En dag med djupt rotad glädje

Idag var nog min första dag som jag stundvis kände mig lite stark i kroppen igen. Eller nej, jag kände mig ”inte svag” snarare. Även om just den känslan bara hörde till partier av dagen, så kände jag ändå att det var tecken på att något i min kropp förbättrats. Mer exakt vad vet jag inte, men kanske ett bättre näringsupptag och lite mer buffert med energi?

Petra började jobba vid 12-tiden den här dagen, vilket innebar att jag och Nico skulle ha en hel dag tillsammans. Det vanliga är att Nico är på förskolan under dagarna Petra jobbar, men eftersom vi var mitt inne i en söndag fanns inte det alternativet.
Efter en gemensam frukost med familjen åkte vi iväg allihopa för att lämna av Petra på jobbet. Jag gjorde sen en liten avstickare på vägen hem och stannade till vid Cykelringen för att spana in lite hantlar. Nico var redan då ganska trött, men han såg ut att klara av ett litet snabbt besök.

Vi dundrade in i butiken, som visade sig vara rejält stor. Runt om i HELA butiken stod det lådbilar av alla möjliga de slag. Jag har nog aldrig sett så många varianter på ett och samma ställe faktiskt. Nico som ju älskar bilar, började genast ropa ”BIII BIII!” med stor förtjusning. Han rusade fram till de han kunde nå och började genast känna och klämma.
Jag lät Nico själv springa runt och spana in alla de tuffa bilarna, eftersom det gav mig utmärkt med tid att spana in vikterna till hantlarna som de sålde.

Jag har givetvis tänkt på det hela i flera dagar, allt för att göra en bedömning om jag verkligen kommer utnyttja hantlarna, eller om de som för många andra, kommer vara extremt tunga dammslamlare i något hörn av lägenheten. Min bedömning är att jag kommer använda hantlarna i början, men sen övergå till att gymma, men vägen dit kan bli lång, så därför ger det mig lite extra möjlighet att motiveras under tiden. Sen ska det sägas att jag också fått lite inspiration av min käre kusin som en gång i tiden var precis lika smal som jag själv, men som idag är rejält vältränad och snygg om jag får säga det själv. Sist han och Adrian var förbi här i Västerås, berättade han hur han började sin träning med ett par hantlar hemma, och sen övergick till gymmet.
Skillnaden för mig i dagsläget är ju att jag har varit vältränad, men aldrig fått möjligheten att verkligen återhämta min träning under de nästan sju år som passerat sen sjukdomen slog ner i min kropp.

Jag bestämde mig för att köpa lätta vikter till hantlarna, allt för att undvika skador på min kropp. Så det blev 4st 1kg vikter, 4st 2,5kg samt hantelstänger med en vikt på 1,5kg. Därmed kan jag få till hantlar i flera olika viktklasser, allt eftersom jag känner att kroppen klarar av påfrestningen. Eventuellt kanske jag får ordna en stång också, men det känns som om jag kan klara mig utan, och vänta tills jag klarar gymmet istället.
Nico som rusade runt i butiken slutade aldrig imponeras över alla de vackra bilarna som stod uppställda. Han ville även upplysa personalen om vilka fantastiska skapelser som stod högt upp på hyllorna. ”Titta! Titta!” ropade han, samtidigt som han förtydligade och pekade upp på hyllorna. Personalen tittade och bekräftade att det var riktigt fina bilar. Nico blev så uppspelt över alla de fina bilarna, att han faktiskt lämnade lite presenter i blöjan åt sin pappa. Inte bästa läget att trycka ut chokladmousse, men jag hade lite tur, då det visade sig vara en bra omgång som inte smet utanför blöjan någonstans. Jag köpte hantlarna och vi rullade hemåt.
Även om jag nu inledde detta inlägg med att säga att jag kände mig stark under dagen, så var den här stunden inte riktigt en av dem. Faktum med så kände jag mig knäsvag när vi parkerade bilen här hemma, vilket heller inte gjorde livet lättare när jag sen skulle kånka upp tio kilo Nico och 17 kilo hantlar. Nico ville ju heller inte gå hem, utan sprang direkt åt motsatt håll. Pust! Men hem kom vi efter några skakiga steg upp för trapporna till lägenheten.

Väl hemma, så gjorde jag snabbt i ordning mat åt Nico, då han gissningsvis var riktigt hungrig, men efter bara två skedar, som dessutom var rejält svåra att få i honom, så visade han sig vara alldeles för trött för att orka äta. Jag lyfte upp honom i famnen, varvid han omedelbart la sig som en trött säl på min axel med armarna ned längs sidorna. Nico somnade mer eller mindre innan jag hann komma in i sovrummet! Jag la mig ner med honom på bröstet, och hörde genast snarkningarna komma. Rekord?
Nico fortsatte sova i inte mindre än 2 timmar, varvid jag sen gick in till honom och la mig bredvid i sängen. Nico klättrade då upp på mitt bröst, och somnade om på nytt. Han sov ytterligare en timme! Helt slut den lilla sötnosen. På något sätt så kändes det verkligen som om han behövde den sömnen, som om han tog igen förlorad sömn.
När han sen vaknade tillslut, så var han den kanske underbaraste lilla unge jag någonsin träffat. Han ville pussas, kramas och småbusa genom att bli pussad på halsen. Kiknande små skratt infann sig hela tiden och han bara strålade lycka när vi busade runt i sängen. Efter busandet satt vi båda och tittade ut genom fönstret i sovrummet, Nico pekade och poängterade att det fanns en bil utanför fönstret!

Jag fylldes verkligen av glädje under den här korta stunden tillsammans. Även om jag normalt sett också är väldigt lycklig när jag ser Nico, så var just den här stunden något alldeles extra. Jag kände mig verkligen som en lycklig, stolt och glad pappa. Allt det jobbiga med kroppen var som bortblåst och jag kunde inte annat än känna glädje när jag tittade in i Nicos ögon som bara sken av glädje och bus.

Först vid 16:30 var han och jag uppe igen, varvid vi kunde äta lite ”lunch” tillsammans.
En rekordlugn dag med Nico, som jag är rätt säker på att det kommer dröja innan jag får uppleva på liknande sätt igen.