När jag i helgen var hemma hos min käre bror och hans familj, så kom jag, min bror och Bobo överens om att vi skulle ”tävla” mot varandra via Runkeeper. För dig som inte är insatt i vad Runkeeper är, så handlar det helt enkelt om en app till iPhone och Android som håller koll på dig under tiden du springer. Den registerar vart du springer, hur snabbt du springer och registrerar även din puls om du har en pulsmätare. När du sen har flåsat dig runt sträckan du velat springa hela dagen, så får du upp all information om din senaste löpning direkt i telefonen, men också på deras hemsida.

Att använda en sån typ av app gör ju att man kan bli extra motiverad till att röra lite på benen. För mig som inte har sprungit en enda meter på nästan 1,5 år, ser ju givetvis detta som en en spännande utmaning. Så igår vid 21:30 begav jag mig ut i löpspåret. Jag visste att ljuset skulle slockna vid 22:00, så jag fick ju helt enkelt en extra push att ta mig runt inom 30 minuter. Själva löpningen gick förvånandsvärt bra, jag trodde själv att jag skulle vika mig redan efter en kort sträcka, men med en lite snällare taktik där jag gick i uppförsbackarna och sen körde löpning på plana och sluttande delar, så lyckades jag faktiskt hålla ett tempo långt utöver det förväntade. Det ska väl också sägas att jag nog sprang lite mer än jag kanske borde ha gjort, framförallt med tanke på den intensiva blodsmak jag hade i slutet.
Vad som förvånade mig allra mest var att ljuset släcktes helt tvärt när jag var mitt inne i de mörkaste delarna av skogsområdet, haha. Det blev HELT SVART! Jag såg absolut ingenting precis när lamporna slocknade, så jag fick stå helt still en stund för att låta ögonen anpassa sig. Efter någon minut kunde jag skilja spåret hyfsat från skogen, men några raska kliv blev det inte, dels för att stora isiga partier fanns längs med hela sträckan.

Som du kan se på bilden så tog jag mig runt en sträcka på 3 km, vilket tog nästan 29 minuter. Under alla dessa år som sjukling, så har jag hela tiden haft kvar en referens från lumpen-tiden. Då sprang jag nämligen samma sträcka på 11 minuter, vilket är och förblir ett mål att ta mig tillbaks till. En variant på den referensen är när man sprang med packning på ca 15kg och vapen, vilket då tog max 18 minuter, men då fanns det lite mer som spelade in, som takt och rättning till de andra som sprang.

Så mitt mål är helt enkelt att springa precis den här sträckan, men korta ner den med 18 minuter, haha. Fast när jag sprang på just 11 minuter, så var det ju plant och asfalt, och inte så kurvigt och backigt som sträckan jag sprang igår.

Jag känner mig hur som helst otroligt nöjd över bara det faktum att jag tog mig ut. Även om jag idag känner mig lätt bakis med huvudvärk, så ska jag se till att låta kroppen återhämta sig och sen blir det en ny omgång om någon dag.