Jag har nu varit hemma i en vecka. Inte helt sant kanske, eftersom jag fortfarande sov på sjukhuset för precis en vecka sedan, men sen kom helgen och jag fick permis över hela helgen. När jag sen besökte sjukhuset på måndagen, så träffade jag läkaren som skrev ut mig och det sista som höll mig fast till sjukhuset klipptes av. Ja namnbandet på armen alltså.

Hur har veckan gått nu då? Mjo, den har ju passerat, men det har inte varit en direkt dröm. Jag har haft problem med kramp i min fot, vilket nu äntligen har avtagit till stor del, samt att jag vissa mornar fått fäktas med illamående. Denna morgon så ledde det hela lite längre och jag kräktes upp precis hela frukosten. Damn! Gillar inte när jag nollar näringsintaget för en hel måltid. Jag fick återhämta mig med Cola, godissnören och två ballerinakakor.

Varför jag kräktes? Jo det är ju så att jag själv styr över min medicinering av magen, eller tarmen om man nu vill vara lite extra noggrann. Medicinerna jag tar är för att lugna tarmarna. Men tydligen så behöver jag justera mängden eller sättet jag tar dem på, då det inte är meningen att man ska kräkas som en gris minuterna efter att man ätit en väl godkänd frukost. Så nu har jag helt enkelt slutat med de tabletterna, och kommer i samma veva på att jag tackvare kräkningar och fullständiga rubbningar i vardagen, har glömt att ta mina viktigare tabletter korrekt. Idiot.

[Rusar iväg för att ta tabletterna snarast]

Ah! Sådär, nu har jag fått i mig dem. Även om det nu lett till att jag faktiskt missat en omgång idag. Men vad göra när man kräks upp allt som man svalt så girigt.

Utöver tabletter och annat, så har jag hela veckan haft besvär med ”träningsvärk” vilket snarare borde översättas till ”klen liten människa har gjort något alls”. Värken i vaderna fick jag dagen efter att jag gått upp för trapporna EN GÅNG. Underarmarna fick sig en törn dem med, eftersom jag lyft några kassar här och där. Nu har jag egentligen svårt att känna om det är lederna som är stela eller musklerna, men stel är jag iaf, som en riktigt gammal människa kan bli.

Allt sånt här blir tack och lov bättre med tiden. Ju mer jag ökar i vikt, och ju mer jag orkar komma ut och gå, desto bättre kommer mina leder och muskler och hela kroppen att må. Enkelt.
Jo just det, en av mina ”stämplar” som håller ihop ärret på magen fastnade i något under dagen, så jag var tvungen att trixa loss resten också, ja inte ALLA då, utan den som hade lossnat till viss del. Den satt förvånansvärt hårt fast i huden ska erkännas.

Det går frammåt, tjalla la laaa!