem satilithögtalare och en duktig baslåda, thats it, men för mig var det som att bära tio soffor, sju kulskåp och femton hundar, upp och ner för trapporna. Jag svettades som en gris och var tvungen att ta paus mellan varven! Bara slet av mig tröjan eftersom jag blev helt blöt av svett. Helt klart otrevlig upplevelse. Återhämtade mig ganska snabbt så snart jag fått ta en paus i soffan däremot. Men en sån sak får mig att förstå att det är så mycket mer med kroppen som måste bli bättre, än bara ett sår där bak. Ingen normal människa blir så slutpumpad av att bära några, om än rätt tunga, saker upp och ner för tre våningar. Lite trött kanske man kan bli, men inte få en nära-kollaps-och-förtidig-död-upplevelse.

 

STORT TACK Marco och Gabriella för en riktigt mysig dag! Vi kommer igen. Sen tackar Nico för besöket och hälsar till sina kusiner Salma och Douglas. Jag ser en ljus tid framför mig, där de kommer leka, skoja och ibland råka i luven på varandra. Kommer bli underbart!