Fri från sjukhusväggarna! I några timmar…

Jag skrev aldrig om gårdagen (och många, många andra dagar på sjukhuset, vilket jag såklart får ångra, men äsch) då jag faktiskt hade min första permission från sjukhuset och kunde bege mig hem till min egna soffa, mitt kök och lite senare på eftermiddagen även få träffa min älskade familj.

När min kirurg stormade in på rummet för morgonens rond, så tyckte hon att jag kunde ta ledigt från sjukhusets väggar och åka hem en stund. Jag tyckte det var en riktigt great idé, så jag skickade sms till Daniel och frågade om han kunde hämta upp mig, vilket han ganska snart svarade ja på.

Jag började klä på mig mina civila kläder, vilket för en utomstående kan låta som något man alltid kan göra på sisådär 5 minuter eller mindre. Men då ska jag berätta för er att min verklighet på sjukhuset är en helt annan. Jag fick verkligen en utmaning att tampas med. Dels så är jag ju inte direkt smidig med ett jättelångt ärr på magen, som inte är det skönaste att ha när man t.ex ska dra på strumpor, byxor eller skor. Att böja sig fram är lika enkelt och smidigt som att försöka ta på sig en tröja med fötterna. Inte nog med att det är svårt och känns rätt obehagligt, det är kraftigt utmattande också. När man väl är påklädd efter alldeles för lång tid, så kan man känna en tunn hinna svett i pannan och över bröstet och ryggen.

Daniel hittade till slut rätt rum och våldade sig in. En nål/infart jag hade sittande i närheten av handleden var bra att slita bort innan jag åkte. Daniel försökte dölja sitt obehag genom att ”läsa” en random tidning när sjuksystern slet bort tejp och nål ur armen.

Allt klart och jag greppade allt jag behövde ha med mig, stomipåsar. Sen påbörjade jag min största utmaning sen operationen. Nämligen att klara av att gå hela vägen från avdelningen till entrén och sen vidare till Daniels bil. Den lilla vandringen gick bra, även om huvudet aldrig kändes 100% klart. Fram till bilen kom vi, och rullade iväg hemmåt. Men jag ville först göra ett stopp för att handla lite mat. Inte för att jag hade den blekaste om vad jag ville ha, men chansen att jag skulle bli sugen på något bland alla matvaror kändes ju iaf något större än om jag bara satt och fantiserade om olika maträtter.
”Va?! Åkte du och shoppade?!? FÖRSTA DAN?!” Ja, det gjorde jag. Givetvis rekommenderar jag inte det för någon som är ovan vid operationer. Det är mycket vanligt att folk tror det klarar bra mycket mer efter en omgång på sjukhus, men det är faktiskt väldigt lätt hänt att man tuppar av hej vilt. Jag tycker mig däremot vara så pass van vid hur kroppen funkar efter alla dessa år av operationer, så jag har blivit bra på att avgöra vad kroppen klarar av redan innan jag ger mig in på en utmaning av den här naturen.

Shoppingen gick bra, jag köpte allt möjligt. Dels var jag ju tvungen att köpa en del basvaror då det var svårt för Petra som befann sig på jobbet, att berätta exakt vad som fanns i kylskåpet.

Daniel blev inkallad på ett jobb, men vi hann precis upp till lägenheten med alla matvaror, innan Daniel rusade iväg till arbetet. Jag gjorde genast i ordning lite mat åt mig själv och kastade mig i soffan. Lägenheten var helt tom på familjemedlemmar, då både Petra och Nico var på sina respektive jobb. Men oj vad jag njöt av att få vara hemma igen. Min aptit var som förbytt och jag verkligen älskade maten jag fick i mig.

Runt 17-tiden kom Petra och Nico hem, och tempoväxlingen var inte helt otydlig. Nico rusade runt med bilar och traktorer, ropade ”mamma! mamma! mamma!” växlade snabbt till ”pappa!” och sen började det om igen.

För en som inte har barn själv kan det nog vara konstigt att man kan längta efter något sådant så mycket. Jag har fått så mycket videoklipp av Petra via telefonen, där jag fått se Nico göra alla möjliga bus. Jag har tittat på klippen om och om igen, och bara känt en så djup saknad efter min familj.

Jag och Petra fick egen tid motsvarande tiden det tar att äta upp en halv avokado med räkor och rom, för sen var det dags för mig att åka tillbaks till sjukhuset.

Runt 21-tiden var jag åter tillbaks på sjukhuset. Det kändes inte speciellt. Varken olustigt eller jobbigt. Anledningen var nog den att jag faktiskt inte är helt frisk i kroppen ännu, och är i behov av hjälp under nätterna fortfarande.
Jag svettas ju fortfarande på nätterna, och då är det verkligen guld värt när personal direkt kan forcera dörren med en bunt nya lakan som snabbt kommer på plats igen.

Jo förresten, bilden överst i inlägget är något jag hittade när jag kom tillbaks på kvällen. Tydligen hade de haft party utan mig?

Första dagen hemma sen operation! Kändes väldigt bra, ser verkligen fram emot att må bra igen.