Ännu en operation har passerat

Nu dagen efter gårdagens operation känner jag mig som vanligt rätt mör i kroppen. Jag beskrev för Erik i ett sms imorse, att det känns som man ramlat ner för en slänt och tumlat runt okontrollerat. Jag har inte direkt smärtor, men jag är stel, seg och öm både här och där. Men låt mig ta det hela från början nu istället.

Igår, torsdag, var det alltså dags för mig att återigen åka in till sjukhuset för att få narkos, förlora all tänkbar kontroll över kroppen för att sen vakna upp på ett nytt ställe med en hyfsad baksmälla, men utan huvudvärken.
Vid klockan 12:00 hade jag fått tid på dagkirurgmottagningen. Jag var där ca 10 minuter innan, och möttes till en början av en väldigt stängd dörr som krävde att jag knappade in en kombination på knappsatset bredvid dörren. En röst hördes plötsligt, och jag berättade att jag skulle in och opereras, varvid hon släppte in mig genom den första dörren. Men säkerheten tog inte slut där, jag fick sen vänta på att en stor glasdörr skulle skjutas upp, för att där kunna anmäla mig. Jag fick sen sätta mig ner i väntrummet, vilket ju är standard oavsett vart man går på ett sjukhus. Alla ställen har väntrum.
Inne i väntrummet satt det en man i 60-årsåldern. Jag frågade ganska omgående vad han var där för, vilket visade sig vara ett ljumskbråck. Vi fortsatte samtala om lite allt möjligt. Jag berättade lite om min sjukhushistoria, då han själv var på sjukhus för första gången på ”riktigt”, dvs att han inte hade blivit sövd tidigare i livet, eller behövt uppsöka sjukhus för något annat allvarligt. Däremot visade det sig att hans son för ca fem år sedan hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka där en 18-årig grabb hade försökt köra om en bil och då mött hans son i den motsatta filen. Pang. 18-åringen klev ur sin bil utan skador, medan hans son fick hela kroppen mosad och låg i koma i flera månader. Straffet för 18-åringen blev 12 000 kronor i böter. Han fick behålla körkortet utan problem. Hela domen höll dessutom på att glömmas bort.
Hans son åker än idag regelbundet till sjukhuset och rehabiliteras. Vi fortsatte såklart diskutera det absurda i att straffet för att ha sabbat någons liv inte var värre, men plötsligt så var det hans tur att åka in på operationssalen och få ljumsbråcket fixat. Hoppas det gick bra för honom.

Väntetiden i rummet blev ganska lång för mig, då jag först runt 14-tiden fick komma in på salen. Gjorde mig inte speciellt mycket, eftersom jag hade en väl uppladdad iPhone i handen hela tiden.
En narkossköterska kom ut till väntrummet och hämtade mig. Naturligtvis blev det en del pratade kring min historia på sjukhus. Jag berättade även en detalj som fick henne att tänka till lite. Varje gång man blir nedsövd, så säger alltid narkossköterskan ”Ses vi snart igen!”, men jag förklarade att man aldrig någonsin minns när man vaknar upp inne på operationssalen, utan de första minnena kommer på uppvakningsavdelningen. Hon tyckte det hela var en rolig iakttagelse, och jag tipsade om att hon istället kunde säga ”Ses vi inte mer”. Haha. Jag skulle gärna höra den, enbart för att den är så sann.

Inne på operationssalen fick jag ligga i sängen bredvid operationsbordet. Det vanliga är ju att jag får lägga mig direkt på operationsbordet, men den här gången skulle jag opereras på det kanske mest ”kränkande” sättet, på mage! Får upp en så bisarr bild av hur jag ligger utslagen på mage och de står och grottar runt i min lilla bleka rumpa. Ungefär som om de skulle förlösa en ko eller något. Givetvis ska mina armar då hänga längsmed sidorna och ansiktet helt nedkört i en kudde eller bara helt platt mot britsen. Gärna lite dregel ur mungipan också!

Operationen i sig tog längre tid än jag trodde, då jag vaknade upp först runt 17-tiden. Men då hade jag nog också sovit rätt ordentligt efteråt, så jag kan inte riktigt säga hur lång tid det verkligen tog.

Vad gjorde de då? Jo, man skrapade rent inne i den fistelgång som bildats för länge sedan. Tanken var då att tabort allt var, och skrapa bort vävnad så det skulle bli ny frisk vävnad som klarar av att läka ihop igen. De snittade även bort lite hud på utsidan, då det inte läkt där heller.

Nu är det bara att hålla tummarna för att det läker ihop, hur troligt det nu är.